Det stora inspelningsåret – Del 4, Första hälsingeresan

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Svenskt visarkiv genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland

 

Första Hälsingeresan (13-17 maj 1968)

Detalj ur kartbild över Hälsingland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Under den första hälsingeresan koncentrerades inspelningarna till trakterna runt Bollnäs. Foto: Wictor Johansson

Inspelningsverksamheten fortsatte i maj med en kortare resa till Hälsingland under fem dagar i mitten av månaden. Inspelningarna koncentrerades till trakterna runt Bollnäs i mellersta Hälsingland. Även om det var en kort resa sett till antalet inspelningsdagar så blev resultatet desto mera omfattande. Mellan den 13-17 maj spelade Märta Ramsten in 31 spelmän och sångare, varav flera med en omfattande repertoar.

I en del fall blev dock resultatet magert då de inspelade på grund av hög ålder inte orkade framföra eller inte mindes sin repertoar. Märta Ramsten valde i en del fall att ändå göra inspelade intervjuer för att på så sätt samla information om de lokala musiktraditionerna, även om det inte var möjligt att spela in själva låtarna och visorna. Så förekommer till exempel lockrop och annan fäbodmusik sparsamt från denna inspelningsresa, trots att fäbodtraditionen varit stark i Hälsingland. Men inspelningarna innehåller däremot ett antal intervjuer om fäbodbruket och dess musik. Marta Norman från Vallsta kunde dock både berätta om sitt arbete på fäbodarna och ge exempel på hur det lät när man lockade på korna, även om inomhusmiljön vid inspelningen inte möjliggjorde för henne att kula med full kraft.

Marta Norman – Intervju och kolock:

 

Marta Norman hade själv deltagit i fäbodbruket och kunde ge exempel på hur det lät när man lockade på korna. Foto: Märta Ramsten

Att gå med stjärnan

I flera inspelningar från denna resa återkommer Märta Ramsten till seden att gå med stjärnan, en tradition med anor sedan 1600-talet där ungdomar utklädda till stjärngossar under trettonhelgen vandrade runt i byarna och uppförde ett skådespel som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem.

I olika delar av landet har traditionen levt kvar långt in på 1900-talet och i Hälsingland spelade Märta Ramsten in flera lokala varianter av Staffansvisor. Här berättar Elsa Hall från Arbrå om traditionen att gå med stjärnan och sjunger två av de visor som sjöngs vid dessa tillfällen.

Elsa Hall – Intervju och två Staffansvisor:

 

Ett riktigt spelmansnäste

Jonas ”Olles Jonke” Olsson har varit förebild för många yngre hälsingespelmän. Foto: Märta Ramsten

Den 15 maj tillbringade Märta Ramsten i byn Galven utanför Alfta. I en inspelad intervju som Svenskt visarkivs Ingrid Åkesson gjorde i februari 2001 beskriver Märta Ramsen Galven som ”ett riktigt spelmansnäste” där hon mötte ”flera spelmän som var otroligt skickliga”.

En av dem var Jonas Olsson, vanligen kallad Olles-Jonke. Han var född 1886 och vid Märta Ramstens besök just hemkommen från en sjukhusvistelse. Det hindrade inte honom från att leverera flera låtar på såväl fiol som på enradigt dragspel. Han hade en stor repertoar av lokala låtar och en ålderdomlig spelstil som imponerat på och inspirerat flera efterföljare bland hälsingespelmän. Svenskt visarkivs inspelningar med Olles Jonke har ofta varit efterfrågade.

Jonas ”Olles Jonke” Olsson – Gånglåt:

 

Dragspelaren August Johansson i sitt järnspiselrum i Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

Ett antal dragspelare spelades in under de fem dagarna och den skickligaste av dem hittade Märta Ramsten i ett omodernt järnspiselrum högst upp på vinden i ett hyreshus i Bollnäs. Där bodde August Johansson som med ett drivet och svängigt spel spelade låtar på både enradigt durspel och på femradigt kromatiskt dragspel. Några av låtarna från inspelningstillfället gavs senare ut av Caprice records på skivan Munspel och handklaver.

August Johansson – Polska efter Jularbo

 

Unga spelmän i äldre förebilders spår

Bo Galvsby tillhörde en yngre generation spelmän. Foto: Märta Ramsten

Som under tidigare inspelningsresor var det äldre sångare och spelmän som spelades in, flera var födda så tidigt som på 1870-talet. Men även några yngre förmågor blev dokumenterade.

Den yngste inspelade var Bo Galvsby, född 1939 och även han från ”spelmansnästet” Galven. Han uttrycker en respekt för sin hembys spelmän och en vilja att lära sig bemästra en äldre spelmanstradition.

Bo Galvsby skulle kunna ses som en tidigt inspelad representant för den så kallade ”folkmusikvågen, det nyväckta folkmusikintresse som skulle växa sig starkt hos en yngre generation de kommande åren och som också blev ett självklart föremål för Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet.

Bo Galvsby – Lillbackvalsen: 

 

Tillbaka till Hälsingland

Att Märta Ramsten kunde spela in 31 spelmän och sångare på bara fem dagar, och det i en geografiskt avgränsad del av Hälsingland, säger något om landskapets rika folkmusiktraditioner och gav en antydan om att det nog fanns mer att hämta.

31 spelmän och sångare spelades in under fem dagar. Här är ett kollage på några av de. Foto: Märta Ramsten

Följaktligen skulle det bara dröja en månad innan Märta Ramsten var tillbaka i Hälsingland för nya inspelningar som vi kommer kunna lyssna på i ett senare blogginlägg. Samtliga inspelningar från den första hälsingeresan går att lyssna på här.

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 3, Resor i Värmland

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan

 

Resor i Värmland (1-5 & 22-26 april 1968)

Knappt en vecka efter hemkomsten från Jämtland gav sig Märta Ramsten ut på ännu en inspelningsresa, denna gång till Värmland. En uttalad ambition var att besöka platser där Sveriges Radio inte tidigare gjort inspelningar. Visserligen hade radions Olof Forsén gjort en kortare inspelningsresa i Värmland och Dalsland 1951 då ett antal vissångare dokumenterades. Men på det stora hela var den värmländska folkmusiktraditionen sparsamt inspelad när Märta Ramsten i två omgångar reste till Värmland i april 1968.

Detalj ur kartbild över Värmland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Som lokal kontaktperson hade Märta Ramsten den här gången hjälp av trubaduren och hembygdsforskaren Gunnar Turesson från värmländska Hammarö. Han hade själv gjort omfattande uppteckningar av visor, ramsor, sagor och sägner runt om i Värmland som resulterat i tiobandsverket Värmländska kulturtraditioner och hade följaktligen ett stort kontaktnät av sångare och spelmän.

Svenskt visarkivs dåvarande chef Bengt R Jonsson hade tidigare haft kontakt med Gunnar Turesson och var bekant med dennes engagemang för och kunskap om den värmländska folkmusiktraditionen. I Svenskt visarkivs ämbetsarkiv finns bevarad korrespondens mellan de bägge herrarna. På tidstypiskt vis tilltalar de varandra med ”broder” och breven är rika på hedersbetygelser om varandras arbeten, tacksägelser för tidigare sammanträffanden och hälsningar till gemensamma bekanta.

Brev från arkivchef Bengt R Jonsson till trubaduren Gunnar Turesson. Ur Svenskt visarkivs ämbetsarkiv.

I ett brev daterat den 10 januari ställer Jonsson frågan till Gunnar Turesson ”om Du har lust och möjlighet att som specialist på värmländsk folkmusik och med Dina kontakter i landskapet hjälpa till i det stora inspelningsarbete av svensk folkmusik som Samarbetsnämnden för svensk folkmusik ämnar utföra under 1968” och lockar med att Värmland då skulle bli ”bra företrätt i årets inspelningsskörd”. Gunnar Turesson svarar med vändande post att han ställer sig positiv; ”Visserligen har leden glesnat bland de äldre spelmännen, men några finns kvar värda att spela in för detta ändamål”. Han erbjuder sig också att på hemväg från en planerad vintersportresa i Jämtland ta omvägen förbi Stockholm ”och sammanträffa med dig och fil.kand. Märta Ramsten för närmare resonemang”.

 

Inspelningar med förhinder

Sett till kvantiteten blev inspelningarna i Värmland inte fullt så omfattande som de i Jämtland månaden innan. Märta Ramsten spelade in 20 spelmän och sångare och de två inspelningsveckorna fördelades till två olika tillfällen. Därmed inte sagt att inspelningsarbetet blev mindre krävande. Att vara arkivtjänsteman från huvudstaden utsänd på statligt uppdrag kunde naturligtvis skapa en viss distans till spelmän och sångare som var allt annat än vana vid och bekväma med inspelningssituationen. Under någon timmes besök handlade det om att skapa en förtrolig stämning med den som skulle spelas in. Från den andra inspelningsveckan finns det en bevarad resedagbok som visar att det inte alltid var så enkelt. ”Ansåg sig inte vara i forma att spela in”, ”fick spela in honom trots protester” och ”ville först ogärna spela” är formuleringar som återkommer i resedagboken. Vid något tillfälle dök spelmännen ens inte upp till det avtalade mötet.

Kusinerna Helga Andersson och Hanna Westlind-Tapper. Foto: Märta Ramsten

Märta Ramsten fick också finna sig i stundens infall under sina besök och vara beredd att improvisera när situationen så krävde. Besöket hos sångaren Helge Andersson är ett exempel:

”Hade en som han sa urgammal visa som morfar hade brukat sjunga, som han tappat melodin till. Fick därför hastigt och lustigt åka till hans kusin Hanna Tapper, 6 km därifrån och be henne sjunga in den. Hon stod i jordgubbslandet när vi kom och blev mäkta förskräckt. Efter mycket övertalande sjöng hon dock fyra strofer på den omtalade visan/…/Återvände till kvarnen och spelade i valda delar in Helge Anderssons repertoar”


Helge Andersson – Och Lagman han har lovat att ta mig till fru:


Hanna Westlind-Tapper – Vid rödbergets fot:

 

Spelmän i offentlighet och i skymundan

Lika många spelmän som sångare dokumenterades under Värmlandsresorna. Bland fiolspelmännen märks både de som var aktiva inom den etablerade spelmansrörelsen och de som levde med sin musiktradition mera i skymundan, okända för offentligheten. Spelmännen inom den första kategorin var ofta själva angelägna om att folkmusiktraditionen dokumenterades och bevarades. En del hade själva tecknat ner och publicerat folkmusik efter lokala spelmän.

Spelmannen Erik Gustavsson hade själv tecknat ner och publicerat spelmanslåtar ur den värmländska folkmusiktraditionen. Foto: Märta Ramsten

Erik Gustavsson från Karlstad är ett exempel. Han lärde sig spela fiol av en pensionerad musikdirektör från Värmlands regemente. Via Hembygdsgillet i Karlstad kom han i kontakt med folkmusiken och blev engagerad i spelmansrörelsen. Han spelade bland annat fiol för ett lokalt folkdanslag och medverkade vid spelmansstämmor på Skansen i Stockholm.

Erik Gustavsson spelade mycket tillsammans med spelmannen Carl Iderström från Frykerud och hade tecknat ner och publicerat dennes repertoar i två notsamlingar; 40 låtar från Frykerud ur riksspelman Carl Iderströms repertoar och 22 värmlandslåtar ur riksspelman Carl Iderströms repertoar. Erik Gustavsson hade själv arrangerat andrastämmor till låtarna.

Erik Gustavsson – Vals efter Carl Iderströms morbror:

Carl Iderström – Polska efter Friden på Hagen:

 

Carl Iderström från Forsnor i Frykerud hade lärt sig låtar från såväl äldre släktingar som av andra svenska spelmän under sina år i USA. Foto: Märta Ramsten

Carl Iderström, 85 år gammal 1968, besöktes själv av Märta Ramsten och flera av låtarna som publicerats i Erik Gustavssons nothäften blev då inspelade. Carl Iderström hade en omfattande lokal repertoar från Forsnor i Frykerud. Merparten av låtarna hade han lärt efter sin morfar och två morbröder. Som så många andra svenskar i sin generation emigrerade han i unga år till Amerika där han bodde i två omgångar vid 1900-talets början. En del av sin repertoar lärde han sig där av andra svenska emigranter, låtar som han sedan tog med sig tillbaka till Sverige.

Bland de spelmän som Märta Ramsten själv särskilt uppmärksammar i sina reseanteckningar märks Oskar Nilsson från Lekvattnet, född 1910. Hon beskriver honom som en spelman med ”otroligt fin spelteknik och genuin repertoar”. Hon noterar dock att han ”behöver längre tid på sig för att erinra sig gammellåtarna” och är därför ”absolut värd ännu ett besök”. Tre år senare, i oktober 1971, gjorde Visarkivet följaktligen ännu ett besök hos Oskar Nilsson där ytterligare ett tiotal ”gammellåtar” spelades in.

Oskar Nilsson från Lekvattnet hade en ”otroligt fin teknik och genuin repertoar”. Foto: Märta Ramsten

Oskar Nilsson – Polska efter Henrik Kling:

 

Inspelningar i litteraturhistorien

Inspelningarna i Värmland avslutades i Karlskoga den 25-26 april. En av de som då spelades in var Maja Ekelöf. I bevarade anteckningar från inspelningstillfället beskrivs hon som en ”medelålders kvinna som ensam fostrat upp 4 barn genom att arbeta som städerska morgnar och kvällar”. Två år senare skulle Maja Ekelöf skriva in sig i den svenska litteraturhistorien med boken Rapport från en skurhink.

Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink räknas idag som en klassiker. Märta Ramstens besök hos Maja Ekelöf skildras i boken.

I den självbiografiska boken som är skriven i dagboksform återges Märta Ramstens besök. Det skildras i den för boken typiska blandningen av vardagliga betraktelser och reflexioner kring världsläget och de storpolitiska skeendena:

”Idag har det varit en så händelserik dag att jag totalt glömt bort Vietnam-kriget, flyktingproblemen och arbetslösheten. Där ser man hur farligt det är att vara med om nåt roligt. Man tänker mer och mer på sig själv då, och på de intressanta saker man håller på med. – Judit och jag har sjungit visor som ska bevaras i något arkiv till eftervärlden. Det låter väl flott.

Märta Ramsten från Nordiska museet var här[1]. Hon skulle komma kl. tre. Jag ville att allt skulle klaffa ordentligt så jag gick upp tidigt och bakade bullar i fall det skulle passa att bjuda på kaffe och om det kom många människor hit. Vi åkte till Judit först. Hon sjöng herr Peter och ett par andra visor. Sen sjöng jag ”Olle Bock” och ”Kungsresan”. Jag tog upp mina låtar alldeles för högt, så jag fick kippa efter luft hela tiden nästan. Det gjorde inget, sa Märta Ramsten. När vi kom hem satt Ola på trappan och skrek att de ringt från Sveriges Radio. De skulle skicka en fotograf hit för att plåta mig. Konstigt att de ringde just denna dag, när vi höll på med visorna. De ringde angående ett pr. ”Vi och våra massmedia” som ska sändas i TV – allt kommer också på en gång. Märta Ramsten ska sända böcker till belöning åt Judit och mig för vacker sång. Nu ska jag lyssna på ett radioprogram. Hermansson är telefonväktare/…/”

Maja Ekelöf och Judit Pettersson från de avslutande inspelningarna i Karlskoga. Foto: Märta Ramsten

Maja Ekelöf – Olle Bock han drager i kriget:

Judit Pettersson – Min man han var en sjöman

 

Läs och lyssna mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Här kan du lyssna på samtliga inspelningar från de två inspelningsveckorna i Värmland.

 

[1] Nordiska museet ingick i Samarbetsnämnden för folkmusik och det var via museets system med lokala meddelare som Märta Ramsten kom i kontakt med Maja Ekelöf. Därav den felaktiga uppgiften om Ramstens institutionstillhörighet.

Det stora inspelningsåret – Del 2, Jämtlandsresan

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

 

Jämtlandsresan 12-21 mars 1968

Detalj ur kartbild över Jämtland/Härjedalen. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Efter att ha ägnat januari och februari åt att söka kontakter och planera de kommande inspelningarna kunde Märta Ramsten i mars 1968 ge sig ut på den första längre inspelningsresan. Färden gick till Jämtland där 345 låtar och visor framförda av ett fyrtiotal sångare och spelmän dokumenterades. Det är ett imponerande antal. Då ska också nämnas att Sveriges Radio gjorde inspelningsresor i Jämtland/Härjedalen redan på 1950-talet och att ingen av de spelmän och sångare som då dokumenterades besöktes av Märta Ramsten under den här resan.

Att den första resan gick till Jämtland/Härjedalen var lite ett tillfälligheternas spel. I slutet av februari anordnades en konferens i Sundsvall där spelmansförbunden i de norrländska landskapen diskuterade inspelningsarbetet i området. Ragnar Bohman från styrelsen i Heimbygdas spelmansförbund (idag Jämtland/Härjedalens spelmansförbund) erbjöd sig då att arrangera en två veckor lång inspelningsresa, ett erbjudande som Märta Ramsten inte var sen att tacka ja till.

Inspelningarna i Jämtland uppmärksammades vid flera tillfällen av lokaltidningarna. Som här i Länstidningen den 1 mars 1968. Tidningsklipp ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Reseskildring

Tack vare att Märta Ramsten vid hemkomsten publicerade en resedagbok i Jämtlands läns museums årsbok Jämten kan vi följa henne i spåren. Från det första besöket hos den ”högreste, silverhårige” Erik Nilsson i Ås – en fiolspelman med ett ”närmast aristokratiskt spelsätt” – till det avslutande besöket hos sångerskorna Märta Jonsson och Greta Loo i Storsjö kapell, Härjedalen. Av resedagboken framgår också att Ragnar Bohman till sin hjälp i reseplaneringen hade hjälp av musikkonsulenter, museiintendenter, hembygdsföreningsordföranden och rektorer med god lokalkännedom. Resultatet blev ett minst sagt fullspäckat program. Lördag den 16 mars gjordes till exempel inspelningar med sex personer fördelade på fem inspelningstillfällen, ”en intensiv och upplevelserik inspelningsdag” för att citera resedagboken.

Jämtlandsresan inleddes hos fiolspelmannen Erik Nilsson och avslutades två veckor senare hos sångerskorna Greta Loo (i mitten) och Märta Jonsson. Foto: Märta Ramsten

Låt oss möta och lyssna på några av de spelmän och sångare som spelades in under Jämtlandsresan. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar. I onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv kan du söka efter samtliga inspelningar från 1968.

 

Munspel, dragspel och fiol

Munspelaren Elias Jonsson imponerade på Märta Ramsten. Foto: Märta Ramsten

En av de spelmän som utan tvekan gjorde stort intryck på Märta Ramsten var Elias Jonsson i Ede, Offerdal, som spelades in den 13 mars. Hon beskriver honom som ”något av ett fenomen” som spelade Lapp-Nils polskor ”på det mest virtuosa sätt på munspel”. Märta Ramsten erkänner att hon visserligen var lite skeptisk inför det faktum att Elias Jonsson spelade munspel – ett instrument som vid den här tidpunkten ännu hade tveksam status som folkmusikinstrument – ”men sedan föll jag helt till föga inför detta enormt rytmiska och drivna spel”.

Elias Jonsson deltog även när hon fem dagar senare besökte fiolspelmannen Jonas Jonasson i Dvärsätt. Hon spelade då in de bägge spelmännen både var för sig och tillsammans. ”Den kvällen svängde det om” sammanfattar hon i resedagboken!

Några av inspelningarna med Elias Jonsson har tidigare publicerats på Munspel & Handklaver, den första skivan i serien ”Folkmusik i Sverige” som Svenskt visarkiv gav ut i samarbete med Caprice records.

Jonas Jonasson och Elias Jonsson – Polska efter Erik Larsson (SVA BA 0137):

 

 

Märta Ramsten spelade också in några dragspelare under sin Jämtlandsresa. Nils Nilsson från Tornäs spelade ett flertal äldre fiollåtar på femradigt dragspel som han lärt sig efter sin farfar. Men han hade inte enbart äldre spelmanslåtar på repertoaren. I likhet med många andra spelmän hade han också spelat modernare dansmusik. Tillsammans med sina fyra bröder spelade han på 1920- och 30-talen i danskapellet Bröderna brothers med dragspel, gitarr, trumpet och trummor i sättningen.

Nils Nilsson – Brudmarsch efter Lapp-Nils (SVA BA 0134):

 

 

Dragspelaren Nils Nilsson spelade såväl en äldre spelmansrepertoar som modernare dansmusik. Foto: Märta Ramsten

Lockrop och visor

I Jämtland och Härjedalen har det funnits en stark fäbodtradition och ett givet mål för resan var att spela in den fäbodmusik av lockrop och vallåtar, på jämtländsk dialekt kallat ”kaukning”, som fungerat som vokala arbetsredskap inom fäbodbruket. Märta Ramsten besökte bland annat jämtländska Klövsjö och Storsjö kapell i Härjedalen där ännu flera fäbodar var i bruk vid den här tiden. Dessvärre var årstiden illa vald för att dokumentera fäbodmusik. Marskylan gjorde utomhusinspelningar mindre angenäma och lockropen kom inte till sin rätt när snön dämpade den naturliga akustik som ger fäbodmusiken sin karaktäristiska klang.

Vid besöket i Klövsjö gjordes inspelningarna i den lokala bygdegården för att i alla fall få en lite rymligare klang än vad som erbjöds i ett kök eller vardagsrum. ”Och sedan vi lyckats stänga av den brummande värmeanläggningen kombinerad med luftkonditionering och klättrat uppför väggarna och tätat ventilerna med näsdukar fick vi till slut några riktigt fina prov på kaukningar från Klövsjö” sammanfattar Märta Ramsten i sin reseberättelse.

Anna Nordenberg och Gölin Morlind skulle spelas in flera gånger av Svenskt visarkiv. Foto: Märta Ramsten

Även om inspelningsförhållandena inte var de bästa gav besöken i Jämtland/Härjedalen kontakter för framtiden och flera av de som spelades in skulle dokumenteras av Visarkivet även vid senare tillfällen. Gölin Morlind och Anna Nordenberg som spelades in i Klövsjö medverkar till exempel i en tv-film om fäbodmusiken med titeln ”Kom Majrosa, Sköna, Älgrosa” som Svenskt visarkiv gjorde i samarbete med SVT 1977. Ljudupptagningarna från denna filmproduktion är fortfarande ett ofta efterfrågat material ur Visarkivets ljudsamlingar.

 

Anna Nordenberg – Får- och getlock­ (SVA BA 0142):

 

 

Gölin Morlind – Kaukning (SVA BA 0142):


Bland de många vissångare som spelades in under Jämtlandsresan intar en av dem en särställning. Thyra Karlsson i Östersund hade en omfattande repertoar och en utstrålning som uppenbart imponerade på Märta Ramsten. Hon beskriver henne som ”en gudabenådad vissångerska” som har en ”klar och fin röst och sjunger med stor musikalitet och äkthet”. 47 visor spelades in vid detta första besök, med åren skulle Svenskt visarkiv spela in omkring 300 visor med Thyra Karlsson.

Omslaget till Caprice records skiva med Thyra Karlsson i serien Sångarporträtt.

I sin reserapport uttrycker Märta Ramsten en förhoppning om att ”östersundspubliken – som ju är van att få höra fina jämtlandsspelmän – någon gång också får tillfälle att lyssna till Thyra Karlsson och hennes visor”. Det blev inte bara östersundspubliken som skulle få lyssna till Thyra Karlsson. Tack var Visarkivets ”upptäckt” nådde Thyra Karlsson genom skivutgåvor och radioprogram ut till en nationell publik och hon har inspirerat en yngre generation folkmusiksångare.

Thyra Karlsson själv gladdes åt uppmärksamheten: ”Tänk vad jag fått varit med om sedan dess, det som jag  drömt om i hela  mitt liv. Att få sjunga för andra/…/Mitt liv blev mycket roligare och mera innehållsrikt” skrev hon senare i ett brev till Märta Ramsten. Brevet citeras i omslagstexten till den skiva med Thyra Karlssons visor som Caprice records gav ut i skivserien Sångarporträtt 2014, tretton år efter hennes död. Samtidigt gav jämtländska folkmusikgruppen Triakel, med sångerskan Emma Härdelin i spetsen, ut skivan Thyra med tolkningar av Thyra Karlssons repertoar.

Thyra Karlsson – Skymning breder sitt flor (SVA BA 0136):

 

 

Läs mer

Märta Ramstens reseberättelse från inspelningarna i Jämtland publicerades ursprungligen i Jämten, årsbok för Jämtlands läns museum. Här publicerar vi originalmanuset som finns bevarat i hennes personarkiv på Svenskt visarkiv.

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

 

Det stora inspelningsåret – Del 1

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

 

Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna (30 januari – 7 mars 1968)

”Resande i folkmusik är den något ovanliga yrkesbeteckning jag numera skulle kunna sätta på mitt visitkort”. (Märta Ramsten 1968)

Detalj ur kartbild. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Bara i Mälardalsregionen har Visarkivet gjort flera besök. Foto: Wictor Johansson

I Svenskt visarkivs omfattande ljudsamlingar finns omkring femtusen inspelningar som spelats in som en del av Visarkivets egen dokumentationsverksamhet. Inspelningarna hör till de mest efterfrågade materialet ur arkivets samlingar och används regelbundet av musiker, forskare och en intresserad allmänhet. I år är det 50 år sedan Visarkivets inspelningsverksamhet inleddes, då med fokus på att dokumentera vad som uppfattades som de sista resterna av en levande svensk folkmusiktradition. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att fortlöpande under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. På denna blogg kommer vi genom fotografier, artiklar och annat arkivmaterial följa inspelningarnas tillkomst och möta de människor som dokumenterats av Visarkivet.

 

Så började det

Inspelningsdokumentation av folkmusik hade tidigare bedrivits främst av Sveriges Radio och dess legendariske musikproducent Matts Arnberg. Men det mera omfattande arbetet med att systematiskt spela in folkmusik och dess utövare, som allt fler forskare och musiker ansåg vara nödvändigt, rymdes inte inom radions verksamhet. Därför bildades redan 1960 Samarbetsnämnden för svensk folkmusik. Förutom Svenskt visarkiv och Sveriges Radio ingick, bland andra, även Musikhistoriska museet (nuvarande Scenkonstmuseet).

Samarbetsnämndens stora uppgift var att initiera en landsomfattande inspelningsdokumentation av vad som uppfattades som de sista resterna av en utdöende folkmusiktradition. Tack vara statlig finansiering kunde projektet inledas 1968 även om en del inspelningar gjorts i samarbetsnämndens regi redan tidigare.

Efter många turer blev det Svenskt visarkiv som fick ansvaret för att genomföra inspelningsprojektet. För ändamålet anställdes Märta Ramsten som tidigare arbetat på Sveriges Radios musikavdelning. Där hade hon gjort flera folkmusikinspelningar, både tillsammans med Matts Arnberg och i egen regi. Hon hade dessutom katalogiserat radions folkmusikarkiv.

Märta Ramsten tillsammans med spelmannen Lars Jansson under en inspelningsresa i Bohuslän sommaren 1968. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Ramsten skulle sedan bli Visarkivet trogen under resten av sitt yrkesliv. Under många år som ansvarig för inspelningsverksamheten och sedermera som arkivets chef. När Svenskt visarkiv förstatligades 1970 blev inspelningsdokumentationen en del av de statliga uppdraget, och inriktningen för inspelningsverksamheten skulle med åren komma att breddas såväl vad gäller genre som innehåll. Merparten av inspelningarna är numera sökbara på webben i databasen Inspelningar i Svenskt visarkiv.

 

En tid av förändring

Årtalet 1968 för idag närmast tankarna till studentrevolter, antikrigsrörelser och en allmän anda av uppror och förändring. Gärna ackompanjerat av rockmusik från England och USA. I Sverige kan vi se embryon till det som skulle bli 1970-talets progressiva musikrörelse som också skulle inkludera ett nyväckt intresse för folkmusiken.

Men 1960-talets slut var också en tid av omfattande urbanisering där allt fler med eller mot sin vilja lämnade landsbygden för arbete och ett nytt liv i storstäderna. Det var mot den allt mer glesbefolkade landsbygden som Visarkivet vände sina blickar. Det var den åldrande landsbygdsbefolkningen som var den främsta målgruppen för inspelningsverksamheten, det var dessa som kunde tänkas ha kännedom om en äldre repertoar av låtar och visor.

Att Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet inleddes i brytpunkten mellan ett gammalt och modernt Sverige illustreras av de många fotografier som Märta Ramsten tog i samband med inspelningarna. De är i sig något av en studie av köks- och vardagsrumsinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. Inte sällan samsas vedspisar och handbroderade väggbonader med TV-apparater och andra symboler för den moderna tiden. Känslan av att inspelningarna är gjorda i ett svunnet Sverige accentueras av att Märta Ramsten konsekvent titulerar de inspelade med ”herr” och ”fru”. Det här bara ett år efter Du-reformen!

I en tid av urbanisering och modernisering vände Svenskt visarkiv blicken mot en alltmer glesbefolkad landsbygd. På bilden fiolspelmannen Gustaf Nilsson utanför sitt hem i Dvärsätt, Jämtland. Foto: Ville Roempke

Fotografierna från inspelningstillfällena är något av en stilstudie i köksinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. På bilden August Johansson från Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

”Det kändes nästan som ett stilbrott att ställa upp en modern inspelningsapparat i denna gammeldags fridfulla atmosfär” kommenterade Märta Ramsten i en resedagbok sitt besök hos sångerska Emma Molin i Gunnarvattnet, Jämtland. Foto: Märta Ramsten

 

Förberedelser

Inspelningsverksamheten genomfördes i form av inspelningsresor där utvalda geografiska områden, oftast ett specifikt landskap, finkammades på utövare under några veckors tid – en arbetsmetod som Märta Ramsten tog med sig från Sveriges Radio. En inspelningsresa förutsätter dock ett noggrant planeringsarbete. 1968 års inledande månader ägnades därför åt att söka kontakter med musiker och sångare runt om i landet som var av intresse att spela in.

Genom särskilda upprop efterlystes spelmän och sångare. Till vänster en text till tidningen Spelmansbladet och till höger ett upprop till Nordiska museets meddelare. Ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Genom upprop i tidningar och radio och via kontakter med spelmansförbund, hembygdsföreningar och andra med god lokalkännedom finkammades landet på spelmän och sångare. Dessutom fanns sedan tidigare ett kontaktnät uppbyggt genom Sveriges Radios inspelningsverksamhet. Innan den första omfattande inspelningsresan till Jämtland i slutet av mars gjordes därför endast fyra inspelningar, samtliga i Stockholm/Uppsala-området.

 

De första inspelningarna

Samtliga inspelningar registrerades noggrant i särskilda inspelningsprotokoll. Britta Trolles omfattande repertoar upptar tre fullskrivna sidor.

1968 års första inspelning gjordes i Nacka den 30 januari med sångerskan Britta Trolle. Hon hade en omfattande repertoar av barnvisor och ramsor som hon lärt efter sina mostrar. Ett 50-tal visor och ramsor spelades in vid Märta Ramstens besök och Britta Trolle skulle så sent som på 1990-talet bli inspelad av Visarkivet vid ytterligare två tillfällen. Hon finns även med på skivan Vaggvisor och ramsor som Svenskt visarkiv gav ut 1978 i samarbete med Caprice Records och dåvarande Rikskonserter.

Britta Trolle – Högt i ett träd en kråka (SVA BA 0109):

 

Den stora inflyttningen från landsbygden till storstäderna under 1960-talet omfattade så klart även spelmän och sångare som så att säga tog med sig den lokala repertoaren av låtar och visor i flytten. Fiolspelmannen Elof Bergqvist, sjukpensionerad skogshuggare från Frånö i Ångermanland, kunde följaktligen förmedla ett tiotal låtar efter äldre spelmän från de ångermanländska hemtrakterna, jämte några egna kompositioner, när Märta Ramsten besökte honom i hemmet i Märsta den 28 februari.

Elof Bergqvist – Kvarnvalsen efter Per Nilsson i  Granvåg (SVA BA 0110):

 

Många inspelningar gjorde Märta Ramsten på ålderdomshem runt om i landet, ett naturligt ställe att leta efter musicerande åldringar. Dagen efter inspelningen hos Elof Bergqvist, den 29 februari skottåret 1968, besökte hon Högalids vårdhem i Stockholm. Där dokumenterades munspelaren Oskar V. Frihman och sångaren Ernst Guldbrand. Inspelningen är intressant eftersom de visar att Märta Ramsten hade ett annat förhållningssätt än sina företrädare bland svenska folkmusikinsamlare. Tidigare hade instrument som munspel och dragspel varit bannlysta i folkmusikkretsar. De ansågs vara för moderna, liksom dans- och visrepertoaren från 1900-talets första decennier. Det var ålderdomliga instrument och låtar som var intressanta.

Märta Ramsten hade ett annat synsätt. Hon har i intervjuer och andra sammanhang framhållit att hon ville skildra helheten i spelmännen och sångarnas repertoar. På inspelningarna från Högalids vårdhem sjunger Ernst Guldbrand visor av Evert Taube och Oskar V. Frihman spelar hambo och schottis från 1910- och 20-talen. En repertoar som tidigare inte varit tänkbar inom folkmusikinsamlingen. Mathias Boström som forskat om Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet, menar rentav att Märta Ramstens mera inkluderande förhållningssätt ”i praktiken innebar en breddning av folkmusikbegreppet/…/”.

Oskar V. Frihman – Göteborgspolkan (SVA BA 0111):

 

Slutligen hann Märta Ramsten med ett besök i Vaksala utanför Uppsala den 7 mars där vissångaren Joel Nilsson spelades in. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar under perioden 30 januari-7 mars.

 

Läs mer

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

”Vi äro tusenden” – ett forskningsmaterial med avstamp i musikrörelsen

Tidigare i år fick Svenskt visarkiv ta emot en donation av professor Johan Fornäs (1952-). Han är idag professor i media- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola. I sin forskning har han arbetat med bland annat ungdomskultur och musikvetenskap. De handlingar som Visarkivet nu har tagit emot är material med koppling till forskningsprojekt som Fornäs har drivit, både på egen hand och i samarbete med andra forskare. Arkivet avspeglar även Fornäs tid som aktivist inom 1970-talets progressiva musikrörelse. Materialet är brett och innehåller allt ifrån musiktidningar till inspelade intervjuer, fotografier

och programblad. Här följer några nedslag för en översiktlig bild av det material som nu finns att ta del av hos Visarkivet.

Musikrörelsen

Musikrörelsen, eller proggrörelsen, var en alternativrörelse inom musiken i 1970-talets Sverige. Namnet kommer från att deltagarna företrädde ett progressivt politiskt-kritiskt synsätt. Fornäs var själv aktiv inom Musikrörelsen, bland annat som skribent i tidskriften Musikens Makt som var tongivande inom rörelsen. I arkivet finns handlingar som rör Musikens Makt men även material kring Kontaktnätet, en samlingsorganisation för musikföreningar, och skivbolaget Nacksving. Förutom dokumentation från sådana centrala samlingspunkter för musikrörelsen innehåller arkivet också Fornäs privata fotografier från festivaler, mötesprotokoll och arbetarhistoria.

Musikfest vid Järnbrottsskolan i Västra Frölunda, Göteborg, i september 1974. Foto: Johan Fornäs

Tältprojektet

Tältprojektet var en stor ensemble som under 1977 turnerade landet runt med föreställningen Vi äro tusenden. Föreställningen berättade den svenska arbetarklassens historia från Sundsvallsstrejken 1879 och nära hundra år framåt. Ensemblen bestod av flera av 70-talets främsta teater- och musikgrupper inom den progressiva rörelsen. Nästan 100 000 personer såg föreställningen som spelades i ett av Europas största cirkustält. Utöver föreställningen spelades en LP-skiva in på skivbolaget Nacksving, och det gjordes även en film: Tältet – vem tillhör världen.

Tältprojektet blev också ämnet för Johan Fornäs doktorsavhandling Tältprojektet – Musikteater som manifestation som han disputerade på 1985 vid Göteborgs universitet. Arkivet består till stor del av handlingar som rör just avhandlingsarbetet. Här finns insamlat material från flera av deltagarna, däribland Christer Boustedt, Ulf  ”Sillstryparn” Dageby och Aja Eriksson, men även intervjuer som Fornäs gjorde med flera av dem. Här finns intervjumaterial med Eva Remaeus, Sven Wollter och Bertil Goldberg för att bara nämna några. Härutöver kan man ta del av tidskriften Tältnytt och titta på musikaliskt material från föreställningen.

Övriga arkivet

Utöver det som nämnts ovan ingår även material om Arbetarspel, Kulturföreningen Puss och Fornäs forskningsprojekt Moderna Människor och Under Rocken i arkivet, liksom omfattande korrespondens från 1970-talets mitt och framåt. Oavsett om man är en inbiten proggare, musikforskare eller helt enkelt tycker att 1970-talet är en intressant epok i svensk musikhistoria innehåller Johan Fornäs arkiv ett rikt material om den alternativa musikrörelsen historia. Vill du fördjupa dig finns arkivförteckningen här. Mycket nöje!

Ulf Dageby som ”Sillstryparn” och Maria Grahn under en gala på Heden i Göteborg 1976 till förmån för det kommande Tältprojektet. Foto: Johan Fornäs

På tidskriften Musikens makts redaktion 1978. Foto: Johan Fornäs

Lyssna på spelmannen Gällsbo Emil Olsson

Emil Olsson (1918-1981) var fiolspelman från Alfta i Hälsingland. Han växte upp på bondgården Gällsbo och efter gårdsnamnet kallades han för ”Gällsbo

Gällsbo Emil Olsson (1918-1981). Foto: Privat

– Emil”. Gällsbo-Emil lärde sig spela fiol redan vid åtta års ålder. Genom fadern ”Gällsbo-Jonas” och andra spelmän från trakten lärde han sig en lokalt förankrad folkmusikrepertoar.

Som så många andra spelmän var han inte yrkesmusiker – till yrket var han vattenkemist bosatt i Uppsala. Men på fritiden var han en synnerligen aktiv musiker. Han uppträdde på radio och medverkade på skiva, bland annat tillsammans med Hugo Westling på skivan ”Spelmanslåtar från Hälsingland”. Tillsammans med spelkamraten Renate Persson (idag Krabbe) gjorde han mängder av framträdanden på spelmansstämmor och konserter.

Emil Olsson var mån om att bevara äldre repertoar och spelstilar från Hälsingland. Han tecknade upp låtar efter spelmän i hemtrakten och höll ofta kurser där han förmedlade sin repertoar till andra spelmän. Han komponerade också själv folkmusiklåtar. Ett urval av sina kompositioner publicerade han i nothäftet Hälsingen – ett spelmanshäfte för två fioler av Gällsbo Emil Olsson.

Inspelningar och noter blir tillgängliga

Svenskt visarkiv har flera inspelningar med Emil Olsson i samlingarna. Gunnar Ermedahl spelade in honom för Visarkivets räkning i november 1974. Han gjorde också flera inspelningar själv som har donerats till Visarkivet av Ulrika Ewerman, dotter till Emil Olsson. Nu kan vi tack var särskilt tillstånd från familjen tillgängliggöra flera av dessa inspelningar så att de går att lyssna på via Visarkivets onlinekatalog över ljudinspelningar. Vi har också fått tillstånd att publicera nothäftet med Emil Olssons kompositioner.

Klicka här för att lyssna på och se katalogposter över inspelningar med Emil Olsson . Här kan du ladda ned nothäftet ”Hälsingen” som PDF-fil. I ljudspelaren här under kan du höra ett smakprov på när Emil Olsson spelar ”Makalösen”, polska från Trönö:

Hjälp Visarkivet tillgängliggöra material

I Svenskt visarkivs samlingar finns tusentals inspelningar som fungerar som inspirationskälla för dagens folkmusiker och andra intresserade. Nu tillgängliggör vi stora delar av det äldre materialet på webben. Det finns dock många inspelningar som vi inte kan lägga ut på grund av upphovsrättsregler. Så om du som läser detta äger upphovsrätten (själv är inspelad eller är närmast anhörig till en inspelad) till en inspelning i våra samlingar som du vill ska finnas tillgänglig att lyssna på via vår inspelningskatalog, tveka inte att kontakta Visarkivet. Information om Visarkivets inspelningar hittar du i onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv.

Konferens om gatumusik

Gatusångare, sicilianska säckpipor, teater och försäljarrop var några av de ämnen som diskuterades vid en konferens i Palermo, Sicilien, 22-26 maj 2017. Temat för denna internationella konferens var Street music and narrative traditions – ämnena tolkades i vid mening och omfattade perspektiv från de antika rapsoderna via karnevalskulturen till Internet som ett nutida ”torg” där kulturuttryck möts. Konferensen hölls i Palermos dockteatermuseum, International Puppet Museum Antonia Pasqualino.

Street music and narrative traditions konferensprogram

Arrangörer var bland andra universitetet i Palermo och den italienska Association for the Conservation of Folk Tradition, tillsammans med Kommission für Volksdichtung/The Ballad Commission. Några inlägg behandlade skillingtryck och skillingtrycksförsäljare, lokala musik- och dansfestivaler och traditioner av gatumusicerande i adventstid i olika länder. En talare visade exempel på nydiktade mexikanska ballader, så kallade corridos, om Donald Trump, vilka sprids via Internet och sjungs på gatorna. Ett par deltagare berättade om studier av nu aktiva gatusångare i bland annat Italien och USA. Samtliga deltagare fick lyssna på sicilianska musiker och fick veta mycket om siciliansk och annan italiensk folkkultur.

Konferensen samlade deltagare från ett 20-tal länder. Från Musikverket deltog Ingrid Åkesson, Svenskt visarkiv, med ett paper om hur gruppen Västanå teater i Sunne använder musik och dans som narrativa, berättande, element i sina föreställningar och strävar efter att skapa en regional kulturell mötesplats.

 

MUSIKETNOLOGIN I SKANDINAVIEN – TILLBAKABLICKAR, UTSIKTER ÖVER SAMTIDEN, FRAMTIDSIDÉER.

Den 25–26 oktober 2016 samlades nordiska musiketnologer för att diskutera ämnets utveckling. En bakgrund till detta är att det nu är 30 år sedan musiketnologin som disciplin etablerades på allvar i Norden. 1985 höll International Council for Traditional Music (ICTM) sin världskongress i Stockholm och Helsingfors. Flera yngre skandinaviska musikforskare mötte där en rad av tidens ledande musiketnologer. Året därpå bjöd några av dem in den amerikanske forskaren Mark Slobin till en musiketnologisk Sverigeturné. Det var i samtalen med Slobin som de närvarande bestämde sig för att använda just ”musiketnologi” som benämning på sin forskning. Detta för att ge ämnet en tydligare och enhetligare profil – innan dess hade flera olika beteckningar använts; förutom musiketnologi, bl.a. musikantropologi och musiksociologi.

I början av 1990-talet fanns också ambitioner att göra musiketnologin till ett eget universitetsämne. Detta kom dock aldrig att ske men trots detta har antalet verksamma musiketnologer ständigt ökat. Ett direkt resultat av aktiviteterna för 30 år sedan var att det under början av 1990-talet kom ett stort antal avhandlingar inom ämnet. Sedan dess har den musiketnologiska forskningen i Norden varit livaktig och producerat avhandlingar, en mängd studier, flera tidskrifter, satsningar på utbildningar, kurslitteratur, radio och TV-program mm. I Norden talar vi idag också om ”dansetnologi” – ett ämne som utvecklats i nära kontakt med musiketnologin. Vid mötet i Uppsala medverkade även företrädare för dansämnet.

När man 30 år senare samlades för att reflektera över sitt eget ämne skedde det under den trefaldiga rubriken ” tillbakablickar, utsikter över samtiden, framtidsidéer”. Mötet hölls i Kungliga Gustav Adolfsakademiens lokaler i Uppsala och arrangerades av Akademien i samarbete med Svenskt visarkiv och Svenska kommittén av ICTM.

I inbjudan ombads talarna att: reflektera över åren som gått, blicka ut över samtidenoch blicka framåt. Programmet samlade arton talare från Sverige, Danmark och Finland samt en stor publik av forskare, doktorander och andra intresserade.

I diskussionerna behandlades inte minst det faktum att vare sig musiketnologi eller dansetnologi är egna universitetsdiscipliner – i dag befinner sig dessa ämnens forskare och studenter främst inom musikvetenskap och etnologi. I Sverige har musiketnologin haft ett tydligt centrum utanför universiteten hos Svenskt visarkiv och tidigare hos Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet). Att ämnet inte har status som egen universitetsdisciplin har både för- och nackdelar. En uppenbar fördel som flera nämnde är att man ”inte kan lägga ner något som inte finns”! En uppenbar nackdel är naturligtvis att rekryteringen av studenter försvåras. Det finns ju idag ingen tydlig kanal in för den som vill bli just musiketnolog. En fördel med att Svenskt visarkiv kommit att fungera som en samlingspunkt för den musiketnologiska verksamheten i Sverige är att det hela tiden funnits en gemensam kontaktyta gentemot de internationella organisationerna ICTM, ESEM (European Seminar in Ethnomusicology) m.fl. vilket medfört att Sverige genom åren haft en stark position internationellt.

De har gått trettio år sedan de viktiga impulserna i slutet av 1980-talet. Och mötet i Uppsala var på sätt och vis ett bevis på att musik- och dansetnologin etablerats på allvar i Norden sedan dess – bara det att mötet samlade ett femtiotal presentatörer och åhörare är i sig en viktig skillnad.

Seminariebidragen kommer att publiceras i Kungl. Gustav Adolfsakademiens skriftserie under 2017.

 

Dan Lundberg

Songs of Liberation, Rebellion and Resistance

Sånger har spelat en viktig roll i samband med frihetssträvande, motstånd, uppror, strejker m.m. och i olika folkrörelser över hela världen. Detta slags sånger är också föremål för studier ur flera olika aspekter.

En internationell konferens på temat Songs of liberation, rebellion and resistance hölls sista veckan i juni 2016 vid The Irish World Academy of Music and Dance i Limerick, Irland. Konferensen anordnades i samarbete med Kommission für Volksdichtung som årets internationella ballad-och sångkonferens. Ca 40 personer deltog från en rad europeiska länder, men också från Nordamerika, Sydafrika, Sydkorea och Japan. De olika föredragen tog upp ett brett spektrum av aspekter på sånger från nutid och bakåt i historien under rubriker som Nationalism and song, Creating worlds: Imagining the past and future och Struggle, catharsis, subversion.

Chapel Gate Singers

Chapel Gate Singers

Bakgrunden till konferensen tema är att under året 2016 uppmärksammas i Irland påskupproret 1916. Dessutom har hela decenniet 2012-2022 förklarats som ett ”Decade of Centenaries” som relaterar till viktiga händelser i irländsk 1900-talshistoria.

 

 

Konferensen omfattade flera musiktillställningar, bland annat en konsert i St Mary’s Cathedral med sånger från den irländska självständighetskampen och ett besök hos gruppen Chapel Gate Singers i Clare. Från Svenskt visarkiv deltog forskningsarkivarie Ingrid Åkesson med ett föredrag.

Populärmusikforskare till Svenskt visarkiv

Schiller

Melanie Schiller tar emot stipendiet.

I samband med Carl XVI Gustavs 70-årsdag delade de Kungliga akademierna den 29:e april ut ett antal särskilda stipendier för nydisputerade forskares vistelser vid svenska arkiv och museer. Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur valde att ge ett av två utlysta stipendier till Melanie Schiller, som kommer att tillbringa hösten 2016 vid Svenskt visarkiv för att bedriva forskning om populärmusik och nationalism. I sitt tal vid ceremonin sade Akademiens sekreterare Gunnar Ternhag så här:

 

”Det går att lyssna på populärmusik på många sätt. Den går att ta del av utan större uppmärksamhet, under träningspasset, i bilen, som bakgrund under matlagningen – bara för att nämna några exempel. Men många lyssnar också på populärmusik med stor uppmärksamhet, uppslukade av ord och toner som till och med kan betyda något viktigt för resten av livet. Hur man än tar del av populärmusik påverkar den oss, det är forskningen på det klara med. Med populärmusikens stora utbredning i vår tid, en musikalisk flod som vi alla omges av, innebär det att vi som forskare måste försöka förstå hur denna påverkan sker och hur den förändrar oss.

 

Melanie Schiller har antagit den utmaningen. Hon disputerade nyligen vid Amsterdams universitet. I sin doktorsavhandling undersöker hon hur tyskhet har uttryckts i efterkrigstidens tyska populärmusik, närmast hur populärmusiken bidragit till att under denna period omforma tysk identitet, ett brännande ämne, men också centralt för förståelsen av det Tyskland som omskapades efter andra världskrigets moraliska förödelse.

 

I den forskning som nu ligger framför Melanie Schiller och som hon kommer att utföra vid Svenskt visarkiv här i Stockholm med överbibliotekarie Dan Lundberg som mentor, vill hon undersöka hur svenskhet uttrycks i samtida svensk populärmusik. Hon vill göra det mot bakgrund av de förändringar som svenskt samhällsliv genomgår, där internationalisering kanske är den starkaste kraften. Mediernas globala räckvidd, ekonomisk integration och inte minst invandring leder paradoxalt nog till att det som uppfattas som svenskt både utmanas och stärks. Melanie Schiller vill alltså studera den processen, ett uppslag som Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur finner mycket lovvärt.”