Det stora inspelningsåret – Del 9, Skåneresan

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett
Del 8 – Musik i gränslandet

Skåneresan (25-30 november 1968)

Detalj ur kartbild över Skåne. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Efter ett intensivt inspelningsår som i huvudsak fokuserat på mellersta och norra Sverige avslutade Märta Ramsten 1968 års inspelningar med att resa söderut till Skåne. Från denna resa finns en bevarad resedagbok. Genom den kan vi följa hur Märta Ramsten i en hyrd Volvo Amazon av senaste modell, och med brukshotell och gästgiverier som natthärbärgen, färdas på den skånska landsbygden och träffar ett mångfacetterat och färgstarkt persongalleri av spelmän och sångare. Under sex inspelningsdagar dokumenterades 18 spelmän och sångare som du kan lyssna på här.

Första besöket gjordes hos spelmannen Sven Andersson i Sösdala några mil söder om Hässleholm. Han hade varit elev till den skånske spelmannen Ored Andersson (1820-1910), känd som ”Ored Speleman”. Märta Ramsten beskriver Sven Andersson som en ”pigg och vital” spelman och besöket resulterade i två välfyllda band med fiollåtar och intervjuer. Sven Andersson dog i januari 1969, knappt två månader efter Märta Ramstens besök. En illustration över att inspelningsverksamheten i många fall verkligen var en räddningsaktion som genomfördes i sista minuten.

Spelmannen Sven Andersson, pigg och vital vid inspelningstillfället men avliden bara någon månad efteråt. Foto: Märta Ramsten

Sven Andersson – Mazurka efter Ored Spelman [SVA BA 0390]:

 

Efter en paus med ”gott skånskt kaffe” hemma hos Nils Månsson, som fungerade som Märta Ramstens lokale kontaktperson, gjordes ytterligare två inspelningar denna första inspelningsdag.

 

Det skånska gemytet

Andra inspelningsdagen inleddes hos John Brunstorp i Brösarp utanför Kristianstad. Han var, med Märta Ramstens ord, ”en medelålders robust och glad man, med det berömda skånska gemytet, som brukade spela dragspel och sjunga på bjudningar i trakten”. Vid inspelningstillfället medverkade även grannen Astrid Krondahl – ”en glad och lättillgänglig” kvinna från en ”en bohemisk familj med konstnärliga anlag” – som sjöng visor till John Brunstorps dragspelsackompanjemang. Att döma av inspelningarna var stämningen god, det skånska gemytet är påtagligt och hörbart!

Dragspelaren John Brunstorp tillsammans med sin granne, sångerskan Astrid Krondahl. Foto: Märta Ramsten

Bland annat framfördes ett antal av de så kallade majvisorna som har sitt ursprung i traditionen att ”sjunga maj i by”. Att ”sjunga maj” på valborgsnatten var långt in på 1900-talet en levande tradition på landsbygden då ungdomar gick i grupper från gård till gård och sjöng sånger och tiggde mat och brännvin – inte olikt seden att ”gå med stjärnan” som varit en motsvarande tradition vintertid (och som vi uppmärksammade i bloggen om den första inspelningsresan till Hälsingland). I södra Sverige tycks traditionen ha levt kvar särskilt länge, och på vissa platser i Skåne är den fortfarande i bruk. Märta Ramsten spelade in fler majvisor under sin resa.

John Brunstorp & Astrid Krondahl – Ack ljuvliga tid [SVA BA 0394]:

 

Det stora fyndet

Sångaren August Månsson hade en stor visrepertoar. Foto: Märta Ramsten

Genom John Brunstorp fick Märta Ramsten kontakt med 84-årige för detta lantbrukaren August Månsson i Lönhult, som skulle visa sig vara ”det verkligt stora fyndet på Skåne-resan”. August Månsson ”lovade att sjunga förutsatt att jag hade med mig något att dricka till kaffet”. Det blev en lång inspelningseftermiddag, där visa efter visa dök upp i den gamle sångarens minne.

Han kunde också utförligt redogöra för hur han lärt visorna och berättade om julseder förr, att sjunga maj i by och om andra äldre traditioner: ”Han fick sin snaps till kaffet, och vi satt och spelade in i ca 2 ½ tim. i hans lilla rum, där en gammal sjuk collie låg vid våra fötter” skriver Märta Ramsten i resedagboken.

August Månsson – God afton om I hemma är [SVA BA 0396]:

 

Sånglekar i sorgetid

Efter att ha spenderat natten i Grand Hotells bröllopsvit i Kristianstad sammanträffade Märta Ramsten den tredje inspelningsdagen med Signe Åkesson i Perstorp. Hon var dotter till spelmannen Sven Jönsson, en av medlemmarna i den på sin tid berömda Källnatrion. Signe Åkesson hade själv spelat fiol men tvingats sluta efter en fingerskada.

Ida Andersson, i sorgeklädsel, spelades in tre efter sin mans begravning. Foto: Märta Ramsten

Hon kunde däremot förmedla kontakt med andra traditionsbärare i bygden. Bland annat sångerskan Ida Andersson med en stor repertoar av sånglekar. Inspelningarna med Ida Andersson gjordes på ålderdomshemmet i Perstorp bara tre dagar efter att hon begravt sin egen man och på fotot från inspelningstillfället är Ida Andersson tidstypiskt klädd i svart sorgeklädsel – det var faktiskt så sent som i juli 1968 som den lagstadgade sorgetiden avskaffades.

Märta Ramsten kommenterar i resedagboken att Ida Andersson ”var väl inte direkt i form för att sjunga sånglekar, men hon var villig och jag tror t.o.m. att hon tyckte det var roligt att få någonting annat att tänka på”.

Ida Andersson – Sånglekar [SVA BA 0399]:

 

Visor ur folksjälens djup

Fjärde inspelningsdagen ägde rum på skånska Bjärehalvön där Märta Ramsten besökte den 84-årige pensionerade folkskolläraren Emil J Söderman. Men dagen inleddes hos Nordiska museets lokala meddelare, en kvinna vid namn Elin Persson, som förmedlat kontakten med Söderman. Hon bodde i ett något säreget hem:

Fru Persson bodde i ett hus med en stor skylt över dörren med namnet FORNHEM. Hon tog mig i armen och drog mig med kraft in i huset, som var ett slags museum. Överallt fanns montrar med gamla stenyxor och andra fornfynd, och väggarna var täckta från golv till tak med vapensamlingar. Diverse deviser om att fädrens arv förpliktar fanns uppsatta över dörrposterna.

Emil J Söderman hade gjort uppteckningar av visor på Bjärehalvön. Foto: Märta Ramsten

Efter en kopp kaffe fortsatte färden till Emil J Söderman som ”var av den gamla gentlemannamässiga typen: kysste mig på hand, hälsade välkommen, och var tydligen mycket nervös för det hela”.

Nervositeten kanske påverkade framförandet vid inspelningen något, Märta Ramsten kommenterar att ”hans intonation var mycket osäker”. Men han hade en omfattande repertoar och hade framförallt tecknat ner ett stort antal visor på Bjärehalvön.

 

Emil J Söderman – Månstrålar klara glimma [SVA BA 0401]:

 

Emil J Södermans uppteckningar av vismaterial skulle på diverse omvägar en tid senare doneras till Svenskt visarkiv. Det är en omfattande samling som innehåller text och noter till ett 150-tal visor, jämte ett förord författat av Söderman själv. Där beskriver han på ett för sin generations hembygdsentusiaster typiskt sätt den svenska folkvisan som en ”en okonstlad produkt ur folksjälens djup”. Dess texter är ”kärva och korthuggna men äga på samma gång en egenartad skönhet” medan melodierna ”överensstämma på ett ypperligt sätt med det svenska folklynnet och naturen”. Emil J Söderman hade förutom visor även samlat in material om byggnader, arbetsliv, folktro med mera från hembygden som han publicerade i den år 1938 utgivna boken Bjärehalvön i gamla tider.

Exempel på Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön. Idag i Svenskt visarkivs handskriftsamling.

Efter besöket hos Emil J Söderman fortsatte Märta Ramsten till Båstad för att äta en sen lunch, ”och där blev jag sittande ensam i en av de stora sommarrestaurangerna vid en f.d. djupfryst köttbit”.

 

Avslutande inspelningsdagar

De avslutande inspelningsdagarna träffade Märta Ramsten ytterligare ett tiotal sångare och spelmän. Bland dessa märktes bröderna Alrik och Edvin Ljunggren, fiolspelmän ”med gammal fin tradition”. Bröderna hade en omfattande repertoar efter fadern och andra spelmän och skulle besökas av Svenskt visarkiv vid ännu ett inspelningstillfälle tre år senare.

Bröderna Alrik och Edvin Ljunggren. Foto: Märta Ramsten

Edvin & Alrik Ljunggren – Bröllopsmarsch efter Bernhard Ljunggren [SVA BA 0403]:

 

Sista inspelningen gjordes vid ett återbesök hos Signe Åkesson i Perstorp. Hon hade då fått besök av sin farbror, fiolspelmannen Karl Friberg, som tillsammans med Einar Nilsson på fiol och Sven Nilsson på dragspel spelade låta ur bland annat Källnatrions repertoar. Signe Åkesson sjöng själv ett antal visor vid inspelningstillfället, som ägde rum bara någon timme innan Märta Ramsten lämnade igen den hyrda amazonen och satte sig på tåget tillbaka till Stockholm.

Karl Friberg, SvenNilsson & Einar Nilsson – Utställningsmarsch [SVA BA 0409]:

 

Karl Friberg, bror till spelmannen Sven Jönsson i på sin tid berömda Källnatrion, spelades in vid resans sista besök. Foto: Märta Ramsten

 

Läs mer

Uppgifterna i detta blogginlägg bygger i huvudsak på Märta Ramstens resedagbok från Skåneresan den 25-30 november 1968. Den finns tillgänglig i Svenskt visarkivs ämbetsarkiv. Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön förvaras i Svenskt visarkivs handskriftsamling med accessionsnummer h0202:1-4.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 8, Musik i gränslandet

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett

Detalj ur kartbild över det svensk-norska gränsområde där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i oktober 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Inspelningar i svensk-norska gränsområdet (21-27 oktober 1968)

Ett första utkast till projektbeskrivning för inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv

Under sin inspelningsresa i nordvästra Dalarna i månadsskiftet september/oktober hade Märta Ramsten stiftat bekantskap med spelmannen Olmorts Erik Olsson från Särna, kallad Spak-Erik; ”en spelman med genuin Särnatradition och ett egensinnigt spelsätt, som skilde sig från vad jag förut hört av svensk spelmansmusik”. Några veckor efter hemkomsten spelade Märta Ramsten upp inspelningarna med Spak-Erik vid ett möte för nordiska folkmusikforskare på Svenskt visarkiv. Den norske spelmannen och folkmusikforskaren Sven Nyhus kunde då känna igen flera av låtarna som vanligt förekommande även på den norska sidan av gränsen.

Här väcktes idén till en gemensam undersökning av musiktraditionerna i de svensk/norska gränsområdet. Mellan den 21-27 oktober 1968 gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus en gemensam inspelningsresa i sydvästra Härjedalen på svenska sidan av gränsen och i Rörosområdet på den norska sidan.

Karta över det område där Märta Ramsten tillsammans med Sven Nyhus gjorde inspelningar i oktober 1968. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv.

Som geografisk avgränsning för inspelningsresan valdes ett område som sträckte sig fem mil på vardera sida om gränsen mellan länderna. Märta Ramsten beskriver det som ett område där ”hela kulturen präglas av konservatism och stor ålderdomlighet”. Med undantag för en nytillkommen turistnäring livnärde sig befolkningen i huvudsak på boskapsskötsel, jakt, fiske och handel och hade så gjort sedan flera hundra år tillbaka.

Ett antal kriterier ställdes upp som definierade vad som skulle betraktas som ”gränsmusik”. Dit räknades bland annat en repertoar som levt i muntlig tradition i minst två generationer och vars existens kunde beläggas på bägge sidor om gränsen i det undersökta området.

Själva inspelningsresan begränsades dock inte till att enbart dokumentera denna gränsmusik. I likhet med tidigare inspelningar var ambitionen att samla in ett så omfattande och så brett folkligt musikmaterial som möjligt, även om fokus den här gången kom att hamna på den instrumentala spelmansmusiken.

 

Gammalt och nytt

Märta Ramsten ansåg att den påfallande ålderdomligheten i området ”naturligtvis också påverkar de musikaliska uttrycken”. Det ska dock inte tolkas som att området var fritt från modernare musikaliska influenser. Visserligen kunde stora delar den lokala spelmanstraditionen spåras ända tillbaka till början av 1700-talet. Men hos många av spelmännen samsades en särpräglad lokal repertoar sida vid sida med låtar som fått nationell spridning via radio och tv.

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen. Foto: Märta Ramsten

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen – vars inspelade repertoar rymmer såväl ålderdomliga polskor som moderna foxtrots – är ett exempel. Han hade lärt spela av fadern Per Myhr, en känd spelman i trakten vars repertoar bland annat dokumenterades av folkmusikupptecknarna Nils och Olof Andersson och publicerades i det stora standardverket Svenska låtar.

Utöver faderns repertoar spelade Jonas Myhr ”med förkärlek gammeldansmusik” och han hade också själv komponerat ett stort antal låtar, ”samtliga med sentimental anstrykning”.


Jonas Myhr – Storhurven efter Per Myhr/Soluppgång på fjället (egen komposition)/Två små fåglar på en gren (foxtrot) [SVA BA 0367-0368]:

 

Enligt Märta Ramsten var det flera av de dokumenterade spelmännen som jämte fiol även spelade dragspel, men med skilda repertoar för respektive instrument. På fiolen äldre lokala spelmanslåtar och på dragspelet en för instrumentet mera typisk gammeldansrepertoar.

Karl Östensson från Funäsdalen spelade dock enbart dragspel. Men fadern hade varit fiolspelmän och Karl Östensson kunde berätta mycket om musiken och om ”livet i forna dagars Funäsdalen”. Han spelade också några låtar ur faderns repertoar men var enligt Märta Ramsten ”mest intresserad av nyare gammeldansmusik och är en stor beundrare av Erik Öst” vars repertoar han lärt sig från radion.


Karl Östensson – Mikaelifröjd [SVA BA 0369]:

 

Storhurv och Lillhurv

Transkription av Jonas Myhrs inspelning av Storhurven. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv.

Inför inspelningsresan hade Märta Ramsten och hennes norske kollega Sven Nyhus beslutat att fråga efter vissa låtar och visor som var kända på bägge sidor om gränsen. Dit hörde två polskor med det säregna namnet ”Hurven” (”Storhurven” respektive ”Lillhurven”). Belägg fanns för att de två polskorna spelats på bägge sidor av gränsen sedan mer än hundra år och under sin resa kunde Ramsten och Nyhus spela in inte mindre än tio versioner av Stor- och Lillhurven.


Sven & Peder Nyhus – Storhurven & Lillhurven [SVA BA 0374]:

 

De inspelade versionerna av hurvarna skulle senare ägnas en egen studie av Märta Ramsten i uppsatsen Hurven – En polska och dess miljö.

 

Trallade låtar

I de svensk-norska gränsområdena tycks det också ha varit vanligt att tralla spelmanslåtar. Med tralla menas här inte bara att sjunga melodin ordlöst utan även att med vissa stavelser understryka dansrytmen på ett liknande sätt som en fiolspelman gör med stråken.

Trallaren Karl Kristiansson från Tännäs i Härjedalen. Foto: Märta Ramsten


Karl Kristiansson – Schottis efter Gravbergs-Halvard [SVA BA 0386]:

 

Nille Henningsgård och Sven Nyhus under inspelningen i Henningsården i Brekke, Norge. Foto: Märta Ramsten

Flera trallare spelades in, och av intervjuer framgår att det i äldre tider varit vanligt att tralla till dans när det saknades spelman. Tidigare nämnde Karl Östensson berättade till exempel att hans farfar ofta trallade till dans i mitten på 1800-talet: ”Han kunde inte spela nå instrument, men han tralla leka som det hette på den tiden. Och dom dansa efter det hela nätterna, så han satt på en upphöjd plats och tralla fram”.

Det förekom också trall i samspel med fiolspelmän. I norska Brekken gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus inspelningar med Nille Henningsgård – av inspelningarna att döma en synnerligen gladlynt kvinna och med ett gediget spelmanspåbrå – när hon trallar tillsammans med fiolspelmannen Egil Skott.


Nille Henningsgård & Eskil Skott – Pols [SVA BA 0381]:

 

Projekt med fortsättning

Totalt spelades 16 spelmän, sångare och trallare samt ett spelmanslag in under den knappa vecka som inspelningarna i gränstraktsområdet pågick. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar.

Märta Ramsten och Sven Nyhus skulle återvända för ytterligare inspelningar sommaren 1969, då även den vokala folkmusiken fick en mera framträdande plats. Inte minst kunde fäbodmusiken dokumenteras i sin ursprungliga miljö eftersom fäbodbruket ännu var i drift i området.

Det inspelade materialet skulle senare utgöra grund till föreläsningar och konferenser liksom till radio- och tv-program. Märta Ramsten publicerade också en mera omfattande studie av gränstraktsmaterialet i den redan nämnda uppsatsen om Hurven.

 

Läs mer

Uppgifterna i det här blogginlägget bygger i huvudsak på Märta Ramstens uppsats Hurven – En polska och dess miljö där även de flesta citaten är hämtade ifrån. Uppsatsen kan beställas från Svenskt visarkiv. Material om inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet finns även i Märta Ramstens personarkiv hos Svenskt visarkiv.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.