”En hemsk men sann wisa”: om true crime i skillingtryck

Vi är många som delar det lätt skambelagda nöjet att konsumera verklighetens brott som underhållning. För undertecknad är det särskilt poddformatet som gäller och här finns det numera en hel djungel att botanisera i av mer eller mindre nischat innehåll. Man kan fördjupa sig i inhemska eller utländska fall, nutida eller historiska brottmål och brott av olika karaktär: mord, massmord eller blandat. Även vad beträffar berättarperspektiv finns en stor mångfald: historierna kan förmedlas av en utomstående berättare, bygga på bandupptagningar av vittnesmål i rättssalen eller ta form som intervjuer med gärningspersonen själv inifrån fängelset.

Vårt intresse för rafflande brott och mordiska avvikare uppstod emellertid inte med poddarna, och inte med Leif G.W Persson eller kvällspressen heller för den delen, utan har långa historiska rötter. Ett massmedium som har rapporterat om samtidens brottslingar från åtminstone 1600-talet till 1900-tales tidiga decennier är de enkla vistryck som brukar kallas för skillingtryck. Skillingtrycken var enklast tänkbara tryckalster – ofta ett halvark som veks två gånger till ett åttasidigt häfte – som såldes för en överkomlig slant på stadens gator och av kringresande försäljare. De kunde innehålla visor av alla möjliga slag, med ämnen som tryckarna såg avsättning för: psalmer, kungahyllningar, folkvisor och visor om aktuella, gärna dramatiska händelser. Till den senare kategorin kan vi räkna visor om brott och brottslingar.

Avrättningsvisor

Det var framför allt grova brott, främst mord, som föranledde visor; det vill säga förbrytelser som straffades med döden. I äldre tid var det nämligen straffet snarare än brottet som stod i fokus. Ett av det äldsta bevarade skillingtrycket på detta tema är tryckt 1641 och innehåller visor om två dödsdömda fångar: Twå nyie ynckelighe Wijsor/Som Fattige Syndare någhot förr än the till sitt Straff ginge/androm til Warning giordt hafwer. Fångarna, eller ”syndarna” som brottslingarna benämns långt fram i tiden, är anonyma. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna ingenting om brotten som begåtts utan upptas av fångarnas djupa ånger och acceptans för sitt straff. Texterna är formulerade i första person utifrån brottslingens perspektiv och har det uttryckliga syftet att vara ”androm til Warning”.

Vid samma tid rapporterades även om utländska brottslingar. 1647 publicerades ett skillingtryck om två unga missdådare, en man respektive en kvinna, som nyligen sägs ha avrättats i Tyskland för att ha begått olika föräldramord. Den ena gärningspersonen är ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Son/hwilken sin Fader jemmerligen aff Dagha tager” och den andra ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Dotter/hwilken både Fader och Moder ynckeligen theras Lijff affhänder”.

Skillingtrycket Twå nya och Ynckelige Wijsor, original i Kungliga biblioteket (KB Vitt. Sv. f. 1700. Visor, andl.).

Visorna är förmodligen översatta från tyskan men enligt melodihänvisningen – i skillingtrycken fanns inga noter – skulle de sjungas till svenska koralmelodier. De båda syndarna skildras av en utomstående berättare som beskriver de fasansfulla dåden som brott mot fjärde och femte budorden – ett exempel på religionens starka prägel på den världsliga rätten under 1600-talet. Straffen beskrivs ingående och med datumangivelse i visorna. Ynglingen som slagit ihjäl sin far fick utstå dödsstraffet genom att nypas med tolv glödande tänger och få högra handen skållad varefter hjärtat togs ur kroppen. Sedan styckades kroppen i fyra delar och sattes på stegel vid de stora landsvägarna. Flickan som mördat sina båda föräldrar fick enligt visan båda händerna avhuggna varefter brösten nyptes med glödande tänger innan hon rådbråkades, det vill säga fick armar och ben krossade med ett hjul. Sensmoralen i visornas slutstrofer uppmanar var och en att tukta sina barn, älska sina föräldrar och hålla Satan borta om man vill undvika tragedier som dessa.

Under 1700-talet tar avrättningsvisor alltmer form som egen genre i en särpräglad stil som med variationer återfinns i hela Skandinavien. Framsidorna deklarerar ofta faktiska omständigheter: brottslingens namn samt ort och datum för exekutionen medan visorna däremot är andligt präglade och skildrar ett inre drama: syndarens ånger och senkomna frälsning. Att döma av framsidornas imperfektform (”utstod sitt timmeliga straff”) såldes visorna i svenska förhållanden efter att själva avrättningen ägt rum. Norska och danska visor använder däremot oftare futurum (”…hvilket ska ske”), vilket tyder på att visorna här kan ha haft en annonserande funktion. Som dåtidens försäljare vittnar om sålde avrättningsvisorna bäst på själva dödsdagen men särskilt omtalade brottslingar kunde hålla tryckare och försäljare försörjda i månader.

En indikation på att även svenska visor trycktes i förväg, ibland innan avrättningsdatumet var fastställt eller offentliggjort, finns i en visa om en barnamörderska som gick till sitt dödsstraff 1707. På framsidan är platsen och årtalet förtryckta medan sättaren har lämnat blankt för datumet – förmodligen för att detta sedan skulle fyllas i för hand. På just detta tryck framgår inte heller delinkventens namn. Som framgår av påskriften har hon dock identifierats i efterhand som en Maria Jöransdotter.

Trycket Sorg- och klageliud, instemd af en botfärdig synderska. Original i Kungliga biblioteket (O Jöransdotter (u.u., [1707]).

Avrättningsvisorna är formulerade i första person utifrån fångens tänkta perspektiv och iscensätts som ett tal eller bekännelse i livets sista skälvande minuter, just innan hugget faller. Detta ska dock inte uppfattas som en bokstavlig realitet. Till skillnad från traditionen i det tidigmoderna England har avrättningsvisorna i Sverige såvitt det går att belägga inte sjungits under avrättningarna och definitivt inte av förbrytaren själv. De offentliga exekutionerna var reglerade manifestationer för kyrka och stat och de anonymt utgivna skillingtrycksvisorna ingick inte i denna ceremoni. De enda sånger som säkert förekom under avrättningarna var psalmer.

Farlig rapportering

Avrättningsvisor innehåller alltså sällan direkta upplysningar om brottet i sig, här finns ingen psykologisering eller spännande detaljer. I stället är de uppbyggliga texter där dödsfången i direkt tilltal till publiken ställer sig till förfogande som ett varnande exempel på vart lasterna leder människan. Samtidigt tar hon gestalt som ett andligt mönster; en personifikation av den botfärdiga syndaren. Trots sin kristna moral har visor av detta slag betraktats med misstänksamhet av överheten och har periodvis till och med förbjudits. Så i Kunglig förordning 28 februari 1749; en publikation som också förbjöd störande musicerande vid privata festligheter i Stockholm: Publication, Angående Förbud emot Trumslag och Musicerande utan för och innom Husen wid Nyårs och andra Högtider, Namns- Födelse och Bröllopsdagar samt flere tilfällen, och at the så kallade Fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.

I förordningen beskrivs det störande musicerandet detaljerat i sina variationer medan förbudet mot fångvisor däremot inte motiveras närmare utan endast fastslås i en bisats mot skrivelsens slut: ”…och therjemte i nåder förordnat, at the så kallade fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.” Skälet var förmodligen att visorna spred ordet om – och slog mynt av – gudlösa handlingar som gemene kvinna och man inte borde få vetskap om. En bakgrund kan vara den straffrättsliga debatten om suicidalmord, det vill säga mord som begicks för att själv bli dömd till döden, och som var motivet till många mord som begicks i Stockholm under 1600- och 1700-talen, inte minst barnamord. För domstolarna framträdde ett fasansfullt mönster: när en barnamörderska har avrättats så sker ett nytt barnamord inom bara några dagar.

Förbudet mot fångvisorna hämmade utgivningen av brottstryck i några decennier, åtminstone i huvudstaden. I likhet med många andra trycklagstiftningar efterlevdes det dock inte konsekvent av skillingtryckens aktörer.

Från syndare till kriminell

Visor om brott återspeglar straffrättens utveckling. Avrättningsvisor dominerar fram till 1800-talets tidiga decennier men i takt med lagens humanisering och seklets fångvårdsreformer ändrar visorna gradvis karaktär. Vad gäller berättarperspektivet ersätts rösten av den ångerfulla brottslingen av en utomstående berättare, och i takt med sekulariseringen tonar synen på brottet som en förbrytelse mot Gud ut till förmån för en social förståelseram med fokus på brottsoffer och samhälle.

Den första ”änglamakerskan” som uppmärksammades i ett skillingtryck, Charlotta Christina Löfvenmark, anklagades för att ha ”slurfvat bort fyratio barn”. Original i Kungliga biblioteket (O Löfvenmark b (Stockholm, 1849)).

Under 1800-talet tillkommer dessutom en ny textgenre i skillingtryck om brott: prosaberättelsen. Nu blev det vanligt att kombinera berättelser med visor i samma alster. Textformerna kompletterar varandra: där berättelserna, som ofta är sammanfattningar av tidningarnas bevakning, ger en saklig sammanfattning av brottet och dess bakgrund är visorna moraliska utläggningar i andliga, socialt indignerade eller poetiska ordalag. Från att ha varit ett subjekt med en egen (om än fiktiv) röst skildras brottslingen i tredje person som en gåtfull eller ondskefull samhällsavvikare, ”den Andra”.

”Flere personer mördade [,] mordbrand och stöld”. Mot 1800-talets slut kan skillingtryckens framsidor likna tidningarnas löpsedlar. Original i Kungliga biblioteket (O Hagström a (Västervik, 1886)).

Vid 1900-talets insteg träder förbrytaren än mer i bakgrunden till förmån för brottsoffret som nu allt oftare är visornas huvudföremål och den som namnges på tryckens framsidor. I genrens slutfas är det mordoffrets tragiska slut snarare än mördarens rättmätiga straff som är visornas försäljningsargument och ämne; en tendens som man kan se i ljuset av dödsstraffets avskaffande. Det gemensamt ”skillingtrycksvärdiga” i visornas brottsrapportering genom seklen tycks alltså inte vara brottslingen som typkaraktär, utan en brutal död.

Brott säljer! Det visste gårdagens skillingtryckare och det vet dagens poddmakare. För en nutida ambivalent konsument kan det kanske vara en liten tröst att detta guilty pleasure åtminstone är något vi delar med våra förfäder och förmödrar; en narrativ tradition som förutom de brottslingar som skildras har mycket att berätta om sin tids samhälle.   

Av Karin Strand, forskningsarkivarie Svenskt visarkiv

Skillingtryck om brott: tips på vidare läsning

Andersson, Hans 2009. Från dygdiga Dorotea till bildsköne Bengtsson. Berättelser om brott i Sverige under 400 år. Stockholm: Vulkan.

Clark, Sandra 2003. Women and Crime in the Street Literature of Early Modern England. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Cossins, Annie 2015. Female Criminality. Infanticide, Moral Panics and The Female Body. Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan.

Strand, Karin 2016. Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 41.

Strand, Karin 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 47.

Kreativa förflyttningar

I det pågående projektet Kreativa förflyttningar undersöker vi – alltså jag som är etnolog, och Karin Eriksson och Dan Lundberg som båda är musikvetare – förändringar inom tre olika musikscener under det sena 1960- och tidiga 70-talet. Du som läser det här kanske tänker ”Men behövs verkligen ytterligare en undersökning av ’68 och allt det där?” Ja, vi tyckte att det faktiskt var dags att vända tillbaka till de där åren, för att ställa några nya frågor som vi inte riktigt tyckte hade besvarats tidigare. Den här tiden har ofta beskrivits som sjudande av kreativititet, och just det ville vi undersöka närmare: var det så kreativt och i så fall på vilket sätt och varför? Först och främst var vi nyfikna på människor och idéer i rörelse. Vi tyckte oss se att mycket av det som sagts om i alla fall musik under de här åren brukar handla om mediernas roll – skivor, film, radio och tv som överför nya impulser från ett sammanhang till ett annat – medan människornas rörelser ibland hamnat i skuggan av detta. Vi ville också veta mer om musik i rörelse – mellan olika musikscener och musiknätverk. Med olika fokus – jag på några av de sammanhang som ledde fram till musikrörelsen, Karin Eriksson på folkmusikvågen och Dan Lundberg på Vispråmen Storken – så har vi tillsammans nystat i en brokig väv av musiker och engagerade. I september 2017 påbörjade vi det projekt som nu börjar gå mot sitt slut.

Som projektledare har jag dels förstås hållit ihop projektet, men också kunnat ägna mig åt min egen delstudie. Vad har jag då gjort ”till vardags” i projektet? Dels har jag gjort intervjuer, med ett antal personer som på olika sätt var aktiva i det senare 1960-talets psykedeliska eller på andra sätt alternativa rockmusik. Intervjuerna har varit intressanta, men ofta har det varit svårt att bringa ordentlig ordning i fragment av minnen och vaga hågkomster av saker som hände för över 50 år sedan. Därför har det också varit viktigt att söka sig till andra källor – till exempel tidskrifter på Kungliga Biblioteket, klippsamlingar på Svenskt rockarkiv i Hultsfred, tryckta memoarer, en webbinsamling av människors minnen av pop- och rockscener från de här åren (som fortfarande går att bidra till), och så förstås våra egna samlingar med intervjuer med personer som var verksamma. Tillsammans har detta blivit ett brokigt material som kunnat förmedla någonting av mångfalden och komplexiteten i det som nu framstår som en avgränsad epok, men som då var ett pågående oformligt nu.

Nu är det nog lättare att ställa bra frågor än att få entydiga svar, men några saker tycker jag mig ändå se. Viktiga aspekter för människors möjligheter att pröva på, få göra fel några gånger, vänta och fundera, hålla på med olika saker samtidigt, och så vidare, är att det finns tider, platser och nätverk och institutioner. Både tid och plats verkar det ha varit rikligt av vid den här tiden, och det har i sin tur till viss del att göra med pengar. Eva Wilke, som var med och grundade skivbolaget Silence, beskrev sitt sena 1960-tal som lärare såhär i en intervju vi gjorde: ”Då kunde man få ut 3200 kronor i månaden och så hade man en hyra på 98 kronor, fatta att man levde livets glada dagar!” Rivningskontrakt, kollektivboenden, och så en motrörelse mot den starka avfolkningen – från staden ut till landsbygden – skapade billiga ytor och låga kostnader. Och mitt i föräldraupproret så fanns det kanske också ett uppror mot regler, rätt och fel. Kompositionsstudenten vid Musikhögskolan Bo Anders Persson började spela rockmusik med några vänner, men enligt honom själv utan att riktigt kunna spela elgitarr. Och när Hassan Bah från Guinea började spela percussion med Kebnekajse så verkar det som att han inte riktigt fattade polskans sväng medan de andra i bandet inte fattade hans guineanska sväng – men kanske blev det bra just därför. Samma lilla scen kunde ge plats åt Hansson & Karlsson, Jimmy Carl Black från The Mothers och Lasse Werner. Greg Fitzpatrick kunde ta med sig nordindiska instrument hem från en resa, spela ihop med några och ganska snart göra en skiva – utan att ha följt utstakade banor vare sig från hindustansk konstmusik eller från popen. Om kreativiteten var ovanligt stark låter jag vara osagt, men kombinationen av ekonomiska förutsättningar och ett slags upprorsanda mot alla möjliga regler, måsten och ibland också mot professionalism verkar ha haft betydelse just där och då. Solveig Bark, verksam först som organist och sedan vid Rikskonserter från 1969, beskriver sitt synsätt på musik vid den tiden såhär: ”Nä men att man kunde hitta en form, och spela på, där man utgick ifrån sig själv liksom, det var väl det som…det som vi försökte med. Att alla skulle ha möjlighet att, och då får man kanske plocka bort musiken och då är det ljuden kvar, eller det är dem man spelar med.” Att det fanns sådana här nya institutioner som Rikskonserter, som själva höll på att utforska sina funktioner som musikmöjliggörare, var också viktigt.

Och sedan spelade det nog som sagt roll att människor befann sig i rörelse också. Människor på väg undan inkallelse till Vietnamkriget, andra på väg till ett bättre liv i Europa, allt medan ytterligare andra var på väg ut på landet från staden. Själv har jag ägnat mig mest åt alla dessa förbindelser som uppstod i mötet mellan människor i rörelse, mellan Conakry i Guinea och Delsbo i Hälsingland, mellan Beverly Hills i USA och Vuollerim i Lappland, mellan Gamla stan i Stockholm och Mississippideltat. Som jag själv föreställer mig detta handlar det om en mängd livstrådar, som liksom flätar sig samman och sedan letar sig vidare och ibland tillbaka – som delar i ett ständigt pågående vävande. För att de där sammanflätningarna ska uppstå krävs det ett slags riktadhet – som gör att trådarna nästlar sig samman. Och det är kanske det som är musikens roll. 

Projektet Kreativa förflyttningar – musikaliska flöden i 1960- och 70-talens Sverige bedrivs med stöd från Kulturrådet respektive Riksantikvarieämbetet 2017-2020.

Av Sverker Hyltén-Cavallius, forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

MUSIKETNOLOGIN I SKANDINAVIEN – TILLBAKABLICKAR, UTSIKTER ÖVER SAMTIDEN, FRAMTIDSIDÉER.

Den 25–26 oktober 2016 samlades nordiska musiketnologer för att diskutera ämnets utveckling. En bakgrund till detta är att det nu är 30 år sedan musiketnologin som disciplin etablerades på allvar i Norden. 1985 höll International Council for Traditional Music (ICTM) sin världskongress i Stockholm och Helsingfors. Flera yngre skandinaviska musikforskare mötte där en rad av tidens ledande musiketnologer. Året därpå bjöd några av dem in den amerikanske forskaren Mark Slobin till en musiketnologisk Sverigeturné. Det var i samtalen med Slobin som de närvarande bestämde sig för att använda just ”musiketnologi” som benämning på sin forskning. Detta för att ge ämnet en tydligare och enhetligare profil – innan dess hade flera olika beteckningar använts; förutom musiketnologi, bl.a. musikantropologi och musiksociologi.

I början av 1990-talet fanns också ambitioner att göra musiketnologin till ett eget universitetsämne. Detta kom dock aldrig att ske men trots detta har antalet verksamma musiketnologer ständigt ökat. Ett direkt resultat av aktiviteterna för 30 år sedan var att det under början av 1990-talet kom ett stort antal avhandlingar inom ämnet. Sedan dess har den musiketnologiska forskningen i Norden varit livaktig och producerat avhandlingar, en mängd studier, flera tidskrifter, satsningar på utbildningar, kurslitteratur, radio och TV-program mm. I Norden talar vi idag också om ”dansetnologi” – ett ämne som utvecklats i nära kontakt med musiketnologin. Vid mötet i Uppsala medverkade även företrädare för dansämnet.

När man 30 år senare samlades för att reflektera över sitt eget ämne skedde det under den trefaldiga rubriken ” tillbakablickar, utsikter över samtiden, framtidsidéer”. Mötet hölls i Kungliga Gustav Adolfsakademiens lokaler i Uppsala och arrangerades av Akademien i samarbete med Svenskt visarkiv och Svenska kommittén av ICTM.

I inbjudan ombads talarna att: reflektera över åren som gått, blicka ut över samtidenoch blicka framåt. Programmet samlade arton talare från Sverige, Danmark och Finland samt en stor publik av forskare, doktorander och andra intresserade.

I diskussionerna behandlades inte minst det faktum att vare sig musiketnologi eller dansetnologi är egna universitetsdiscipliner – i dag befinner sig dessa ämnens forskare och studenter främst inom musikvetenskap och etnologi. I Sverige har musiketnologin haft ett tydligt centrum utanför universiteten hos Svenskt visarkiv och tidigare hos Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet). Att ämnet inte har status som egen universitetsdisciplin har både för- och nackdelar. En uppenbar fördel som flera nämnde är att man ”inte kan lägga ner något som inte finns”! En uppenbar nackdel är naturligtvis att rekryteringen av studenter försvåras. Det finns ju idag ingen tydlig kanal in för den som vill bli just musiketnolog. En fördel med att Svenskt visarkiv kommit att fungera som en samlingspunkt för den musiketnologiska verksamheten i Sverige är att det hela tiden funnits en gemensam kontaktyta gentemot de internationella organisationerna ICTM, ESEM (European Seminar in Ethnomusicology) m.fl. vilket medfört att Sverige genom åren haft en stark position internationellt.

De har gått trettio år sedan de viktiga impulserna i slutet av 1980-talet. Och mötet i Uppsala var på sätt och vis ett bevis på att musik- och dansetnologin etablerats på allvar i Norden sedan dess – bara det att mötet samlade ett femtiotal presentatörer och åhörare är i sig en viktig skillnad.

Seminariebidragen kommer att publiceras i Kungl. Gustav Adolfsakademiens skriftserie under 2017.

 

Dan Lundberg

Recorded Editions of Contemporary Music

ECM recordings as artistic expressions and cultural practice

Seminarium, Nasjonalbiblioteket i Oslo, fredagen den 18 oktober 2013

Jan Erik Kongshaug och Manfred Eicher

Jan Erik Kongshaug och Manfred Eicher
Foto: Nasjonalbiblioteket i Oslo

Nasjonalbiblioteket i Oslo bjöd in till ett högintressant och välbesökt seminarium kring det tyska skivbolaget ECM. Detta med anledning av att ECM och Rainbow Studio tidigare i år har deponerat sitt bandarkiv till biblioteket. En samling på 600 band.

Under många år spelade ECM in sina skivor i den berömda Rainbow Studio i Oslo. ECM tillhör ett av världens mest kända skivbolag med en utgivning av jazzskivor sedan 1969.

Numera har man också en utgivning av klassisk musik. Grundaren av bolaget, Manfred Eicher, hade bjudits in liksom inspelningsteknikern och ägaren till Rainbow Studio, Jan Erik Kongshaug.  Till seminariet hade också basisten Arild Anderson bjudits in samt två forskare, Peter Elsdon från England och Krin Gabbard från USA, som båda fördjupat sig i olika aspekter av ECM:s estetik och praktik. Elsdon nämnde ECM som en föregångare när det gäller att spela in soloskivor.

Forskningsbibliotekarien Ivar Håkon Eikje inledde seminariet med en presentation av ECM:s historia.

Professor Hans Weisethaunet ledde seminariet och i samtalet med Manfred Eicher fick denne gott om tid att utveckla sina idéer och filosofi kring sitt livsverk. Som producent liknar Eicher gärna sig själv vid en ”filmregissör” eller ännu hellre en auteur.  Det handlar om att ha ”blicken” och kontrollen över alla delar av produktionen, allt från idé till färdig skiva. Ingenting får lämnas åt slumpen! Samtidigt ser han en studioinspelning som ett ”teamwork”. Han pratade också om viktigen av att man måste kunna lyssna, ”The Art of listening”, och att musik inte är ”ljud”, utan tid, känsla och tystnad.  Att det skulle finnas något utmärkande ”ECM-sound” ville han dock inte tillstå.

Samtalet med Jan Erik Kongshaug blev, av naturliga skäl, mer tekniskt inriktat, där han också berättade om den första legendariska studion, Arne Bendiksen Studio i Oslo, med sin numera världsberömda Steinwayflygel, där Keith Jarrett spelade in sin först soloskiva 1971.

Arild Andersen gav det hela en musikalisk skepnad i ett fantastiskt solo på kontrabas!

Sångkonferens i Sydafrika

Berg kring Stellenbosch. Foto: Ingrid Åkesson

Berg kring Stellenbosch. Foto: Ingrid Åkesson

Den 13–19 oktober 2013 möttes sångforskare från mer än 20 länder i Stellenbosch, västra Kapprovinsen i Sydafrika vid 43rd International Ballad Conference of the Kommission für Volksdichtung. Lokal organisatör var professor Matilda Burden vid universitetet och universitetsmuseet i Stellenbosch, och konferensen var den första på södra halvklotet.

Temat för konferensen var Social issues in ballads and other songs. Deltagarna presenterade forskning kring allt från gränsöverskridande körsång i Sydafrika efter apartheid, sociala dilemman i musikdokumentation under apartheid och sångens roll i Zimbabwes sociala förändringsprocesser till hiphopballader i dagens USA och incestmotiv i de skandinaviska medeltidsballaderna.

Forskarna kom från olika discipliner som folkloristik, kulturhistoria, musiketnologi och litteraturvetenskap. Från Sverige deltog Ingrid Åkesson, forskningsarkivarie  Svenskt visarkiv. Hennes paper hade titeln “Her faither struck her wondrous sore”. Structural, gendered and honour-related violence – a ballad motif with everlasting relevance.

Förutom föredrag och diskussioner omfattade konferensen också flera musikinslag, bland annat en konsert med Tygerberg Children’s Choir och Stellenbosch University Choir, båda med internationellt renommé.

Nedan finns ett videoklipp med Tygerberg Children’s Choir.

Mästerspelmanskonsert på Skansen

På lördag den 31 augusti går årets spelmansstämma på Skansen av stapeln. Programmet finns här: www.spelmansstammapaskansen.se. Visarkivet arrangerar den årliga mästerspelmanskonserten i Seglora kyrka. Medverkande är årets två vinnare av Zorns guldmärke, Olov Johansson och Nisse Nordström, samt Lena Willemark och Lisa Eriksson Långbacka. Konserten börjar 14.30. Varmt välkomna!

Folk- och Världsmusikgalan 2013

Årets Folk- och Världsmusikgala gick av stapeln i Gävle den 20 april. Redan dagen innan var Gävle konserthus fullt av aktivitet i form av konserter, utställare, seminarium och kurser. Svenskt visarkiv deltog i forskarseminarier och som utställare.

Årets vinnar på galan är:

Årets Artist: Emilia Amper

Årets Tvärspel: RESIDANS

Årets Arrangör: Nordic Romani festival

Årets Grupp: Jul i folkton

Årets Nykomling: Kolonien

Årets Traditionsbärare: Ralf Novak Rosengren

Årets utgåva: Karima Nayt och Quoi d’autre?

Årets Hederspris: Bert Persson

Missade man galan kan man se hela konserten på www.gala.se t.o.m. 20 maj!

100-årig jojk nu på webben!

Jojkerskorna Greta Persson, Maria Persson och Karl Tirén i Arjeplog 1937. Foto: Okänd

Jojkerskorna Greta Persson, Maria Persson och Karl Tirén i Arjeplog 1937. Foto: Okänd

Den 8 februari 1913 slog folkmusikinsamlaren Karl Tirén för första gången på sin fonograf för att spela in jojk. Det blev starten för en av de största inspelningsprojekten av samisk jojk i Sverige. Hundra år senare kan du nu lyssna på inspelningarna på webben.

Efter de första jojkinspelningarna på vintermarknaderna i Arvidsjaur och Arjeplog 1913 fortsatte Karl Tirén sitt insamlingsarbete. I dag finns nära 300 vaxrullar bevarade med sammanlagt ett 100-tal jojkande kvinnor och män i åldersspannet nio till 77 år.

Lyssna på 100-årig jojk

Nu tillgängliggörs de unika inspelningarna successivt på Statens musikverks webb med start den 8 februari 2013, på dagen hundra år sedan den första inspelningen. Bakom projektet står Svenskt visarkiv på Musikverket i samarbete med Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå och Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum.

”Starka musikaliska uttryck”

– Jojkningen är en vital och viktig uttrycksform även i vår samtid. Genom tillgång till äldre arkivmaterial kan nutida utövare hämta inspiration från föregångare. De starka musikaliska uttrycken kan fängsla såväl forskare som musik- och kulturintresserade, säger Mathias Boström, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv där majoriteten av inspelningarna finns i dag.

Lyssna och läs mer här!

Öppna nätverkskvällar med Impra på Svenskt visarkiv

Tauberummet kl.19-21
Svenskt visarkiv, Torsgatan 21 i Bonnierhuset.

21/11 Monica Dominique
Pianist, kompositör, arrangör, kapellmästare, revyartist och skådespelare. Verksam på en bred front inom musiklivet sedan 1960-talet.

Samtalsledare: Lina Nyberg

Monica Dominique

Kvällarna inleds med ett anförande på ca. en timme därefter följer samtal och diskussion med möjlighet att ställa frågor.

Fri entré och enklare förtäring.

Anmälan till: roger.bergner@visarkiv.se eller tfn: 08-51955499

Ett arrangemang i samarbete mellan Impra och Svenskt visarkiv.

www.impra.se
www.visarkiv.se

Vad är Impra?

Impra är en förening och ett nätverk som bildades 2 april 2006 på initiativ av Lina Nyberg och Gunilla Hedin.
Ordet Impra är en ordlek av ordet improvisation och en ”feminin” ändelse. Föreningen är öppen för alla, oavsett kön, sexuell läggning och härkomst, som delar föreningens mål och visioner.
Impra är inte en kvinnoförening, men föreningens syfte är främst att stödja och främja kvinnliga musiker som arbetar med improvisation oavsett genre, eftersom det finns en stor brist på kvinnliga musiker inom dessa områden.
Impra:s vision är ett musikliv där fokus ligger på musiken och musikern/kompositören och där alla har lika möjligheter att utöva detta yrke, oavsett kön, sexuell läggning eller härkomst.
Vad gör Impra?
Impra…
…kartlägger och synliggör kvinnliga musiker.
…erbjuder utbildning och fortbildning i genusmedvetenhet för verksamma inom musikområdet (pedagoger, musiker, studenter och beslutsfattare).
…anordnar seminarier och diskussioner för kvinnliga musiker och andra.
…är värd för ett diskussionsforum på nätet för utövare.
…skickar ut nyhetsbrev till medlemmar gällande aktuella bidragsansökningar, stipendier, medlemmars gig och annan viktig information.
…anordnar kontinuerliga nätverksgenererande träffar i Stockholm, Göteborg och Malmö.
…fungerar som stöd och sambandcentral för medlemmarna.
…tjänstgör som plattform för medlemmars projektidéer.
…främjar debatt i samhället om genusproblematiken i musikvärlden.
Diskriminering är ett starkt ord som kanske för tankarna till sexuella trakasserier och uteblivna jobbansökningar. Men förutom det återfinns det faktiskt även i rent konkreta och egentligen ganska odramatiska strukturer och tankemönster hos oss alla, oavsett kön. Detta vill Impra diskutera och informera om.

Fotnot: från Impras hemsida www.impra.se

Mer klapplekar och ramsor dokumenterade!

Torsdag 8 november var det dags igen för Visarkivet att dokumentera skolgårdskultur och barntradition. Denna gång var det Sjötorpsskolan i Skogås som fick besök. Över 100 barn i klasserna 1 – 3 spelades in och videofilmades, och många bidrag blev det. Flera lekar och ramsor är välkända sedan tidigare, däribland den fortfarande så populära ”So Makaroni” (eller ”Si Makaroni” som den oftare visade sig heta bland Sjötorpsskolans barn), men många nya varianter kunde dokumenteras.

Glada barn på Sjötorpsskolan i Skogås där Visarkivet har varit och spelad in klapplekar och ramsor. Foto: Dan Lundberg.

Besöket möjliggjordes tack vare välvilligt bemötande från skolans personal och föräldrar. Dokumentationen kommer att registreras och göras sökbar i Visarkivets databaser, och blir ett intressant tillskott till den pågående insamlingen av barns sång- och lektraditioner. Senast var det Segeltorpsskolan i Huddinge som spelades in, i juni i år.