Kollektivets röst – den nyare viskategorin

I uppsatsen Kåksånger. En analys av en fängelsetradition från 1970 skriver Elisabeth Skarpe att en tydlig tendens är att bruket av traditionella kåksånger är på utdöende. 

”De första uppgifterna vi fick in tydde på att de sånger som finns nu enbart skulle vara rester av en gammal tradition. De äldre sångarna hävdar att de lärt sig de flesta sångerna när de var unga, de yngre att de lärt sig av sina kamrater.”

Skarpe anför liknande argument för genrens tillbakagång som vi tidigare diskuterat här, bland annat den moderna kriminalvårdens utveckling, radions och tv:s inträde på anstalterna samt populärmusikens spridning. Skarpe anar samtidigt att det fanns tendenser till en ny utveckling av genren: ”flera av sångarna var själva ungdomar, som var roade av sång, och som bland andra visor börjat intressera sig för att samla på kåksånger”.

Politiskt uppvaknande

Det hon ser är ett begynnande politiskt uppvaknade som också innefattar en syn på fängelsekulturen som en av många subkulturer i samhället som var viktiga att uppmärksamma. På sätt och vis var hon faktiskt själv en del i skapandet av den genre hon själv studerade.

Att Svenskt visarkiv intresserade sig för kåklåtar från och med Bertil Sundins insamlingsprojekt på 1960-talet var en del av den tidens nya syn på folkkulturen. Gunnar Ternhag har berättat i en intervju att en viktig anledning till att han gav sig ut för att spela in kåklåtar var att han ville bredda folkmusikbegreppet. Genom intresset från insamlare och så småningom också en bredare allmänhet skapades nya förutsättningar för kåklåtarna även utanför fängelserna.

Den form av kåkvisor som här kallas kollektivets röst skiljer sig ur flera perspektiv från den äldre viskategorin. Vi ser som tidigare nämnts, en större användning av fängelsejargong i språket.Det markerar förstås grupptillhörighet men också något som kan ses som en medveten exotisering där fängelsekulturen genom språkbruket framställs som spännande och annorlunda. Många visor är skrivna i en öppet nonchalant och trotsig ton som starkt kontrasterar mot den äldre kategorin av snälla visor, som snarare präglas av underdånighet och ånger. Man berättar till exempel ofta i direkta formuleringar om sitt liv och om allt brottsligt man gjort, inte sällan i stolta ordalag.

I kollektivets röst finner vi inte omskrivningar där förbrytelsen beskrivs som ett brott mot något av Guds bud. Detta kan naturligtvis ha att göra med att religionen inte längre hade en så framträdande roll i samhället och att det för gemene man inte var så uppenbart vad de olika buden stod för. Den ånger som var framträdande i den äldre viskategorin saknas också i stor utsträckning. Även ensamhet och lidande som teman är mindre frekventa. Den kanske mest framträdande skillnaden är dock att visorna ger uttryck för en större social och politisk medvetenhet. Vissa visor är en direkt kritik av fängelserna, strafftänkandet och även i viss mån det samhälle som skapat och upprätthållit rätts- och straffapparaten.

Stor förändring i repertoaren

Denna förändring av repertoaren var givetvis också uppenbar för sångarna själva. I en intervju 1971 frågar Gunnar Ternhag en utövare om han tycker att det är någon skillnad på den repertoar han lärde sig i början av 1960-talet och den som sjöngs på fängelserna vid 1970-talets början.

”GT: Tycker du att dom låtarna som du mötte och som du lärde dig -63 skiljer sig från dom som du kanske har hört på senare år?
Oj, ja. Det gör dom.
GT: Vad är det för skillnad. Hur skulle du vilja karaterisera den?
Dom som sjungs nu dom har blivit mycket mera medvetna. Dom handlar… Dom har ett mycket mer, vad ska man säga, konkret innehåll. Dom som sjöngs på den tiden dom var lite mer så här att: ”vad synd det är om mig”, och så där va. Eller vad synd det är om oss, va. Det är klart, dom försökte väl också på sitt sätt också beskriva hur det var, va. Fast dom hade ju inga referenser utan… Det var ju så pass kärvt då att det var ju nästan ingen som visste hur dom hade det som satt på den tiden. Som det är nu va. Man fick faktiskt försöka göra nåt lite romanticerat. Nu är det mera rakt på sak, va.”

Det är uppenbart att den intervjuade är väl medveten om den förändring som sker i repertoaren. Han gör flera iakttagelser som direkt rör visornas budskap. Han ser en tydlig förändring av textinnehållets perspektiv från en beklagande, ömkande framställning till en mer konkret framställning av missförhållanden.

En annan viktig skillnad mellan den äldre viskategorin och den nyare är att flera av visorna i den nyare också har egna komponerade melodier till skillnad mot de äldre visorna som oftast sjöngs till en känd melodi. Det innebär att den textliga formstrukturen blir friare, men också att traderingen och spridningen av visorna försvåras eftersom den som vill lära sig visan också måste lära sig melodin. Vistexter som tonsätts enligt receptet ”till känd melodi” har bättre förutsättningar att stå sig över tid och spridas i vidare kretsar så länge melodin fortsätter att vara känd.