Forskare från Visarkivet på sångseminarium

Är traditionell/folklig sång idag en musikgenre bland andra eller kan den också ses som många människors livsinnehåll? Var möts scenkonsten och det oackompanjerade gemensamma sjungandet? var ett par frågor som ställdes vid ett sångseminarium 24 oktober i Växjö. En annan fråga handlade om hur blindas och missdådares livsöden har skildrats i visor och om dessa visors livsöden i form av skillingtryck som exempel på röster från ett utanförskap. Ett tredje tema var traditionell sång som bas för scenisk gestaltning och en konstnärlig forskningsprocess.

En öppen seminariedag kring forskning om traditionell sång och sjungande anordnades den 24 oktober vid Institutionen för musik och bild vid Linnéuniversitetet i Växjö i samarbete med Musik i Syd. Vid det välbesökta seminariet Perspektiv på traditionell sång medverkade tre forskare som alla på olika sätt specialiserat sig på traditionell sång. Två av dem är verksamma vid Svenskt visarkiv.

Ingrid Åkesson föreläser. Foto: Karin Strand

Ingrid Åkesson föreläser. Foto: Karin Strand

 Musiketnologen Ingrid Åkesson presenterade resultat från sitt postdok-projekt ”Musik att höra eller musik att göra” inom Umeå universitets Musikskapandets villkor. Hon talade om minifestivaler och workshops knutna till balladsång i Sverige och Skottland som mötesplatser med flytande gränser mellan artist och publik och mellan professionell och amatör, musiksituationer där sången som berättelse står i centrum.

Litteraturvetaren Karin Strand är specialiserad på musiktexter och studerar inom ramen för forskningsprojektet Utanförskapets röster skillingtrycksvisor om social utsatthet. Hon berättade om blindas respektive missdådares livsöden i visor samt visornas livsöden.

Susanne Rosenberg demonstrerar "flowkanalen". Foto: Karin Strand

Susanne Rosenberg demonstrerar ”flowkanalen”. Foto: Karin Strand

Dessutom medverkade sångerskan Susanne Rosenberg som 2013 disputerade på en konstnärlig doktorsavhandling vid Sibeliusakademien, Kurbits-ReBoot. Svensk folksång i ny scenisk gestaltning. Hon presenterade sina konstnärliga processer, metoder och begrepp insatta i ett teoretiskt ramverk.

Seminariet fortsatte med paneldiskussion och ett öppet samtal med aktivt deltagande från publiken, som bestod av bland annat forskare, musikstudenter och sångpedagoger.

En kväll med folklighetsikonen ”Snoddas”

Vad är det som gör att vissa artister blir fenomen i sin samtid? Få personifierar detta så väl som en viss bandyspelare från Bollnäs som 1952 slog igenom i radio med dunder och brak genom att framföra en enkel visa – Gösta ”Snoddas” Nordgren.

Gösta "Snoddas" Nordgren sjunger i Lennart Hylands sista program av Karusellen. Foto: TT Nyhetsbyrån/Historical

Gösta ”Snoddas” Nordgren sjunger i Lennart Hylands sista program av Karusellen. Foto: TT Nyhetsbyrån/Historical

Just ”Snoddas” var ämnet när Visarkivet i samarbete med filmaren Jonas Sima arrangerade del två i miniserien Folkhemsikoner onsdagen den 22 oktober i Musik- och teaterbiblioteket. Kvällen innehöll såväl filmvisning som föredrag och diskussion, programpunkter som ur olika perspektiv belyste ”Snoddas” artistskap, repertoar och resonans i kulturdebatten.

Jonas Sima visade sin film Jag var ung en gång för länge sen (1991) och berättade om arbetet med både den och den senare utgivna boken Sagan Snoddas. Sverige i oskuldens tid (1996). I filmen skildras ”Snoddas” genom intervjuer med vänner, familj, managers och medmusikanter och inte minst med arkivklipp och reflektioner.

Efter filmvisningen höll Visarkivets Karin Strand ett anförande om den mer kritiska samtidsreceptionen av ”Snoddas”. Han blev nämligen inte bara den breda publikens idol och angelägenhet utan också något för såväl kulturkritiker som kuplettmakare att förhålla sig till.

Efter detta var ordet fritt och diskussionen fortsatte med publiken om vad det var ”Snoddas” egentligen slog an i efterkrigstidens Sverige. Kanske var det fråga om nostalgi redan för samtidspubliken? Kvällen avslutades som sig bör med ett klingande framförande av ”Flottarkärlek” där Visarkivets Wictor Johansson ackompanjerade sångaren Daniel Björkander på dragspel.

Daniel Björkander och Wictor Johansson avslutar kvällen med "Snoddas" genombrottssång "Flottarkärlek".  Foto: Karin Strand

Daniel Björkander och Wictor Johansson avslutar kvällen med ”Snoddas” genombrottssång ”Flottarkärlek”. Foto: Karin Strand

Första folkviseutgåvan 200 år

”Och liten Karin tjänte på unga kungens gård… ” – de flesta svenskspråkiga personer i vuxen ålder känner nog igen den ballad som börjar så. ”Liten Karin” är en av de visor som har tryckts i vissamlingar och skolsångböcker i Sverige under 200 år. 1814 utgavs den allra första svenska folkvisesamlingen, Svenska folk-visor från forntiden, redigerad av Arvid August Afzelius och försedd med ett berömt förord av Erik Gustaf Geijer. Samlingen har alltsedan den kom haft en enorm betydelse för vissångare, tonsättare, musiker, pedagoger och forskare. De varianter av visor som Afzelius och Geijer valde ut för sin utgåva kom att tryckas om och om igen i visböcker och skolsångböcker under 1800- och 1900-talen. Utgåvan fick på så sätt en betydelse långt utöver den relativt lilla upplaga som trycktes åren 1814-1816.

Föreläsare vid balladseminarium: Märta Ramsten, Lene Halskov Hansen, Margareta Jersild, Jens Henrik Koudal, Astrid Nora Ressem, Ann-Mari Häggman. Anders Hammarlund saknas på bilden. Foto: Ingrid Åkesson

Föreläsare vid balladseminarium: Märta Ramsten, Lene Halskov Hansen, Margareta Jersild, Jens Henrik Koudal, Astrid Nora Ressem, Ann-Mari Häggman. Anders Hammarlund saknas på bilden. Foto: Ingrid Åkesson

Seminarium i Uppsala 9 oktober 2014

För att belysa utgåvans tillkomst och inflytande arrangerade Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning i samarbete med Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur ett seminarium den 9 oktober med inlägg från svenska, danska, finländska och norska forskare. Talarna ingick i det Nordiska nätverket för folkmusikforskning och -dokumentation, NOFF. Inläggen vid seminariet belyste både textliga, musikaliska, ideologiska och allmänkulturella aspekter på decennierna omkring 1810-talet och romantikens uppfattningar om folklig kultur. Program seminarium 9 okt 2014

Dagen före seminariet hade det nordiska nätverket sitt årliga möte på Svenskt visarkiv med aktuella rapporter från de olika arkivinstitutionernas verksamheter. I vanlig ordning blev det också värdefullt erfarenhetsutbyte av allt ifrån databasfrågor till organisationsstrukturer och tillgängliggörande av forskning och material.

 

 

Månadens bild: Merit Hemmingson

Merit Hemmingson kopplar av i pausen på Svt med en coca-cola, den 5 mars 1963. Foto: Ove Alström/Svenskt visarkiv

Merit Hemmingson kopplar av i pausen på Svt med en coca-cola, den 5 mars 1963. Foto: Ove Alström/Svenskt visarkiv

Månadens bild från Svenskt visarkiv föreställer Merit Hemmingson (född 1940), organist, pianist, sångerska och kompositör, och tar oss drygt 50 år tillbaka i tiden.

Fredagen den 26 april 1963 fick tv-tittarna i Sverige vara med om något mycket ovanligt. På bästa sändningstid, mellan klockan 19 och 19.30, framträdde i programmet Trumpeten – Jazzmusikaliskt allehanda en orkester bestående av fem kvinnor.

Vid denna tid hade Svt bara en kanal vilket gör att många tittare, som dukat fram tv-kannan med kaffe för en stunds ”fredagsmys”, bör ha sett detta inslag i ett program, som också bjöd på annan ”god” jazzmusik av mer traditionellt manligt slag.

Presentatör var den imposanta tv-profilen Simon Brehm som inledningsvis intervjuar en något blyg Merit Hemmingson, som vid detta tillfälle var endast 22 år. Orkestern, som kallade sig Merit H. and her Girl Stars, bestod förutom Merit på piano av: Jean Davis, trumpet, Bert Etta Davis (Lady Bird), altsax, Eileen Chance, bas, och Bernadine Warren, trummor.

Producent för programmet var den geniala Lasse Sarri.

I en intervju på nätet (2013) berättar Merit för Jan-Erik Zandersson:

Du var också en vända i USA då, hur kom det sig och vad var bakgrunden till kvintetten Merit H. And her Girl Stars – och hur togs ni emot på den tiden när rasismen var vardag?
– Min plan var att gå på Oscar Petersons jazzskola i Toronto, men istället blev jag ivägskickad för att sätta ihop ett band med kvinnliga svarta jazzmusiker, vilket jag också gjorde under tre månader i New York (altsax, trumpet, bas och trummor och mig själv på piano). I NY fick jag bl.a. sitta in med Miles Davis’ band en kväll på Village Vanguard och fick privatlektioner av både Lalo Schifrin och Joe Zawinul. Med tjejbandet turnerade vi därefter i Sverige ett drygt halvår – som också blev ”drygt” från mitt perspektiv med mycket raskomplex etc… Efter avslutad turné var jag tvungen att ta något sabbatsår från spelandet och det blev också min definitiva brytning med den renodlade jazzen.

Gruppen framträdde också på danssalongen Nalen i Stockholm, 15 februari 1963, vilket recenserades i jazztidskrifterna Estrad och Orkesterjournalen.

I Estrad skrev en i stort sett nöjd Rolf Dahlgren (Estrad nr.3, 1963)

”Flickorna spelar en renhårig, frisk jazz som har kraft och sting och i sina bästa stunder svänger ganska fint”

Om ”Lady Bird” skriver Rolf Dahlgren:

”Att påstå att den frodiga miss Lady Bird spelade som en hel karl kanske tas som en förolämpning i ett ambitiöst damband, men det är vad man närmast skulle vilja säga”

Sammanfattningsvis Rolf Dahlgren:

”Överhuvudtaget var det anmärkningsvärt med vilken kraft flickorna vågade spela ut – det var inget försiktigt ’frökenlir’ där inte!”

Göran Leijonhufvud intervjuade Merit Hemmingson i Orkesterjournalen (OJ nr.3, 1963)

Merit Hemmingson säger:

”Egentligen är det lite larvigt att tussa ihop ett gäng musiker bara för att dom råkar vara flickor, men dom är ju så bra, så nu är det bara roligt. Inte tror jag det blir nån speciell sorts jazz av det hela. Varför skulle inte tjejer kunna spela jazz? Egentligen borde jag bli förbannad när dom bedömer vår musik och ’manlig’ musik olika, men det är naturligtvis vad dom kommer att göra”.

Göran Leijonhufvud skrev om konserten:

”Men det vore felaktigt och förolämpande att snegla till kvintettmedlemmarnas kön vid bedömning, likväl som det är fel att låta sig påverkas av en musikers hudfärg. Samtidigt kan det inte förnekas att det är just de inblandades kön som gör det hela till en säljbar gimmick, men det har ju inte med det jazzmusikaliska värdet att göra”.

/Roger Bergner

Samtalspanel kring Don Cherry

Trumpetaren och ”världsmusikern” Don Cherry (1936-1995) var föremål för en intressant paneldiskussion på ABF-huset i Stockholm, torsdagen den 25 september.

Eagle-Eye Cherry och Steve Roney. Foto: Ulla Andesong

Eagle-Eye Cherry och Steve Roney. Foto: Ulla Andesong

Till panelen hade personer bjudits in, som på ett eller annat vis, har en relation till Don Cherry och hans musik: Tonie Roos, konstnär och vän till familjen; Eagle-Eye Cherry, sångare och son till Don Cherry; Bengt Berger, slagverkare; Jan Bruér, jazzforskare och tidigare producent på Rikskonserter/Caprice Records; Thomas Millroth, musikkritiker och författare; Steve Roney, arrangör och vän till familjen; Lennart Åberg, saxofonist.

Moderator och samtalsledare var Magnus Nygren, musikskribent på Svenska Dagbladet och nätpublikationen Soundofmusic samt även författare till en kommande bok om Don Cherry.

Ett 80-tal personer hade kommit till ABF för att lyssna på detta samtal som behandlade personliga minnen och Don Cherrys musikaliska betydelse för sin samtid och för musiken idag. Detta varvades med jämförande kulturanalyser för att kunna förstå den tid som Cherry verkade i. Caprice Records hade också försäljning av de två skivproduktionerna med stark koppling till kvällens ämne: ”Organic Music Society”( CAP 21827 ) och ”Live in Stockholm” (CAP 21832).

Paneldiskussionen var ett samarbete mellan ABF Stockholm, Caprice Records och Musikverket.

/Roger Bergner