Månadens bild: Merit Hemmingson

Merit Hemmingson kopplar av i pausen på Svt med en coca-cola, den 5 mars 1963. Foto: Ove Alström/Svenskt visarkiv

Merit Hemmingson kopplar av i pausen på Svt med en coca-cola, den 5 mars 1963. Foto: Ove Alström/Svenskt visarkiv

Månadens bild från Svenskt visarkiv föreställer Merit Hemmingson (född 1940), organist, pianist, sångerska och kompositör, och tar oss drygt 50 år tillbaka i tiden.

Fredagen den 26 april 1963 fick tv-tittarna i Sverige vara med om något mycket ovanligt. På bästa sändningstid, mellan klockan 19 och 19.30, framträdde i programmet Trumpeten – Jazzmusikaliskt allehanda en orkester bestående av fem kvinnor.

Vid denna tid hade Svt bara en kanal vilket gör att många tittare, som dukat fram tv-kannan med kaffe för en stunds ”fredagsmys”, bör ha sett detta inslag i ett program, som också bjöd på annan ”god” jazzmusik av mer traditionellt manligt slag.

Presentatör var den imposanta tv-profilen Simon Brehm som inledningsvis intervjuar en något blyg Merit Hemmingson, som vid detta tillfälle var endast 22 år. Orkestern, som kallade sig Merit H. and her Girl Stars, bestod förutom Merit på piano av: Jean Davis, trumpet, Bert Etta Davis (Lady Bird), altsax, Eileen Chance, bas, och Bernadine Warren, trummor.

Producent för programmet var den geniala Lasse Sarri.

I en intervju på nätet (2013) berättar Merit för Jan-Erik Zandersson:

Du var också en vända i USA då, hur kom det sig och vad var bakgrunden till kvintetten Merit H. And her Girl Stars – och hur togs ni emot på den tiden när rasismen var vardag?
– Min plan var att gå på Oscar Petersons jazzskola i Toronto, men istället blev jag ivägskickad för att sätta ihop ett band med kvinnliga svarta jazzmusiker, vilket jag också gjorde under tre månader i New York (altsax, trumpet, bas och trummor och mig själv på piano). I NY fick jag bl.a. sitta in med Miles Davis’ band en kväll på Village Vanguard och fick privatlektioner av både Lalo Schifrin och Joe Zawinul. Med tjejbandet turnerade vi därefter i Sverige ett drygt halvår – som också blev ”drygt” från mitt perspektiv med mycket raskomplex etc… Efter avslutad turné var jag tvungen att ta något sabbatsår från spelandet och det blev också min definitiva brytning med den renodlade jazzen.

Gruppen framträdde också på danssalongen Nalen i Stockholm, 15 februari 1963, vilket recenserades i jazztidskrifterna Estrad och Orkesterjournalen.

I Estrad skrev en i stort sett nöjd Rolf Dahlgren (Estrad nr.3, 1963)

”Flickorna spelar en renhårig, frisk jazz som har kraft och sting och i sina bästa stunder svänger ganska fint”

Om ”Lady Bird” skriver Rolf Dahlgren:

”Att påstå att den frodiga miss Lady Bird spelade som en hel karl kanske tas som en förolämpning i ett ambitiöst damband, men det är vad man närmast skulle vilja säga”

Sammanfattningsvis Rolf Dahlgren:

”Överhuvudtaget var det anmärkningsvärt med vilken kraft flickorna vågade spela ut – det var inget försiktigt ’frökenlir’ där inte!”

Göran Leijonhufvud intervjuade Merit Hemmingson i Orkesterjournalen (OJ nr.3, 1963)

Merit Hemmingson säger:

”Egentligen är det lite larvigt att tussa ihop ett gäng musiker bara för att dom råkar vara flickor, men dom är ju så bra, så nu är det bara roligt. Inte tror jag det blir nån speciell sorts jazz av det hela. Varför skulle inte tjejer kunna spela jazz? Egentligen borde jag bli förbannad när dom bedömer vår musik och ’manlig’ musik olika, men det är naturligtvis vad dom kommer att göra”.

Göran Leijonhufvud skrev om konserten:

”Men det vore felaktigt och förolämpande att snegla till kvintettmedlemmarnas kön vid bedömning, likväl som det är fel att låta sig påverkas av en musikers hudfärg. Samtidigt kan det inte förnekas att det är just de inblandades kön som gör det hela till en säljbar gimmick, men det har ju inte med det jazzmusikaliska värdet att göra”.

/Roger Bergner

Månadens bild: Nannie Porres

Nannie Porres på Stockholmsterassen hösten 1969. Foto: Christer Landergren

Nannie Porres på Stockholmsterassen hösten 1969. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1969 och föreställer jazzsångerskan Nannie Porres, avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Nannie Porres, född 30 april 1939, är en av våra främsta jazz- och vissångerskor. Hon slog igenom 1957 i kretsen kring pianisten Claes-Göran Fagerstedt och tenorsaxofonisten Bernt Rosengren i gruppen Jazz Club 57. Hennes fylliga och något mörka röst var idealisk för den hardbop-orienterade jazz som gruppen spelade. En röst som hon senare också fick användning för när hon började sjunga blues, pop och visa.

Att röra sig fritt över genregränserna var inte bara något som låg i tiden i skarven mellan 1960- och 70-tal, utan det är något som alltid varit helt naturligt för Nannie Porres.

Den första skivan i eget namn kom 1971, mästerverket I thought about you. Senare följde en rad uppmärksammade skivor som: Närbild (1976) och Kärlekens ögon (1977).
Fagerstedt och Rosengren har fortsatt att vara hennes musikaliska följeslagare genom åren.

Svenskt visarkiv vill också passa på att gratulera Nannie på 75 årsdagen!

Grattis!

För den som vill läsa mer om Nannie Porres rekommenderas Viveka Hellströms uppsats Vägen till orden som svänger. En studie om jazzsångerskan Nannie Porres, (Kungl. Musikhögskolan oktober 2009)

/Roger Bergner

Månadens bild: Börje Fredriksson

Börje Fredriksson våren 1967. Fotograf: Christer Landergren

Börje Fredriksson våren 1967. Fotograf: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1967 och föreställer saxofonisten Börje Fredriksson (1937–1968), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Tenorsaxofonisten och kompositören Börje Fredriksson (1937–1968) tillhör samma generation av saxofonister som Gilbert Holmström, Bernt Rosengren och Bosse Wärmell.

Alla kom de fram under 60-talet och bidrog till att utveckla jazzen i Sverige mot ett modernare uttryck. För Fredriksson var John Coltrane en viktig inspirationskälla. Men han utvecklade under sitt korta liv ett ”sound” som var helt hans eget. Fredriksson var också en framstående kompositör och skrev en rad mycket fina och originella låtar som han gärna spelade.

Börje Fredriksson föddes i Eskilstuna men var huvudsakligen verksam i Stockholm, då han inte var ute på turné. Situationen för många jazzmusiker i Sverige var dock tuff under denna tid, med svårigheter att få speljobb. Fredriksson tillhörde de som inte ville kompromissa med sina musikaliska ideal vilket naturligtvis tärde på både kropp och själ.

Första skivan Intervall kom 1966, som han också fick Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan för. Fredriksson spelade ofta med musiker som pianisterna Lars Sjösten och den då mycket unge Bobo Stenson, som har fortsatt att spela Fredrikssons musik långt efter dennes död i gruppen Sister Maj`s Blouse med tenorsaxofonisten Joakim Milder. På så vis har arvet efter en av svenskt 60-tals mest intressanta musiker förts vidare.

Börje Fredriksson går att höra med olika grupper på Svensk Jazzhistoria vol.9 och vol.10 i Caprices skivserie.

/ Roger Bergner

Månadens bild: Red Mitchell

Red Mitchell, 1991. Foto: Christer Landergren

Red Mitchell, 1991. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1991 och föreställer jazzbasisten Red Mitchell (1927–1992), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Keith Moore Mitchell föddes i New York den 20 september 1927. Han visade tidigt intresse för musik. Under uppväxten i New Jersey, blev han uppmuntrad av sina föräldrar att satsa på musik. Efter nio år av pianolektioner, fyra år av altsax och klarinett, började han spela bas i armén 1947.

Den 8 november 1992 dog Red Mitchell av en stroke bara 10 månader efter att han och hans fru Diane, hade återvänt till USA från Sverige, där han hade varit bosatt sedan 1968.

Läs Doug Ramseys text om Red Mitchell nedan, som också ingår i CD-skivan What I Am med Red Mitchell som är utgiven på Caprice Records.

Following his social and political impulses, in 1968 Red Mitchell moved from the United States to Sweden. His 24 years in Scandinavia were among the most fulfilling in the life and career of a man honored for the brilliance of his music making. In his book Cats of Any Color, Gene Lees quoted Mitchell’s account of discovering his compatibility with Sweden. It happened when he was 27 years old and on tour with a group of musicians that included Billie Holiday.

“We were being driven around Stockholm the first day in a stretch limousine,” Mitchell told Lees.  “Billie thought they were just showing us the nicer parts of town. She said, ‘Take us to the slums, I want to see the slums.’ Somebody said, “There are no slums.’ And she said, ‘What?’

“And somebody else said, ‘There’s no Beverly Hills, either.’

“And then I reacted to that. I said, ‘No slums, no Beverly Hills? Is this just Stockholm you’re talking about?’

“They said, ‘No, it’s like that all around Sweden—every city.’

“I thought, ‘Jesus! Dis mus’ be de place.”

That was in 1954. Fourteen years later, Mitchell became one of several expatriate American musicians who left behind what he described to Lees as “the institutionalization of violence and racism” in the US in the late 1960s. He emphasized that he was also attracted to Sweden by the cultural atmosphere, including the quality of the country’s jazz artists and its classical musicians. He made close connections in the Stockholm jazz community, and he expanded beyond the playing that had made him one of the most honored bassists of his generation. Long admired by his colleagues for his verbal and literary skills, over the years Mitchell had occasionally sung original songs with lyrics reflecting his humanism and his dedication to an emerging environmental movement. His Caprice albums gave him important outlets for all of his skills—on the bass, at the piano and as composer and lyricist.

By the time he recorded What I Am a decade after his arrival in Sweden, Red had become more than just another transplanted American musician escaping benighted politics and an unfair social system. His widow Diane, a fellow American whom he met in Sweden, told me, “He realized that he had to say hello to the Swedish people if he was going to get enough recognition.” He took a job in the house band on a popular television talk show. On occasion, the host would interview him. Diane said, “Red loved to talk. That’s how people got to know him outside of the jazz world, so that he was considered one of those icons of Swedish entertainment life at the time, playing with people like Monica Zetterlund and Svend Asmussen and a lot with Alice Babs, who was really the big national jazz star.

With this album and Blues For a Crushed Soul by the quintet he named Communication, Red’s presence in Sweden grew. Trumpeter Bosse Broberg remembers the pleasure of working with Red.

“His emotional gifts were indeed tremendous, emerging from his comprehension of the word ‘communication,’ for him a term with many dimensions, angles and facts of human and universal nature. Musically, I learned from Red to expand my modest ambitions into directions I didn’t imagine being able to achieve. Besides Red was also one of the most humorous persons I´ve had the privilege to know and you can easily trace that in his wonderful philosophical lyrics. Of course on top of this, his music has a very special ‘tinge.’”

Elsewhere in this CD package you will find Red’s appreciation of Broberg and the other members of Communication.

Red’s “The Sun and the Water,” helped stimulate the country’s growing environmental consciousness and became a hit. Still, Diane remembers, “The general public probably didn’t realize how much value he put on his songs and his poetry.” Public awareness increased when Red began playing piano and singing his songs in the bar of the Stortorgskällaren restaurant on the square in old town Stockholm. Then, following the success of his Caprice solo album Home Suite CAP 21313, the company arranged for two concert tours of Sweden.

“They hired me to be the roadie,” Diane said. “It was just Red and me and the sound system, and we traveled around to 44 little towns where they had small libraries or art museums, nice intimate settings. It was terrific. That was when he was really at one with himself, playing the bass and being able to go to the piano and sing. He really wanted to communicate his thoughts. He was a great poet, and he was funny. You can hear it in the lyrics. The biggest thing I miss about not having him here is that we used to laugh all the time. When you live alone, you’re not laughing as much, you know, but he used to have me on the floor laughing.”

In 1992, Red and Diane returned from Sweden to the United States. They chose another haven, the Pacific Northwest, where many prominent musicians were seeking refuge from the pressures of life in New York and Los Angeles. From their new home in Salem, Oregon, Red played engagements up and down the west coast. Some resulted in recordings, among them splendid duo albums with pianists Roger Kellaway and George Cables, and one with guitarist Joe Beck. In late October, Red had a mild heart attack that put him in the hospital. Released, he celebrated a favorable report on his health and, on November 3, the election of Bill Clinton as president of the United States. That night, he had a stroke and fell into a coma. Five days later, he was gone.

/Doug Ramsey

Doug Ramsey is the author of the award-winning Take Five: The Public and Private Lives of Paul Desmond. He blogs about jazz and other matters at Rifftides.

Läs mer om Caprice Records utgivning av What I am
Läs mer om Red Mitchell

Månadens bild: Alice Babs

Alice Babs, 1939. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Alice Babs, 1939. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Söndag den 26 januari fyller Alice Babs 90 år. Lasse Zackrisson, Alice Babs producent och tidigare medarbetare på Svenskt visarkiv, ber att få gratulera.

”Alice Babs är en Sveriges absolut mest spännande artister någonsin med en mångfald som får det mesta i nöjesbranschen att blekna. Visste ni att Alice Babs skapade en Babs-feber som orsakade mer rabalder än vad både Elvis och Beatles åstadkom här i Sverige (kanske för att Babs redan banat väg för ungdomsmusiken här).

Hon lanserade Povel Ramel. Hon har arbetat med jazzgiganter som Louis Armstrong och Duke Ellington. Frank Sinatra beundrade henne. Hon var den första som fick guldskiva i Sverige. Hon var den första svenska artist som låg på Billboardlistan i USA. Hon sjöng Sveriges första bidrag till Melodifestivalen.

Alice Babs samlingar som finns på Svenskt visarkiv är omfattande och rymmer material från hennes första tidningsklipp i Västervikstidningen till unika ljud- och videoinspelningar med Duke Ellington. Svenskt visarkiv samt undertecknad gratulerar Alice Babs varmt på hennes 90-årsdag!”

/Lasse Zackrisson

Jazzens lucior

Luciafirande på Salle de Paris i Stockholm 1948. . Brehms orkester, som var ställets husband, bestod vid det möjligtvis något överförfriskade tillfället av, från vänster: Leppe Sundevall som spelade trumpet, Gösta Theselius, välkänd arrangör, pianist och tenorsaxofonist, Arne Domnérus på altsaxofon och klarinett, sångaren Chris Dane, Tage Eriksson på trummor samt kapellmästaren Simon Brehm själv på bas. Fotograf: Okänd/Svenskt visarkiv

Luciafirande på Salle de Paris i Stockholm 1948. Fotograf: Okänd/Svenskt visarkiv

Visarkivets jazzfotografier föreställer inte bara svenska och internationella storstjärnor på scen, personliga porträtt av jazzmusiker och en och annan schlagerartist. Här finns även fotografier som skildrar den klubbkultur som var intimt förknippad med jazzgenren.

Jazzigt luciafirande

Månadens bild bjuder på ett jazzigt luciafirande av det mer festliga slaget. Simon Brehms orkester laddar upp inför firandet på dansrestaurangen Salle de Paris, som låg på Sturegatan 10 i Stockholm. Året är 1948.

Brehms orkester, som var ställets husband, bestod vid det möjligtvis något överförfriskade tillfället av, från vänster: Leppe Sundevall som spelade trumpet, Gösta Theselius, välkänd arrangör, pianist och tenorsaxofonist, Arne Domnérus på altsaxofon och klarinett, sångaren Chris Dane, Tage Eriksson på trummor samt kapellmästaren Simon Brehm själv på bas.

Lussande på Gazell Club

Luciafirande på Gazell Club cirka 1962–63. Trombonisten som syns i bakgrunden är troligtvis Henrik Hultberg eller Lars Hübinger. Fotograf: Okänd/Svenskt visarkiv

Luciafirande på Gazelle Club cirka 1962–63. Fotograf: Okänd/Svenskt visarkiv

15 år senare ställde källarklubben Gazell till med luciafirande. Klubben låg på Österlånggatan 29 i Gamla Stan i Stockholm, bilden tros vara från cirka 1962–63.

Trombonisten som syns i bakgrunden är troligtvis Henrik Hultberg eller Lars Hübinger. Det uppsluppna luciatåget, som redan för 50 år sedan hade förstått vikten av att inte göra någon skillnad på hon och han, består av okända entusiaster, som alla i dag torde ha uppnått en mogen pensionsålder.

Gazell Club på film

Gazell Club är också platsen för en scen i Gentlemen, en svensk film baserad på Klas Östergrens romaner Gentlemen och Gangsters regisserad av Mikael Marcimain. Filmen har premiär 2014 och kommer även att visas som tv-serie i  Sveriges Television. Till saken hör att bilder från Svenskt visarkiv har använts för att återskapa interiörerna i filmen. Frågan är om vi kommer att få se denna luciascen i filmen?

Fler bilder från jazzarkivet

Månadens bild: Don Cherry

Don Cherry. Foto: Christer Landergren

Don Cherry. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från sent 1960-tal och föreställer musikern Don Cherry (1936–1995), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Trumpetaren och multiinstrumentalisten Don Cherry föddes i Oklahoma City i USA. I början av 1950-talet framträdde han med olika jazzmusiker i Los Angeles. Känd blev han först 1958, när han spelade med altsaxofonisten Ornette Coleman, först i en kvintett med pianisten Paul Bley och senare i en pianolös kvartett, som spelade in ett flertal betydande jazzhistoriska skivor i slutet av 50-talet och i början 60-talet.

Från Oklahoma City till Tågarp

Under 1960-talet kom Cherry att spela i många och stilistiskt mycket skiftande sammanhang, i gruppen New York Contemporary Five med bland andra Archie Shepp och John Tchicai och med musiker som Sonny Rollins, Steve Lacy, Albert Ayler och George Russell med flera.

Cherry ledde också en egen internationell grupp i mitten av 60-talet med bland andra Gato Barbieri. Denna grupp framträdde på jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm. Cherry hade tidigare besökt Stockholm med olika musiker och staden skulle komma att bli hans hemstad under några år, för en senare flytt till Tågarp i Skåne.

Organic Music Society

I Stockholm blev Cherry en viktig inspirationskälla för musiker som till exempel Bernt Rosengren, Christer Bothén, Tommy Koverhult och Bengt Berger. Han höll kurser och workshops i ABF-huset och sommaren 1971 fungerade han som kapellmästare i den berömda Bucky Dome utanför Moderna Museet.

Det var bland annat här hans experimentella och numera kultklassade album Oragnic Music Society spelades in. 2012 gavs skivan ut på nytt av Caprice Records, som precis som Visarkivet är en del av Statens musikverk. Förutom en nytryckt lp-utgåva släpptes skivan för första gången även på cd. Läs mer.

Sprängde musikaliska gränser

Cherry kunde fungera som en katalysator i musikaliska sammanhang och verkligen få i gång sin omgivning. I Sverige hade han också träffat sin fru, textilkonstnären Moki Karlsson Cherry.

Från att ha spelat en musik starkt inspirerad av Ornette, utvecklas Cherry under 1960-talet till att spela en allt friare musik, som bland annat kan höras på de skivor han spelade in för Blue Note vid denna tid.

Musik kort och gott

Runt 1968 börjar Cherry allt mer att intressera sig för musik från andra delar världen, Afrika och Asien. I Stockholm träffade han den turkiske trumpetaren Maffy Falay. För Cherry var det inte längre viktigt att tydligt definiera vad det är för musik han spelade. Folkmusik från olika världsdelar blandades med mer jazzorienterad musik. Själv nöjde sig Cherry kort och gott med att kalla det hela för ”musik”!

Han fortsatte att under resten av sitt liv, med en stor nyfikenhet och ett gott öra, att utveckla denna form av ”världsmusik”.

Monica Zetterlund 1968

Svartvitt fotografi av Monica Zetterlund bakom mikrofonen på Stockholms Jazzfestival 1968. Foto: Christer Landergren

Monica Zetterlund 1968. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv föreställer Monica Zetterlund på scen på Stockholms Jazzfestival sommaren 1968. Foto: Christer Landergren.

Monica Zetterlund, född 20 september 1937 i Hagfors och död 12 maj 2005 i Stockholm, tillhör en av de mest folkkära artister som vi har haft i Sverige. Hennes mångsidighet – sångerska, kabaréartist och filmskådespelerska – gjorde att det fanns en ”Monica” för alla.

Slog igenom som jazzsångerska

Hon uppmärksammades först som jazzsångerska i slutet av 1950-talet i Ib Glindemanns orkester och blev senare riksbekant genom revyer av Hasse Alfredson och Tage Danielsson på 1960-talet. 1964 sjöng hon in skivan Waltz for Debbie med pianisten Bill Evans trio, en inspelning som räknas till de främsta i hela genren även i en internationell jämförelse.

Som en konstrast till mer humorinriktade revyer och filmer på 1960-talet, som till exempel Att angöra en brygga (1965), gjorde hon rollen som den prostituerade Ulrika i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs romansvit: UtvandrarnaInvandrarnaNybyggarna och Sista brevet till Sverige. Sviten blev till två filmer Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) samt en längre tv-version.

Personligt uttryck

Som sångerska hade hon en mycket personlig röst och rörde hon sig fritt över genrerna i allt från jazzstandards till folkvisor och poplåtar, inte sällan med svensk text.

Monica Zetterlund är just nu högaktuell i och med filmen Monica Z, i regi av Per Fly och manus av Peter Birro, där den långfilmdebuterande Edda Magnason gör rollen som Monica.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv

Till Månadens bild i augusti

Månadens bild

Bengt Hallberg 1969. Foto: Christer Landergren (Klicka på bilden för större version.)

I Svenskt visarkivs samlingar finns över 12 000 jazzfotografier. Här finns svenska storheter som Lars Gullin och Monica Zetterlund avbildade, likaså internationella stjärnor som Aretha Franklin och Quincy Jones. I den nystartade serien Månadens bild lyfter vi fram några av dessa bilder.

Jazzen viktig för fotokonsten

Att dokumentera jazzmusiker och jazzmiljöer på bild utvecklades tidigt till en betydande genre inom fotokonsten. Musikernas uttryck och rörelser var tacksamt att fånga på bild och en viktig del av konceptet när grammofonskivorna började få bildomslag på 1950-talet.

Bland de stora namnen inom jazzfoto brukar man nämna fotografer som till exempel Francis Wolff på skivbolaget Blue Note och William Claxton. Mindre kända är de svenska jazzfotografer som tog bilder i världsklass, helt i paritet med de ovan nämnda. Till dessa hör bland andra Christer Landergren, vars samlade bildskatt nu finns på Svenskt visarkiv.

Fotografier av Christer Landergren

Christer Landergren, född i Uppsala 1941 och död i Stockholm 2006, var en frilansande jazzfotograf och arbetade bland annat för jazztidskriften Orkester Journalen från 1965 och fram till sin död. Han var från början elev och medhjälpare till fotografen Christer Strömholm. Landergren hade flera utställningar och medverkade i böcker som hans egen Body and Soul (1987) och i Den Gyllene Cirkeln (2002) om jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm på 1960-talet. Månadens bild på Bengt Hallberg är tagen av Christer Landergren 1969.

Prisad pianist och kompositör

Bengt Hallberg, född 13 september 1932 i Göteborg och död 2 juli i Uppsala 2013, var en betydande pianist, arrangör och kompositör med ett brett verksamhetsfält inom jazz, populär- och konstmusik. Han var också ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien.

2010 tilldelades han Lars Gullin-priset med motiveringen:

”Bengt Hallberg är en av landets mest mångsidiga musiker. Som ung pianist bidrog han till att placera Sverige på världskartan. Hans personliga spel, med klassiskt anslag och oemotståndligt sväng, rymmer såväl enkelhet som intrikat musikalisk rikedom. Egenskaper som gjort honom till en efterfrågad pianist och idealisk medmusiker till Lars Gullin. Deras samarbete resulterade i några av 50-talets främsta jazzinspelningar. Hallberg deltog på Gullins första inspelning i eget namn (1951) och på hans sista (1976). Som pianist har han framträtt solo och i olika ensembler, allt ifrån duo till storband. Som kompositör och arrangör har han en genrebredd och ett konstnärskap som täcker såväl det jazzmusikaliska fältet som den klassiska musiken. I likhet med Gullin bygger Hallberg sin musik på en solid svensk grund, där nationalromantiska drag är framträdande. Hans bredd och musikaliska mångsidighet har resulterat i körararrangemang, populärmusik samt film- och TV-musik. Hans verk ingår i det musikaliska kulturarvet”.

Uppskattad comeback

Förutom inspelningar med Lars Gullin, medverkade Hallberg på flera av 1950-talets klassiska svenska jazzinspelningar med Stan Getz och Quincy Jones med flera. Han gjorde senare skivor i eget namn och medverkade i Radiojazzgruppen samt i Trio con Tromba med Jan Allan och Georg Riedel.

I samband med Lars Gullin-priset återupptog han sitt musicerande, som då legat nere i närmare 10 år. Det blev upptakten till en mycket uppskattad comeback, med nya skivinspelningar och konserter inbokade för år framåt, men som fick ett abrupt slut i och med Hallbergs hastiga bortgång.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv