Ett liv i folkmusikens tjänst bevaras i Svenskt visarkiv

När Gertrud Sundvik från Falun gick ur tiden 2010 vid en ålder av 90 år, var det efter ett liv i folkmusikens tjänst. I dag bevaras hennes personarkiv i Svenskt visarkiv, där hennes livsgärning som folkmusikalisk folkbildare lever vidare.

Gertrud Sundvik

Gertrud Sundvik, 2010. Foto: Gunnar Turesson

Den svenska folkmusiken har till stora delar bevarats, utvecklats och levt vidare tack vare enskilda eldsjälars enträgna och ofta ideella arbete med att teckna ner, spela in och på andra sätt dokumentera äldre folkmusikutövares låt- och visrepertoar. Vi ser då kanske framför oss allvarstyngda män i Nils Andersson anda, mannen bakom Folkmusikkommissionen och det stora standardverket Svenska låtar. Eller så går tankarna till Matts Arnberg, som initierade Sveriges Radios omfattande inspelningsverksamhet av folkmusik under 1950- och 60-talen. För att inte tala om arkivinstitutioner som Svenskt visarkiv, vars personal som med statligt myndighetsuppdrag i ryggen och bandspelare i bagaget finkammat landet på utövande folkmusiker.

Men hur många ser framför sig en hemmafru från Dalarna som i nära sextio års tid ägnat sig åt ett enträget bildningsarbete i folkmusikens tjänst?

Bevarare, folkbildare och inspiratör

Gertrud Sundvik hörde redan under barndomsåren lokala spelmän och deras låtar. I slutet av 1940-talet återupptäckte hon folkmusiken, och med det väcktes också drivkraften att samla in och bevara musiken. Hon började tidigt besöka och spela in traditionsbärare. Till att börja med i trakterna runt Växjö, dit hon och maken Alvar flyttade på 1950-talet. Senare fortsatte inspelningsverksamheten såväl i hemlandskapet Dalarna som under resor i övriga nordiska länder.

Men hon nöjde sig inte med att enbart spela in folkmusiker i dokumentationssyfte. Minst lika viktigt var att föra ut musiken till den breda allmänheten. Gertrud Sundvik presenterade traditionsbärare inför levande publik, som en artist i sin egen rätt och inte bara som en historisk relik att bevara i arkiven. Inte minst bidrog hon till att lyfta fram den vokala folkmusiktraditionen, bland annat genom att anordna viskurser och producera LP-skivan Mig lyster till att sjunga – Visor i Dalarna.

Hon ägnade sig också åt en omfattande föreläsnings- och undervisningsverksamhet, som gärna kombinerades med musikframträdanden av folkmusiker. Eller så med de egna inspelningarna som klingande illustrationer. Hennes kunskap och engagemang kring folkmusiken kom även landets radiolyssnare till del. Hon var flitigt förekommande som såväl programledare som gäst i olika radioprogram. Sommaren 1978 var hon exempelvis en av P1:s sommarvärdar.

I personarkivet

Det är svårt att inte imponeras över Gertrud Sundviks livsgärning när man går igenom hennes efterlämnade personarkiv. För att nämna något av det mest iögonfallande så finns här närmare tvåhundra bevarade föredragsmanus från folkhögskolekurser, studiecirklar och föreläsningsturnéer. 1969 talade hon vid en ”Morgonsamling kring folkmusik” på Hälsinggårdsskolan i Falun. I oktober 1972 talade hon om ”Vinterhalvårets musik” på biblioteken i Svärdsjö och Falun, och i januari 1980 talade hon på temat ”Kvinnor sjunger” vid Skinnskattebergs folkhögskola. För att bara ge några exempel på de många föredragsmanus som finns bevarade. Och då är inte de bevarade manuskripten till tidningsartiklar och radioprogram medräknade!

Föredragsmanus ur Gertrud Sundviks personarkiv.

Föredragsmanus ur Gertrud Sundviks personarkiv. Foto: Wictor Johansson

Arkivet rymmer också närmare 300 ljudband med såväl traditionsinspelningar som inspelade föredrag och konserter, liksom band med ljudillustrationer som Gertrud Sundvik sammanställde till sina många föredrag. Dagboksanteckningar från inspelningsresor och besök hos traditionsbärare ger ytterligare kontext åt inspelningsverksamheten. Bevarad korrespondens från slutet av 1950-talet och framåt vittnar om ett omfattande meningsutbyte med musiker, forskare och andra likasinnade.

Det stora insamlingsprojektet

Gertrud Sundviks omfattande livsgärning säger något om att det stora projektet med att systematiskt dokumentera och bevara den svenska folkmusiken, som påbörjades redan under 1800-talet, inte bara varit en angelägenhet för musikforskare vid universiteten, eller för institutioner som Svenskt visarkiv, Sveriges Radio och Folkmusikkommissionen. Många är de eldsjälar som på lokal nivå inspirerats att följa i ”storheternas” spår. Men Gertrud Sundvik gjorde mer än så. Hon förmedlade själv kontakter med traditionsbärare till både Sveriges Radio och Svenskt visarkiv, och gjorde inspelningar på uppdrag av Dalarnas museum. Hon var delaktig och verksam i en viktig epok i den svenska folkmusikens historia, som paradoxalt nog inom sig rymmer två olikartade sidor. 1950- och 60-talens räddningsaktioner för att dokumentera vad som uppfattades som en skara utdöende traditionsbärare, och den nytändning och föryngring som sedan följde under 1970-talet folkmusikvåg.

Livsgärningen lever vidare

Gertrud Sundviks arkiv donerades till Svenskt visarkiv av hennes efterlevande efter bortgången 2010, där det nu har finns fritt tillgängligt för allmänheten. Se mer om arkivets innehåll i arkivförteckningen.

Materialet förmedlades till Svenskt visarkiv genom Gunnar Turessons i Bjursås försorg. I samband med det tecknade han även ett personporträtt av Gertrud Sundvik i Svenskt visarkivs tidskrift Noterat nr 20, 2010. Läs artikeln här.