”En hemsk men sann wisa”: om true crime i skillingtryck

Vi är många som delar det lätt skambelagda nöjet att konsumera verklighetens brott som underhållning. För undertecknad är det särskilt poddformatet som gäller och här finns det numera en hel djungel att botanisera i av mer eller mindre nischat innehåll. Man kan fördjupa sig i inhemska eller utländska fall, nutida eller historiska brottmål och brott av olika karaktär: mord, massmord eller blandat. Även vad beträffar berättarperspektiv finns en stor mångfald: historierna kan förmedlas av en utomstående berättare, bygga på bandupptagningar av vittnesmål i rättssalen eller ta form som intervjuer med gärningspersonen själv inifrån fängelset.

Vårt intresse för rafflande brott och mordiska avvikare uppstod emellertid inte med poddarna, och inte med Leif G.W Persson eller kvällspressen heller för den delen, utan har långa historiska rötter. Ett massmedium som har rapporterat om samtidens brottslingar från åtminstone 1600-talet till 1900-tales tidiga decennier är de enkla vistryck som brukar kallas för skillingtryck. Skillingtrycken var enklast tänkbara tryckalster – ofta ett halvark som veks två gånger till ett åttasidigt häfte – som såldes för en överkomlig slant på stadens gator och av kringresande försäljare. De kunde innehålla visor av alla möjliga slag, med ämnen som tryckarna såg avsättning för: psalmer, kungahyllningar, folkvisor och visor om aktuella, gärna dramatiska händelser. Till den senare kategorin kan vi räkna visor om brott och brottslingar.

Avrättningsvisor

Det var framför allt grova brott, främst mord, som föranledde visor; det vill säga förbrytelser som straffades med döden. I äldre tid var det nämligen straffet snarare än brottet som stod i fokus. Ett av det äldsta bevarade skillingtrycket på detta tema är tryckt 1641 och innehåller visor om två dödsdömda fångar: Twå nyie ynckelighe Wijsor/Som Fattige Syndare någhot förr än the till sitt Straff ginge/androm til Warning giordt hafwer. Fångarna, eller ”syndarna” som brottslingarna benämns långt fram i tiden, är anonyma. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna ingenting om brotten som begåtts utan upptas av fångarnas djupa ånger och acceptans för sitt straff. Texterna är formulerade i första person utifrån brottslingens perspektiv och har det uttryckliga syftet att vara ”androm til Warning”.

Vid samma tid rapporterades även om utländska brottslingar. 1647 publicerades ett skillingtryck om två unga missdådare, en man respektive en kvinna, som nyligen sägs ha avrättats i Tyskland för att ha begått olika föräldramord. Den ena gärningspersonen är ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Son/hwilken sin Fader jemmerligen aff Dagha tager” och den andra ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Dotter/hwilken både Fader och Moder ynckeligen theras Lijff affhänder”.

Skillingtrycket Twå nya och Ynckelige Wijsor, original i Kungliga biblioteket (KB Vitt. Sv. f. 1700. Visor, andl.).

Visorna är förmodligen översatta från tyskan men enligt melodihänvisningen – i skillingtrycken fanns inga noter – skulle de sjungas till svenska koralmelodier. De båda syndarna skildras av en utomstående berättare som beskriver de fasansfulla dåden som brott mot fjärde och femte budorden – ett exempel på religionens starka prägel på den världsliga rätten under 1600-talet. Straffen beskrivs ingående och med datumangivelse i visorna. Ynglingen som slagit ihjäl sin far fick utstå dödsstraffet genom att nypas med tolv glödande tänger och få högra handen skållad varefter hjärtat togs ur kroppen. Sedan styckades kroppen i fyra delar och sattes på stegel vid de stora landsvägarna. Flickan som mördat sina båda föräldrar fick enligt visan båda händerna avhuggna varefter brösten nyptes med glödande tänger innan hon rådbråkades, det vill säga fick armar och ben krossade med ett hjul. Sensmoralen i visornas slutstrofer uppmanar var och en att tukta sina barn, älska sina föräldrar och hålla Satan borta om man vill undvika tragedier som dessa.

Under 1700-talet tar avrättningsvisor alltmer form som egen genre i en särpräglad stil som med variationer återfinns i hela Skandinavien. Framsidorna deklarerar ofta faktiska omständigheter: brottslingens namn samt ort och datum för exekutionen medan visorna däremot är andligt präglade och skildrar ett inre drama: syndarens ånger och senkomna frälsning. Att döma av framsidornas imperfektform (”utstod sitt timmeliga straff”) såldes visorna i svenska förhållanden efter att själva avrättningen ägt rum. Norska och danska visor använder däremot oftare futurum (”…hvilket ska ske”), vilket tyder på att visorna här kan ha haft en annonserande funktion. Som dåtidens försäljare vittnar om sålde avrättningsvisorna bäst på själva dödsdagen men särskilt omtalade brottslingar kunde hålla tryckare och försäljare försörjda i månader.

En indikation på att även svenska visor trycktes i förväg, ibland innan avrättningsdatumet var fastställt eller offentliggjort, finns i en visa om en barnamörderska som gick till sitt dödsstraff 1707. På framsidan är platsen och årtalet förtryckta medan sättaren har lämnat blankt för datumet – förmodligen för att detta sedan skulle fyllas i för hand. På just detta tryck framgår inte heller delinkventens namn. Som framgår av påskriften har hon dock identifierats i efterhand som en Maria Jöransdotter.

Trycket Sorg- och klageliud, instemd af en botfärdig synderska. Original i Kungliga biblioteket (O Jöransdotter (u.u., [1707]).

Avrättningsvisorna är formulerade i första person utifrån fångens tänkta perspektiv och iscensätts som ett tal eller bekännelse i livets sista skälvande minuter, just innan hugget faller. Detta ska dock inte uppfattas som en bokstavlig realitet. Till skillnad från traditionen i det tidigmoderna England har avrättningsvisorna i Sverige såvitt det går att belägga inte sjungits under avrättningarna och definitivt inte av förbrytaren själv. De offentliga exekutionerna var reglerade manifestationer för kyrka och stat och de anonymt utgivna skillingtrycksvisorna ingick inte i denna ceremoni. De enda sånger som säkert förekom under avrättningarna var psalmer.

Farlig rapportering

Avrättningsvisor innehåller alltså sällan direkta upplysningar om brottet i sig, här finns ingen psykologisering eller spännande detaljer. I stället är de uppbyggliga texter där dödsfången i direkt tilltal till publiken ställer sig till förfogande som ett varnande exempel på vart lasterna leder människan. Samtidigt tar hon gestalt som ett andligt mönster; en personifikation av den botfärdiga syndaren. Trots sin kristna moral har visor av detta slag betraktats med misstänksamhet av överheten och har periodvis till och med förbjudits. Så i Kunglig förordning 28 februari 1749; en publikation som också förbjöd störande musicerande vid privata festligheter i Stockholm: Publication, Angående Förbud emot Trumslag och Musicerande utan för och innom Husen wid Nyårs och andra Högtider, Namns- Födelse och Bröllopsdagar samt flere tilfällen, och at the så kallade Fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.

I förordningen beskrivs det störande musicerandet detaljerat i sina variationer medan förbudet mot fångvisor däremot inte motiveras närmare utan endast fastslås i en bisats mot skrivelsens slut: ”…och therjemte i nåder förordnat, at the så kallade fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.” Skälet var förmodligen att visorna spred ordet om – och slog mynt av – gudlösa handlingar som gemene kvinna och man inte borde få vetskap om. En bakgrund kan vara den straffrättsliga debatten om suicidalmord, det vill säga mord som begicks för att själv bli dömd till döden, och som var motivet till många mord som begicks i Stockholm under 1600- och 1700-talen, inte minst barnamord. För domstolarna framträdde ett fasansfullt mönster: när en barnamörderska har avrättats så sker ett nytt barnamord inom bara några dagar.

Förbudet mot fångvisorna hämmade utgivningen av brottstryck i några decennier, åtminstone i huvudstaden. I likhet med många andra trycklagstiftningar efterlevdes det dock inte konsekvent av skillingtryckens aktörer.

Från syndare till kriminell

Visor om brott återspeglar straffrättens utveckling. Avrättningsvisor dominerar fram till 1800-talets tidiga decennier men i takt med lagens humanisering och seklets fångvårdsreformer ändrar visorna gradvis karaktär. Vad gäller berättarperspektivet ersätts rösten av den ångerfulla brottslingen av en utomstående berättare, och i takt med sekulariseringen tonar synen på brottet som en förbrytelse mot Gud ut till förmån för en social förståelseram med fokus på brottsoffer och samhälle.

Den första ”änglamakerskan” som uppmärksammades i ett skillingtryck, Charlotta Christina Löfvenmark, anklagades för att ha ”slurfvat bort fyratio barn”. Original i Kungliga biblioteket (O Löfvenmark b (Stockholm, 1849)).

Under 1800-talet tillkommer dessutom en ny textgenre i skillingtryck om brott: prosaberättelsen. Nu blev det vanligt att kombinera berättelser med visor i samma alster. Textformerna kompletterar varandra: där berättelserna, som ofta är sammanfattningar av tidningarnas bevakning, ger en saklig sammanfattning av brottet och dess bakgrund är visorna moraliska utläggningar i andliga, socialt indignerade eller poetiska ordalag. Från att ha varit ett subjekt med en egen (om än fiktiv) röst skildras brottslingen i tredje person som en gåtfull eller ondskefull samhällsavvikare, ”den Andra”.

”Flere personer mördade [,] mordbrand och stöld”. Mot 1800-talets slut kan skillingtryckens framsidor likna tidningarnas löpsedlar. Original i Kungliga biblioteket (O Hagström a (Västervik, 1886)).

Vid 1900-talets insteg träder förbrytaren än mer i bakgrunden till förmån för brottsoffret som nu allt oftare är visornas huvudföremål och den som namnges på tryckens framsidor. I genrens slutfas är det mordoffrets tragiska slut snarare än mördarens rättmätiga straff som är visornas försäljningsargument och ämne; en tendens som man kan se i ljuset av dödsstraffets avskaffande. Det gemensamt ”skillingtrycksvärdiga” i visornas brottsrapportering genom seklen tycks alltså inte vara brottslingen som typkaraktär, utan en brutal död.

Brott säljer! Det visste gårdagens skillingtryckare och det vet dagens poddmakare. För en nutida ambivalent konsument kan det kanske vara en liten tröst att detta guilty pleasure åtminstone är något vi delar med våra förfäder och förmödrar; en narrativ tradition som förutom de brottslingar som skildras har mycket att berätta om sin tids samhälle.   

Av Karin Strand, forskningsarkivarie Svenskt visarkiv

Skillingtryck om brott: tips på vidare läsning

Andersson, Hans 2009. Från dygdiga Dorotea till bildsköne Bengtsson. Berättelser om brott i Sverige under 400 år. Stockholm: Vulkan.

Clark, Sandra 2003. Women and Crime in the Street Literature of Early Modern England. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Cossins, Annie 2015. Female Criminality. Infanticide, Moral Panics and The Female Body. Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan.

Strand, Karin 2016. Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 41.

Strand, Karin 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 47.

Skriftbrukshistorien betraktad underifrån

Vad läste en slav i Kapstaden under den holländska kolonialtiden? Vilken roll spelade sjungande och läsning i grupp för de svenska folkrörelserna? Och hur höll en utvandrad finsk bondflicka kontakt med sitt gamla hemland sedan hon bosatt sig i Nordamerika?

Detta var några av de många frågeställningar som belystes under den tvärvetenskapliga konferensen Reading and writing from below: Exploring the margins of modernity som hölls vid Helsingfors universitet 20–22 augusti 2014. Konferensen arrangerades av det nordiska forskningsprojektet ”Reading and Writing from below. Toward a New Social History of Literacy in the Nordic Sphere During the Long Nineteenth Century”, finansierat av Nordiska samarbetsnämnden för humanistisk forskning (NOS-H).

Konferensens tema var vardagligt skriftbruk från tidigmodern tid fram till 1900-talets inbrott, i skiftande kulturella sammanhang och medieringsformer. Källmaterialet som togs upp till belysning var texter i såväl talad, sjungen som skriven form, och i en mängd olika yttringar: brev, handskrivna tidningar, folkbildningslitteratur, officiella dokument, visor, billighetstryck, självbiografier och skönlitteratur.

Från Musik- och teaterbiblioteket deltog raritetsbibliotekarie Mattias Lundberg med ett föredrag om vad som troligen är de oftast framförda melodierna i Sverige någonsin: de melodier som varje söndag i alla kyrkor användes för de fasta bibelläsningarna. Dessa enkla melodiformer är idag okända för de flesta men har varit helt avgörande för allmogens tillgång till det lästa ordet.

Mattias Lundberg föreläser om vilka dokument som reglerade hur prästerna skulle ”mässa” bibeltexterna. Foto: Karin Strand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Medverkade gjorde även forskningsarkivarie Karin Strand från Svenskt visarkiv som presenterade en fallstudie av ett kriminalfall från år 1800. Saken gällde ett äktenskap som ingåtts, där det i efterhand hade uppdagats att båda makarna var kvinnor. Trots censurförsök spreds skandalen till en bred folklig publik genom visor i skillingtryck.

Karin Strand analyserar spridningsvägarna för historien om ”Twänne pigor som gifte sig med hvarandra”, här i ett prosatryck från år 1800. Foto: Mattias Lundberg.

Karin Strand analyserar spridningsvägarna för historien om ”Twänne pigor som gifte sig med hvarandra”, här i ett prosatryck från år 1800. Foto: Mattias Lundberg.

Vid sidan av de språkkonventioner som är unika för varje tid och sammanhang kunde flera presentationer också påvisa stora likheter mellan yttringar i skilda historiska epoker. En av konferensens huvudtalare, Jan Blommaert (professor i språk, kultur och globalisering vid universitetet i Tilburg), visade till exempel i sitt föredrag hur dagens chatspråk har direkta föregångare i gravristningskonventioner i det sena 1600-talets Frankrike.

I konferensens bidrag framkom inte minst vilken rikedom av källmaterial som finns i arkiv världen över, material som förmår sprida ljus över de mindre bemedlade klassernas textumgänge genom tiderna. Studier av dessa artefakter, och de aktiviteter de vittnar om, är inte endast korrektiv till elitkulturens stora berättelser utan visar också hur sammantvinnade dessa historier är.

Se hela konferensprogrammet här.

Barnvisor och ramsor – en katalog

I Visarkivets löpande publicering av skannade kortkataloger har turen kommit till ett register över barnvisor och barnramsor. Här förtecknas barnvisor och barnramsor ur tryckta källor och uppteckningar från hela Sverige. Katalogen är ordnad efter typerna i Johan Nordlanders utgåva Svenska barnvisor och barnrim (tryckt 1886, ny upplaga 1971). I denna förtecknas över 800 numrerade visor och ramsor, de flesta med ett antal olika varianter. Samma numrering har använts i Svenskt visarkivs register.

Genom att fritextsöka efter visor och ramsor kan man få reda på vilket typnummer de har och söka efter fler varianter av samma typ. Spridda visor har naturligt nog fler varianter än ovanliga: ”Ro ro till fiskeskär” (Nordl 5 i typologin) finns det till exempel över 400 belägg på medan en visa som ”Det flög en svala över dörralada” (Nordl 54) bara har en enda förekomst i registret.

Har du frågor om träffarna i registret eller vill beställa kopia av någon visa eller ramsa – vänd dig till Visarkivets expedition!

Gå direkt till katalogen här.

Prisbelönt balladforskare

Onsdag 21 maj tilldelades Visarkivets tidigare medarbetare; docenten, balladforskaren och experten i medeltida litteratur Sven-Bertil Jansson Kungl. Gustav Adolfs Akademin för svensk folkkulturs Bureuspris. Det var andra gången akademien delade ut detta sitt stora pris som förutom äran består i en ansenlig prissumma. Senast var år 2012 då det gick till författaren och Svenska akademiledamoten Kerstin Ekman.

Motiveringen lyder:
”Docent Sven-Bertil Jansson tilldelas Bureuspriset 2014 för sina föredömliga veten­skapliga editioner av medeltida rimkrönikor och balladtexter samt för ett kvalitativt högt­stående författarskap om bland annat folklig ballad­tradition, svensk dialektdikt och hängivna hembygdsforskare som Johan Saxon och Gustaf Ericsson.”

Utdelningen skedde på Upplandsmuseet i centrala Uppsala. Efter att motiveringen lästs upp av preses Håkan Elmevik sjöng sångerskan Marie Länne Persson ballader till eget ackompanjemang på harpa och gitarr. Därefter vidtog pristagarens föredrag i vilket han uppehöll sig kring folkmusiksamlandets äventyr och möda med utgångspunkt i de två rätt skilda visupptecknarna Vilhelm Carlheim-Gyllenskiöld och Gustaf Ericsson.

Förutom att betona insamlarnas ofrånkomliga avtryck på det material de dokumenterar och den levande traditionens föränderlighet passade Jansson på att dra en lans för de regionala kulturarvsarkivens betydelse i en tid av tilltagande rationalisering. Föredraget kommer att tryckas i nästa utgåva av årsboken Saga och sed.

Efter programmet följde en stunds mingel med förfriskningar innan supé vidtog för kvällens festföremål i sällskap med akademiens styrelse.

Om Bureuspriset (ur KGAA:s utskick):
Priset bär Johannes Bureus namn för att erinra om dennes stora betydelse för forskningen om svensk folkkultur, inte minst genom det memorial för antikvarier och hävdasökare som han på konung Gustav II Adolfs uppdrag utarbetade 1630 och som uppmanade till inventering av allt som kunde ge kunskap om det förflutna, bland annat fornminnen och handskrifter, seder, sägner och visor, ord och namn, liksom om folkligt liv i samtiden.

 

Sven-Bertil Jansson prisbelönt

Visarkivets f.d medarbetare docent Sven-Bertil Jansson tilldelas Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkulturs Bureuspris. Priset delas ut den 21 maj vid en ceremoni på Upplandsmuseet i Uppsala där pristagaren också håller ett föredrag under rubriken ”Bland giftblanderskor i Uppsala och pigor i Härad – om samlandets äventyr och möda”. Jansson tilldelas priset ”för sina föredömliga vetenskapliga editioner av medeltida rimkrönikor och balladtexter samt för ett kvalitativt högtstående författarskap om bland annat folklig balladtradition, svensk dialektdikt och hängivna hembygdsforskare som Johan Saxon och Gustaf Ericsson.”  

Språkhistorien betraktad underifrån: konferens om ”vanligt folks” läsande och skrivande

Humboldt-Universität i Berlin där Nordeuropa-Institut huserar.    Foto: Susanne Haugen.

”The Agents and Artefacts of Vernacular Literacy Practices in Late Pre-Modern Europe” var den ståtliga rubriken på den internationella konferens om vardagligt skriftbruk som hölls 13–15 juni 2013 vid Humboldt-Universität i Berlin. Ämnena som togs upp till belysning utgick däremot ifrån högst prosaiska artefakter, sådana som länge har förbisetts av kulturforskningen men som är viktiga dokument i förståelsen av icke-privilegierade personers skrivande, läsande och livsvillkor vid olika tidpunkter.

Medverkande var sociolingvister, filologer, litteraturforskare och historiker från hela Europa. I föredragen presenterades pågående forskning på området, däribland om finska soldaters klagobrev till ryska administrationen, lappar som medföljde barn som lämnades in på barnhem, isländska bönders litteraturavskrifter och filmbolagens instruktioner till amatörmanusskribenter i spelfilmens barndom. Visarkivets Karin Strand medverkade med ett föredrag om tiggarverser i skillingtryck betraktade som folkliga självbiografier. Se hela programmet här.

Forskningsarkivarie Karin Strand talar om tiggarverser i skillingtryck.                         Foto: Susanne Haugen.

Största delen av konferensen hölls i universitetets huvudbyggnad men fredagskvällens program var förlagt till de nordiska ambassadernas lokaler. Förutom kvällsföreläsningar fick deltagarna en introduktion till de nordiska ambassadernas verksamheter och interna samarbete i Berlin.

Som konferensarrangörer stod Nordeuropa-Institut vid Humboldtuniversitetet och det nordiska nätverket ”Reading and writing from below. Toward a new social history of literacy in the Nordic sphere during the long 19th century”.

 

Poptexter betraktade ur översättningsperspektiv

4–6 april gick Second Nordic Translation Conference av stapeln på University of East Anglia(UEA) i Norwich. Konferensen arrangerades av forskarna BJ Epstein (UEA) och Gudrun Rawoens (Ghent University) och lockade närmare hundratalet deltagare från hela Europa, främst översättningsvetare, översättare och författare.

Andrew Chesterman (Helsingfors universitet), en av konferensens key note speakers, talade om ”den deskriptiva paradoxen” – hur översättningsteori kan påverka praktiken. Foto: Karin Strand

Föredragen rörde olika aspekter av språktolkningens teori och praktik i de mest skilda genrer och funktioner: barnböcker, filmtextning, facklitteratur, kriminallitteratur och akademisk prosa. Bland de författarskap som ägnades särskilda inlägg märktes Bellman, Ibsen, Lagerlöf och Sjöwall-Wahlöö. Ladda ner hela programmet här.

I en av konferensens paneler medverkande Visarkivets Karin Strand tillsammans med nordiska sångforskarkollegorna Johan Franzon (Helsingfors universitet), Annjo K Greenall (NTNU, Trondheim) och Henrik Smith-Siversten (Kungliga biblioteket, Köpenhamn). Ämnet för panelen var översättning och adaption av angloamerikansk populärmusik till skandinaviska språk, vilket i de individuella presentationerna belystes genom fallstudier. Strand talade om när croonern blev svensk (1920-talet), Franzon belyste tendenser i 1940-talets import av amerikansk schlager, Smith-Sivertsen illustrerade hur de förändrade förlagsrättigheterna under 1960- och 70-talet fick betydelse för textbearbetningarna och Greenall lyfte fram senare års fenomen av tribute-skivor av s.k ”singer-translators”.

Tre av sångöversättningspanelens fyra deltagare – Henrik Smith-Sivertsen, Annjo K. Greenall och Johan Franzon – poserar framför University of East Anglia. Foto: Karin Strand

En gemensam slutsats var att sångtexter lyder under andra villkor än många andra slags texter ur översättningssynpunkt, vilket delvis har att göra med att de är multimodala. Den stora variationen i grad av trohet mot originaltexten beror på de många hänsyn som måste tas för att en populärsång ska fungera i sitt nya sammanhang. Metrik, sångbarhet och relevans för den aktuella publiken är jämte upphovsrättsliga begränsningar och möjligheter några av parametrarna som avgör varför orden i musiken blir som de blir.

Konferensens inlägg kommer att publiceras i en antologi.

100-årig jojk nu på webben!

Jojkerskorna Greta Persson, Maria Persson och Karl Tirén i Arjeplog 1937. Foto: Okänd

Jojkerskorna Greta Persson, Maria Persson och Karl Tirén i Arjeplog 1937. Foto: Okänd

Den 8 februari 1913 slog folkmusikinsamlaren Karl Tirén för första gången på sin fonograf för att spela in jojk. Det blev starten för en av de största inspelningsprojekten av samisk jojk i Sverige. Hundra år senare kan du nu lyssna på inspelningarna på webben.

Efter de första jojkinspelningarna på vintermarknaderna i Arvidsjaur och Arjeplog 1913 fortsatte Karl Tirén sitt insamlingsarbete. I dag finns nära 300 vaxrullar bevarade med sammanlagt ett 100-tal jojkande kvinnor och män i åldersspannet nio till 77 år.

Lyssna på 100-årig jojk

Nu tillgängliggörs de unika inspelningarna successivt på Statens musikverks webb med start den 8 februari 2013, på dagen hundra år sedan den första inspelningen. Bakom projektet står Svenskt visarkiv på Musikverket i samarbete med Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå och Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum.

”Starka musikaliska uttryck”

– Jojkningen är en vital och viktig uttrycksform även i vår samtid. Genom tillgång till äldre arkivmaterial kan nutida utövare hämta inspiration från föregångare. De starka musikaliska uttrycken kan fängsla såväl forskare som musik- och kulturintresserade, säger Mathias Boström, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv där majoriteten av inspelningarna finns i dag.

Lyssna och läs mer här!

Viktig studie om skillingtryck nu på webben

Visarkivet publicerar nu Margareta Jersilds avhandling Skillingtryck. Studier i svensk folklig vissång före 1800 som onlinepublikation. Boken utkom 1975 och är fortfarande den enda större studie som gjorts av äldre skillingtrycksvisor och deras melodier.

Skillingtryckens visor är en säker indikator på vad folk i allmänhet sjöng och vilka melodier som var populära under skilda tider. Själva trycken innehöll alltid endast texter, men ofta angavs vilken melodi som skulle användas. Att identifiera vilka konkreta melodier som döljer sig bakom dessa anvisningar är rena deckararbetet, inte minst eftersom inga egentliga melodiuppteckningar av visorna har bevarats från tiden före 1800.

I arbetet gör Jersild en systematisk sammanställning av melodiangivelserna och söker spåra de konkreta melodierna. Därmed sprider studien inte bara ljus över just skillingtrycksvisornas melodier, utan öppnar också dörren till den samtida populära vissången.

Nordiskt musiktextseminarium i Helsingfors

Torsdagen den 31 januari arrangerade Nordica (Finska, finskugriska och nordiska institutionen) vid Helsingfors universitet seminariet Marginalia, ett arrangemang som satte fokus på musiktextfenomen som på olika sätt befinner sig i utkanten.

Visarkivets chef Dan Lundberg pratar om fängelsesånger som identitetsmarkör.

Visarkivets chef Dan Lundberg pratar om fängelsesånger som identitetsmarkör.

Från Svenskt visarkiv deltog forskningsarkivarierna Anders Hammarlund, Karin Strand och Ingrid Åkesson samt arkivchefen Dan Lundberg. Dessutom deltog sångöversättningsforskarna Annjo K. Greenall från Trondheim och Henrik Smith-Sivertsen från Köpenhamn, utöver värdarna Johan Franzon och Pirjo Kukkonen, även de översättningsvetare, samt deras kollega dialektologen Jan-Ola Östman.

Presentationerna spände över vida fält och illustrerade sammantaget att marginalitet är både mångbottnat och mångtydigt. Programmet med medverkandes föredragstitlar kan läsas här.

Inläggen kommer att publiceras i serien Acta Translatologica Helsingiensias kommande temanummer om Marginalia.

Svenska litteratursällskapet i Finland, Riddaregatan 5 i Helsingfors.

Svenska litteratursällskapet i Finland, Riddaregatan 5 i Helsingfors.

Dagen efter seminariet, fredag den 1 februari, gjorde Visarkivets utsända dessutom ett studiebesök på Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och fick en visning av Folkkultursarkivet där en hel del folkmusik återfinns bland traditionsmaterialet om den svenskspråkiga befolkningens liv och traditioner i Finland.