Individens röst – den äldre viskategorin

Kåkvisorna är vad gäller form, uppbyggnad och språkbehandling lika andra berättande populära visor från samma tid, det vill säga från slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Visorna är strofiska och nästan alltid på rimmad vers. Karin Strand konstaterar i Brott, tiggeri och brännvinets fördärv att begreppet skillingtryck har kommit att stå för visor inom en viss stil, vad gäller såväl texttematik som val av melodik. Detta trots att det egentligen avser det medium, tryckalstret, genom vilket populära visor ur vitt skilda genrer spridits sedan 1500-talet.

”Trots sin heterogena repertoar och trots att skillingtryck alltså är ett tryckalster förknippas begreppet i praktiken ofta med en särskild sorts visor. I populärt språkbruk används det i synnerhet om sådana som berättar om ’sorgeliga’ saker och förskräckliga brott. Bland de idealtypiska visorna märks Lejonbruden, Älvsborgsvisan, Drinkarflickans död och Elvira Madigan: sentimentala visor ur den sena skillingtrycksutgivningen som fått starkt folkligt fäste och som har fortsatt att spelas in på skiva av artister ända in i vår tid.”

Den skillingtryckska formen

Karin Strand lanserar begreppet ”det skillingtryckska” när hon ringar in denna gängse betydelse av skillingtrycksvisa. Visorna i skillingtrycksstil har haft stort inflytande på den äldre kategorin av kåkvisor beträffande melodival och berättarstil. Kåklåtarna faller i mycket hög grad in under det skillingtryckska, i Karin Strands bemärkelse. Ofta används formelartade inlednings- och avslutningsstrofer i kåklåtarna av samma typ av som återfinns i många liknande berättande visgenrer. Många av visorna inleds med en kortfattad och ofta ödmjuk presentation av visdiktaren/sångaren:

Jag är en fattig fånge omkring en trettio år,
som sitter bakom gallret och dom som är så hård.
(Fången, Hall 1972)

Jag är en yngling från Söders höjder
Som har berusats av livets fröjder
(Jag är en Yngling från Söders höjder, Hall 1971)

Tag emot dessa rader som en yngling diktat.
Det kan ju vara roligt att höra hur jag farit.
(Centralfångens visa)

”Viljen ni nu veta vem visan diktat har”

På samma sätt används ofta formelartade avslutningsstrofer på temat ”och viljen ni nu veta vem visan diktat har”:

Vill du veta vem skrivaren är?
Jo, två grabbar det är, som har skrivit det här
som har satts uppå Forsarne en gång.
(Ungdomslåt från Fagared, Långholmen 1967)

Och vill ni veta vem som visan skrivit?
Det är en fånge, under lagens tvång.
(Härlandavisan, Hall 1972)

Och viljen i ha reda på vem visan diktat har
så är det blott en dinglare, i Härnösand han var.
(År 1917, en ljus och vacker kväll, Långholmen 1967)

Den som dessa enkla rader präntat
var en fånge, hanses namn var Stig.
(Härlandasången, Långholmen 1967)

Många av visorna i den äldre kategorin är långa och berättande och behandlar ensamheten och lidandet i cellen. Tonen är många gånger sentimental och bitter, men en viktig detalj är att bitterheten ofta riktas mot egna tillkortakommanden, det dystra ödet eller de mörka krafter som lett fången in på brottets bana. Många visor uttrycker ånger och dåligt samvete inte minst mot nära och kära. I de fall en samhällskritik förekommer i dessa visor är det i så fall i påpekanden om att domen var hård – ”jag trodde ej lagen så hårt kunde döma”.