Cell i Centralfängelset "Västra 2", Långholmen. Nordiska museets dokumentation 1975. Fotograf: Nils Blix. 

Vad är kåkvisor?

Som så ofta i folkliga och populärmusikaliska sammanhang kan man konstatera att terminologin är oklar och svävande. I Visarkivets intervjumaterial förekommer flera olika benämningar: kåklåtar, kåkvisor, kåksånger och fängelsesånger.

Musikforskaren Gunnar Ternhag definierar kåkvisor som ”… visor diktade och sjungna i fängelse om fängelse- och/eller brottsmiljöer”. Man kan ju också tänka sig att det handlar om vem som sjunger – att låtarna sjungs av fångar, och frågan är om det är mer avgörande än att sångerna skrivits av fångar. Faktum är att vi ofta, liksom i många andra folkligt traderade visgenrer, inte vet vem som skrivit vare sig text eller melodi. Vi kan anta att de är skrivna i fängelsemiljön av fångar, men upphovpersonerna är trots allt oftast okända.

När det gäller genrer som är knutna till speciella grupperingar i samhället brukar man ofta problematisera tillhörigheten genom att ställa frågor om visornas avsändare, mottagare och tema. Vem sjunger, för vem och om vad? Visforskaren Bengt R Jonsson för ett liknande resonemang kring definitionen av emigrantvisor.

”Delvis kan frågan formuleras så: är emigrantvisor visor om, av eller för emigranter? Det är en fråga som också möter [oss] beträffande t ex sjömans- och soldatvisor. Och liksom för dessa andra kategorier kommer man fram till olika svar från fall till fall.”

Liknar yrkesvisor

Kåkvisorna liknar flera former av yrkesvisor eller arbetsvisor. En av de mer omskrivna undergrupperna inom genren yrkesvisor är rallarvisorna. Margareta Jersild och Bengt R Jonsson menar att till rallarvisor kan räknas dels visor som var direkt knutna till arbetsmomenten vid järnvägsbygget, som användes för att synkronisera kollektiva arbetsinsatser och dels visor som direkt handlar om rallarna och deras arbete. De arbetssynkroniserande visorna har naturligtvis inga motsvarigheter bland kåkvisorna medan den andra definitivt har det.

Det är svårt att göra en exakt definition av kåkvisor. I stället kan man se kåkvisor som ett system av viskategorier med olika sändare och mottagare. I systemets centrum finns en fastare kärna där det inte är någon tvekan om genretillhörigheten och vi kan vara överens om att det rör sig om kåklåtar. Med Bengt R Jonssons resonemang om emigrantvisorna (se citat ovan) kan vi konstatera att kärnan i begreppet är visor om fängelser, fängelselivet, brott och brottsmiljöer. Visorna har i de flesta fall framförts och troligen komponerats av fångar, men att ha detta som ett absolut villkor för att en visa ska ingå i genren vore att komplicera gränsdragningen i onödigt hög grad.

I begreppets diffusa utkanter finns låtar som ibland kan räknas till kategorin kåkvisor och ibland inte. Till dessa hör till exempel låtar ur den fängelseromantiska populärmusikrepertoaren med låtar som Tjuvarnas konung eller Sven Olof Sandbergs schlager Sonja, där den senare är en sentimental beskrivning av en dödsdömd fånges sista natt i cellen. Hit hör också de erotiska visor som sjungits på fängelserna, men också i andra sammanhang, och som utgör en viktig del av det inspelade materialet. En annan perifer kategori är visor som sjungits på fängelser och som romantiserar narkotika och narkotikabruk.

Sonja, av Eugén Partos med svensk text av Sven-Olof Sandberg. Sonja gavs ut på skivbolaget Odéon 1928 med Sandberg som sångare.

Spreds i skillingtryck

En viskategori som ligger nära kåkvisorna är de så kallade missdådar- eller malificantvisorna som spreds i skillingtryck framförallt under 1800-talet. Många av dessa visor behandlar brott och har ofta handlingen förlagd till fängelser.

Innehållet i missdådarvisorna utgår ofta från ett brott och vad som sedan händer: gripandet, domen och till sist straffet, som i dessa visor ofta är döden. Vanligen är det brottslingen själv som berättar om sitt öde i jag-form. Men texterna var oftast författade direkt för skillingtrycksmediet av skribenter som egentligen inte hade något med fångar och fängelser att göra. Huruvida denna form av visor också sjungits på fängelser är dock oklart och de saknas helt bland inspelningarna i Svenskt visarkiv.

”Berättelse om den förskräcklige och fasansfulle mördaren Nils Åkesson, som mördade sin fader, moder och broder den 9 april 1877, jämte en sång däröfwer.” Skillingtryck från 1978 ur Svenskt visarkivs samling.

I projektet Utanförskapets röster studerades bland annat kåklåtar. I projektet fanns en tanke om att diskussioner om definitionen av kåklåtar inte skulle behövas, eftersom materialet i stort sett begränsas till ett de dokumentationsprojekt som genomförts av Svenskt visarkiv på 1960- och 1970-talen. Dock visades det sig att frågan inte var så enkel att hantera. I materialet finns till exempel schlagermelodier och jazzstandards som spelats in på fängelser men som inte tagits med i studien.

Kända melodier

En annan aspekt av kåkvisorna är den musikaliska. I materialet ingår kåklåtar med unika melodier, men till största delen återanvänds kända melodier enligt samma mönster som vi känner igen från bland annat skillingtryck, tillfällighetsvisor och snapsvisor. Användningen av kända melodier var säkerligen också en mycket viktig förutsättning för låtarnas livskraft. Spridningen av låtarna var ju beroende av att de snabbt kan överföras muntligt från person till person och om melodin till en visa är svår att komma ihåg försvåras detta avsevärt.

Inom främst den äldre kategorin av låtar återanvänds melodier som var välkända för en stor allmän publikkrets. Kända melodier som Alpens ros, Lejonbruden, Apladalsvisan, Nicolina, Lili Marlene, När som sädesfälten böja sig för vinden och Zandahls kanon (Skånska slott och herresäten) förekommer till flera texter. Melodiskt präglas dessa melodier av det tidiga 1900-talets musikaliska konventioner – många är valser med utpräglad durmelodik, inte sällan baserad på treklanger. Det är också värt att uppmärksamma att sångstilen i de flesta fall präglas av ett populärmusikaliskt stilideal snarare än ett folkligt. Stilstudier av folklig sång visar att ett folkligt sångideal som på många sätt skiljer sig från konstmusikens sångstilar och hur man sjunger inom populärmusiken. Forskarna Margarata Jersild och Ingrid Åkesson karakteriserar folkligt sångsätt på följande vis:

”Det tydligaste gemensamma dragen är ett röstläge nära talrösten, klangplacering långt fram, markerad tonansats, individuella variationer i puls och tempo, för- och efterslag respektive melismer, utpräglade konsonanter samt andra språkljud och ett framförande där varje fras blir en enhet.”

Sett från detta perspektiv kan vi konstatera att kåkvisorna stilistiskt snarare tillhör populärmusikens än folkmusikens domäner. Sångarna använder i stort sett genomgående ett större omfång, inte sällan i ett förhållandevis högt tonläge. Man kan tydligt uppfatta att sångarna eftersträvar en vacker ton – att målet är ett sonort och kultiverat sångsätt. Tonansatserna är ofta glidande och man använder ofta vibrato, vilket knappast alls förekommer i den folkliga sången.

Melodier i dur

Karin Strand skriver att i den tidiga skillingtrycksrepertoaren finns ofta kopplingar mellan melodi, originaltext och den nyskrivna texten, men att detta samband avtar under 1800-talet. I kåklåtarna finns dock ofta ett samband mellan texten och den stämning som skapas av tonspråket. Däremot är användningen av melodier med mollkaraktär inte så vanlig som man skulle kunna förvänta sig med tanke på att texterna ofta berättar om sorgliga öden. Melodierna är däremot ofta av populärmusikalisk karaktär, ofta med durprägel i enlighet med det tidiga 1900-talets vistradition.

Karin Strand pekar också på att ”originaltextens associationer kan ligga under som ett betydelsebärande mönster”. En del av kåkvisorna använder också delar av originaltexten som referens, inte minst genom parodieringar, som när Povel Ramels Naturbarn har fått bidra med melodin till Problembarn, där refrängen lyder:

”Problembarn, icke vara bra
Allihopa utom problembarn, inget att ha”
(Problembarn, Hall 1972)

Eller i Hejsan gojting som lånat melodi och textstruktur från Cornelis Vreeswijks Brev från kolonien.

”Hejsan gojting, du min enda
här är brev ifrån din kända
lilla postbov vid namn Jompis
Jag sitter här och väntar på en kompis.”
(Hejsan gojting, Hall 1972)

En allmän tendens i den äldre kåkvisrepertoaren är att många låtar går i tretakt och har utpräglad durmelodik även när texterna beskriver sorgliga livsöden och händelser. Musiketnologen Märta Ramsten har beskrivit hur återbruket av melodier i skillingtryck kan innebära att själva melodin också blir betydelsebärande. Det innebär att text och melodi samverkar och innehållsmässigt förstärker varandra.

 

Till presentationens startsida

Skrivet av Emma Emanuelsson den 27 september, 2017
Kategorier: Musik
Nyckelord: Kåklåtar

Kommentarer

Leave a Reply