Rejvarkiv tillgängligt på Visarkivet

”Gediget material om techno och rejv bortskänkes.” Så stod det i rubriken på ett mejl som socialantropologen Anna Gavanas fick våren 2016. Gavanas tog emot materialet, skrev boken Från diskofeber till rejvhysteri (2020) som till stor del byggde på det materialet och donerade sedan hela samlingen till Svenskt visarkiv. Allt enligt överenskommelse med mejlets avsändare.

Men vi backar. Mejlets avsändare var rejvforskaren Elisabeth Tegner. Materialet hade hon samlat in under sent åttio- och tidigt nittiotal, som underlag till en tänkt avhandling som aldrig skrevs klart. Samtidigt med slutfasen för hennes arbete med avhandlingen nådde rejvhysterin nämligen sin höjdpunkt, och alla som inte tog avstånd från rejvkulturen ansågs vara drogliberaler. Tiden var inte mogen för en nyanserad analys av vad som skedde inom den kulturen. Därför packades materialet ner i lådor där det förvarades i tjugo år.

Elisabeth Tegner var inte bara forskare utan hade flera olika roller i relation till rejvkulturen. Hon var en av arrangörerna som drev den legendariska svartklubben Draupner i Göteborg. Som forskare gjorde hon fältarbete bland annat som deltagare på en mängd rejv i Sverige och utomlands. Hon blev också uttolkare av rejvkulturen då hon ofta blev intervjuad i medier.

Men så blev tiden mogen. Anna Gavanas som tog emot materialet är filosofie doktor i socialantropologi och docent i genusvetenskap. Hon är själv aktiv inom klubbmiljön, bland annat som DJ, producent och arrangör. Genom att skriva boken gav hon röst åt de rika vittnesmål, fältanteckningar och inspelningar som vilat i lådorna.

I boken berättar Gavanas om rejvens pionjärer, miljöer och människor. Hon beskriver rejvens plats i samhället och inom politiken, samt om dess relation till myndigheter och polis. Till exempel om hur Brottsförebyggande rådet i efterhand kritiserade Ravekommissionens och polisens förstärkta insatser mot rejven, och konstaterade att många ungdomar i onödan utsatts för polisens tvångsmedel. Och genom texten framgår också att mycket av Tegners material handlar om rejvkulturens väldigt stora betydelse för människorna som deltog i den. Det är med andra ord en rik och nyanserad bild av rejvkulturen som framträder, jämfört med hur den framställdes i media under 90-talet.

Gavanas bok börjar dock med diskokulturens framväxt i Sverige, och om hur denna så småningom övergick till klubbkultur och rejv, vars influenser kom från USA via London och Ibiza. Hon kopplar denna övergång både till identitet och personliga drivkrafter, liksom till dåtida kulturpolitik och politisk ekonomi. Men hon beskriver också själva musikens förändring, från diskomusik till house. I en intervju som Gavanas själv genomförde inför boken, säger en informant:

House var som en backlash från diskon, den var befriad från glada och catchy trudelutt-sånger. House var en form av revolt mot disko, den som var glättig, massproducerad och spårade ur till slut. Till skillnad från disko, som ofta gjordes av och med musiker, så gjordes house av tekniskt intresserade producenter som programmerade trummor och ljudbilder (Gavanas 2020:122.)

Flera röster uttrycker att rejven erbjöd en känsla av befrielse vad gäller identitet och sociala interaktioner. I och med diskoteken och nattklubbarnas intåg upplevde många en lättnad i att kunna dansa hur de ville och med vem de ville, jämfört med hur man tidigare dansat pardans. Men dessa miljöer kom för många att förknippas med alkoholkultur och heterosexuellt raggande. I rejvmiljön upplevde många i stället att det fanns ett fokus på själva dansandet. En kvinna säger:

På rejv bjuder DJ:n in på en resa i ditt inre, du är själv inte där för att träffa andra och bli raggad på […] Att dansa flera timmar i sträck ger en gemenskap med de andra på dansgolvet som är svår att förklara – det är det där ’mellanrummet’ som man ibland talar om. (Gavanas 2020:170.)

I en recension av Gavanas bok i tidskriften RIG skriver Lars Kaijser, professor i etnologi, följande om dansens betydelse:

Dansmusiken och dess miljöer är en viktig del av kulturhistorien. Den utgör en plats för drömmar, självförverkligande och vardagsflykt. Det är platser som öppnar upp för en förståelse av olika samtiders kulturella villkor och samhällsideal. De visar på det som tas för givet och det som väcker uppmärksamhet och ifrågasättande. Som sådana är de berättelser som Gavanas lyfter fram en viktig källa för att förstå hur vardagsverkligheten förändras och utformas i olika tider och sammanhang. (RIG 2021:4)

Åter till arkivet. När Anna Gavanas fick rejvmaterialet av Elisabeth Tegner för att kunna skriva boken, gjordes en överenskommelse om att Gavanas efteråt skulle donera samlingen till ett arkiv där det skulle bli tillgängligt för allmänheten. Det hamnade på Svenskt visarkiv, i danssamlingarna där kopplingen mellan dansmusik och dansgolven redan finns representerad inom andra genrer.

Rejvsamlingen innehåller fältanteckningar från över 80 rejv som Elisabeth Tegner deltagit i. Det finns fantastiska noteringar om hur hon sent på natten tog taxi ut till olika rejv, för att där – på etnologens typiska sätt – utföra etnografi och deltagande observationer. Det finns över 100 intervjuer med DJ:ar, dansare och arrangörer. Dessutom finns artiklar, uppsatser och manuskript, liksom enkäter, fotografier, VHS-filmer, korrespondens med olika aktörer inom rejvmiljön, samt hundratals flyers.

I dag är rejvsamlingen tillgänglig för forskare och andra som är intresserade av att ta del av materialet. Bäst är att boka tid för besök, så att materialet kan förberedas för besökaren.

Liksom rejvkulturen fortsätter att leva och utvecklas, så utökas rejvsamlingen alltjämt. Anna Gavanas har själv fortsatt att göra intervjuer och samla in material, och i januari i år släpptes ytterligare en bok, Tillbaka till underjorden: 80/90-talens klubbrevolution i Sverige, som hon skrev tillsammans med författaren och DJ:n Anna Öström. I den boken bidrar Elisabeth Tegner med ett efterord och hon skriver:

Jag var med på det första ravet, 1989 i Torslanda där Papa Dee rappade och 25 extacytabletter togs i beslag. Sedan följde jag under flera år den här kärnan av ungdomar som skapade och bar upp ravekulturen i Göteborg. […] Technomusiken som för en natt fyllde övergivna industrilokaler, flyghangarer eller skogsgläntor. Jag upplevde allvaret hos dom dansande … djupet, en längtan efter en andlig dimension, ett försök att ena splittrade livssammanhang … Det pulserande laserljuset, visuals som glittrande glasfönster, stjärnhimlar ovanför. Platsen får en själ och förvandlas till en engångskatedral (Gavanas 2023: 230).

En del av Elisabeth Tegners material synliggjordes genom Anna Gavanas bok. Annat väntar än på att bli upptäckt på nytt. 1980- och 90-talens rejvande är ett intressant och berörande kulturarv som nu både finns bevarat hos Svenskt visarkiv och i kropparna och minnet hos alla dem som deltog i rejven.

 

Kommentar: I dag är både rave och rejv vedertagna stavningar. Vi väljer att använda det rekommenderade rejv, medan vi i citaten behåller den stavning som den citerade personen själv använt.  

Fransäs på Karlberg

Först när alla de högtidsklädda dansparen har ställt upp sig i en stor fyrkant som fyller hela balsalen, uppenbarar sig dansmästaren och officeren Johan Fock. Iklädd frack och plymhatt, och med ett slags dirigentpinne i hand, gör han entré genom att glida in på knä på dansgolvet för att starta dansen. Så sätter han an stämningen för kvällen. Orkesterledaren Elon Wahlgren, som är en bra bit över 90 år gammal, svarar an på dansmästarens signal och musiken börjar.

Det är vinterbal på militärhögskolan på Karlbergs slott i Solna och kadetterna som går sitt första år ska dansa fransäs, förmodligen för första och kanske enda gången i livet. De har övat fransäs och vals kvällen innan, och på själva balkvällen är det först middag, fyrverkerier och annan dans då det spelas wienervals och swing. Fransäsen dansas i tre omgångar under kvällen; det finns inte plats för alla kadetterna och deras partner i balsalen på samma gång.

Kadetternas vinterbal

Militärhögskolan Karlberg är världens äldsta militärutbildning som bedrivits oavbrutet på samma plats. Den bildades 1792 och det var också det året de började dansa fransäs. På 1700- och 1800-talen ingick dans i officersskolningen. På den tiden var det en hovdansmästare från Kungliga Teatern – nuvarande Kungliga Operan – i Stockholm som ledde dansen på Karlberg. ”Gubben Öberg” var den mest omtalade, liksom hans instruktioner. ”Hoppa upp och kom ner igen!” Eller: ”Viga som ekorrar framsväva kadetterna, lätta som kautschukfigurer utan att knuffas eller trängas.” Under 1900-talet har det i stället varit kurschefen, det vill säga officeren, som varit ansvarig för dansträningen. Johan Fock har varit dansmästare i flera år. Först när han hade axlat den uppgiften fick han veta att hans egen morfar Valdemar hade haft samma roll på 1920-talet.

Länge dansades fransäsen på tedanser, vilka anordnades för att främja ett socialt nätverkande. På den tiden var det bara män som gick på skolan, och på tedanserna fick de möjlighet att träffa kvinnor. Mödrarna var med på dessa tillställningar och det bjöds på sockertopp och saft. Fortfarande på 1920-talet var det så, men sedan började skolan anordna baler i stället.

Karlbergs slott, Solna

 

 

Om fransäs

Bert Persson, tidigare lektor och huvudlärare i folkdans på dåvarande Danshögskolan, berättar att fransäs kom till när 1700-talets kontradanser inte längre var populära. Kadriljerna hade en enklare uppbyggnad med olika turer och en refräng, och en hel kadrilj dansades till samma musik. 1800-talets fransäser bestod i stället av ett antal olika refränger som dansades till olika melodier, taktarter och tempi. Detta blev framför allt städernas dans.

Också formen var skilde sig. De äldre kadriljerna dansades i uppställningar som bestod av fyra par i fyrkant, men i fransäsen dansade festens alla par i samma uppställning. Om det fanns få par så gjordes detta på två linjer, fanns det flera par utfördes dansen i en stor fyrkant. På vissa håll, till exempel på landsbygden i Skåne, fortsatte kadriljen att vara populär långt in på 1800-talet. Den influerades av fransäsen på det viset att man även dansade kadrilj i en enda stor uppställning, med många par på varje linje.

Det finns inte så mycket dokumentation om vilken musik som använts till fransäserna. Bert Persson tror att detta kan bero på att man helt enkelt använde sig av den tidens populära melodier. Musikerna visste vilken typ av taktart och tempo som krävdes till fransäsens olika delar, och så valde man sådant som fanns till hands. Precis likadant resonerar orkesterledare Elon Wahlgren på militärhögskolan Karlberg idag. Han påpekar att orkesterledarens roll är att både ha kontakt med dansmästaren som ger tecken när det är dags för nästa del av musiken, samt att leda orkestern. Han väljer musik som han tycker passar till de olika turerna, och hans musiker kan alla delarna utantill för att kunna svara an på dansmästarens och orkesterledarens instruktioner: Det är inte säkert att fransäsen utförs precis likadant varje gång.

 

 

Dansmästarens roll

Johan Fock menar att dansmästarens främsta uppgift är att vara en slags dirigent för dansarna. Han ropar ut turerna och visar samtidigt med gester vad som ska ske; genom att titta på dansmästaren förstår man vad som ska ske härnäst. Han har även kontakt med orkesterledaren och ger signal om när en tur startar, om en tur ska tas om eller när det är dags att ska sluta.

Han tycker det är viktigt att dansmästaren bjuder på sig själv. Därav plymhatten och dirigentpinnen som han ärvt av sin föregångare. Kadetterna, som oftast inte är vana dansare av den här typen av dans, blir mer avspända och kommer i stämning när dansmästaren på det här sättet ger lite extra.

Johan Fock började som assistent åt den förra dansmästaren. Efter några år kunde han ta över och själv leda dansen. Nu har han en egen assistent, och ytterligare en som håller på att läras upp. På så sätt har dansmästarrollen gått i tradition från officer till officer. De har inte ambitionen att försöka dansa fransäs så likt 1800-talets utförande som möjligt, utan låter dansen förändras efterhand – syftet är hela tiden att dansen ska fungera så bra som möjligt på Vinterbalen, med deltagare som oftast aldrig dansat något liknande förut. På så sätt har Karlberg en alldeles egen variant av fransäs. Du kan se ett kort klipp av den här.

Vad Johan Fock vet, så dansas det inte fransäs på någon annan militärutbildning i Sverige än på Karlberg. Om man utbildar sig till militär i Norge får man i stället dansa polonäs och i Danmark dansar militärerna – liksom de danska gymnasiestudenterna – lanciärkadrilj. Men fransäs dansas även utanför det militära, till exempel inom ordensväsendet. Så är fallet inom Innocenceorden och Amaranterorden, där fransäs dansas på de årliga balerna. Fransäs dansas även av olika typer av dansgrupper som intresserar sig för äldre tiders högreståndsdanser.

Dansmästare Fock hoppar upp i fönstersmygen och ropar ut nästa tur. Kadetterna dansar vilt och frejdigt, och när turen är slut ropar de att de vill dansa den här turen en gång till. Dansmästaren ger tecken åt orkesterledaren, som i sin tur signalerar till sina musiker att spela samma stycke igen. Det gör de, och spelar melodin så länge som det behövs. De är väl förtrogna med de särskilda behov som fransäsdansarna har av musiken. Efteråt fortsätter kadetterna festen på ett annat våningsplan. Dansmästaren och musikerna vilar kort, sedan är det dags för nästa omgång fransäsdansare. Uppställningarna blir allt större, för några av dem som dansat tidigare på kvällen smyger in och vill vara med igen. Det är likadant varje år.

 

 

Vidare förkovran

Eva Helen Ulvros 2004: Dansens och tidens virvlar: Om dans och lek i Sveriges historia

Dansböcker på Visarkivets hemsida.

Intervjun med Johan Fock och Elon Walhlgren finns i Visarkivets samlingar, liksom filmer med fransäs, både från ovan nämnda vinterbaler och till exempel från St. Knutsgillets baler i Lund och Landskrona från tidigt 1980-tal.

I coronatider: en forskningsarkivaries vardag

Visarkivet i maj år 2020. Ingenting är sig likt. Eller?

Visarkivet är en brokig verksamhet på Musikverket som i sig är en myndighet med brokig verksamhet, vilken både omfattar bevarande och främjande av musik, dans och teater. När jag började på Visarkivet var det någon som sa: Det finns tre problem med namnet Svenskt visarkiv. För det första handlar det inte bara om svensk musik, utan till viss del även om andra kulturers musik som utövas i Sverige. För det andra handlar verksamheten inte bara om visor och annan vokal folkmusik, utan även om instrumental folkmusik, jazz, tidig schlager, dragspelsmusik, samt numera även folkdans och social dans förknippad med dessa musikgenrer. Och för det tredje så är vi inte bara ett arkiv i vanlig mening utan snarare ett slags forskningsinstitution.

Personalstyrkan är likaså kreativt brokig: Någon är musikvetare, några är musiketnologer, en är litteraturvetare, någon är utbildad arkivarie, några kan jazz, en vet allt om dragspel, någon är expert på databaser, en del är bra på intervjuteknik, någon är fenomenal på att migrera ljud, en kan allt om skillingtryck, en är specialist på vår nya skanner, vår balladexpert har nyligen gått i pension, nästa lärs upp. Mitt eget område är dans.

Till vardags tar vi hand om arkiven, ordnar och förtecknar. Vi hjälper studenter, forskare, musiker och andra intresserade att ta del av samlingarna och vi svarar på frågor, skickar iväg noter, skannar och letar. Vi tar emot donationer och gör dessa tillgängliga. Vi gör egna dokumentationsprojekt, intervjuar och filmar och fotograferar. Vi tänker och vi föreläser, bjuder in till seminarier, deltar i konferenser och minglar. Vi publicerar en tidskrift och annan litteratur. En del av oss är igång med forskningsprojekt, mestadels på ett eller annat sätt knutna till våra samlingar. Och så vi fikar med våra kollegor, vattnar varandras blommor på kontoret när någon är bortrest, går på någon enstaka after work och på lunchen spelar några av oss sällskapsspelet spingo tillsammans.

Nu ska jag sluta med mina uppräkningar. Men det är alltså meningen att vi numera ska göra allt detta – eller i alla fall så mycket det går – hemifrån.

Hur går då detta till?

Min dag börjar klockan 07:00 med frukost på sängen. Här är dagens första lyx: inte bara frukosten utan även sovmorgon. Jag kan vakna senare nu än i normala fall då jag tar buss och tunnelbana in till St. Eriksplan. Klockan 08:00 går jag och min man upp för trappan till var sitt kontor. Arbetsdagen har börjat.

Varje medarbetare har tillsammans med Visarkivets chef Karin Strand fått omprioritera arbetsuppgifterna och titta på vad som kan vara lämpligt att göra hemifrån. Det mesta som handlar om databaser och registreringar går ju utmärkt att göra hemifrån. Ett av mina speciella ”coronaprojekt” handlar om att göra det lättare att söka bland dansböckerna i vårt bibliotek.

Strax innan klockan 10:00 kokar jag te, och här är dagens första känsla av frustration: jag saknar att kunna fika med kollegorna. Det löser jag och databasansvarige Lena Drake genom att dricka te tillsammans via videosamtal. Det är skönt att få se i alla fall en kollega, prata väder och vind och stämma av hur arbetet går.

Efter lunch börjar min eller någon annan kollegas tjänstgöring i vår expedition. Vi kopplar om expeditionens telefon till vår egen, så att var och en kan sitta hemma och svara på förfrågningar, och det är förvånande hur mycket som kan ordnas hemifrån. Eftersom vi alla är ämnesnördar inom våra respektive områden, är det nog fler än jag som har en hel del resurser hemma i form av referenslitteratur.

Det som trots allt måste göras på plats, så som att skanna noter eller leta fram någon bok, hjälps vi åt med. Varje vecka är det någon som åker in till Visarkivet och då passar denne på att fixa allt det som behöver göras på plats. På så sätt kan vi serva våra frågeställare som vanligt – även om det kan ta ett par dagar längre än det brukar. Vi har haft vår expedition stängd ända sedan mars, men enskilda besök kan fortfarande bokas. Det kan ju hända att det är något speciellt arkivmaterial man vill ta del av, och då går det bra att göra det på plats.

Något som inte är lika lätt att göra hemifrån är dokumentation. Som tur var hann jag göra en inplanerad intervju strax innan corona lägrade landet. Jag hade fått veta att kadetterna på militärhögskolan Karlberg nuförtiden, liksom på 1800-talet, får dansa sällskapsdansen fransäs på sin första vårbal, och jag hade lyckats få kontakt med deras dansmästare för en intervju och för att få chans att fånga denna tradition på film. Men mer om detta i ett senare blogginlägg!

Något annat som är svårt att göra hemifrån är att förbereda vår flytt. 2021 kommer Visarkivet, Musik- och teaterbiblioteket och Caprice Records att flytta till nya lokaler på Tegeluddsvägen 100. Det ser vi fram emot, för nu kommer allt vårt arkivmaterial finnas på samma adress, till skillnad mot vår nuvarande situation med vår huvudsakliga verksamhet på Torsgatan, men med en arkivdepå i Gäddviken. Det enda vi kan göra hemifrån är att planera förberedelserna inför flytten, och förhoppningsvis kunna sätta igång med detta till hösten.

Att arbeta med våra samlingar, det ständiga ordnandet och förtecknandet, görs förstås heller inte lika mycket nu. Arkivarbete är till stor del ett fysiskt arbete med fysiska dokument. Men som jag nämnde ovan så får vi fokusera mer på digitala uppgifter just nu. Det finns förstås ännu mer som vi inte kan göra som vanligt, men förvånansvärt mycket går ändå att ordna. Nästan alla förfrågningar och beställningar går att besvara som vanligt, och utför digitala studiebesök och föreläsningar.

Eftermiddagskaffe på trappan

Nåväl, tillbaka till min arbetsdag. Sent på eftermiddagen uppstår en situation av icke-frustration när mitt mejlprogram hänger sig. Jag kontaktar vår IT-support som på distans tar över min dator och fixar problemet. Våra tekniska problem är nämligen ständiga icke-frustrationer. Vi har en fantastisk IT-avdelning bestående av två personer som är snabba och kunniga – och dessutom trevliga, kommunikativa och pedagogiska. Till och med nu när vi jobbar hemma upplever jag dem som ständigt närvarande och hjälpsamma. Fem minuter från upptäckt problem till löst situation.

Klockan 16:30 stänger jag av datorn och jobbtelefonen, tar av mig glasögonen och går ner för trappan. Arbetsdagen avslutad.

Men lunchen och spelet spingo då? Jodå, vi ses varje dag klockan tolv, redo med uppvärmd mat och papper och penna, för en välgörande stund utan jobbprat med kollegorna.

Våra övriga videomöten försiggår något mer seriöst, utan lustiga filter.

Mästerspelmän på Skansen!

Olov Johansson, Lisa Eriksson Långbacka och Lena Willemark utanför Seglora kyrka på Skansen. Foto: Anna Nyander

Lisa Eriksson Långbacka, Lena Willemark och Olov Johansson bjöd på en fantastisk Mästerspelmanskonsert på Riksspelmansstämman på Skansen den 31 augusti. Det var en intim konsert med både solo-, duo- och triospel som bjöd på både traditionella låtar och nyskrivet material.

Konsertens fjärde mästerspelman, Nisse Nordström, hade dessvärre blivit sjuk och kunde inte deltaga. Den som inte var på plats och hörde konserten direkt kan höra den senare i Sveriges Radio.

Mästerspelmanskonsert på Skansen

På lördag den 31 augusti går årets spelmansstämma på Skansen av stapeln. Programmet finns här: www.spelmansstammapaskansen.se. Visarkivet arrangerar den årliga mästerspelmanskonserten i Seglora kyrka. Medverkande är årets två vinnare av Zorns guldmärke, Olov Johansson och Nisse Nordström, samt Lena Willemark och Lisa Eriksson Långbacka. Konserten börjar 14.30. Varmt välkomna!

Folk- och Världsmusikgalan 2013

Årets Folk- och Världsmusikgala gick av stapeln i Gävle den 20 april. Redan dagen innan var Gävle konserthus fullt av aktivitet i form av konserter, utställare, seminarium och kurser. Svenskt visarkiv deltog i forskarseminarier och som utställare.

Årets vinnar på galan är:

Årets Artist: Emilia Amper

Årets Tvärspel: RESIDANS

Årets Arrangör: Nordic Romani festival

Årets Grupp: Jul i folkton

Årets Nykomling: Kolonien

Årets Traditionsbärare: Ralf Novak Rosengren

Årets utgåva: Karima Nayt och Quoi d’autre?

Årets Hederspris: Bert Persson

Missade man galan kan man se hela konserten på www.gala.se t.o.m. 20 maj!