Det stora inspelningsåret – Del 4, Första hälsingeresan

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Svenskt visarkiv genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland

 

Första Hälsingeresan (13-17 maj 1968)

Detalj ur kartbild över Hälsingland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Under den första hälsingeresan koncentrerades inspelningarna till trakterna runt Bollnäs. Foto: Wictor Johansson

Inspelningsverksamheten fortsatte i maj med en kortare resa till Hälsingland under fem dagar i mitten av månaden. Inspelningarna koncentrerades till trakterna runt Bollnäs i mellersta Hälsingland. Även om det var en kort resa sett till antalet inspelningsdagar så blev resultatet desto mera omfattande. Mellan den 13-17 maj spelade Märta Ramsten in 31 spelmän och sångare, varav flera med en omfattande repertoar.

I en del fall blev dock resultatet magert då de inspelade på grund av hög ålder inte orkade framföra eller inte mindes sin repertoar. Märta Ramsten valde i en del fall att ändå göra inspelade intervjuer för att på så sätt samla information om de lokala musiktraditionerna, även om det inte var möjligt att spela in själva låtarna och visorna. Så förekommer till exempel lockrop och annan fäbodmusik sparsamt från denna inspelningsresa, trots att fäbodtraditionen varit stark i Hälsingland. Men inspelningarna innehåller däremot ett antal intervjuer om fäbodbruket och dess musik. Marta Norman från Vallsta kunde dock både berätta om sitt arbete på fäbodarna och ge exempel på hur det lät när man lockade på korna, även om inomhusmiljön vid inspelningen inte möjliggjorde för henne att kula med full kraft.

Marta Norman – Intervju och kolock:

 

Marta Norman hade själv deltagit i fäbodbruket och kunde ge exempel på hur det lät när man lockade på korna. Foto: Märta Ramsten

Att gå med stjärnan

I flera inspelningar från denna resa återkommer Märta Ramsten till seden att gå med stjärnan, en tradition med anor sedan 1600-talet där ungdomar utklädda till stjärngossar under trettonhelgen vandrade runt i byarna och uppförde ett skådespel som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem.

I olika delar av landet har traditionen levt kvar långt in på 1900-talet och i Hälsingland spelade Märta Ramsten in flera lokala varianter av Staffansvisor. Här berättar Elsa Hall från Arbrå om traditionen att gå med stjärnan och sjunger två av de visor som sjöngs vid dessa tillfällen.

Elsa Hall – Intervju och två Staffansvisor:

 

Ett riktigt spelmansnäste

Jonas ”Olles Jonke” Olsson har varit förebild för många yngre hälsingespelmän. Foto: Märta Ramsten

Den 15 maj tillbringade Märta Ramsten i byn Galven utanför Alfta. I en inspelad intervju som Svenskt visarkivs Ingrid Åkesson gjorde i februari 2001 beskriver Märta Ramsen Galven som ”ett riktigt spelmansnäste” där hon mötte ”flera spelmän som var otroligt skickliga”.

En av dem var Jonas Olsson, vanligen kallad Olles-Jonke. Han var född 1886 och vid Märta Ramstens besök just hemkommen från en sjukhusvistelse. Det hindrade inte honom från att leverera flera låtar på såväl fiol som på enradigt dragspel. Han hade en stor repertoar av lokala låtar och en ålderdomlig spelstil som imponerat på och inspirerat flera efterföljare bland hälsingespelmän. Svenskt visarkivs inspelningar med Olles Jonke har ofta varit efterfrågade.

Jonas ”Olles Jonke” Olsson – Gånglåt:

 

Dragspelaren August Johansson i sitt järnspiselrum i Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

Ett antal dragspelare spelades in under de fem dagarna och den skickligaste av dem hittade Märta Ramsten i ett omodernt järnspiselrum högst upp på vinden i ett hyreshus i Bollnäs. Där bodde August Johansson som med ett drivet och svängigt spel spelade låtar på både enradigt durspel och på femradigt kromatiskt dragspel. Några av låtarna från inspelningstillfället gavs senare ut av Caprice records på skivan Munspel och handklaver.

August Johansson – Polska efter Jularbo

 

Unga spelmän i äldre förebilders spår

Bo Galvsby tillhörde en yngre generation spelmän. Foto: Märta Ramsten

Som under tidigare inspelningsresor var det äldre sångare och spelmän som spelades in, flera var födda så tidigt som på 1870-talet. Men även några yngre förmågor blev dokumenterade.

Den yngste inspelade var Bo Galvsby, född 1939 och även han från ”spelmansnästet” Galven. Han uttrycker en respekt för sin hembys spelmän och en vilja att lära sig bemästra en äldre spelmanstradition.

Bo Galvsby skulle kunna ses som en tidigt inspelad representant för den så kallade ”folkmusikvågen, det nyväckta folkmusikintresse som skulle växa sig starkt hos en yngre generation de kommande åren och som också blev ett självklart föremål för Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet.

Bo Galvsby – Lillbackvalsen: 

 

Tillbaka till Hälsingland

Att Märta Ramsten kunde spela in 31 spelmän och sångare på bara fem dagar, och det i en geografiskt avgränsad del av Hälsingland, säger något om landskapets rika folkmusiktraditioner och gav en antydan om att det nog fanns mer att hämta.

31 spelmän och sångare spelades in under fem dagar. Här är ett kollage på några av de. Foto: Märta Ramsten

Följaktligen skulle det bara dröja en månad innan Märta Ramsten var tillbaka i Hälsingland för nya inspelningar som vi kommer kunna lyssna på i ett senare blogginlägg. Samtliga inspelningar från den första hälsingeresan går att lyssna på här.

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 3, Resor i Värmland

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan

 

Resor i Värmland (1-5 & 22-26 april 1968)

Knappt en vecka efter hemkomsten från Jämtland gav sig Märta Ramsten ut på ännu en inspelningsresa, denna gång till Värmland. En uttalad ambition var att besöka platser där Sveriges Radio inte tidigare gjort inspelningar. Visserligen hade radions Olof Forsén gjort en kortare inspelningsresa i Värmland och Dalsland 1951 då ett antal vissångare dokumenterades. Men på det stora hela var den värmländska folkmusiktraditionen sparsamt inspelad när Märta Ramsten i två omgångar reste till Värmland i april 1968.

Detalj ur kartbild över Värmland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Som lokal kontaktperson hade Märta Ramsten den här gången hjälp av trubaduren och hembygdsforskaren Gunnar Turesson från värmländska Hammarö. Han hade själv gjort omfattande uppteckningar av visor, ramsor, sagor och sägner runt om i Värmland som resulterat i tiobandsverket Värmländska kulturtraditioner och hade följaktligen ett stort kontaktnät av sångare och spelmän.

Svenskt visarkivs dåvarande chef Bengt R Jonsson hade tidigare haft kontakt med Gunnar Turesson och var bekant med dennes engagemang för och kunskap om den värmländska folkmusiktraditionen. I Svenskt visarkivs ämbetsarkiv finns bevarad korrespondens mellan de bägge herrarna. På tidstypiskt vis tilltalar de varandra med ”broder” och breven är rika på hedersbetygelser om varandras arbeten, tacksägelser för tidigare sammanträffanden och hälsningar till gemensamma bekanta.

Brev från arkivchef Bengt R Jonsson till trubaduren Gunnar Turesson. Ur Svenskt visarkivs ämbetsarkiv.

I ett brev daterat den 10 januari ställer Jonsson frågan till Gunnar Turesson ”om Du har lust och möjlighet att som specialist på värmländsk folkmusik och med Dina kontakter i landskapet hjälpa till i det stora inspelningsarbete av svensk folkmusik som Samarbetsnämnden för svensk folkmusik ämnar utföra under 1968” och lockar med att Värmland då skulle bli ”bra företrätt i årets inspelningsskörd”. Gunnar Turesson svarar med vändande post att han ställer sig positiv; ”Visserligen har leden glesnat bland de äldre spelmännen, men några finns kvar värda att spela in för detta ändamål”. Han erbjuder sig också att på hemväg från en planerad vintersportresa i Jämtland ta omvägen förbi Stockholm ”och sammanträffa med dig och fil.kand. Märta Ramsten för närmare resonemang”.

 

Inspelningar med förhinder

Sett till kvantiteten blev inspelningarna i Värmland inte fullt så omfattande som de i Jämtland månaden innan. Märta Ramsten spelade in 20 spelmän och sångare och de två inspelningsveckorna fördelades till två olika tillfällen. Därmed inte sagt att inspelningsarbetet blev mindre krävande. Att vara arkivtjänsteman från huvudstaden utsänd på statligt uppdrag kunde naturligtvis skapa en viss distans till spelmän och sångare som var allt annat än vana vid och bekväma med inspelningssituationen. Under någon timmes besök handlade det om att skapa en förtrolig stämning med den som skulle spelas in. Från den andra inspelningsveckan finns det en bevarad resedagbok som visar att det inte alltid var så enkelt. ”Ansåg sig inte vara i forma att spela in”, ”fick spela in honom trots protester” och ”ville först ogärna spela” är formuleringar som återkommer i resedagboken. Vid något tillfälle dök spelmännen ens inte upp till det avtalade mötet.

Kusinerna Helga Andersson och Hanna Westlind-Tapper. Foto: Märta Ramsten

Märta Ramsten fick också finna sig i stundens infall under sina besök och vara beredd att improvisera när situationen så krävde. Besöket hos sångaren Helge Andersson är ett exempel:

”Hade en som han sa urgammal visa som morfar hade brukat sjunga, som han tappat melodin till. Fick därför hastigt och lustigt åka till hans kusin Hanna Tapper, 6 km därifrån och be henne sjunga in den. Hon stod i jordgubbslandet när vi kom och blev mäkta förskräckt. Efter mycket övertalande sjöng hon dock fyra strofer på den omtalade visan/…/Återvände till kvarnen och spelade i valda delar in Helge Anderssons repertoar”


Helge Andersson – Och Lagman han har lovat att ta mig till fru:


Hanna Westlind-Tapper – Vid rödbergets fot:

 

Spelmän i offentlighet och i skymundan

Lika många spelmän som sångare dokumenterades under Värmlandsresorna. Bland fiolspelmännen märks både de som var aktiva inom den etablerade spelmansrörelsen och de som levde med sin musiktradition mera i skymundan, okända för offentligheten. Spelmännen inom den första kategorin var ofta själva angelägna om att folkmusiktraditionen dokumenterades och bevarades. En del hade själva tecknat ner och publicerat folkmusik efter lokala spelmän.

Spelmannen Erik Gustavsson hade själv tecknat ner och publicerat spelmanslåtar ur den värmländska folkmusiktraditionen. Foto: Märta Ramsten

Erik Gustavsson från Karlstad är ett exempel. Han lärde sig spela fiol av en pensionerad musikdirektör från Värmlands regemente. Via Hembygdsgillet i Karlstad kom han i kontakt med folkmusiken och blev engagerad i spelmansrörelsen. Han spelade bland annat fiol för ett lokalt folkdanslag och medverkade vid spelmansstämmor på Skansen i Stockholm.

Erik Gustavsson spelade mycket tillsammans med spelmannen Carl Iderström från Frykerud och hade tecknat ner och publicerat dennes repertoar i två notsamlingar; 40 låtar från Frykerud ur riksspelman Carl Iderströms repertoar och 22 värmlandslåtar ur riksspelman Carl Iderströms repertoar. Erik Gustavsson hade själv arrangerat andrastämmor till låtarna.

Erik Gustavsson – Vals efter Carl Iderströms morbror:

Carl Iderström – Polska efter Friden på Hagen:

 

Carl Iderström från Forsnor i Frykerud hade lärt sig låtar från såväl äldre släktingar som av andra svenska spelmän under sina år i USA. Foto: Märta Ramsten

Carl Iderström, 85 år gammal 1968, besöktes själv av Märta Ramsten och flera av låtarna som publicerats i Erik Gustavssons nothäften blev då inspelade. Carl Iderström hade en omfattande lokal repertoar från Forsnor i Frykerud. Merparten av låtarna hade han lärt efter sin morfar och två morbröder. Som så många andra svenskar i sin generation emigrerade han i unga år till Amerika där han bodde i två omgångar vid 1900-talets början. En del av sin repertoar lärde han sig där av andra svenska emigranter, låtar som han sedan tog med sig tillbaka till Sverige.

Bland de spelmän som Märta Ramsten själv särskilt uppmärksammar i sina reseanteckningar märks Oskar Nilsson från Lekvattnet, född 1910. Hon beskriver honom som en spelman med ”otroligt fin spelteknik och genuin repertoar”. Hon noterar dock att han ”behöver längre tid på sig för att erinra sig gammellåtarna” och är därför ”absolut värd ännu ett besök”. Tre år senare, i oktober 1971, gjorde Visarkivet följaktligen ännu ett besök hos Oskar Nilsson där ytterligare ett tiotal ”gammellåtar” spelades in.

Oskar Nilsson från Lekvattnet hade en ”otroligt fin teknik och genuin repertoar”. Foto: Märta Ramsten

Oskar Nilsson – Polska efter Henrik Kling:

 

Inspelningar i litteraturhistorien

Inspelningarna i Värmland avslutades i Karlskoga den 25-26 april. En av de som då spelades in var Maja Ekelöf. I bevarade anteckningar från inspelningstillfället beskrivs hon som en ”medelålders kvinna som ensam fostrat upp 4 barn genom att arbeta som städerska morgnar och kvällar”. Två år senare skulle Maja Ekelöf skriva in sig i den svenska litteraturhistorien med boken Rapport från en skurhink.

Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink räknas idag som en klassiker. Märta Ramstens besök hos Maja Ekelöf skildras i boken.

I den självbiografiska boken som är skriven i dagboksform återges Märta Ramstens besök. Det skildras i den för boken typiska blandningen av vardagliga betraktelser och reflexioner kring världsläget och de storpolitiska skeendena:

”Idag har det varit en så händelserik dag att jag totalt glömt bort Vietnam-kriget, flyktingproblemen och arbetslösheten. Där ser man hur farligt det är att vara med om nåt roligt. Man tänker mer och mer på sig själv då, och på de intressanta saker man håller på med. – Judit och jag har sjungit visor som ska bevaras i något arkiv till eftervärlden. Det låter väl flott.

Märta Ramsten från Nordiska museet var här[1]. Hon skulle komma kl. tre. Jag ville att allt skulle klaffa ordentligt så jag gick upp tidigt och bakade bullar i fall det skulle passa att bjuda på kaffe och om det kom många människor hit. Vi åkte till Judit först. Hon sjöng herr Peter och ett par andra visor. Sen sjöng jag ”Olle Bock” och ”Kungsresan”. Jag tog upp mina låtar alldeles för högt, så jag fick kippa efter luft hela tiden nästan. Det gjorde inget, sa Märta Ramsten. När vi kom hem satt Ola på trappan och skrek att de ringt från Sveriges Radio. De skulle skicka en fotograf hit för att plåta mig. Konstigt att de ringde just denna dag, när vi höll på med visorna. De ringde angående ett pr. ”Vi och våra massmedia” som ska sändas i TV – allt kommer också på en gång. Märta Ramsten ska sända böcker till belöning åt Judit och mig för vacker sång. Nu ska jag lyssna på ett radioprogram. Hermansson är telefonväktare/…/”

Maja Ekelöf och Judit Pettersson från de avslutande inspelningarna i Karlskoga. Foto: Märta Ramsten

Maja Ekelöf – Olle Bock han drager i kriget:

Judit Pettersson – Min man han var en sjöman

 

Läs och lyssna mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Här kan du lyssna på samtliga inspelningar från de två inspelningsveckorna i Värmland.

 

[1] Nordiska museet ingick i Samarbetsnämnden för folkmusik och det var via museets system med lokala meddelare som Märta Ramsten kom i kontakt med Maja Ekelöf. Därav den felaktiga uppgiften om Ramstens institutionstillhörighet.