Making a Difference: Music, Dance and the Individual

Hur påverkar individer sin omgivning? Hur ser deras relationer till omgivande samhällen ut? Vilka är deras specifika roller i skapandet av musik och dans? Detta är några av de frågor som stod i fokus vid en internationell konferens för musik- och dansetnologer i Limerick, Irland, 16-20 september 2015.

Konferensen anordnades av the European Seminar in Ethnomusicology, ESEM  och ägde rum på The Irish World Academy of Music and Dance, University of Limerick. Programmet kan laddas ner här.

Lärare och studenter vid kurser i irländsk musik och dans vid the Irish World Academy stod för konferensens musikinslag. Foto: Ingrid Åkesson

Lärare och studenter vid kurser i irländsk musik och dans vid the Irish World Academy stod för konferensens musikinslag. Foto: Ingrid Åkesson

Från Sverige deltog fyra delegater med föredrag. Dansetnologen Mats Nilsson talade om Arkivet för folklig dans (nu i Svenskt visarkiv) och dess skapare Henry Sjöberg; musiketnologen Jill Johnsons paper handlade om ett par individuella aktörer och igångsättare i svenskt musikliv, Izzy Young och Steve Roney. Musikverkets Dan Lundberg talade om individuell kontra kollektiv identitet i musikskapande med bland andra den turkiska jazzmusikern Maffy Falay som exempel, och Ingrid Åkesson, Musikverket/Svenskt visarkiv om hur vi kan studera kreativitet i traditionell musik via individuella utövare i arkivmaterial och nutid.

Musiketnologi är ett litet område i Sverige, men internationellt är det en betydande disciplin och omfattar ett stort antal forskare och studenter. För första gången anordnades samma vecka och på samma plats en gemensam konferens för den världsomspännande organisationen International Council of Traditional Music, ICTM  och den nordamerikanska Society for Ethnomusicology, SEM. Temat för den konferensen var Transforming Ethnomusicological Praxis through Activism and Community Engagement . De två konferenserna överlappade varandra med en dag, så att deltagare kunde besöka varandras föredragssessioner. Initiativet till detta möte mellan de tre stora sammanslutningarna av musik- och dansetnologer kom från de respektive presidenterna Salwa El-Shawan Castelo-Branco (ICTM), Beverly Diamond (SEM) och Britta Sweers (ESEM).

Mosaik med motiv ur keltisk mytologi, Irish World Academy. Foto: Ingrid Åkesson.

Mosaik med motiv ur keltisk mytologi, Irish World Academy. Foto: Ingrid Åkesson.

Intervju med en banjolegendar

När Tom Paley och hans dåvarande fru Claudia kom till Sverige från New York 1963 hamnade de mitt i den svenska visvågen. Tom som var en skicklig banjospelare, gitarrist och sångare blev snabbt en eftertraktad medmusiker bland de svenska vissångarna. Han spelade och umgicks i kretsarna av bland annat Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Hans drivna banjospel kan bland annat höras på Jailbirds Singers ”Tjyvballader och barnatro” från 1964.

Den 13 september träffade Visarkivets Dan Lundberg Tom i London, där han bor i dag, för en längre intervju om hans musikerbana och om relationen till svensk folkmusik och visa.

Tom Paley

Tom Paley spelar vid en session på puben Shakespear’s Head i London den 13 september 2015. Foto: Dan Lundberg

Toms karriär satte fart på 50-talet i New York där han spelade med musiker som Woody Guthrie och Pete Seeger. Han var med och startade New Lost City Ramblers tillsammans med John Cohen och Mike Seeger i slutet av 1950-talet. När han flyttade till Sverige var det delvis av politiska orsaker berättar han – inte minst för att Sverige aktivt tog ställning mot Vietnamkriget. I Sverige bodde han fram till 1966 då han bosatte sig i London, där han fortfarande bor.

Nuförtiden spelar han mycket med sin son Ben Paley. Tom Paley är fortfarande vid 87 års ålder en aktiv musiker i Londons folkmusikkretsar. Under tiden i Sverige fick han smak för svensk folkmusik och har besökt spelkompisar i Sverige regelbundet fram till för några år sedan när han började trappa ner på resandet.

Segelfartyg och visor från sjön

Lördagen den 29 augusti anordnade Svenskt visarkiv och Sjöhistoriska museet en gemensam festival på Galärvarvet i Stockholm. Kajen bakom Vasamuseet var fylld av segelfartyg och den som ville var välkommen att gå ombord på de vackra skutorna. På Isbrytaren Sankt Erik fanns en scen där man kunde lyssna på shantys, sjömansvisor, emigrantvisor och andra visor med anknytning till resande över vatten, havet och sjöfarten.

Vid Galärvarvet bakom Vasamuseet hade det samlats segelfartyg som kom seglande från olika håll. Foto: Kajsa Dahlström.

Vid Galärvarvet bakom Vasamuseet hade det samlats segelfartyg som kom seglande från olika håll. Foto: Kajsa Dahlström.

Först ut bland artisterna var Fred Lane som tog med publiken på en tidsresa till det hårda arbetet ombord på segelfartygen. På skeppen höll man takten i arbetet med hjälp av sånger, och i sitt framförande agerade Fred shantyman, den som sjöng före i sångerna. Publiken fick – som sjömännen gjorde förr – fylla i svaren. På de stora haven var språket engelska, vilket också återspeglades i programmets sånger som till stor del var just engelska. Men såväl svenska som sicilianska sånger framfördes också.

I Visarkivets samlingar finns många handskrivna visböcker efter sjömän som har samlat, bytt och skrivit ned visor i böcker de haft med sig på färden. Här kan man finna många olika typer av visor: dels rena sjömansvisor, dels helt andra slags visor som de lärt av varandra och på de platser de besökt. Gruppen Irmelin har på ett liknande sätt gett sig ut på Nordsjön på en musikalisk seglats och samlat in visor. I sitt framträdande på Galärvarvet framförde de visor från olika områden runt omkring Nordsjöns kust. Publiken fick ta del av rena sjömanvisor liksom visor från bland annat Shetlandsöarna, Färöarna, Bohuslän, Norge och England, allt framfört i trestämmiga arrangemang.

Maria Misgeld sjöng Emigrantvisor till eget ackompanjemang på autoharp. Foto: Johan Sturk.

Maria Misgeld sjöng emigrantvisor
till eget ackompanjemang på autoharp. Foto: Johan Sturk.

Maria Misgeld och Dag Westling framförde sitt program Thousands are sailing. Genom musiken berättade de om emigranterna som for från Sverige, ut över vattnet, den långa vägen till Amerika. Programmet omfattade många sorgliga avskedsvisor men också visor som berättade om hopp och om drömmen om ett bättre liv.

Maria Misgeld framförde även en nyskiven sång om alla de som flyr över Medelhavet, och knöt på så sätt ihop vår egen historia med dagens migration. Denna parallell var även något som Fred Lane tog upp i sitt program, vilket också gjorde konserten högst aktuell.

 

 

 

Den sista gruppen i festivalen var Tree´s a chord. Denna grupp studenter från KMH hade gjort en djupdykning i shantyn och funderat över hur det kunde låta på de stora skeppen när man sjöng tillsammans. De lät musiken ha sitt eget liv, där både stämmor, melodi och text kunde förändras utifrån stundens ingivelse, dock inneslutet i Shantyns fasta form. Även här kunde publiken vara med i svaren och sjunga.

//Kajsa Dahlström

Tree´s a chord sjöng Shantys i tre stämmor. Foto: Johan Sturk.

Tree´s a chord sjöng shantys i tre stämmor. Foto: Johan Sturk.