Månadens bild: Merit Hemmingson

Merit Hemmingson kopplar av i pausen på Svt med en coca-cola, den 5 mars 1963. Foto: Ove Alström/Svenskt visarkiv

Merit Hemmingson kopplar av i pausen på Svt med en coca-cola, den 5 mars 1963. Foto: Ove Alström/Svenskt visarkiv

Månadens bild från Svenskt visarkiv föreställer Merit Hemmingson (född 1940), organist, pianist, sångerska och kompositör, och tar oss drygt 50 år tillbaka i tiden.

Fredagen den 26 april 1963 fick tv-tittarna i Sverige vara med om något mycket ovanligt. På bästa sändningstid, mellan klockan 19 och 19.30, framträdde i programmet Trumpeten – Jazzmusikaliskt allehanda en orkester bestående av fem kvinnor.

Vid denna tid hade Svt bara en kanal vilket gör att många tittare, som dukat fram tv-kannan med kaffe för en stunds ”fredagsmys”, bör ha sett detta inslag i ett program, som också bjöd på annan ”god” jazzmusik av mer traditionellt manligt slag.

Presentatör var den imposanta tv-profilen Simon Brehm som inledningsvis intervjuar en något blyg Merit Hemmingson, som vid detta tillfälle var endast 22 år. Orkestern, som kallade sig Merit H. and her Girl Stars, bestod förutom Merit på piano av: Jean Davis, trumpet, Bert Etta Davis (Lady Bird), altsax, Eileen Chance, bas, och Bernadine Warren, trummor.

Producent för programmet var den geniala Lasse Sarri.

I en intervju på nätet (2013) berättar Merit för Jan-Erik Zandersson:

Du var också en vända i USA då, hur kom det sig och vad var bakgrunden till kvintetten Merit H. And her Girl Stars – och hur togs ni emot på den tiden när rasismen var vardag?
– Min plan var att gå på Oscar Petersons jazzskola i Toronto, men istället blev jag ivägskickad för att sätta ihop ett band med kvinnliga svarta jazzmusiker, vilket jag också gjorde under tre månader i New York (altsax, trumpet, bas och trummor och mig själv på piano). I NY fick jag bl.a. sitta in med Miles Davis’ band en kväll på Village Vanguard och fick privatlektioner av både Lalo Schifrin och Joe Zawinul. Med tjejbandet turnerade vi därefter i Sverige ett drygt halvår – som också blev ”drygt” från mitt perspektiv med mycket raskomplex etc… Efter avslutad turné var jag tvungen att ta något sabbatsår från spelandet och det blev också min definitiva brytning med den renodlade jazzen.

Gruppen framträdde också på danssalongen Nalen i Stockholm, 15 februari 1963, vilket recenserades i jazztidskrifterna Estrad och Orkesterjournalen.

I Estrad skrev en i stort sett nöjd Rolf Dahlgren (Estrad nr.3, 1963)

”Flickorna spelar en renhårig, frisk jazz som har kraft och sting och i sina bästa stunder svänger ganska fint”

Om ”Lady Bird” skriver Rolf Dahlgren:

”Att påstå att den frodiga miss Lady Bird spelade som en hel karl kanske tas som en förolämpning i ett ambitiöst damband, men det är vad man närmast skulle vilja säga”

Sammanfattningsvis Rolf Dahlgren:

”Överhuvudtaget var det anmärkningsvärt med vilken kraft flickorna vågade spela ut – det var inget försiktigt ’frökenlir’ där inte!”

Göran Leijonhufvud intervjuade Merit Hemmingson i Orkesterjournalen (OJ nr.3, 1963)

Merit Hemmingson säger:

”Egentligen är det lite larvigt att tussa ihop ett gäng musiker bara för att dom råkar vara flickor, men dom är ju så bra, så nu är det bara roligt. Inte tror jag det blir nån speciell sorts jazz av det hela. Varför skulle inte tjejer kunna spela jazz? Egentligen borde jag bli förbannad när dom bedömer vår musik och ’manlig’ musik olika, men det är naturligtvis vad dom kommer att göra”.

Göran Leijonhufvud skrev om konserten:

”Men det vore felaktigt och förolämpande att snegla till kvintettmedlemmarnas kön vid bedömning, likväl som det är fel att låta sig påverkas av en musikers hudfärg. Samtidigt kan det inte förnekas att det är just de inblandades kön som gör det hela till en säljbar gimmick, men det har ju inte med det jazzmusikaliska värdet att göra”.

/Roger Bergner

Samtalspanel kring Don Cherry

Trumpetaren och ”världsmusikern” Don Cherry (1936-1995) var föremål för en intressant paneldiskussion på ABF-huset i Stockholm, torsdagen den 25 september.

Eagle-Eye Cherry och Steve Roney. Foto: Ulla Andesong

Eagle-Eye Cherry och Steve Roney. Foto: Ulla Andesong

Till panelen hade personer bjudits in, som på ett eller annat vis, har en relation till Don Cherry och hans musik: Tonie Roos, konstnär och vän till familjen; Eagle-Eye Cherry, sångare och son till Don Cherry; Bengt Berger, slagverkare; Jan Bruér, jazzforskare och tidigare producent på Rikskonserter/Caprice Records; Thomas Millroth, musikkritiker och författare; Steve Roney, arrangör och vän till familjen; Lennart Åberg, saxofonist.

Moderator och samtalsledare var Magnus Nygren, musikskribent på Svenska Dagbladet och nätpublikationen Soundofmusic samt även författare till en kommande bok om Don Cherry.

Ett 80-tal personer hade kommit till ABF för att lyssna på detta samtal som behandlade personliga minnen och Don Cherrys musikaliska betydelse för sin samtid och för musiken idag. Detta varvades med jämförande kulturanalyser för att kunna förstå den tid som Cherry verkade i. Caprice Records hade också försäljning av de två skivproduktionerna med stark koppling till kvällens ämne: ”Organic Music Society”( CAP 21827 ) och ”Live in Stockholm” (CAP 21832).

Paneldiskussionen var ett samarbete mellan ABF Stockholm, Caprice Records och Musikverket.

/Roger Bergner

Pressrelease P2 Live Folk & Jazz, 20 maj

P2 Live Folk & Jazz. Tisdagen 20 maj, 19.03–21.59. 1. Spelmän i Seglora Kyrka med Olov Johansson, nyckelharpa, Lisa Eriksson Långbacka, accordeon och Lena Willemark, sång, fiol. Inspelning från Seglora Kyrka, 31 augusti. 2. Malin Foxdal Band; Malin Foxdal, sång, oktavmandolin, flygel, Anders Nygårds, fiol, gitarr, mandolin, sång, Mattias Pérez, 12-strängad gitarr, dobro, mandola, sång, Johan Lindbom, kbas, sång, Peter Bylin, trummor, slagverk, Anna Foxdal, sång. Inspelning från Stallet, 14 februari.. 3. Samuel Hällkvist Variety of Loud; Samuel Hällkvist, gitarr, Qarin Wikström, sång, synth, Guy Pratt, elbas, Pat Mastelotto, elektroniskt slagverk, Stefan Pasborg, trummor. Nefertiti, Göteborg, 21 februari. Presentation: Mats Einarsson


Från spelmansmusik, via visor till en gitarrist från jazzens gränsmarker.

P2 Live Folk & Jazz befinner sig ikväll i Seglora Kyrka på Skansen och en spelmanskonsert med nyckelharpisten Olov Johansson, dragspelaren Lisa Eriksson Långbacka och sångerskan och fiolisten Lena Willemark. Därefter folkmusikscenen Stallet i Stockholm och  Malin Foxdal, en folksångerska som hämtar inspiration i americana, amerikansk folkmusik. Så avslutar vi kvällen med en gitarrist som söker sig till jazzens yttersta gränsmarker; Samuel Hällkvist och hans Variety of Loud i en inspelning från Nefertiti i Göteborg.

Lena Willemark

Lena Willemark
Foto: Mats Lefvert

(Start 19.06)
I Seglora Kyrka på Skansen har Svenskt visarkiv, i samarbete med Folkdansringen och Skansen,  under fyra år arrangerat spelmanskonserter. Det började 2010 när man firade att det var 100 år sedan den första riksspelmansstämman ägde rum på just Skansen. Initiativet togs då av konstnären och folkkulturvurmaren Anders Zorn, samme man som också gett namn åt spelmansrörelsens främsta utmärkelser, zornmärket i silver och zornmärket i guld. Då, 1910 befarade Anders Zorn att den gamla spelmansmusiken skulle försvinna. Hotet såg han inte minst i dragspelet som var på frammarsch. Men så fel han hade, Anders Zorn, spelmansmusiken lever gott idag och dragspelet är inte längre ett hot. Har istället inlemmats i spelmansmusiken. Fint och snyggt, det kommer vi strax att kunna konstatera.

Olov Johansson

Olov Johansson
Foto: Richard Owen

Vi ska höra tre mästarspelmän, Olov Johansson, nyckelharpa, Lisa Eriksson Långbacka, dragspel och Lena Willemark sjunga och spela fiol. Alla traditionsbärare OCH förnyare. Alla kommer att spela var för sig men samlas till gemensamt spel i den sista låten.

Inspelningen gjordes i Seglora Kyrka på Skansen, 31 augusti 2013 av Torbjörn Ivarsson för Sveriges Radio P2 med mig Mats Einarsson som producent

 

Malin Foxdal

Malin Foxdal
Foto: Mats Einarsson, SR

(start 19.48)
Från folkmusikscenen Stallet i Stockholm presenteras så Malin Foxdal Band. Malin är en ovanligt mångsidig artist och sångerska som under senare år vidgat sitt musikaliska register till att omfatta det man kallar americana, amerikansk folkmusik, som den lät innan countryn slog igenom på allvar. Nu är inte Malin Foxdal någon bakåtsträvare. Långt därifrån. Malin är mer som en trädgårdsmästare som ympar sina folksånger i ett nytt träd, svenska visor som bär frukt i den amerikanska folkmusikens yviga trädkrona. Nyligen släppte Malin Foxdal en skiva ”Nattfjäril” med amerikanska Gillian Welch sånger som hon översatt till svenska. Sånger som ackompanjeras av en rad glittrande och svirrande stränginstrument och med tät stämsång av Malins syster Anna Foxdal. Övriga på scenen; Anders Nygårds fiol, mandolin, gitarr, Mattias Perez, 12-strängad gitarr, mandola och dobro, Johan Lindbom, kontrabas, Peter Bylin, trummor och slagverk.

Inspelning och eftermixningen gjordes av Pawel Lucki för Sveriges Radio P2 med Mats Einarsson som producent. 

Samuel Hällkvist

Samuel Hällkvist
Foto: Johannes Lundberg, SR

(start 20.35)
I kvällens jazzavdelning i P2 Live möter vi den egensinnige gitarristen Samuel Hällkvist och hans nya projekt Variety Of Loud, som gästade jazzklubben Nefertiti i Göteborg den 21 februari. 2010 blev Samuel Hällkvist den sista musikern att få Jazz i Sverige-utmärkelsen, innan Rikskonserter som stod bakom utmärkelsen blev nedlagt. Hällkvists band den gången hette Center och samlade musiker från Sverige och Norge, de flesta liksom Hällkvist boende i Öresundsregionen. I Variety Of Loud kommer två musiker, sångerskan och keyboardspelaren Qarin Wikström och trummisen Stefan Pasborg från Hällkvists hemstad Köpenhamn. De andra två har han hämtat från ett lite mer otippat håll. Från Austin, Texas kommer Pat Mastelotto, en slagverkare som framför allt är känd inom rockkretsar, bland annat efter sina år med King Crimson, och från London kommer basisten Guy Pratt, som spelat med bland andra Pink Floyd och Bryan Ferry.

Inspelningen gjordes på jazzklubben Nefertiti i Göteborg den 21 februari av musiktekniker Bengt Pettersson och Bertil Karlsson. För ljudmix och produktion svarade Johannes Lundberg.

Text och presentation: Mats Einarsson

Månadens bild: Nannie Porres

Nannie Porres på Stockholmsterassen hösten 1969. Foto: Christer Landergren

Nannie Porres på Stockholmsterassen hösten 1969. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1969 och föreställer jazzsångerskan Nannie Porres, avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Nannie Porres, född 30 april 1939, är en av våra främsta jazz- och vissångerskor. Hon slog igenom 1957 i kretsen kring pianisten Claes-Göran Fagerstedt och tenorsaxofonisten Bernt Rosengren i gruppen Jazz Club 57. Hennes fylliga och något mörka röst var idealisk för den hardbop-orienterade jazz som gruppen spelade. En röst som hon senare också fick användning för när hon började sjunga blues, pop och visa.

Att röra sig fritt över genregränserna var inte bara något som låg i tiden i skarven mellan 1960- och 70-tal, utan det är något som alltid varit helt naturligt för Nannie Porres.

Den första skivan i eget namn kom 1971, mästerverket I thought about you. Senare följde en rad uppmärksammade skivor som: Närbild (1976) och Kärlekens ögon (1977).
Fagerstedt och Rosengren har fortsatt att vara hennes musikaliska följeslagare genom åren.

Svenskt visarkiv vill också passa på att gratulera Nannie på 75 årsdagen!

Grattis!

För den som vill läsa mer om Nannie Porres rekommenderas Viveka Hellströms uppsats Vägen till orden som svänger. En studie om jazzsångerskan Nannie Porres, (Kungl. Musikhögskolan oktober 2009)

/Roger Bergner

Månadens bild: Börje Fredriksson

Börje Fredriksson våren 1967. Fotograf: Christer Landergren

Börje Fredriksson våren 1967. Fotograf: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1967 och föreställer saxofonisten Börje Fredriksson (1937–1968), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Tenorsaxofonisten och kompositören Börje Fredriksson (1937–1968) tillhör samma generation av saxofonister som Gilbert Holmström, Bernt Rosengren och Bosse Wärmell.

Alla kom de fram under 60-talet och bidrog till att utveckla jazzen i Sverige mot ett modernare uttryck. För Fredriksson var John Coltrane en viktig inspirationskälla. Men han utvecklade under sitt korta liv ett ”sound” som var helt hans eget. Fredriksson var också en framstående kompositör och skrev en rad mycket fina och originella låtar som han gärna spelade.

Börje Fredriksson föddes i Eskilstuna men var huvudsakligen verksam i Stockholm, då han inte var ute på turné. Situationen för många jazzmusiker i Sverige var dock tuff under denna tid, med svårigheter att få speljobb. Fredriksson tillhörde de som inte ville kompromissa med sina musikaliska ideal vilket naturligtvis tärde på både kropp och själ.

Första skivan Intervall kom 1966, som han också fick Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan för. Fredriksson spelade ofta med musiker som pianisterna Lars Sjösten och den då mycket unge Bobo Stenson, som har fortsatt att spela Fredrikssons musik långt efter dennes död i gruppen Sister Maj`s Blouse med tenorsaxofonisten Joakim Milder. På så vis har arvet efter en av svenskt 60-tals mest intressanta musiker förts vidare.

Börje Fredriksson går att höra med olika grupper på Svensk Jazzhistoria vol.9 och vol.10 i Caprices skivserie.

/ Roger Bergner

Månadens bild: Red Mitchell

Red Mitchell, 1991. Foto: Christer Landergren

Red Mitchell, 1991. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1991 och föreställer jazzbasisten Red Mitchell (1927–1992), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Keith Moore Mitchell föddes i New York den 20 september 1927. Han visade tidigt intresse för musik. Under uppväxten i New Jersey, blev han uppmuntrad av sina föräldrar att satsa på musik. Efter nio år av pianolektioner, fyra år av altsax och klarinett, började han spela bas i armén 1947.

Den 8 november 1992 dog Red Mitchell av en stroke bara 10 månader efter att han och hans fru Diane, hade återvänt till USA från Sverige, där han hade varit bosatt sedan 1968.

Läs Doug Ramseys text om Red Mitchell nedan, som också ingår i CD-skivan What I Am med Red Mitchell som är utgiven på Caprice Records.

Following his social and political impulses, in 1968 Red Mitchell moved from the United States to Sweden. His 24 years in Scandinavia were among the most fulfilling in the life and career of a man honored for the brilliance of his music making. In his book Cats of Any Color, Gene Lees quoted Mitchell’s account of discovering his compatibility with Sweden. It happened when he was 27 years old and on tour with a group of musicians that included Billie Holiday.

“We were being driven around Stockholm the first day in a stretch limousine,” Mitchell told Lees.  “Billie thought they were just showing us the nicer parts of town. She said, ‘Take us to the slums, I want to see the slums.’ Somebody said, “There are no slums.’ And she said, ‘What?’

“And somebody else said, ‘There’s no Beverly Hills, either.’

“And then I reacted to that. I said, ‘No slums, no Beverly Hills? Is this just Stockholm you’re talking about?’

“They said, ‘No, it’s like that all around Sweden—every city.’

“I thought, ‘Jesus! Dis mus’ be de place.”

That was in 1954. Fourteen years later, Mitchell became one of several expatriate American musicians who left behind what he described to Lees as “the institutionalization of violence and racism” in the US in the late 1960s. He emphasized that he was also attracted to Sweden by the cultural atmosphere, including the quality of the country’s jazz artists and its classical musicians. He made close connections in the Stockholm jazz community, and he expanded beyond the playing that had made him one of the most honored bassists of his generation. Long admired by his colleagues for his verbal and literary skills, over the years Mitchell had occasionally sung original songs with lyrics reflecting his humanism and his dedication to an emerging environmental movement. His Caprice albums gave him important outlets for all of his skills—on the bass, at the piano and as composer and lyricist.

By the time he recorded What I Am a decade after his arrival in Sweden, Red had become more than just another transplanted American musician escaping benighted politics and an unfair social system. His widow Diane, a fellow American whom he met in Sweden, told me, “He realized that he had to say hello to the Swedish people if he was going to get enough recognition.” He took a job in the house band on a popular television talk show. On occasion, the host would interview him. Diane said, “Red loved to talk. That’s how people got to know him outside of the jazz world, so that he was considered one of those icons of Swedish entertainment life at the time, playing with people like Monica Zetterlund and Svend Asmussen and a lot with Alice Babs, who was really the big national jazz star.

With this album and Blues For a Crushed Soul by the quintet he named Communication, Red’s presence in Sweden grew. Trumpeter Bosse Broberg remembers the pleasure of working with Red.

“His emotional gifts were indeed tremendous, emerging from his comprehension of the word ‘communication,’ for him a term with many dimensions, angles and facts of human and universal nature. Musically, I learned from Red to expand my modest ambitions into directions I didn’t imagine being able to achieve. Besides Red was also one of the most humorous persons I´ve had the privilege to know and you can easily trace that in his wonderful philosophical lyrics. Of course on top of this, his music has a very special ‘tinge.’”

Elsewhere in this CD package you will find Red’s appreciation of Broberg and the other members of Communication.

Red’s “The Sun and the Water,” helped stimulate the country’s growing environmental consciousness and became a hit. Still, Diane remembers, “The general public probably didn’t realize how much value he put on his songs and his poetry.” Public awareness increased when Red began playing piano and singing his songs in the bar of the Stortorgskällaren restaurant on the square in old town Stockholm. Then, following the success of his Caprice solo album Home Suite CAP 21313, the company arranged for two concert tours of Sweden.

“They hired me to be the roadie,” Diane said. “It was just Red and me and the sound system, and we traveled around to 44 little towns where they had small libraries or art museums, nice intimate settings. It was terrific. That was when he was really at one with himself, playing the bass and being able to go to the piano and sing. He really wanted to communicate his thoughts. He was a great poet, and he was funny. You can hear it in the lyrics. The biggest thing I miss about not having him here is that we used to laugh all the time. When you live alone, you’re not laughing as much, you know, but he used to have me on the floor laughing.”

In 1992, Red and Diane returned from Sweden to the United States. They chose another haven, the Pacific Northwest, where many prominent musicians were seeking refuge from the pressures of life in New York and Los Angeles. From their new home in Salem, Oregon, Red played engagements up and down the west coast. Some resulted in recordings, among them splendid duo albums with pianists Roger Kellaway and George Cables, and one with guitarist Joe Beck. In late October, Red had a mild heart attack that put him in the hospital. Released, he celebrated a favorable report on his health and, on November 3, the election of Bill Clinton as president of the United States. That night, he had a stroke and fell into a coma. Five days later, he was gone.

/Doug Ramsey

Doug Ramsey is the author of the award-winning Take Five: The Public and Private Lives of Paul Desmond. He blogs about jazz and other matters at Rifftides.

Läs mer om Caprice Records utgivning av What I am
Läs mer om Red Mitchell

Månadens bild: Alice Babs

Alice Babs, 1939. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Alice Babs, 1939. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Söndag den 26 januari fyller Alice Babs 90 år. Lasse Zackrisson, Alice Babs producent och tidigare medarbetare på Svenskt visarkiv, ber att få gratulera.

”Alice Babs är en Sveriges absolut mest spännande artister någonsin med en mångfald som får det mesta i nöjesbranschen att blekna. Visste ni att Alice Babs skapade en Babs-feber som orsakade mer rabalder än vad både Elvis och Beatles åstadkom här i Sverige (kanske för att Babs redan banat väg för ungdomsmusiken här).

Hon lanserade Povel Ramel. Hon har arbetat med jazzgiganter som Louis Armstrong och Duke Ellington. Frank Sinatra beundrade henne. Hon var den första som fick guldskiva i Sverige. Hon var den första svenska artist som låg på Billboardlistan i USA. Hon sjöng Sveriges första bidrag till Melodifestivalen.

Alice Babs samlingar som finns på Svenskt visarkiv är omfattande och rymmer material från hennes första tidningsklipp i Västervikstidningen till unika ljud- och videoinspelningar med Duke Ellington. Svenskt visarkiv samt undertecknad gratulerar Alice Babs varmt på hennes 90-årsdag!”

/Lasse Zackrisson

Jazzens lucior

Luciafirande på Salle de Paris i Stockholm 1948. . Brehms orkester, som var ställets husband, bestod vid det möjligtvis något överförfriskade tillfället av, från vänster: Leppe Sundevall som spelade trumpet, Gösta Theselius, välkänd arrangör, pianist och tenorsaxofonist, Arne Domnérus på altsaxofon och klarinett, sångaren Chris Dane, Tage Eriksson på trummor samt kapellmästaren Simon Brehm själv på bas. Fotograf: Okänd/Svenskt visarkiv

Luciafirande på Salle de Paris i Stockholm 1948. Fotograf: Okänd/Svenskt visarkiv

Visarkivets jazzfotografier föreställer inte bara svenska och internationella storstjärnor på scen, personliga porträtt av jazzmusiker och en och annan schlagerartist. Här finns även fotografier som skildrar den klubbkultur som var intimt förknippad med jazzgenren.

Jazzigt luciafirande

Månadens bild bjuder på ett jazzigt luciafirande av det mer festliga slaget. Simon Brehms orkester laddar upp inför firandet på dansrestaurangen Salle de Paris, som låg på Sturegatan 10 i Stockholm. Året är 1948.

Brehms orkester, som var ställets husband, bestod vid det möjligtvis något överförfriskade tillfället av, från vänster: Leppe Sundevall som spelade trumpet, Gösta Theselius, välkänd arrangör, pianist och tenorsaxofonist, Arne Domnérus på altsaxofon och klarinett, sångaren Chris Dane, Tage Eriksson på trummor samt kapellmästaren Simon Brehm själv på bas.

Lussande på Gazell Club

Luciafirande på Gazell Club cirka 1962–63. Trombonisten som syns i bakgrunden är troligtvis Henrik Hultberg eller Lars Hübinger. Fotograf: Okänd/Svenskt visarkiv

Luciafirande på Gazelle Club cirka 1962–63. Fotograf: Okänd/Svenskt visarkiv

15 år senare ställde källarklubben Gazell till med luciafirande. Klubben låg på Österlånggatan 29 i Gamla Stan i Stockholm, bilden tros vara från cirka 1962–63.

Trombonisten som syns i bakgrunden är troligtvis Henrik Hultberg eller Lars Hübinger. Det uppsluppna luciatåget, som redan för 50 år sedan hade förstått vikten av att inte göra någon skillnad på hon och han, består av okända entusiaster, som alla i dag torde ha uppnått en mogen pensionsålder.

Gazell Club på film

Gazell Club är också platsen för en scen i Gentlemen, en svensk film baserad på Klas Östergrens romaner Gentlemen och Gangsters regisserad av Mikael Marcimain. Filmen har premiär 2014 och kommer även att visas som tv-serie i  Sveriges Television. Till saken hör att bilder från Svenskt visarkiv har använts för att återskapa interiörerna i filmen. Frågan är om vi kommer att få se denna luciascen i filmen?

Fler bilder från jazzarkivet

Månadens bild

Bengt Hallberg 1969. Foto: Christer Landergren (Klicka på bilden för större version.)

I Svenskt visarkivs samlingar finns över 12 000 jazzfotografier. Här finns svenska storheter som Lars Gullin och Monica Zetterlund avbildade, likaså internationella stjärnor som Aretha Franklin och Quincy Jones. I den nystartade serien Månadens bild lyfter vi fram några av dessa bilder.

Jazzen viktig för fotokonsten

Att dokumentera jazzmusiker och jazzmiljöer på bild utvecklades tidigt till en betydande genre inom fotokonsten. Musikernas uttryck och rörelser var tacksamt att fånga på bild och en viktig del av konceptet när grammofonskivorna började få bildomslag på 1950-talet.

Bland de stora namnen inom jazzfoto brukar man nämna fotografer som till exempel Francis Wolff på skivbolaget Blue Note och William Claxton. Mindre kända är de svenska jazzfotografer som tog bilder i världsklass, helt i paritet med de ovan nämnda. Till dessa hör bland andra Christer Landergren, vars samlade bildskatt nu finns på Svenskt visarkiv.

Fotografier av Christer Landergren

Christer Landergren, född i Uppsala 1941 och död i Stockholm 2006, var en frilansande jazzfotograf och arbetade bland annat för jazztidskriften Orkester Journalen från 1965 och fram till sin död. Han var från början elev och medhjälpare till fotografen Christer Strömholm. Landergren hade flera utställningar och medverkade i böcker som hans egen Body and Soul (1987) och i Den Gyllene Cirkeln (2002) om jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm på 1960-talet. Månadens bild på Bengt Hallberg är tagen av Christer Landergren 1969.

Prisad pianist och kompositör

Bengt Hallberg, född 13 september 1932 i Göteborg och död 2 juli i Uppsala 2013, var en betydande pianist, arrangör och kompositör med ett brett verksamhetsfält inom jazz, populär- och konstmusik. Han var också ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien.

2010 tilldelades han Lars Gullin-priset med motiveringen:

”Bengt Hallberg är en av landets mest mångsidiga musiker. Som ung pianist bidrog han till att placera Sverige på världskartan. Hans personliga spel, med klassiskt anslag och oemotståndligt sväng, rymmer såväl enkelhet som intrikat musikalisk rikedom. Egenskaper som gjort honom till en efterfrågad pianist och idealisk medmusiker till Lars Gullin. Deras samarbete resulterade i några av 50-talets främsta jazzinspelningar. Hallberg deltog på Gullins första inspelning i eget namn (1951) och på hans sista (1976). Som pianist har han framträtt solo och i olika ensembler, allt ifrån duo till storband. Som kompositör och arrangör har han en genrebredd och ett konstnärskap som täcker såväl det jazzmusikaliska fältet som den klassiska musiken. I likhet med Gullin bygger Hallberg sin musik på en solid svensk grund, där nationalromantiska drag är framträdande. Hans bredd och musikaliska mångsidighet har resulterat i körararrangemang, populärmusik samt film- och TV-musik. Hans verk ingår i det musikaliska kulturarvet”.

Uppskattad comeback

Förutom inspelningar med Lars Gullin, medverkade Hallberg på flera av 1950-talets klassiska svenska jazzinspelningar med Stan Getz och Quincy Jones med flera. Han gjorde senare skivor i eget namn och medverkade i Radiojazzgruppen samt i Trio con Tromba med Jan Allan och Georg Riedel.

I samband med Lars Gullin-priset återupptog han sitt musicerande, som då legat nere i närmare 10 år. Det blev upptakten till en mycket uppskattad comeback, med nya skivinspelningar och konserter inbokade för år framåt, men som fick ett abrupt slut i och med Hallbergs hastiga bortgång.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv