Europa runt med Inga Tidblad

När skådespelaren Inga Tidblad 1922 fick De Wahl-stipendiet använde hon pengarna till en studieresa till Paris, London och Berlin. Efter hemkomsten överlämnade hon en resedagbok med egenhändiga teckningar till stipendiets instiftare, Anders de Wahl. Denna dagbok donerades 1988 till Musik- och teaterbiblioteket.

Inga Tidblad var en av sin tids stora skådespelare. Hon föddes 1901 i Stockholm, studerade vid Dramatens elevskola och debuterade 1921 i rollen som Ariel i Shakespeares Stormen. I sin resedagbok skriver hon att hon under de tre månader resan varade var ”gränslöst lycklig” men tillägger att: ”ibland var jag förtvivlad och önskade att jag aldrig fått detta stipendium. Jag skulle skämmas ögonen ur mej om jag ingenting kunde tillägna mej utomlands. Kanske är pärlorna kastade för svinen, vad vet jag?” Inga hade inte behövt oroa sig – hon fick en mycket lång och framgångsrik karriär.

Först till Paris

Resan går först till Paris dit hon anländer i maj 1922. Hon ser en rad föreställningar på olika teatrar och skriver om sina intryck. Så här kan det låta: ”En comédie i tre akter med förtjusande uppsättning och toiletter. Gudar med vilket humör dessa människor spela: deras ögon gnistra och det ser ut som om de själva hade så gränslöst roligt”.

Inga besöker även parisiska sevärdheter som Louvren och Versailles: ”Det hela är så vidunderligt underbart. I går åt vi lunch i Bois de Boulogne på ett förfärligt elegant ställe. Jag kände mej så löjligt lantlig bland alla sköna, målade fransyskor med apskinn på alla upptänkliga ställen på sina matlassé och crép de chin capes”.

Inte allt är dock lika underbart. Inga ser en föreställning med den legendariska Sarah Bernard, som nu är 78 år. ”Det har varit en ohygglig kväll. Varför gick jag för att se Sarah Bernard? Hon hade ju ingenting kvar att ge.”

”Vilken härlig tid!”

I Paris träffar Inga flera svenska skådespelare och konstnärer, bland dessa Einar och Kajsa Nerman. Hon skriver: ”Kajsa och jag delar ett litet sött rum på Hôtel de Nice uppe i Montparnasse. Vi äter på små enkla konstnärsrestauranter och lever mycket billigt. På kvällarna efter teatern sätter vi oss en stund på Rotondre. Där samlas alla målare och skulptörer, som bo över hela Montparnasse i sina små ateliéer. Enda till den 22 juni stannade jag i Paris. Vilken härlig tid! Teater nästan var kväll och allt möjligt roligt var vi med om. De bästa och även de flesta kvällarna hade jag avgjort på Le Vieux Colombier. På Operan var jag en enda gång – men det var så mycket applåd och dålig balett och långa, långa arior så man ville somna”.

Vidare mot London

Inga är inte så imponerad av Londons teaterliv: ”Teatrarna var ju ingenting särskilt – men en hel del riktigt förtjusande saker såg jag ändå, t.ex The Beggar’s Opera. Aldrig visste jag att operette kunde vara vackert, men sällan har jag sett något sådant som detta. Tons of Money, Shall we join the ladies, The man in dress clothes var alla roliga saker, men vad som var något att minnas och tycka om så var det Barries Dear Brutus. Jag skulle vilja säga att det var som en vacker saga i modern tid”.

Inga utforskar London och besöker Limehouse och Whitechapel där hon upprörs över fattigdomen: ”Jag har gått nere i fattigkvarteren och sett eländet”. Hon promenerar ofta i Hyde Park där hon får tillfälle att studera engelskornas klädstil.

”Ett ohyggligt hemskt stycke…”

Inga hinner med att besöka många teatrar i Berlin. På Grosses Schauspielerhaus ser hon Die Maschinenstürmen: ”Det var ett ohyggligt hemskt stycke, men kolossalt imponerande”. Andra teaterbesök blir inte lika lyckade: ”En kväll kom jag av misstag på en revyteater och blev riktigt rädd. Jag tyckte att Deutsches Künstertheater lät så konstnärligt – men det var allt, allt utom konst. Stipendiatskan gick hem och var rysligt ledsen”.

Lite gladare blir hon några dagar senare.

”Till min oändligt stora glädje fick jag se ett ryskt gästspel i Berlin. De spelade Erik XIV (Strindberg). Det hela var nog åtskilligt förryskat, om man kan säga så – för jag kände inte alls igen mej – jag visste aldrig vad de höll på med, men ryssarna i salongen grät och skrek och applåderade vilt, så det var nog mycket vackert. Sista kvällen i Berlin såg jag Die wunderlichen Geschichten des Kapellmeisters Kreisler. Och så var det slut. Och när jag kom hem blev jag intervjuad, och jag talade om hur mycket jag lärt mej”.

Ofelia – en missräkning

I september har Shakespeares Hamlet premiär på Svenska Teatern. Inga spelar Ofelia ”…och det var en stor missräkning enligt Bo Bergman. Men vänta bara!!!”

Inga avslutar med att skriva att: ”Nu har jag försökt, så gott jag kunnat, att tala om hur jag använt mitt stipendium. Det är bara ett litet brev från en ringa Thalia tjänarinna, som på något sätt vill visa sin stora tacksamhet. Var överseende med kråkfötterna och glöm inte, att jag alltid är Eder tacksamma Inga Tidblad.”

/Marianne Seid, teaterarkivarie