Månadens bild: Don Cherry

Don Cherry. Foto: Christer Landergren

Don Cherry. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från sent 1960-tal och föreställer musikern Don Cherry (1936–1995), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Trumpetaren och multiinstrumentalisten Don Cherry föddes i Oklahoma City i USA. I början av 1950-talet framträdde han med olika jazzmusiker i Los Angeles. Känd blev han först 1958, när han spelade med altsaxofonisten Ornette Coleman, först i en kvintett med pianisten Paul Bley och senare i en pianolös kvartett, som spelade in ett flertal betydande jazzhistoriska skivor i slutet av 50-talet och i början 60-talet.

Från Oklahoma City till Tågarp

Under 1960-talet kom Cherry att spela i många och stilistiskt mycket skiftande sammanhang, i gruppen New York Contemporary Five med bland andra Archie Shepp och John Tchicai och med musiker som Sonny Rollins, Steve Lacy, Albert Ayler och George Russell med flera.

Cherry ledde också en egen internationell grupp i mitten av 60-talet med bland andra Gato Barbieri. Denna grupp framträdde på jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm. Cherry hade tidigare besökt Stockholm med olika musiker och staden skulle komma att bli hans hemstad under några år, för en senare flytt till Tågarp i Skåne.

Organic Music Society

I Stockholm blev Cherry en viktig inspirationskälla för musiker som till exempel Bernt Rosengren, Christer Bothén, Tommy Koverhult och Bengt Berger. Han höll kurser och workshops i ABF-huset och sommaren 1971 fungerade han som kapellmästare i den berömda Bucky Dome utanför Moderna Museet.

Det var bland annat här hans experimentella och numera kultklassade album Oragnic Music Society spelades in. 2012 gavs skivan ut på nytt av Caprice Records, som precis som Visarkivet är en del av Statens musikverk. Förutom en nytryckt lp-utgåva släpptes skivan för första gången även på cd. Läs mer.

Sprängde musikaliska gränser

Cherry kunde fungera som en katalysator i musikaliska sammanhang och verkligen få i gång sin omgivning. I Sverige hade han också träffat sin fru, textilkonstnären Moki Karlsson Cherry.

Från att ha spelat en musik starkt inspirerad av Ornette, utvecklas Cherry under 1960-talet till att spela en allt friare musik, som bland annat kan höras på de skivor han spelade in för Blue Note vid denna tid.

Musik kort och gott

Runt 1968 börjar Cherry allt mer att intressera sig för musik från andra delar världen, Afrika och Asien. I Stockholm träffade han den turkiske trumpetaren Maffy Falay. För Cherry var det inte längre viktigt att tydligt definiera vad det är för musik han spelade. Folkmusik från olika världsdelar blandades med mer jazzorienterad musik. Själv nöjde sig Cherry kort och gott med att kalla det hela för ”musik”!

Han fortsatte att under resten av sitt liv, med en stor nyfikenhet och ett gott öra, att utveckla denna form av ”världsmusik”.

Monica Zetterlund 1968

Svartvitt fotografi av Monica Zetterlund bakom mikrofonen på Stockholms Jazzfestival 1968. Foto: Christer Landergren

Monica Zetterlund 1968. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv föreställer Monica Zetterlund på scen på Stockholms Jazzfestival sommaren 1968. Foto: Christer Landergren.

Monica Zetterlund, född 20 september 1937 i Hagfors och död 12 maj 2005 i Stockholm, tillhör en av de mest folkkära artister som vi har haft i Sverige. Hennes mångsidighet – sångerska, kabaréartist och filmskådespelerska – gjorde att det fanns en ”Monica” för alla.

Slog igenom som jazzsångerska

Hon uppmärksammades först som jazzsångerska i slutet av 1950-talet i Ib Glindemanns orkester och blev senare riksbekant genom revyer av Hasse Alfredson och Tage Danielsson på 1960-talet. 1964 sjöng hon in skivan Waltz for Debbie med pianisten Bill Evans trio, en inspelning som räknas till de främsta i hela genren även i en internationell jämförelse.

Som en konstrast till mer humorinriktade revyer och filmer på 1960-talet, som till exempel Att angöra en brygga (1965), gjorde hon rollen som den prostituerade Ulrika i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs romansvit: UtvandrarnaInvandrarnaNybyggarna och Sista brevet till Sverige. Sviten blev till två filmer Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) samt en längre tv-version.

Personligt uttryck

Som sångerska hade hon en mycket personlig röst och rörde hon sig fritt över genrerna i allt från jazzstandards till folkvisor och poplåtar, inte sällan med svensk text.

Monica Zetterlund är just nu högaktuell i och med filmen Monica Z, i regi av Per Fly och manus av Peter Birro, där den långfilmdebuterande Edda Magnason gör rollen som Monica.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv

Till Månadens bild i augusti

Månadens bild

Bengt Hallberg 1969. Foto: Christer Landergren (Klicka på bilden för större version.)

I Svenskt visarkivs samlingar finns över 12 000 jazzfotografier. Här finns svenska storheter som Lars Gullin och Monica Zetterlund avbildade, likaså internationella stjärnor som Aretha Franklin och Quincy Jones. I den nystartade serien Månadens bild lyfter vi fram några av dessa bilder.

Jazzen viktig för fotokonsten

Att dokumentera jazzmusiker och jazzmiljöer på bild utvecklades tidigt till en betydande genre inom fotokonsten. Musikernas uttryck och rörelser var tacksamt att fånga på bild och en viktig del av konceptet när grammofonskivorna började få bildomslag på 1950-talet.

Bland de stora namnen inom jazzfoto brukar man nämna fotografer som till exempel Francis Wolff på skivbolaget Blue Note och William Claxton. Mindre kända är de svenska jazzfotografer som tog bilder i världsklass, helt i paritet med de ovan nämnda. Till dessa hör bland andra Christer Landergren, vars samlade bildskatt nu finns på Svenskt visarkiv.

Fotografier av Christer Landergren

Christer Landergren, född i Uppsala 1941 och död i Stockholm 2006, var en frilansande jazzfotograf och arbetade bland annat för jazztidskriften Orkester Journalen från 1965 och fram till sin död. Han var från början elev och medhjälpare till fotografen Christer Strömholm. Landergren hade flera utställningar och medverkade i böcker som hans egen Body and Soul (1987) och i Den Gyllene Cirkeln (2002) om jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm på 1960-talet. Månadens bild på Bengt Hallberg är tagen av Christer Landergren 1969.

Prisad pianist och kompositör

Bengt Hallberg, född 13 september 1932 i Göteborg och död 2 juli i Uppsala 2013, var en betydande pianist, arrangör och kompositör med ett brett verksamhetsfält inom jazz, populär- och konstmusik. Han var också ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien.

2010 tilldelades han Lars Gullin-priset med motiveringen:

”Bengt Hallberg är en av landets mest mångsidiga musiker. Som ung pianist bidrog han till att placera Sverige på världskartan. Hans personliga spel, med klassiskt anslag och oemotståndligt sväng, rymmer såväl enkelhet som intrikat musikalisk rikedom. Egenskaper som gjort honom till en efterfrågad pianist och idealisk medmusiker till Lars Gullin. Deras samarbete resulterade i några av 50-talets främsta jazzinspelningar. Hallberg deltog på Gullins första inspelning i eget namn (1951) och på hans sista (1976). Som pianist har han framträtt solo och i olika ensembler, allt ifrån duo till storband. Som kompositör och arrangör har han en genrebredd och ett konstnärskap som täcker såväl det jazzmusikaliska fältet som den klassiska musiken. I likhet med Gullin bygger Hallberg sin musik på en solid svensk grund, där nationalromantiska drag är framträdande. Hans bredd och musikaliska mångsidighet har resulterat i körararrangemang, populärmusik samt film- och TV-musik. Hans verk ingår i det musikaliska kulturarvet”.

Uppskattad comeback

Förutom inspelningar med Lars Gullin, medverkade Hallberg på flera av 1950-talets klassiska svenska jazzinspelningar med Stan Getz och Quincy Jones med flera. Han gjorde senare skivor i eget namn och medverkade i Radiojazzgruppen samt i Trio con Tromba med Jan Allan och Georg Riedel.

I samband med Lars Gullin-priset återupptog han sitt musicerande, som då legat nere i närmare 10 år. Det blev upptakten till en mycket uppskattad comeback, med nya skivinspelningar och konserter inbokade för år framåt, men som fick ett abrupt slut i och med Hallbergs hastiga bortgång.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv