Etikettarkiv: Folkmusik

Första folkviseutgåvan 200 år

Postat den av

”Och liten Karin tjänte på unga kungens gård… ” – de flesta svenskspråkiga personer i vuxen ålder känner nog igen den ballad som börjar så. ”Liten Karin” är en av de visor som har tryckts i vissamlingar och skolsångböcker i Sverige under 200 år. 1814 utgavs den allra första svenska folkvisesamlingen, Svenska folk-visor från forntiden, redigerad av Arvid August Afzelius och försedd med ett berömt förord av Erik Gustaf Geijer. Samlingen har alltsedan den kom haft en enorm betydelse för vissångare, tonsättare, musiker, pedagoger och forskare. De varianter av visor som Afzelius och Geijer valde ut för sin utgåva kom att tryckas om och om igen i visböcker och skolsångböcker under 1800- och 1900-talen. Utgåvan fick på så sätt en betydelse långt utöver den relativt lilla upplaga som trycktes åren 1814-1816.

Föreläsare vid balladseminarium: Märta Ramsten, Lene Halskov Hansen, Margareta Jersild, Jens Henrik Koudal, Astrid Nora Ressem, Ann-Mari Häggman. Anders Hammarlund saknas på bilden. Foto: Ingrid Åkesson

Föreläsare vid balladseminarium: Märta Ramsten, Lene Halskov Hansen, Margareta Jersild, Jens Henrik Koudal, Astrid Nora Ressem, Ann-Mari Häggman. Anders Hammarlund saknas på bilden. Foto: Ingrid Åkesson

Seminarium i Uppsala 9 oktober 2014

För att belysa utgåvans tillkomst och inflytande arrangerade Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning i samarbete med Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur ett seminarium den 9 oktober med inlägg från svenska, danska, finländska och norska forskare. Talarna ingick i det Nordiska nätverket för folkmusikforskning och -dokumentation, NOFF. Inläggen vid seminariet belyste både textliga, musikaliska, ideologiska och allmänkulturella aspekter på decennierna omkring 1810-talet och romantikens uppfattningar om folklig kultur. Program seminarium 9 okt 2014

Dagen före seminariet hade det nordiska nätverket sitt årliga möte på Svenskt visarkiv med aktuella rapporter från de olika arkivinstitutionernas verksamheter. I vanlig ordning blev det också värdefullt erfarenhetsutbyte av allt ifrån databasfrågor till organisationsstrukturer och tillgängliggörande av forskning och material.

 

 

Mångkultur i ballader – konferens i Ungern

Postat den av
Katalin Juhász och Zoltán Szabó deltog i konferensen som både musiker och forskare. Foto: Ingrid Åkesson

Katalin Juhász och Zoltán Szabó deltog i konferensen som både musiker och forskare. Foto: Ingrid Åkesson

Sista veckan i juni hölls the 44th International Ballad Conference i Pécs, Ungern. Temat för konferensen var Multiethnicity and Ethnic Mobility in Ballads. Detta är ett tema med stor relevans i den europeiska folkliga musikhistorien, som är färgad av folkomflyttningar och förflyttade nationella gränser sedan århundraden. Paneler och papers vid konferensen tog upp ämnen som sångers flerkulturella ursprung och texters och melodiers vandring över gränser liksom kulturella möten (eller kollisioner) som innehållsligt tema i ballader och andra berättande sånger.

Pécs är en gammal stad i södra Ungern, just i det område som är mera kulturellt blandat än något annat i landet. Både folkgrupper och nationella gränser har flyttats många gånger i området, där det bor många människor med t.ex. kroatiskt, tyskt, romskt, slovenskt, rumänskt eller slovakiskt ursprung. En av konferensdagarna hölls i byn Zengövárkony ett stycke från Pécs, en by vars musiker och folkdanslag har turnerat i många länder.

Konferensen anordnades av universitetet i Pécs i samarbete med Kommission für Volksdichtung/The Ballad Commission, som är en internationell och tvärvetenskaplig sammanslutning av forskare från olika discipliner och med fokus på folklig sångkultur, främst i Europa. Från Svenskt visarkiv deltog musiketnologen Ingrid Åkesson med ett paper om De Andra i skandinaviska ballader. Program och abstracts från konferensen finns här.

Bymusiker i Zengövárkony. Foto: Ingrid Åkesson

Bymusiker i Zengövárkony. Foto: Ingrid Åkesson

Pressrelease P2 Live Folk & Jazz, 20 maj

Postat den av

P2 Live Folk & Jazz. Tisdagen 20 maj, 19.03–21.59. 1. Spelmän i Seglora Kyrka med Olov Johansson, nyckelharpa, Lisa Eriksson Långbacka, accordeon och Lena Willemark, sång, fiol. Inspelning från Seglora Kyrka, 31 augusti. 2. Malin Foxdal Band; Malin Foxdal, sång, oktavmandolin, flygel, Anders Nygårds, fiol, gitarr, mandolin, sång, Mattias Pérez, 12-strängad gitarr, dobro, mandola, sång, Johan Lindbom, kbas, sång, Peter Bylin, trummor, slagverk, Anna Foxdal, sång. Inspelning från Stallet, 14 februari.. 3. Samuel Hällkvist Variety of Loud; Samuel Hällkvist, gitarr, Qarin Wikström, sång, synth, Guy Pratt, elbas, Pat Mastelotto, elektroniskt slagverk, Stefan Pasborg, trummor. Nefertiti, Göteborg, 21 februari. Presentation: Mats Einarsson

—
Från spelmansmusik, via visor till en gitarrist från jazzens gränsmarker.

P2 Live Folk & Jazz befinner sig ikväll i Seglora Kyrka på Skansen och en spelmanskonsert med nyckelharpisten Olov Johansson, dragspelaren Lisa Eriksson Långbacka och sångerskan och fiolisten Lena Willemark. Därefter folkmusikscenen Stallet i Stockholm och  Malin Foxdal, en folksångerska som hämtar inspiration i americana, amerikansk folkmusik. Så avslutar vi kvällen med en gitarrist som söker sig till jazzens yttersta gränsmarker; Samuel Hällkvist och hans Variety of Loud i en inspelning från Nefertiti i Göteborg.

Lena Willemark

Lena Willemark
Foto: Mats Lefvert

(Start 19.06)
I Seglora Kyrka på Skansen har Svenskt visarkiv, i samarbete med Folkdansringen och Skansen,  under fyra år arrangerat spelmanskonserter. Det började 2010 när man firade att det var 100 år sedan den första riksspelmansstämman ägde rum på just Skansen. Initiativet togs då av konstnären och folkkulturvurmaren Anders Zorn, samme man som också gett namn åt spelmansrörelsens främsta utmärkelser, zornmärket i silver och zornmärket i guld. Då, 1910 befarade Anders Zorn att den gamla spelmansmusiken skulle försvinna. Hotet såg han inte minst i dragspelet som var på frammarsch. Men så fel han hade, Anders Zorn, spelmansmusiken lever gott idag och dragspelet är inte längre ett hot. Har istället inlemmats i spelmansmusiken. Fint och snyggt, det kommer vi strax att kunna konstatera.

Olov Johansson

Olov Johansson
Foto: Richard Owen

Vi ska höra tre mästarspelmän, Olov Johansson, nyckelharpa, Lisa Eriksson Långbacka, dragspel och Lena Willemark sjunga och spela fiol. Alla traditionsbärare OCH förnyare. Alla kommer att spela var för sig men samlas till gemensamt spel i den sista låten.

Inspelningen gjordes i Seglora Kyrka på Skansen, 31 augusti 2013 av Torbjörn Ivarsson för Sveriges Radio P2 med mig Mats Einarsson som producent

 

Malin Foxdal

Malin Foxdal
Foto: Mats Einarsson, SR

(start 19.48)
Från folkmusikscenen Stallet i Stockholm presenteras så Malin Foxdal Band. Malin är en ovanligt mångsidig artist och sångerska som under senare år vidgat sitt musikaliska register till att omfatta det man kallar americana, amerikansk folkmusik, som den lät innan countryn slog igenom på allvar. Nu är inte Malin Foxdal någon bakåtsträvare. Långt därifrån. Malin är mer som en trädgårdsmästare som ympar sina folksånger i ett nytt träd, svenska visor som bär frukt i den amerikanska folkmusikens yviga trädkrona. Nyligen släppte Malin Foxdal en skiva ”Nattfjäril” med amerikanska Gillian Welch sånger som hon översatt till svenska. Sånger som ackompanjeras av en rad glittrande och svirrande stränginstrument och med tät stämsång av Malins syster Anna Foxdal. Övriga på scenen; Anders Nygårds fiol, mandolin, gitarr, Mattias Perez, 12-strängad gitarr, mandola och dobro, Johan Lindbom, kontrabas, Peter Bylin, trummor och slagverk.

Inspelning och eftermixningen gjordes av Pawel Lucki för Sveriges Radio P2 med Mats Einarsson som producent. 

Samuel Hällkvist

Samuel Hällkvist
Foto: Johannes Lundberg, SR

(start 20.35)
I kvällens jazzavdelning i P2 Live möter vi den egensinnige gitarristen Samuel Hällkvist och hans nya projekt Variety Of Loud, som gästade jazzklubben Nefertiti i Göteborg den 21 februari. 2010 blev Samuel Hällkvist den sista musikern att få Jazz i Sverige-utmärkelsen, innan Rikskonserter som stod bakom utmärkelsen blev nedlagt. Hällkvists band den gången hette Center och samlade musiker från Sverige och Norge, de flesta liksom Hällkvist boende i Öresundsregionen. I Variety Of Loud kommer två musiker, sångerskan och keyboardspelaren Qarin Wikström och trummisen Stefan Pasborg från Hällkvists hemstad Köpenhamn. De andra två har han hämtat från ett lite mer otippat håll. Från Austin, Texas kommer Pat Mastelotto, en slagverkare som framför allt är känd inom rockkretsar, bland annat efter sina år med King Crimson, och från London kommer basisten Guy Pratt, som spelat med bland andra Pink Floyd och Bryan Ferry.

Inspelningen gjordes på jazzklubben Nefertiti i Göteborg den 21 februari av musiktekniker Bengt Pettersson och Bertil Karlsson. För ljudmix och produktion svarade Johannes Lundberg.

Text och presentation: Mats Einarsson

Visarkivet på Folk- och Världsmusikgalan

Postat den av

Forum: Folk 2014. foto: Markus Tullberg

Musikverket deltog på flera fronter vid årets Folk- och världsmusikgala, som i år hölls i kulturhuvudstaden Umeå i samarbete med festivalen Umefolk. Vid fredagens seminarium Forum: Folk presenterades en rad aktuella forskningsprojekt på folkmusikområdet. Moderator var arkiv- och biblioteksenhetens chef Dan Lundberg som också presenterade projekten Mixa eller maxa  och Utanförskapets röster.  Ingrid Åkesson, musiketnolog och forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv, presenterade projektet Musik att höra eller musik att göra. I seminariet deltog också Jill Johnson, Jonas Simonsson, Susanne Rosenberg, Sven Ahlbäck, Magnus Gustafsson, Thomas Fahlander och Markus Tullberg.  

Unik dokumentation av ett spelmansliv

Postat den av

– Viktig del av 1900-talets musikhistoria i Claes Hagströms arkiv

Claes Hagström, fiolspelman från Trosa, samlade under sin levnad noter till närmare 20000 låtar som han sorterade efter ett egenhändigt konstruerat registersystem. Nu finns såväl noter och kortregister liksom inspelningar, foton, tidningsklipp och mycket annat material efter Claes Hagström tillgängligt i Svenskt visarkiv. Tillsammans utgör det ett arkiv som på en gång är både unikt och representativt. Unikt då det ger en inblick i en enskild individs musikliv, men samtidigt representativt eftersom arkivet på ett förtjänstfullt sätt dokumenterar en viktig del av 1900-talets musikhistoria.

Claes Hagström

Claes Hagström med sin omfattande samling av notblad och annat material. Foto: Ur Claes Hagströms arkiv

Claes Hagström (1919-2006) var född och uppvuxen i Trosa där han arbetade som handelsbiträde i Trosa Järnhandel. Han var alltså ingen yrkesmusiker utan snarare en hängiven amatör. Som sådan var han verksam i det lokala musiklivet och inom spelmansrörelsen. Den omfattande dokumentationen över det egna musiklivet, med en noggrann och i många fall egensinnig ordning på noter och annat material, låter oss också ana att samlandet och registrerandet varit ett lika stort intresse som själva musicerandet. Bara registerkorten över Claes Hagströms notsamling omfattar sex arkivvolymer.

Notsamlingen med tillhörande register är särskilt värdefullt då de på ett unikt sätt ger möjlighet att överblicka en enskild individs repertoar och musikintresse. 1800- och 1900-talens folkmusikinsamlare bortsåg som regel från sina informanters repertoar utöver den rent folkmusikaliska, medvetet eller omedvetet. Deras drivkraft var att bevara folkmusiken, och den moderna musiken uppfattades då ofta som ett hot. Claes Hagströms arkiv visar att farhågorna var obefogade. Material ur standardverket Svenska låtar och andra folkmusikutgåvor samsas här sida vid sida med ett brett och representativt spektra av den populärmusik som varit dominerande under 1900-talet såsom schlagers, gammal dansmusik, jazz, marscher, svensktoppsmusik, och pop/rock.

 

Claes Hagström Trosa Stadshotell

Spelmansträff på Trosa Stadshotell, den 8 januari 1971. Claes Hagström ses som nummer sex från vänster. Foto: Ur Claes Hagströms arkiv

Däremot ändrades formerna för att framföra folkmusik under 1900-talet, när den förlorade sin tidigare huvudsakliga roll som dansmusik. En del av den förändringen är den institutionalisering av folkmusiken som kommit att kallas för spelmansrörelsen. Musiken utövades genom spelmansförbund, spelmanslag och folkdanslag. Musikerna trakterade inte bara sina instrument, de tog även styrelseuppdrag och deltog i mötesverksamhet. Claes Hagström var medlem och aktiv i flera spelmanslag och förbund vilket återspeglas i arkivet genom verksamhetsberättelser, årsmötesprotokoll, stadgar och andra handlingar. Detta engagemang gav honom musikervänner runt om i landet som han upprätthöll en regelbunden kontakt med, vilket framgår av korrespondens och annat material.  Likaså ges en bra bild av en del av det lokala musiklivet i Trosa med omnejd tack vare fotografier, tidningsklipp och de speldagböcker som Claes Hagström började skriva redan 1933.

2011 donerades Claes Hagströms efterlämnade material till Svenskt visarkiv av Södermanlands spelmansförbund, och är nu tillgängligt för allmänheten. Det är ett arkiv där såväl släkt- och hembygdsforskaren som musikhistorikern kommer att få sitt lystmäte.

Lyssnandet, blicken och sången

Postat den av

En grupp forskare och utövare inom vokal folkmusik möttes på Svenskt visarkiv 6–7 november för ett seminarium om hur vi använder lyssnandet respektive blicken i nutida gehörstradition. Titeln på seminariet var Lyssnandet och blicken i sångkulturer och arrangör var Ingrid Åkesson vid Visarkivet. Även Visarkivets Karin Strand deltog i seminariet.

Spontant tänker de flesta av oss kanske att lyssnandet hänger samman med muntlighet och synen, blicken med skriftlighet. Men går det verkligen en skiljelinje mellan muntlighet och skriftlighet? Vad innebär de begreppen i praktiken när vi kombinerar visuellt minne (som kan vara en minnesbild av en nedskriven text eller en notbild – men också en minnesbild av ansiktet och kroppen hos den sångare vi lärde oss en visa av) med auditivt minne (som kan innebära gehörsinlärning direkt i stunden från en annan person eller från en fixerad inspelning)? Ska vi tala om ett muntligt förhållningssätt till olika slags källor snarare än ”muntlig kultur” i allmänhet? Har sångrösten idag den dubbla karaktären av dels ett ytterst personligt avtryck och dels en vara eller produkt som kan säljas på en marknad? Är tonalitet relativ? Måste det som klingar ut i rummet vara mera ”riktigt” än det som klingar inne i huvudets akustiska rum? Hur kan handskrivna visböcker användas som samlingspunkt, som förstärkare av motsättningar eller för att markera ägande? Vilka roller har egentligen melodiangivelserna i skillingtrycken spelat? Har förra sekelskiftets blindvisor relevans för sjuka och arbetslösa idag?

Sångkonferensens deltagare.
I bakre raden Lena Halskov Hansen, Andrea Susanne Opielka, Ingrid Åkesson, Kristin Borgehed, Ingrid Gjersten och Margareta Jersild. I främre raden Karin Strand och Anne Murstad.
Foto: Eric Hammarström

 

Dessa och andra frågor diskuterades under rubriker som Muntlighet i vår senmoderna verklighet och Digital revolution i relation till traditionsförmedling. De som deltog i seminariet är medlemmar av ett tvärvetenskapligt nordiskt nätverk, Nordisk Forskernettverk for Vokal Folkemusikk. Från nätverket har tidigare publicerats en antologi, Tradisjonell sang som levende prosess, som presenteras här och här.

Jan Ling (1934–2013)

Postat den av
Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson

Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson

Jan Ling, en av Sveriges mest framstående musikforskare, har gått bort. Jan Ling (1934–2013) utförde betydande delar av sin gärning inom de kulturarvsinstitutioner som i dag ingår i Statens musikverk. Arbetet med den banbrytande avhandlingen om nyckelharpan skedde till stor del på det dåvarande Musikhistoriska museet, vars chef Ernst Emsheimer var Lings mentor inom musiketnologin.

På Musikaliska akademiens bibliotek, nu Musik och teaterbiblioteket, var han en flitig besökare och samtalspartner, och när Svenskt visarkiv inledde sina systematiska dokumentationsinspelningar av svensk folkmusik i början av 1960-talet gjorde Ling ett pionjärarbete även inom detta område.

Avhandlingen Nyckelharpan finns publicerad som onlinepublikation på Svenskt visarkivs webbplats.

Läs mer om Jan Lings arbete på Göteborgs universitets webbplats.

Mästerspelmän på Skansen!

Postat den av

Olov Johansson, Lisa Eriksson Långbacka och Lena Willemark utanför Seglora kyrka på Skansen. Foto: Anna Nyander

Lisa Eriksson Långbacka, Lena Willemark och Olov Johansson bjöd på en fantastisk Mästerspelmanskonsert på Riksspelmansstämman på Skansen den 31 augusti. Det var en intim konsert med både solo-, duo- och triospel som bjöd på både traditionella låtar och nyskrivet material.

Konsertens fjärde mästerspelman, Nisse Nordström, hade dessvärre blivit sjuk och kunde inte deltaga. Den som inte var på plats och hörde konserten direkt kan höra den senare i Sveriges Radio.

Nyfunna låtar för härjedalspipa

Postat den av

Tre låtar för härjedalspipa har hittats i Folkmusikkommissionens notsamling – låtar som hittills har legat gömda och glömda i Svenskt visarkivs samlingar.

Det är främst tack vare de två bröderna och spelmännen Jonas Jönsson (1864–1951) och Ol’Jansa (Olof Jönsson) (1867–1953) som kunskapen om härjedalspipan och dess traditioner lever kvar än i dag.

Spelpipor tillverkades traditionellt i Härjedalen av särskilt tätvuxen gran, vuxen ur den näringsfattiga härjedalska myllan. En av dem som byggde detta folkmusikinstrument – en sexhålsflöjt av blockflöjtstyp – var Jonas Jönsson från Överberg, norr om Sveg.

Hans flöjter är förlagan till det vi i dag kallar härjedalspipan. Pipan fick sitt nuvarande namn först på 1980-talet när folkmusikerna Ale Möller, Mats Berglund, Lasse Sörlin och Greger Brändström bestämde sig för att återskapa det instrument som Ol’Jansa spelade på. Efter deras insats började instrumentet att tillverkas på nytt på 1990-talet.

Ol'Jansas låtbokEfter Ol’Jansa finns ett rikt och unikt inspelat material av låtar på härjedalspipa. Noterna till 20 av de låtar som spelats in med Olof Jönsson har tidigare publicerats av Svenskt visarkiv och spelmannen Emma Grut i boken Ol’Jansas låtbok.

Länge har man trott att låtarna i Ol’Jansas låtbok och de inspelningar som har gjorts av Sveriges radio och Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala var den enda bevarade musiken för härjedalspipa. Men nu har det visat sig att det finns mer – i Svenskt visarkivs samlingar.

När spelmannen Esbjörn Wettermark satt och letade efter Hälsingematerial i Folkmusikkommissionen – en notsamling med cirka 45 000 sidor med upptecknade folkmusikvisor och -låtar – hittade han tre låtar efter Olof Jönsson som, så vitt vi vet, inte har uppmärksammats tidigare. Här kallas härjedalspipan kort och gott för träpipa. Noterna till låtarna hittar du på bild 19 och 20 i Nils Häggs uppteckningar i Folkmusikkommissionen.

Låtarna skiljer sig från många andra uppteckningar eftersom de är tvåstämmiga. Esbjörn Wettermarks teori är att det är insamlaren Nils Hägg eller dennes farbror, kompositören Jacob Adolf Hägg, som har skrivit det tvåstämmiga arrangemanget. Å andra sidan har Folkmusikkommissionens initiativtagare Nils Andersson antecknat från spelmanstävlingen i Sveg 1909 hur bröderna Olof och Jonas Jönsson deltog på träpipor och spelade två polskor och en marsch.

Om bröderna spelade i stämmor eller unisont vet vi inte. Dan Lundberg, överbibliotekarie och arkivchef på Statens musikverk, tillika riksspelman på härjedalspipa, beslöt sig för att testa och har bland annat gjort en tvåstämmig provinspelning av Flageoletten – polska efter Ol’Jansa.

Lyssna här!

Nothäfte med Lapp-Nils-låtar digitaliserat

Postat den av
Per Danielsson vid 97 års ålder. Foto ur arkivet.

Per Danielsson vid 97 års ålder. Foto ur arkivet.

Det är inte varje dag det dyker upp bortglömda uppteckningar efter elever till den jämtländske storspelmannen Lapp-Nils. Men så skedde härom veckan på Svenskt visarkiv.

Vi fick in ett nothäfte för kopiering som Peter Sahlin (1874–1966) från Åre ägt. Det var Sahlins sonson och namne, basisten Peter Sahlin, som nu äger häftet och som lånade ut det. Häftet är daterat 1920 och består huvudsakligen av uppteckningar av Per Danielsson (1822–1922) gjorda dels av Sahlin själv och dels av Bengt Bixo (1879–1962) från Mörsil. Danielsson ska enligt standardverket Svenska låtar ha varit Lapp-Nils bäste elev.

Lapp-Nils (1804–1870) från Hallen i Offerdal i västra Jämtland var den viktigaste stilbildarna för den instrumentala folkmusiken i Jämtland under 1800-talet. Hans egentliga namn var Nils Jonsson. Namnet Lapp-Nils fick han för att hans far var ”sockenlapp” i Hallen. I Jämtland användes beteckningen sockenlapp för en i socknen bofast same som mot ersättning åtog sig att flå hästar och hundar. Denna syssla ansågs ”oren” av bondbefolkningen.

Lapp-Nils verkade som spelman redan som fjortonåring. Efter att ha gått i lära hos spelmän i norska Trøndelag blev Lapp-Nils känd som storspelman i hela Jämtland. Att Lapp-Nils blev så vida känd har troligen också att göra med att han delvis försörjde sig som gårdfarihandlare och ofta var på resande fot. Lapp-Nils påverkan på spelmansmusiken i Jämtland och grannlandskapen Medelpad och Ångermanland skymtar inte minst i Svenska låtar, där många spelmän uppger att de har låtar efter denne spelman.

Lapp-Nils var förebild för hundratals spelmän inom ett stort område i såväl Sverige som Norge. Att han kunde bli det trots sitt samiska ursprung är i sig ett tecken på hans unika storhet.

Nothäftet har nu digitaliserats och finns tillgängligt på webben.

Till Peter Sahlins notbok