Foto: Miki Anagrius

Foto: Miki Anagrius 

Inspelningarna

Sundins och Skarpes insamlingsprojekt

Bertil Sundin (1924–2010) blev kontaktad av Ulf Peder Olrog och Svenskt visarkiv i början av 1960-talet med en förfrågan om han skulle kunna hjälpa arkivet med att samla in fängelsevisor. Olrog hade inspirerats av den danska boken Prinser og vagabonder som gavs ut av författaren Anders Enevig i samarbete med Dansk folkemindesamling i Köpenhamn. Enevig hade under slutet av 1950-talet spelat in och dokumenterat dåtidens uteliggare och luffare i Köpenhamnsområdet, de som i dag väl närmast kallas hemlösa. Svenskt visarkiv ville göra ett liknande insamlingsprojekt och valde alltså att dokumentera sångtraditioner på svenska fängelser.

Bertil Sundin arbetade vid den tiden i den svenska kriminalvården parallellt med sitt doktorandarbete i pedagogik. Han började arbetet med att fråga sig fram bland personal och intagna vid olika fängelser om kåkvisor. Detta ledde så småningom till att han fick kontakt med personer som kände till och sjöng kåkvisor. Under åren 1965–1967 spelade Sundin in fem rullband med kåkvisor och intervjuer med traditionsbärarna. Arbetet kompletterades 1969 när han tillsammans med studenten Elisabeth Skarpe gjorde ytterligare tre dokumentationer på Hallfängelset utanför Södertälje och på Norrköpingsanstalten.

Totalt spelade de in 46 visor med åtta manliga sångare. Bertil Sundin gjorde själv inga bearbetningar eller analyser av sitt material. Däremot skrev Elisabeth Skarpe sin trebetygsuppsats i pedagogik Kåksånger. En analys av en fängelsetradition baserat på inspelningarna 1970.

Elisabeth Skarpe berättar att sökandet efter informanter var något av ett detektivarbete. Bertil Sundin vände sig tidigt till personal på anstalterna, men dessa var i regel ovetande om traditionens existens. Varje informant sjöng i regel endast några få sånger vid inspelningen men i gengäld lämnades ofta information om andra traditionsbärare inom genren.

Ternhags insamlingsprojekt

Under 1971 och 1972 gjorde Gunnar Ternhag (född 1948) inspelningar för Svenskt visarkiv på fängelser. Sammanlagt blev det ett 50-tal visor samt intervjuer.

I en intervju berättar Gunnar Ternhag att det fanns ett intresse på Svenskt visarkiv för fängelselåtar. Där fanns redan Bertil Sundins inspelningar och inte minst Elisabeth Skarpes arbete som bidrog till att intresset för kåkvisorna hölls levande. Men där fanns också en vilja att ta sig an andra genrer än de som traditionellt uppmärksammats av Visarkivet.

”Och jag kan bara säga att rent allmänt så hade jag en ambition vid den här tidpunkten att vidga folkmusikbegreppet. Man får ju tänka på att detta var ju vid en tid när man måste kämpa för folkmusiken och dess ställning. Och då tyckte jag ju i det sammanhanget att man måste ha en mycket bredare uppfattning om vad som skulle rymmas i det här. Så då handlade det ju om barngrejer och gatumusikanter. Så man ska se det i det där sammanhanget.”

Gunnar Ternhags ambition var att vidga Visarkivets fält och kanske på sätt och vis att utmana synen på folkmusik över huvud taget. Vid 1970-talets början var samhällsdiskussionerna om den svenska kriminalvården heta. Organisationer som till exempel KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) och FFCO (Fångarnas fackliga centralorganisation) arbetade för att tillvarata de straffades intressen och verkade för en humanisering av kriminalvården.

Hösten 1970 startade en matstrejk på Österåkeranstalten norr om Stockholm. Strejken spred sig till andra fängelser och inom kort hungerstrejkade drygt 2 000 fångar för att visa sitt missnöje med kriminalvården. 1971 tillsattes en utredning, Kriminalvårdsberedningen, för att upprätta en plan för reformering av verksamheten. Denna resulterade i en ny kriminalvårdslag 1974. Detta var en viktig bakgrund till det andra inspelningsprojektet i Svenskt visarkivs regi. Inom kriminalvården fanns många som förespråkade liberalare metoder. En av dessa var fängelsedirektören på Hall, Gunnar Engström, som tillträtt sin tjänst 1970. Genom honom fick Gunnar Ternhag möjlighet att komma i kontakt med interner som var musikutövare.

På Hall mötte han tillsammans med Sveriges radios Bo Rehnberg två huvudinformanter för projektet, varav en var Lennart ”Konvaljen” Johansson. Dessa bidrog med merparten av hans inspelade låtar. Konvaljen blev senare kontaktförmedlare vid ett besök på kvinnofängelset Hinseberg 1973. När Konvaljen fanns med vid inspelningstillfället fick Gunnar Ternhag snabbare kontakt och fick de intagna att känna mer tillit till insamlarna. Fängelserna innebar ju en mycket speciell inspelningssituation och många av de intagna kände sig obekväma med att spelas in. Man kan också, med tanke på den emellanåt hätska debatten om kriminalvården vid denna tid, tänka sig en viss misstänksamhet mot en statlig institution som Svenskt visarkiv.

Metoden med interner som dörröppnare (”go-betweens”) användes redan på 1930-talet av John och Alan Lomax vid insamlingen av fängelsesånger i USA:s sydstater. Så här har det beskrivits:

“Iron Head’s major duty while traveling with Lomax was to perform Leadbelly’s original function – acting as a go-between with black musicians and demonstrating the kind of songs Lomax was looking for. Lomax apparently had no illusions about making him a “star” in the Leadbelly fashion, for while Iron Head was an able musician with a large repertoire, he lacked Leadbelly’s flair for performance as well as Leadbelly’s ambition. Moreover, Iron Head’s publicity value as a mere burglar could scarcely match that of a convicted murderer.”

Dokumentationsinspelningar

Det var på våren femtiosex
Inspelad på Långholmen 1965
Text: Tony Granqvist
Melodireferens: Jag är ingen näktergal

Melodin Jag är ingen näktergal (Om man inte har för stora pretentioner) skrevs till filmen Kronans kavaljerer (1930). Melodin skrevs av Valdemar Dalquist till en text av Nils Ferlin.

 

Jag är en yngling från Söders höjder
Inspelad på Kriminalvårdsanstalten Hall, 1971
Lennart ”Konvaljen” Johansson
Text: Trad.
Melodireferens: Apladalsvisan

Apladalsvisan ska ursprungligen har framförts vid en julbasar 1897. Enligt Värnamo hembygdsförenings hemsida skrevs texten av Algot Fogelberg och Arvid Lindström till en traditionell
melodi.

 

Porrblaskan/Kvinnodrömmar
Inspelad på Kriminalvårdsanstalten Hall, 1971.
Text och musik: Lennart ”Konvaljen” Johansson.

Lennart ”Konvaljen” Johanssons låt Porrblaskan är typisk för den politiserade kåklåtstraditionen. Visan beskriver fångens svårigheter att få utlopp för sin sexualitet i fängelsets enkönade värld, men kommenterar också den skeva kvinnobild som kan bli konsekvensen av en fängelsevistelse.

 

Snaran
Kriminalvårdsanstalten Hall, 1971.
Text och musik: Lennart ”Konvaljen” Johansson och Liane.

Snaran är en av Lennart ”Konvaljen” Johanssons mest kända låtar. Texten är typisk för 1970-talets politiskt färgade repertoar.

”Vad kvittar det mig om dom låser min dörr.
Om samhället får sin revansch.
Jag har uppburit mångdubbla bördor förr,
i tillvarons dunklaste bransch.”

 

I ett dunkelt näste uti staden
Kriminalvårdsanstalten i Gävle 1965.
Text: trad.
Melodireferens: Var jag går i skogar, berg och dalar.

Var jag går i skogar, berg och dalar är en psalm av Carl Olof Rosenius från 1847.

 

Har du sett Härlandas gråa murar?
Långholmen 1967.
Text: trad.
Melodireferens: Alpens ros.

Alpens ros är en av de mest spridda skillingtrycksmelodierna. Melodin har sitt ursprung i Centraleuropa och lanserades i Sverige av Wilhelmina Hoffman som försörjde sig som gatumusikant och försäljare av skillingtryck i Stockholm. Den första kända utgåvan trycktes i Stockholm
1871.

 

Visst känns det bittert
Långholmen 1967.
Text: trad.
Melodi: trad.

Många äldre visor kännetecknas av en svart humor eller ironi. Visst känns det bittert är en sorglig visa om svek och längtan. Men sångaren tycks ändå ta livet med en klackspark. Flera av stroferna tar en ironisk och känslomässigt stark vändning i avslutningsraden ”men jag ler ändå”.

En specialkategori är visor på svensk romani. Dessa visor har ett äldre ursprung och finns med bland de tidigare inspelningarna. Till den kategorin hör Sjun pre miro tjavoar och Vad sorg och vad smärta nedan. Thom Lundberg beskriver i boken För vad sorg och vad smärta hur fängelser och fängelsemiljöer för många resande var del av livet. Många i gruppen resande tvingades genom utestängning och stigmatisering att leva i samhällets marginal vare sig de ville eller inte. Många straffades för lösdriveri och småstölder och hamnade i en ond cirkel med återkommande fängelsevistelser. Visorna blev populära och sjöngs även av icke-resande.

Sjun pre miro tjavoar
Inspelad på Kriminalvårdsanstalten Hall, 1971.
Lennart ”Konvaljen” Johansson.

Sjun pre miro tjavoar är en mycket spridd visa bland svenska och norska resande

 

Vad sorg och vad smärta
Kriminalvårdsanstalten i Gävle 1965.
Text: trad.
Musik: trad.

Vad sorg och vad smärta är typisk för den äldre kategorin visor. Kännetecknande är att brottet förefaller ha orsakats av olika yttre omständigheter som mer eller mindre stått utanför berättarens (brottslingens) makt och påverkan. Ur det perspektivet vittnar visan om ett slags ödestro eller möjligen att förbrytelsen skett av en slump.

 

Stefan Sundströms tolkningar

Under 2015 presenterades projektet Utanförskapets röster i tre program för Sveriges Radio P2, med tre entimmesprogram vardera om blindvisor, arbetslöshetsvisor och kåklåtar. Till programmen ombads olika sångare och musiker att gestalta visor som användes som exempel inom respektive visgenre. En av sångarna som anlitades för att gestalta just kåklåtar var Stefan Sundström.

Tanken var att Sundströms lite ruffiga sångstil skulle passa utmärkt för just denna genre. Sundström själv uttryckte det som att han ”gjorde gubbar”, det vill säga hans tolkningar omfattade inte bara själva visan utan var ett slags gestaltningar av kåkfararen bakom visan – en sliten person som sjöng med mycket stor inlevelse om sitt levnadsöde.

Jag är en yngling från Söders höjder

 

Min släkt den har ju så fina anor

 

Till presentationens startsida

Skrivet av Musikverket den 28 september, 2017
Kategorier: Musik

Kommentarer

Leave a Reply