Arkiven, musiken och människor i marginalen

Insamling och dokumentation av kultur styrs inte av demokratiska principer om allas lika rättigheter, snarare av ideologier och visioner hos stater, organisationer och individer. Bristen på subkulturers och minoriteters kulturella uttryck och traditioner i de nationella arkiven är oftast inte resultatet av illvilja eller rasism. I stället är det effekten av kulturarvsinstitutionernas roll i skapandet av officiella versioner av vår gemensamma historia, och de nationella värdeskalor som bestämt vad som borde vara värt att samlas in och arkiveras och vad som borde lämnas därhän. Alla tolkningar av det förflutna är färgade av, och filtrerade genom ideologier, från den tid då de skapades. Ännu viktigare – de är också påverkade av det sammanhang de var avsedda att för.

De nationella projekten under 1800-talet hade som mål att skapa enhet – ett mål var att visa att den egna nationen var kulturellt homogen. Subkulturer har därför ingen eller åtminstone en liten plats i den nationella historieskrivningen. Det gäller de ursprungliga nationella inhemska minoriteterna, som till exempel samerna i Sverige men också andra typer av marginaliserade grupperingar i samhället.

Med tanke på att gruppen brottslingar per definition står utanför majoritetssamhället och i någon bemärkelse också i opposition till dess värderingar är det inte konstigt att kåkvisor inte haft någon plats i det svenska kulturarvet. Samtidigt har brott och brottslingar i alla tider utövat en särskild lockelse på gemeneman och omskrivits i nyhetsmedia och i litteraturen. Det är också en av anledningarna till att visor om brott varit en viktig genre för till exempel produktionen av skillingtryck.

Ur brottslingens perspektiv

I Kungliga Bibliotekets skillingtryckssamling utgör ”Visor om missdådare” en egen kategori. Men i skillingtryckens värld är det sällan brottslingen själv som kommer till tals. I stället beskrivs brottet eller så la någon annan textförfattare orden i brottslingens mun. Visarkivets insamling av kåkvisor under 1960- och 1970-talen var därför i flera bemärkelser något nytt – en dokumentation av det musikbruk som var en del av vardagskulturen i svenska fängelser. Insamlingarna gjordes i en tid då synen på kulturella värden var i förändring även vad gäller kulturarvsinstitutioner.

Visarkivet breddade sitt fokus vad gäller inspelningar och förutom kåkvisor dokumenterades tornedalsfinsk, finsk och samisk musik av Gunnar Ternhag i början av 1970-talet.
Arkivet samlade också gatumusik, resandesånger och barnkultur – klapplekar och ramsor från skolgårdar. Detta kan ses som indikatorer på en förändrad och breddad syn på bevarandet av folkkulturen.

Utgår från det ovanliga

Den diskussion som samtidigt pågick kring innehållet i begreppen folkmusik respektive folklig musik – där det senare kunde omfatta ett bredare spektrum av musikaliska uttryck till skillnad från det tidigare som av många ansågs låst vid en romantisk 1800-tals syn på folkkulturen. Typiskt nog skapades Arkivet för folklig dans 1965 (sedan 2011 en del av Musikverket) av Henry Sjöberg. Likartade förändringar av synen på kultur skedde på många andra kulturarvsinstitutioner.

En stor del av den dokumentation som gjorts av minoriteter och subkulturer utgår från det ovanliga. Det som uppmärksammas har varit det som skiljer sig från såväl majoritetssamhället som från andra grupperingar i samhället på något avgörande, uppfattningsbart och relevant sätt. Det innebär att de delar av fängelsekulturen som inte avviker från majoriteten inte fått plats i samlingarna. Det är ett av skälen till att Visarkivets dokumentation av kåkvisor faktiskt medverkat till att öka genrens särprägel.

Kulturarvsloopen

Illustration: Cristina Viksten.

När musik eller andra kulturyttringar samlas in av arkiv och museer förändrars deras funktion. Enkelt uttryckt kan man säga att de förändras från att vara kultur i största allmänhet till att bli kulturarv. Det som sedan ofta händer är att det insamlade materialet ordnas och publiceras vilket i sin tur kan påverka den levande kulturen. Processen där kultur blir till kulturarv kan kallas ”kulturarvande” och kan beskrivas i fyra steg: identifiering, kategorisering, standardisering, symbolisering.

Identifiering innebär att ett urval av utövare och låtar väljs ut som typiska eller representativa för genren kåklåtar. Genom detta tydliggörs genren. Så småningom påverkar det utövandet på fängelserna. Många av de sångare som spelades in på fängelserna genom Svenskt visarkivs insamlingsprojekt hade stora repertoarer med allmänna svenska schlagers, visor och jazzstandards. Genom insamlingsarbetets och arkivens utvalsprocesser kategoriserades och renodlades den delrepertoar som utgjordes av sånger om fängelsemiljöer och kriminella samanhang och som definierades som kåklåtar. Genom utgivningen av forskningsrapporter och skivor standardiserades låtarna och en musikalisk kanon skapades som under 1970-talet spreds till en allmän intresserad publik och bland utövarna själva. Vissa av låtarna fick en symbolisk betydelse som ett slags signaturmelodier för genren. 

 

Till presentationens startsida