Vallmusik – modal och improviserad musik

Melodierna och tonförråden i vallmusik har modal struktur – och bygger på skalor som skiljer sig från dur- och mollskalor. Olika typer av modala tonförråd och melodityper kännetecknar såväl äldre folklig musik som de högre ståndens och kyrkans musik i Europa. Inom konst- och kyrkomusiken används begreppet kyrkotonarter med ett antal olika, väl avgränsade skalor (dorisk, frygisk, eolisk och så vidare). Begreppet kyrkotonarter har använts även om folklig musik, men den musiken uppvisar för det mesta betydligt mer varierande och oregelbundna former av modala tonförråd.

Modal musik finns i många musikkulturer världen över. De mest kända exemplen är kanske indisk raga och arabisk konstmusik, liksom bluesens så kallade blåtoner. Ett kännetecken för modala melodier är att de inte förhåller sig till ackordföljder utan i stället till en eller ett par referenstoner. En referenston är en ton i skalan där melodin får vila. I många modala musikformer förekommer en liggande ton under melodin – en bordun – som just markerar en referenston eller viloton. I vallmusiken finns ingen bordun men den bygger på samma principer.

Ibland används uttrycket vallåtsmodus om den tonalitet som präglar både vallmusik och annan äldre folkmusik. I västerländsk musik är vi vana vid skalor med fasta tonplatser i hel- och halvtonsteg, så kallade diatoniska skalor. I vallåtsmodus – och i andra typer av äldre folkmusik med modala tonförråd – talar man snarare om stabila (prim, kvint, oktav) respektive variabla tonplatser (övriga). De variabla kan, förutom att intoneras som till exempel f eller fiss, dessutom ha mikrotonal intonation, det vill säga lägen mellan ett helt och ett halvt tonsteg – i det här fallet mellan f och fiss. Dessa tonsteg har länge haft många benämningar bland musiker – blåtoner, kvartstoner, skeva toner och svävande intervall är några av termerna. Detta slags intonationer uppkommer naturligt på instrument som sälgflöjt och vallhorn.

Vallåtsmodus ur Lundberg & Ternhag, Folkmusik i Sverige 2005, s. 124

Vallåtar och lockropsslingor kan efterhand få en fast form, men de bygger ursprungligen på improvisation över ett modus eller ett tonförråd. I en arbetssituation, när man ropar på djuren, är improvisationen och växlingen mellan melodislingor, rop och andra ljud själva grundvalen. Det finns alltså ett betydande inslag av improvisation i folkmusiken i Sverige/Skandinavien. Läs vidare Folkmusikboken: Den vokala fäbodmusiken.

Läs mer:

• Ahlbäck, Sven 1995. Tonspråket i äldre svensk folkmusik. Stockholm: Not & bok.
• Jersild, Margareta & Åkesson, Ingrid 2000. Folklig koralsång. En musiketnologisk undersökning av bakgrunden, bruket och musiken. Hedemora: Gidlunds. (Kapitel 7 om tonalitet)
• Lundberg, Dan & Ternhag, Gunnar 2005. Folkmusik i Sverige. Hedemora: Gidlunds.
• Moberg, Carl-Allan 1955. Om vallåtar. 2. Musikaliska strukturproblem. Svensk tidskrift för musikforskning (STM) 1959.
• Sevåg, Reidar 1998. Toneartspørsmålet i norsk folkemusikk. I Fanitullen. Innføring i norsk og samisk folkemusikk. Red. Bjørn Aksdal och Sven Nyhus. 2. uppl. Oslo: Universitetsforlaget.