Kategoriarkiv: Svenskt visarkiv

Monica Zetterlund 1968

Postat den av
Svartvitt fotografi av Monica Zetterlund bakom mikrofonen på Stockholms Jazzfestival 1968. Foto: Christer Landergren

Monica Zetterlund 1968. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv föreställer Monica Zetterlund på scen på Stockholms Jazzfestival sommaren 1968. Foto: Christer Landergren.

Monica Zetterlund, född 20 september 1937 i Hagfors och död 12 maj 2005 i Stockholm, tillhör en av de mest folkkära artister som vi har haft i Sverige. Hennes mångsidighet – sångerska, kabaréartist och filmskådespelerska – gjorde att det fanns en ”Monica” för alla.

Slog igenom som jazzsångerska

Hon uppmärksammades först som jazzsångerska i slutet av 1950-talet i Ib Glindemanns orkester och blev senare riksbekant genom revyer av Hasse Alfredson och Tage Danielsson på 1960-talet. 1964 sjöng hon in skivan Waltz for Debbie med pianisten Bill Evans trio, en inspelning som räknas till de främsta i hela genren även i en internationell jämförelse.

Som en konstrast till mer humorinriktade revyer och filmer på 1960-talet, som till exempel Att angöra en brygga (1965), gjorde hon rollen som den prostituerade Ulrika i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs romansvit: Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Sviten blev till två filmer Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) samt en längre tv-version.

Personligt uttryck

Som sångerska hade hon en mycket personlig röst och rörde hon sig fritt över genrerna i allt från jazzstandards till folkvisor och poplåtar, inte sällan med svensk text.

Monica Zetterlund är just nu högaktuell i och med filmen Monica Z, i regi av Per Fly och manus av Peter Birro, där den långfilmdebuterande Edda Magnason gör rollen som Monica.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv

Till Månadens bild i augusti

Mästerspelmän på Skansen!

Postat den av

Olov Johansson, Lisa Eriksson Långbacka och Lena Willemark utanför Seglora kyrka på Skansen. Foto: Anna Nyander

Lisa Eriksson Långbacka, Lena Willemark och Olov Johansson bjöd på en fantastisk Mästerspelmanskonsert på Riksspelmansstämman på Skansen den 31 augusti. Det var en intim konsert med både solo-, duo- och triospel som bjöd på både traditionella låtar och nyskrivet material.

Konsertens fjärde mästerspelman, Nisse Nordström, hade dessvärre blivit sjuk och kunde inte deltaga. Den som inte var på plats och hörde konserten direkt kan höra den senare i Sveriges Radio.

Månadens bild

Postat den av

Bengt Hallberg 1969. Foto: Christer Landergren (Klicka på bilden för större version.)

I Svenskt visarkivs samlingar finns över 12 000 jazzfotografier. Här finns svenska storheter som Lars Gullin och Monica Zetterlund avbildade, likaså internationella stjärnor som Aretha Franklin och Quincy Jones. I den nystartade serien Månadens bild lyfter vi fram några av dessa bilder.

Jazzen viktig för fotokonsten

Att dokumentera jazzmusiker och jazzmiljöer på bild utvecklades tidigt till en betydande genre inom fotokonsten. Musikernas uttryck och rörelser var tacksamt att fånga på bild och en viktig del av konceptet när grammofonskivorna började få bildomslag på 1950-talet.

Bland de stora namnen inom jazzfoto brukar man nämna fotografer som till exempel Francis Wolff på skivbolaget Blue Note och William Claxton. Mindre kända är de svenska jazzfotografer som tog bilder i världsklass, helt i paritet med de ovan nämnda. Till dessa hör bland andra Christer Landergren, vars samlade bildskatt nu finns på Svenskt visarkiv.

Fotografier av Christer Landergren

Christer Landergren, född i Uppsala 1941 och död i Stockholm 2006, var en frilansande jazzfotograf och arbetade bland annat för jazztidskriften Orkester Journalen från 1965 och fram till sin död. Han var från början elev och medhjälpare till fotografen Christer Strömholm. Landergren hade flera utställningar och medverkade i böcker som hans egen Body and Soul (1987) och i Den Gyllene Cirkeln (2002) om jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm på 1960-talet. Månadens bild på Bengt Hallberg är tagen av Christer Landergren 1969.

Prisad pianist och kompositör

Bengt Hallberg, född 13 september 1932 i Göteborg och död 2 juli i Uppsala 2013, var en betydande pianist, arrangör och kompositör med ett brett verksamhetsfält inom jazz, populär- och konstmusik. Han var också ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien.

2010 tilldelades han Lars Gullin-priset med motiveringen:

”Bengt Hallberg är en av landets mest mångsidiga musiker. Som ung pianist bidrog han till att placera Sverige på världskartan. Hans personliga spel, med klassiskt anslag och oemotståndligt sväng, rymmer såväl enkelhet som intrikat musikalisk rikedom. Egenskaper som gjort honom till en efterfrågad pianist och idealisk medmusiker till Lars Gullin. Deras samarbete resulterade i några av 50-talets främsta jazzinspelningar. Hallberg deltog på Gullins första inspelning i eget namn (1951) och på hans sista (1976). Som pianist har han framträtt solo och i olika ensembler, allt ifrån duo till storband. Som kompositör och arrangör har han en genrebredd och ett konstnärskap som täcker såväl det jazzmusikaliska fältet som den klassiska musiken. I likhet med Gullin bygger Hallberg sin musik på en solid svensk grund, där nationalromantiska drag är framträdande. Hans bredd och musikaliska mångsidighet har resulterat i körararrangemang, populärmusik samt film- och TV-musik. Hans verk ingår i det musikaliska kulturarvet”.

Uppskattad comeback

Förutom inspelningar med Lars Gullin, medverkade Hallberg på flera av 1950-talets klassiska svenska jazzinspelningar med Stan Getz och Quincy Jones med flera. Han gjorde senare skivor i eget namn och medverkade i Radiojazzgruppen samt i Trio con Tromba med Jan Allan och Georg Riedel.

I samband med Lars Gullin-priset återupptog han sitt musicerande, som då legat nere i närmare 10 år. Det blev upptakten till en mycket uppskattad comeback, med nya skivinspelningar och konserter inbokade för år framåt, men som fick ett abrupt slut i och med Hallbergs hastiga bortgång.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv

Mixa eller maxa i Slovakien

Postat den av

Slovakiska bymuseet

Svenskt visarkivs Anders Hammarlund återkom nyligen från ett forskningsbesök i staden Martin i Slovakien. Platsen har sedan 1860-talet varit ett centrum för det slovakiska identitetsbygget; här skapades arkiv, bibliotek, förlag, folkkultursamlingar, museer, teatrar – allt för att skapa en nationell identitet. I Martin finns också Muzeum slovenskej dediny, det slovakiska bymuseet, även kallat Skanzen, eftersom det var Skansen i Stockholm som var förbild för anläggningen. Anders besök i Martin var ett led i det pågående forskningsprojektet Mixa eller maxa, som studerar kulturarvsarbete och insamlingsideologier ur europeiskt perspektiv. Vilken roll spelar institutionerna i Martin i dagens hantering av ”det slovakiska”, när EU-flaggan samsas med Slovakiens fana på det etnografiska museets fasad…

Seminarium om skillingtryck som källmaterial

Postat den av

Svenskt visarkiv och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur bjuder in till en heldag om skillingtryck som källmaterial. Seminariet hålls i Uppsala tisdag den 17 september.

Från tiggarverser till romantik

Blindvisa ur Visarkivets samling

I populärt språkbruk används skillingtryck ofta om en särskild sorts visor, men egentligen är det ett begrepp för själva mediet: en enkel trycksak med visor och berättelser riktade till en folklig publik. Skillingtrycksutgivning i Sverige finns belagd sedan slutet av 1500-talet och spänner över mer än tre sekel.

Eftersom skillingtryck i hög grad innehåller vistexter är det framför allt visforskare och musiketnologer som har använt dem som källor. Men med tanke på att texterna är av minst sagt blandad karaktär – från nyhetsrapportering till komik, från tiggarverser till andliga sånger och skir romantik – kan källmaterial vara produktivt för många andra discipliner.

Ökat intresse för skillingtryck

På senare år kan man notera ett ökande intresse för skillingtryck som forskningsmaterial, och detta trots att beståndet i Sverige ännu är relativt svåröverskådligt och -tillgängligt.

Ett antal forskare, varav flera är eller har varit verksamma vid Svenskt visarkiv, föreläser under dagen. Antalet platser är begränsat och först till kvarn gäller. Anmäl dig till Kungl. Gustav Adolfs Akademien.

Program och mer information (PDF)

Välkomna!

Mer läsning

Svenska musiketnologer i Shanghai

Postat den av
Välkomstbanderoll

Välkomstbanderoll

Onsdagen den 17 juli 2013 avslutades 2013 års världskonferens för musiketnologer. Årets möte för International Council for Traditional Music hölls denna gång i Kina där Shanghai Conservatory of Music stod som värd. Som vanligt var det ett sprängfyllt evenemang med ca 400 presentationer, 35 paneler och mycket annat. Från myndighetens deltog Anders Hammarlund, Dan Lundberg och dansforskaren Mats Nilsson.

Professor Yang Xuejin

Professor Yang Xuejin, bild från programbladet.

Anders Hammarlund presenterade sitt forskningsprojekt om Abraham Baer, Dan Lundberg talade om Visarkivets samlingar av ”kåklåtar” och Mats Nilsson presenterade sin forskning om Arkivet för folklig dans.

Som brukligt bjöds delegaterna på många kulturupplevelser utöver konferensen, bl.a. konserter med musik från olika delar av Kina och ur olika genrer. På tisdagskvällen fick vi höra ”Voices from Shanghai” – ett återskapande av den jazzscen som existerade i Shanghai 1927–49. Idag är det politiska läget sådant att det varit möjligt att låta jazzen åter ta plats. På bilden syns professor Yang Xuejin från konservatoriet i Shanghai som sjöng ackompanjerad av storbandet Shanghai Light Music Orchestra.

Nyfunna låtar för härjedalspipa

Postat den av

Tre låtar för härjedalspipa har hittats i Folkmusikkommissionens notsamling – låtar som hittills har legat gömda och glömda i Svenskt visarkivs samlingar.

Det är främst tack vare de två bröderna och spelmännen Jonas Jönsson (1864–1951) och Ol’Jansa (Olof Jönsson) (1867–1953) som kunskapen om härjedalspipan och dess traditioner lever kvar än i dag.

Spelpipor tillverkades traditionellt i Härjedalen av särskilt tätvuxen gran, vuxen ur den näringsfattiga härjedalska myllan. En av dem som byggde detta folkmusikinstrument – en sexhålsflöjt av blockflöjtstyp – var Jonas Jönsson från Överberg, norr om Sveg.

Hans flöjter är förlagan till det vi i dag kallar härjedalspipan. Pipan fick sitt nuvarande namn först på 1980-talet när folkmusikerna Ale Möller, Mats Berglund, Lasse Sörlin och Greger Brändström bestämde sig för att återskapa det instrument som Ol’Jansa spelade på. Efter deras insats började instrumentet att tillverkas på nytt på 1990-talet.

Ol'Jansas låtbokEfter Ol’Jansa finns ett rikt och unikt inspelat material av låtar på härjedalspipa. Noterna till 20 av de låtar som spelats in med Olof Jönsson har tidigare publicerats av Svenskt visarkiv och spelmannen Emma Grut i boken Ol’Jansas låtbok.

Länge har man trott att låtarna i Ol’Jansas låtbok och de inspelningar som har gjorts av Sveriges radio och Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala var den enda bevarade musiken för härjedalspipa. Men nu har det visat sig att det finns mer – i Svenskt visarkivs samlingar.

När spelmannen Esbjörn Wettermark satt och letade efter Hälsingematerial i Folkmusikkommissionen – en notsamling med cirka 45 000 sidor med upptecknade folkmusikvisor och -låtar – hittade han tre låtar efter Olof Jönsson som, så vitt vi vet, inte har uppmärksammats tidigare. Här kallas härjedalspipan kort och gott för träpipa. Noterna till låtarna hittar du på bild 19 och 20 i Nils Häggs uppteckningar i Folkmusikkommissionen.

Låtarna skiljer sig från många andra uppteckningar eftersom de är tvåstämmiga. Esbjörn Wettermarks teori är att det är insamlaren Nils Hägg eller dennes farbror, kompositören Jacob Adolf Hägg, som har skrivit det tvåstämmiga arrangemanget. Å andra sidan har Folkmusikkommissionens initiativtagare Nils Andersson antecknat från spelmanstävlingen i Sveg 1909 hur bröderna Olof och Jonas Jönsson deltog på träpipor och spelade två polskor och en marsch.

Om bröderna spelade i stämmor eller unisont vet vi inte. Dan Lundberg, överbibliotekarie och arkivchef på Statens musikverk, tillika riksspelman på härjedalspipa, beslöt sig för att testa och har bland annat gjort en tvåstämmig provinspelning av Flageoletten – polska efter Ol’Jansa.

Lyssna här!

Språkhistorien betraktad underifrån: konferens om ”vanligt folks” läsande och skrivande

Postat den av

Humboldt-Universität i Berlin där Nordeuropa-Institut huserar.    Foto: Susanne Haugen.

”The Agents and Artefacts of Vernacular Literacy Practices in Late Pre-Modern Europe” var den ståtliga rubriken på den internationella konferens om vardagligt skriftbruk som hölls 13–15 juni 2013 vid Humboldt-Universität i Berlin. Ämnena som togs upp till belysning utgick däremot ifrån högst prosaiska artefakter, sådana som länge har förbisetts av kulturforskningen men som är viktiga dokument i förståelsen av icke-privilegierade personers skrivande, läsande och livsvillkor vid olika tidpunkter.

Medverkande var sociolingvister, filologer, litteraturforskare och historiker från hela Europa. I föredragen presenterades pågående forskning på området, däribland om finska soldaters klagobrev till ryska administrationen, lappar som medföljde barn som lämnades in på barnhem, isländska bönders litteraturavskrifter och filmbolagens instruktioner till amatörmanusskribenter i spelfilmens barndom. Visarkivets Karin Strand medverkade med ett föredrag om tiggarverser i skillingtryck betraktade som folkliga självbiografier. Se hela programmet här.

Forskningsarkivarie Karin Strand talar om tiggarverser i skillingtryck.                         Foto: Susanne Haugen.

Största delen av konferensen hölls i universitetets huvudbyggnad men fredagskvällens program var förlagt till de nordiska ambassadernas lokaler. Förutom kvällsföreläsningar fick deltagarna en introduktion till de nordiska ambassadernas verksamheter och interna samarbete i Berlin.

Som konferensarrangörer stod Nordeuropa-Institut vid Humboldtuniversitetet och det nordiska nätverket ”Reading and writing from below. Toward a new social history of literacy in the Nordic sphere during the long 19th century”.

 

En bön för moderniteten! Ny bok från Svenskt visarkiv

Postat den av

Anders Hammarlunds nya bok, som handlar om Abraham Baer och hans verksamhet som judisk kantor och musikforskare i 1800-talets Göteborg, är nu publicerad – både som bok på svenska (En bön för moderniteten. Kultur och politik i Abraham Baers värld) och som onlinepublikation på engelska (A Prayer for modernity. Politics and Culture in the World of Abraham Baer).

"Baal t'fillah oder Der practische Vorbeter" (1877), titelbladet

”Baal t’fillah oder Der practische Vorbeter” (1877), titelbladet

Baer gjorde en banbrytande insats med sin dokumentation av den europeiska synagogans musiktradition, Baal t’fillah oder Der practische Vorbeter, som gavs ut i Göteborg 1877.

Boken presenterades vid ett välbesökt evenemang i Svenskt visarkivs och Musik- och teaterbibliotekets expeditionslokaler tisdagen den 11 juni. I ett vindlande samtal mellan professor Lars Dencik och författaren fördes en trollbunden publik med till 1800-talets intensiva diskussion kring kultur, religion, nation och identitet. Vad förenar de frigjorda medborgarna i ett modernt samhälle, där religionen blivit en privatsak? Hur gestaltas religionen förnuftigt? Hur är samhället möjligt …

Nothäfte med Lapp-Nils-låtar digitaliserat

Postat den av
Per Danielsson vid 97 års ålder. Foto ur arkivet.

Per Danielsson vid 97 års ålder. Foto ur arkivet.

Det är inte varje dag det dyker upp bortglömda uppteckningar efter elever till den jämtländske storspelmannen Lapp-Nils. Men så skedde härom veckan på Svenskt visarkiv.

Vi fick in ett nothäfte för kopiering som Peter Sahlin (1874–1966) från Åre ägt. Det var Sahlins sonson och namne, basisten Peter Sahlin, som nu äger häftet och som lånade ut det. Häftet är daterat 1920 och består huvudsakligen av uppteckningar av Per Danielsson (1822–1922) gjorda dels av Sahlin själv och dels av Bengt Bixo (1879–1962) från Mörsil. Danielsson ska enligt standardverket Svenska låtar ha varit Lapp-Nils bäste elev.

Lapp-Nils (1804–1870) från Hallen i Offerdal i västra Jämtland var den viktigaste stilbildarna för den instrumentala folkmusiken i Jämtland under 1800-talet. Hans egentliga namn var Nils Jonsson. Namnet Lapp-Nils fick han för att hans far var ”sockenlapp” i Hallen. I Jämtland användes beteckningen sockenlapp för en i socknen bofast same som mot ersättning åtog sig att flå hästar och hundar. Denna syssla ansågs ”oren” av bondbefolkningen.

Lapp-Nils verkade som spelman redan som fjortonåring. Efter att ha gått i lära hos spelmän i norska Trøndelag blev Lapp-Nils känd som storspelman i hela Jämtland. Att Lapp-Nils blev så vida känd har troligen också att göra med att han delvis försörjde sig som gårdfarihandlare och ofta var på resande fot. Lapp-Nils påverkan på spelmansmusiken i Jämtland och grannlandskapen Medelpad och Ångermanland skymtar inte minst i Svenska låtar, där många spelmän uppger att de har låtar efter denne spelman.

Lapp-Nils var förebild för hundratals spelmän inom ett stort område i såväl Sverige som Norge. Att han kunde bli det trots sitt samiska ursprung är i sig ett tecken på hans unika storhet.

Nothäftet har nu digitaliserats och finns tillgängligt på webben.

Till Peter Sahlins notbok