Skapandeprocessen
Inom visforskningen går en viktig skiljelinje mellan de två huvudkategorierna folkliga och litterära visor. Enkelt uttryckt baseras denna uppdelning på om visan har en känd upphovsperson eller inte. När det gäller den litterära visan tänker man oftast på kända visdiktare som exempelvis Carl Michael Bellman, Barbro Hörberg eller Cornelis Vreeswijk. Men det kan naturligtvis vara precis vem som helst, poängen är att det finns en namngiven upphovsperson.
De folkliga visorna å andra sidan, saknar identifierad upphovsperson. Det handlar om visor som sjungits i folkkulturen och överförts muntligt från person till person ofta över flera generationer. De flesta är överens om att denna skiljelinje emellanåt kan uppfattas som konstruerad eftersom vi förstår att även den folkliga visan någonstans någon gång också skapats av en person. Kåkvisorna verkar befinna sig någonstans mitt emellan.
Fördes vidare muntligt
Många av de äldre kåkvisorna saknar känd upphovsperson, men absolut inte alla. I många fall pekas en textförfattare ut och inte sällan är det personen som begått det brott som visan handlar om. Detta gör att visans äkthet intygas och bekräftar att den utgör ett slags vittnesbörd i förhållande till brottet. I en del fall anges en känd sångare i fängelsemiljön som visans upphovsperson – detta är också något som tycks ge visor högre status. En liknande diskussion om äkthetsmarkörer förs av Karin Strand i hennes analys av blindvisor:
”Andra gånger var det uppenbarligen inte fråga om originaldiktning. Så till exempel i fall där samma visa med endast smärre variationer förekommer under olika titel i olika personers vistryck. Texten individualiseras dock genom ändring av personnamn, orter och konkreta omständigheter, och även melodiangivelserna kan variera. Fenomenet kan snarast betecknas som skriftlig variantbildning utifrån en viss visa eller vistyp, och har säkert pragmatiska eller kommersiella skäl. […] Eftersom den verklige författarens identitet sällan röjdes kunde en och samma visa attribueras till olika personer.”
När det gäller kåkvisor finner vi flera exempel på hur ändring av personnamn och plats används för att skapa en känsla av såväl aktualitet som autenticitet. Ett exempel är Härlandavisan som förvandlas till Långholmsvisan genom att fängelsenamnet ändras.
Litterära visor har som sagt en känd upphovsperson och ett annat utmärkande drag är att de oftast är skriftligt manifesterade. Det betyder att det finns en förlaga – ett original. Så är normalt inte fallet med kåkvisorna. Eftersom de oftast återfinns i en socialt baserad tradition utan förlagor skapas hela tiden olika varianter av visorna. Detta är å andra sidan typiskt för folkliga visor. Kåkvisorna överfördes mellan interner i muntlig eller skriftlig form som vi konstaterat. De spreds på fängelserna när de intagna hade möjlighet att träffas och de spreds mellan olika fängelser genom att många av de internerade satt av strafftid på många olika anstalter. Varje individ satte sin prägel på visan och även om de skrevs av i visböcker har det uppstått textvarianter vilket är tydligt i Visarkivets material.
Vi har alltså att göra med en viskategori som befinner sig mitt emellan folklig och litterär visa. Vi kan utgå från att visorna skapats eller använts av individer som haft behov av att uttrycka sig genom visor eller poesi. Visorna kunde för många människor i utsatta grupperingar i samhället vara en möjlighet att uttrycka sig, förmedla budskap, dela erfarenheter och känslor. Förutom att visan som medium lämpar sig bra för att uttrycka såväl känslor som åsikter var de för mindre bemedlade grupper i samhällets marginaler ofta det enda sättet att i någon bemärkelse uttrycka sig offentligt.
Ensamcellen som skrivarstuga
Det finns flera studier som visar att isolerade kollektiva gemenskaper verkar stimulerande för kreativa processer. I antologin Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker presenterar tio svenska musiketnologer, folklorister, historiker och textforskare olika perspektiv på handskrivna visböcker. Dessa var allmänt förekommande hos den svenska allmänheten från andra halvan av 1800-talet. Kring sekelskiftet 1900 var de som mest frekventa och fanns i var och varannan ung mäniskas ägo. Den typiska visboken är en svart vaxduksbok där framförallt texter på allmänt kända visor skrevs ner. De skrevs av både kvinnor och män och det var framförallt i ungdomen som de användes. Vissa mönster för skrivandet framträder, kvinnor skrev i tonåren och tiden före äktenskapet.
Bland männen ser vi däremot att man framförallt skrivit i tider där man befunnit sig i kollektiva homosociala gemenskaper. Exempel på detta är handskrivna visböcker från rekryter, sjömän, rallare och brandmän. I Visarkivets samlingar finns närmare tusen handskrivna visböcker i original eller kopia men bara en handfull av dem innehåller kåklåtar. Men poängen här är inte att diskutera visböckerna i sig utan fängelsvistelsen som kreativ premiss för musikskapande.
Lennart ”Konvaljen” Johansson berättar att för att komma undan isoleringsstraff kunde han ibland göra vad som helst. Ett knep var att skada sig så att man hamnade på ”sjukan”. Han visar sina underarmar med decimeterlånga ärr som uppkommit genom att han skurit sig för att bli förflyttad.
Det har påpekats att vistelse i ensamcell faktiskt skulle kunna ha inverkat positivt på fångarnas kreativa verksamheter. För dem som inte blev nedbrutna av tristessen och ensamheten fanns det tid till eftertanke och att till exempel skriva poesi eller visor. Men även efter 1945 när isoleringen av de intagna minskade fanns gott om tid för att läsa och skriva. Den sociala samvaro som förekom innebar också att många lärde sig visor av varandra.
Fängelserevyerna
Redan från slutet av 1940-talet spelades nyårsrevy på Långholmen i Stockholm. Fängelserevyerna gick i samma anda som de folkliga revyerna i allmänhet. De blev tillfällen för de intagna att kommentera, kritisera och driva med överheten: med vårdare, poliser, psykologer med flera.
Men en dag när jag blir fri
Då ska jag försöka bli
Ärlig och skötsam så kanske att jag
Får bli vaktkonstapel på kåken en dag
Ha sån där uniform som konstapeln har,
Med mässingsknapp här och var
Och när han går där uppå sin vakt
Med nyckel som symbol på sin makt
(Tjuvarnas dag är slut, Långholmen 1965)
Jailbird Singers i en revy från Långholmen 1964. Regissör var en medfånge som var en känd teaterman. Revyn byggde på Ruben Nilssons visa Trubaduren. Scenen gestaltar ett svartsjukedram i medeltidsmiljö mellan en greve, en trubadur och en grevinna. Tony Granqvist (trubaduren), Åke Johnsson (grevinnan) och Tohre Eliasson (greven). Fotot i privat ägo hos Tohre Eliasson.
Tjuvarnas dag är slut skrevs av Tony Granqvist till en revy på Tidaholmsanstalten 1964.
Driften med fångvaktarna är tämligen mild och man kan tänka sig att det inte var särskilt högt i tak, inte minst eftersom fängelserevyerna sågs av de intagna och personalen tillsammans. Gudmund Janissa beskriver i boken Jailbird Singers och det andra 60-talet en revy som medlemmarna i Jailbird Singers gjorde på Långholmen. I revyn fick Tohre ”Masen” Eliasson de giftigaste replikerna som häcklade fångvaktarna eftersom han skulle mucka efter premiären och därmed hade störst möjlighet att undslippa repressalier.
Kommentarer