Lennart ”Konvaljen” Johansson

I spridningen av visor och förändringen av genren kåklåtar under 1960- och 1970-talen var intresset från skivindustrin var naturligtvis viktigt, men vi finner också andra nyckelpersoner och organisationer. De intervjuade utövarna pekar ut ett antal personer som särskilt betydelsefulla. I flera intervjuer hänvisar många till särskilda förebilder – andra sångare med högt anseende och stor repertoar. I Bertil Sundins och Gunnar Ternhags inspelningsprojekt ägnades en del av intervjuerna åt kartläggning av andra möjliga informanter. I dessa intervjuer frågar man efter av vem informanterna lärt sig sina låtar och efter andra lämpliga personer som man tycker att Svenskt visarkiv borde söka upp och spela in. Här finns några återkommande namn, till exempel flera personer i släkten Wigart, Tony Granqvist i Jailbird Singers, en känd kåkfarare och musiker som kallades Knutte-gitarr och sist men inte minst Lennart ”Konvaljen” Johansson (1936 – 2021).

Blev ”Konvaljen” efter rymning

Konvaljen fick ett stort medialt genombrott via lp:n Kåklåtar och blev känd utanför den interna fängelsekretsen. Genom tidningsartiklar, tv- och radioprogram och ett stort antal konserter blev han något av en förgrundsgestalt för genren. Detta avspeglas i det material som insamlats. Smeknamnet Konvaljen fick han i samband med en tidningsrubrik efter en rymning från länsfängelset i Vänersborgs tidning. I en intervju berättar han:

”Jag heter Stig Björn Lennart Convaij. Med i-j, på slutet. Så vart det tryckfel i tidningen när vi rymde va, Lennart ’Konvaljen’ Johansson. Ja sen… Det var ju tidigt. Det var ju 53 från Vänersborgskåken vi rymde där första gången. Nästa gång vi rymde så stod det: ’Konvaljen åter på fri fot’, i den där Vänersborgstidningen.”

I en artikel som publicerades i Hallbladet berättar Konvaljen om bakgrunden till inspelningen av lp:n Kåklåtar. Innan han kom till Hall satt han på anstalten i Kalmar och där fick han via en besökande teatergrupp höra talas om att Gunilla Thorgren som arbetade på skivbolaget MNW sökte efter kåklåtar till en skivinspelning.

”Dit kom en kväll en teatergrupp och visade en pjäs som hette Sherlock Holmes, ett teaterspel om kriminalvård. I snacket efteråt talade en av medlemmarna i gruppen om för mig att en tjej som hette Gunilla och som jobbade på musiknätet i Vaxholm sökte efter någon som kunde Kåklåtar. Eftersom jag kunde en massa låtar och dessutom har gjort några stycken själv så tog jag och skrev ett brev till Gunilla. – Sedan gick tiden, jag gjorde ett överspel och åkte till ’psyket’ på Hall. En dag fick jag brev, det var Gunilla som skrev. Hon skrev att hon var intresserad av att träffa mig, för att snacka om en idé hon hade om en skivinspelning med kåklåtar. Någon söndag efter det brevet kom hon på besök.”

Dokumentär prägel

Skivan Kåklåtar spelades i MNW:s studio i Waxholm 1972. Inspelningen har en tydligt dokumentär prägel. Arrangemangen är enkla och känslan som förmedlas är att hela produktionen gjordes i stundens inspiration. Detta är också något som medvetet förstärks i den färdiga produkten. Flera av låtarna inleds med småprat musikerna emellan och där man hör att de fingrar lite på sina instrument. Ett extra tydligt exempel på den spontana atmosfären är Konstapel Jöns där sångaren Jojje Olsson börjar sjunga på I natt jag drömde och ensemblen spontant kommer in en efter en. Olsson leker med texten och byter ut ord som till exempel ”det finns inga interner mer” och ensemblen skrattar. Efter det hör man på inspelningen hur Konvaljen bryter in och styr upp studioarbetet: ”Konstapel Jöns! Nu kör vi”.

I slutmixen hade man naturligtvis kunnat klippa bort detta, men genom att behålla småpratet och oreflekterade utvikningar förstärker man en idé om att produktionen skett på ett lekfullt sätt och att skivan är mer av en dokumentation av spontant musicerande än en studioproduktion. Detta är ett medvetet val av Gunilla Thorgren som väl stämmer överens med MNW:s ideologiska ställningstaganden mot det allt mer professionaliserade och kommersialiserade musikskapandet. Skivan spelades in direkt utan pålägg och i stället gjordes ett antal tagningar med varje låt där producentgruppen valde ut den bästa. Med denna metod gick inspelningsarbetet snabbt och tog endast tre dagar.

Skivans centrala artister var fyra fängelseinterner: Christina Calldén, Pelle Lindberg, Jojje Olsson och Lennart ”Konvaljen” Johansson. Konvaljen står också angiven som producent för skivan tillsammans med Gunilla Thorgren och Anders Larsson. Konvaljen har också musikaliskt en central roll på lp:n som solist på sex låtar. I musikerkollektivet ingår dessutom ytterligare 14 musiker.

På hösten 1974 flyttade Konvaljen till Växjö. Han fick ett nytt erbjudande från MNW att spela in en soloskiva och nu valde han att samarbeta med andra musiker. Lp:n Konvaljen spelades in i november 1974 och kom ut våren 1975. Till skillnad från Kåklåtar är detta mer av en studioproduktion. De instrumentala inslagen får större utrymme och många av låtarna har karaktären av multikonstverk och musikteater med poesi och prosaläsning ovanpå instrumentala grunder.

Konvaljen hade en kort men intensiv karriär som professionell artist och debattör. Han säger själv i en intervju att perioden 1972–1977 var unik och att den på många sätt förändrade hans liv. Två skivinspelningar, mängder av radio- och Tv-framträdanden och all uppmärksamhet i pressen hade gjort Konvaljen till en känd person som kopplades till proggrörelsen.

Till presentationens startsida