När lapparna joika

Artikel ur Dagens Nyheter 2 mars 1913

Dr Karl-Erik Forsslund berättar i anslutning till sin för ett par dagar sedan publicerade skildring af marknadsfärden till Arjeplog om Karl Tiréns uppsamlande af joik-låtar bland lapparna där.

Våra marknader äro ej längre hvad de en gång varit. Det gäller också om Lapplands. Ett par rader af stånd kring Arjeplogs enda gata – med guldsmedsarbeten, bleckkärl och kläder, skor och seldon, bullar och bröd – några lass med renhudar och renstekar, några knippor renhorn här och där – det är allt. Ett rätt lugnt och stillsamt lif, inga stora folkskaror, intet vimmel och sorl.

Men alltid ståndar ett bröllop i någon gård en af kvällarna, och det blir gärna för många marknadens kulmen. Så också nu. Och det berättas att en lappgumma under festen fick en köttbit i halsen – stor uppståndelse och ängslan, tills en annan gumma fick tag i en gaffel, rände ner den i den förras hals och lyckades spetsa och dra upp_köttbiten. Och då blefvo både den räddade och hennes åldrige make så glada att de föllo på knä på golfvet, omfamnade och kysste hvarandra – och joikade!

Det är väl vid dylika tillfällen och i liknande stämning, svenskarna i regel fått och få höra lapparnas ”joikning”, deras ursprungliga säregna sång. Det är då kanske inte så underligt att man inte förstått den utan hånat och föraktat den. Och det är till stor del detta hån som varit på väg att alldeles för stumma sången – som kommit fjällfolket att om ej glömma så åtminstone gömma och hemlighålla sina skatter – så att t. o. m. våra främsta lappforskare och största lappvänner endast kunnat få små enstaka glimtar och dunkla antydningar av om dem. Joikningen har t. o. m. varit uttryckligen förbjuden, och detta redan på Karl XI:s tid – på grund däraf att en del låtar voro trollsånger och besvärjelsesånger. Fellman hade (på 1820-talet) left fyra år ibland lapparna och förgäfves frågat efter deras sånger, då han en gång händelsevis kom öfver en lapp som joikade – och denne bad ängsligt om nåd och förlåtelse för att han sjungit. Och så kom Laestadiansmen och botade att i de nordligare lappmarkerna förkväfva de sista resterna af den gamla ”världsliga” och ”syndiga” sången.

Det är storartadt att inte bara något, utan så pass mycket trots allt detta kunnat lefva kvar till våra dagar. Det är öfverraskande resultat han kommit till och verkliga upptäckter han gjort, vår specialist på området Karl Tiren – främst tack vare sin mångåriga kännedom om fjällfolket, sin varma vänskap till och djupa förståelse af dem. Det är närmare 500 sånger han upptecknadt i skilda delar af Lappland under långa ströftåg och många svårigheter – dels för folkmusikkommissionens räkning och på dess bekostnad, dels nu på uppdrag af Vetenskapsakademien, som ställt en fonograf till förfogande. Öfver hundra låtar, insjungna på 75 rullar, äro frukten endast af denna resa till marknaderna i Arvidsjaur och Arjeplog och de komma att exponeras på den etnografiska utställning som af Riksmuseet anordnas i Konstakademien i midten af mars omedelbart efter den Rosenska – tillsamman med på samma sätt bevarade sånger af skilda främmande naturfolk, hvarigenom säkert synnerligen intressanta jämförelser kunna göras. Denna Tirénska samling är första början till ett Vetenskapsakademiens fonografarkiv.

I ett vindsrum i Arjeplog bor en lappflicka, Maria [Persson]. Hennes fränder äro äkta nomader ännu, och hon har varit det själf till 20-årsåldern, då sjukdom tvang henne att bli bofast. Nu är hon en skicklig sömmerska och brodös, syr sitt folks färgrika, stundom praktfulla högtidsdräkter och ifrar varmt för att de skola bibehållas. Själf bär hon ibland en glänsande ny ljusblå kolt – det är den gamla riktiga färgen, härligt vacker mot snön, nästan alldeles samma blåa ton som skuggorna på snön en soldag. Och den är prydd med uddkantade band i klaraste gult och rödt och kragen och barmklädet med stjärnor af silke och glaspärlor och med de sirligaste tennbroderier.

Hennes rum är vårt högkvarter. Där står fonografen på ett litet bord midt på golfvet, där står kaffepannan på spisen från morgon till kväll. Tre värdinnor sköta serveringen – Maria själf, hennes syster Greta [Persson], en liten urtypisk fjällkvinna, brunhyad, svarthårig, varmt och trofast brunögd – och den friska kraftiga ungmön Brita [Gustafsson]. Och gäster komma och gå, kvinnor och män, gamla och unga, af stammarna Arjeplog, Luokta, Semisjaur – en del i ”slims”, särskildt de, som blifvit bofasta, och ungdomar som tagit tjänst hos bofasta; men åtminstone det granna, dyrbara barmklädet bära de flesta, och nästan alla kvinnor ha sin tomtemössa – den vackra enkla blåa jockmockmössan eller den brinnande röda sydlapska, med stukad kulle, det tycks vara sista modet här – tämligen fult och meningslöst som modets nycker i allmänhet.

Där är god och glad stämning – den är så i regel på fjällfolkets samkväm, och här förhöjs den åtminstone hos många af glädjen att deras gamla sånger ändtligen bli förstådda och uppskattade efter allt hån och förakt. Den ena rullen fylles efter den andra, och högst stiger munterheten och klinga skratten när fonografen repeterar – när de höra sina egna röster och låtar komma tillbaka ur tratten. Alla kunna sjunga, gamla och unga; somliga ha en repertoar på ett par hundra ”vuoleh”, en 14-årig pojke för bok öfver de sånger han kan. Och de allra flesta låta höra sig – några lite motvilligt i början, men alltmer hågade ju mer de komma i farten. Endast när andra svenskar ett par gånger komma på besök, tystna de – för att fortsätta när främlingarna gått. Är det sålunda sant att de äro svårtillgängliga, inbundna och misstrogna? Ja, i viss mån – men i regel beror nog misstänksamheten och den afvisande hållningen på den, som blir föremål därför. Och många gånger är den nog ett välbehöfligt och berättigadt försvarsmedel.

Värdinnorna själfva göra början och bryta, isen – särskildt Maria som kan en hel rad sånger. Så är där Anna Lasko, nygift, ett ovanligt fint själfullt ansikte. Och där är Sara Enarsson, änka efter storsångaren Jon Enarsson i Ramen, hon kan ännu en mängd af hans låtar. Ett magert fåradt ansikte med ett par djupa drömvarma ögon. Jag glömmer aldrig deras blick, när hon sjungit sången till de döda på Suolovare; den sjunges ej vid själfva begrafningen, men sedan när man själf mins eller vill påminna andra om döda anförvanter – hon har själf två barn begrafda där. Och när den repeterades af fonografen, kunde de andra trots det sorgliga ämnet ej återhålla sin munterhet – och hennes egna läppar darrade i kampen mellan lusten att le och det vemod som bräddade hennes bortvända blick.

Och där är Greta Johansson, en liten rättfram humoristisk gumma, hon sjunger en lång sång om sitt möte med en björn: ”Björnen går och slår ihjäl en skällvaja och den stupar, och han börjar äta och gräfver en grop i sanden och äter kött och sand tillsamman (så brådtom har han, menar hon), och när han är mätt af köttet, somnar han. Då kom jag till honom, och när han fick se mig komma, blef han rädd och sprang sin väg – jag ropade, och han sprang till skogs”. Hon framför sången mycket dramatiskt, härmar björnens lunk ypperligt både med sångens rytm och med gester, vaggar hela tidan af och an, svänger och vefvar med armen – djupt allvarligt, stirrar rakt fram, helt gripen af minnet – hon ser björnen framför sig lika tydligt som hon såg honom i skogen. – Vid sådana tillfällen får Tirén med ett kraftigt tag i nacken hålla sångaren eller sångerskans hufvud så mycket som möjligt in i tratten – till publikens stora förtjusning.

Där är bland männen Anders Johansson, f. d. kateket, en liten rakryggad man med klara pigga ögon – och Paul Norsa, en spänstig militärtyp med ljusa mustascher, prydlig och fin med tre stora silfvermedaljer på bröstet, pris i skidtäflingar – och Lars Nilsson Ruong, mästerslöjdaren, Maria visar ett det stilfullaste konstverk af hans hand, ett rikt siradt gehäng af horn (knif, saxfodral, nålhus, sked). Och alla bära de fjällfolkets dräkt, och alla äro de joikare. – Den sistnämnde sjunger en vuolle till ripan med träffsäker härmning af hennes läten, den väcker särskildt jubel, den rullen begären fram om och om igen och repeteras för hvarje nytt kotteri som kommer.

En hel rad ”vuoleh” äro personliga, ett slags hyllningskväde till en släkting eller vän, ofta en god karaktäristik i ord och toner – främst i toner. Hvar och en har sin, somliga ha flera. Ett sätt att hälsa eller hålla ett litet tal för den eller den – ett prof på lapparnas ovanligt fina och hjärtliga samlif och goda sammanhållning. När någon ny gäst anländer, kan en af de förut till­städesvarande hviska med en glimt i ögat: ”Nu ska jag sjunga hans (eller hennes) vuolle!” Och den kommer, och alla lyssna igenkännande och leende, föremålet själft inte minst.

Så Lars Eriksson Steggo – lång, smärt och kraftig på samma gång, skicklig renskötare. Stor fröjd när där sjungs om hans strapatser på fjället, hur han sträfvar i storm och oväder, hur blåsten släcker hans kokeld eller välter hans kaffepanna så att kaffet rin­ner ut. – Och så Inga Steggo – en gumma med läderbrunt skrynkligt ansikte, hon är nästan döf, sitter tyst för sig själf i ett soffhörn, utom det hela. Då stämmer Tiren upp hennes vuolle, som han hört för något år sedan i fjäl­len och bevarat i sitt fenomenala musikminne. Då lystrar hon, ett stort leende glider som ett solsken öfver det gamla mörka ansiktet – hon stiger upp, går fram, sätter sig bredvid honom och stirrar storleende på honom så länge han sjunger.

Hennes vuolle har en sällsynt frisk och spänstig rytm, jag undrar hvad den skall betyda och karaktärisera. Och förklaringen kommer: den innehåller en lyckönskan för att hon, när hon som änka gifte om sig, fick en kraftig ung man och duktig renskötare – just den Lars som nyss förut besjungits. Och det är hans rytm i hennes vuolle!

Där sjungas gripande sånger – en till Paval: när han dog, gingo hans två döttrar upp på ett högt fjäll och joikade denna vuolle för att hedra honom och tillkännage hans död. – Och en som en gammal lapp, ”som aldrig kunde lära sig läsa” på sin dödsbädd joikade till Gud: ”O, mottag mig, när detta mitt arma bröst skall stå inför Marias ende son.”

Där sjungas sånger till Sverige, till. Norge, till Amerika, till en oceanångare. (diktad af en flicka efter Titanicolyckan­) – till Sulitälma, Peljekaisse, Tjidtjakfjäll – till Hornavan i storm, och till sjön Tjäggelvas: den förra är djup och har stora tunga vågor, det hörs på melodien, förklara lapparna själfva, den senares mindre och lättare böljor återges med fina vågrörelser och darrningar i sången, omöjliga att ange i notskrift.

– Vidare sånger till solen, till brud, brudgum och brudpiga, till Lars Lewi Laestadius (född här i denna lappmark och senare här som visitator) – och till trollkarlen Ana Vuolla, en märklig gammal sång: han lefde vid tiden för kristendomens införande hos lapparna, sägs det, drunknade i Tjäggelvas men återfanns och begrofs på en holme i sjön; med honom skall bland andra ägodelar hans trolltrumma ligga nedgräfd, och den lär, liksom finnarnas bortstulna sampo ha haft ram af metall i st. f. af trä, i så fall den enda kända af detta slag i Sverige. Tirén blir tankfull – tänk om Kalevalas sampo en gång skulle gräfvas upp ur svensk jord – skulle ligga gömd i holmen däruppe i Tjäggelvas!

Där sjungs till renbeteslandet norr om Tjäggelvas, till renhjorden, hvars vimmel och skrämda språng ypperligt återges af rytmen, till renkalfvarna, ledrenarna, en hvit körren. Till en af vargar dödad hund, till lefvande älg och död älg, den senare klagande, full af varm och fin medkänsla; till hackspetten, lafskrikan, svärtan, räfven – till svan, hare, ekorre. Svanens vuolle är en af de allra vackraste, med rytm af hans vingslag och sväfvande flykt; harens rytm är en trogen öfversättning af spåren i snön af hans språng, och här är ekorrens visa: ”må gossebarnen dö men flickebarnen lefva, som ej göra mig någon skada, så att jag i frid får hoppa mellan träden” – och melodien återger illusoriskt hans djärfva smidiga skutt. – Där sjungas låtar om vargen: ”öfver nio dalar springer han i en skymningstimme” – eller: ”se den fulingen vargen, styggen, bondhund, gråben!” Och här finner Tirén utförligare ord och melodin till en af prof. Wiklund i Jockmock upptecknad björnvisa (där björnen själf säger sig hellre strida med 8–9 män än med 2 bröder).

Vi få kort sagdt prof på åtskilliga af de olika grupper, i hvilka Tirén ordnar sitt redan stora insamlade material. Tre hufvudgrupper: lauloh eller religiösa sånger, besvärjelse- och trollsånger, psalmer – och hit räknas egendomligt nog men meningsfullt också flyttningssånger och gånglåtar! Vidare luotti: kärleks-, bröllops- och friarsånger, hat- ­eller smädesånger, sorgesånger, mötes-, hälsnings- och afskedsånger, sånger till de underjordiska samy vall-låtar; just sådana, vallvisor och fäbodlåtar, äro väl vår närmaste svenska motsvarighet till den lapska joikningen.

Och slutligen hela den återstående skaran af vuoleh eller juoigos (må fackmännen förlåta om ordet är orätt skrifvet!): sånger till länder och nationer, socknar, byar och städer, släkter och medmänniskor; till kung, landshöfding, präst och länsman (vanligen en smädesång!!); till naturföreteelser: himlen, solen, stjärnorna, månen, åskan, norrskenet, stormen, snön, dimman, röken, elden, gnistorna (”gnistorna stiga med röken – ur kå­tan – gnistorna flyga mot sky-yn  – och slockna” – först en tongång uppåt, så en nedåt, en sällsynt målande melodi och rytm); till fjäll, sjöar, floder, haf, myrar, skogar, renbetesland; till renar­na, hundarna, allsköns vilda djur; hul­dresånger, sånger till de döda och till sagohjältar – och till tåget, ångbåten, motorbåten! Humoresker (hauskeh, ”trefligheter” – dit räknas djurhärmningar), vaggsånger (tulle lille mana, ofta små pärlor) och sånger vid sömnad och annat arbete där finns t. o. m en pärlfiskarsång. – Och där lära slutligen finnas episka sånger, omnämnda af Fellman men numera sannolikt glömda.

Det är sålunda en ofantligt rik skattkammare som här öppnas inför oss – en verklig, hög och fin musikkultur. Säregen, af annan karaktär än vår – harmoni känner den ej till, men i fråga om melodi och rytm möta vi en verkligt medveten, ofta högt utvecklad konst. Främst i rytmiskt afseende – och är inte detta psykologiskt förklarligt och välgrundadt att rytmen, den lagbundna rörelsen, blir hufvudsak för det eviga vandringsfolket? För folket i de vandrande älfvarnas, de böljande viddernas, de stigande och stupande fjällens land? I hur hög grad detta är fallet, säger Tirén i följande koncentrerade karaktäristik: ”lapparnas bunda form och sätt att uttrycka sin lyriska känsla utgöres af melodiös skandering”. Orden få sålunda ofta en helt annan betoning än i talspråket, bestämd af melodien och rytmen. De längre regelrätta sångerna ha ordentlig text, men här och där i dem, bl. a. när minnet sviker, kan läggas in en rad stafvelser utan mening, en vokalisering, en ”trall” eller hur man vill kalla det. Det finns en stor rikedom på sådana – voia voia nana nana – volo volo – lu lu lu – och mången vuolle är helt och hållet en sådan trall utan andra ord. Där äro således melodien och rytmen allt, där är det i och med dem, som det eller den besjungna karatäriseras. Och det är ofta rent förbluffande, hur träffsäker och glänsande denna karaktäriseringsförmåga är – hur ypperligt fjäll och sjöar, djur och människor eller hvad det vara må målas med tongångar och taktarter. De sistnämnda ofta nog synnerligen invecklade – där finnas vuoleh i 13 eller 15 eller 17 8:dels takt, och synkoper äro särskildt ofta använda, en sak som, ger något af samma spänstighet och svikt åt sången som fjällfolket har i sin gång och sina tag i allmänhet.

Hvarje vuolle, hvarje lapskt kväde måste framföras med joikning, låter ej tänka sig utan joikning – d. v. s. sjunges alltid, deklameras aldrig – det är en teori som samlaren här får fullt bekräftad.

Just dessa trakter tyckas mot förväntan nästan vara själfva härden för den lapska musiken – åtminstone är den här allmännare spridd och mer ursprunglig än i andra lappmarker. Är mer verklig joikning med sväfningar, darrningar och gutturala drillar, medan den längre norrut ofta är mera sång, möjligen på grund af finskt inflytande.

Är den då vacker, denna joikning – klangfull och musikalisk och vacker i vår mening? Ja och nej. Där finnas klara, vackra röster och verkligt vackra melodier – små själfulla mollvisor och frisk soliga durlåtar. Men de flesta ha ett intresse – eller varför inte en skönhet af ett annat slag. Det är stämning, stil, karaktär mer än egentlig klangskönhet som bära och fylla dem. De verka starkt och medryckande t. o. m. här i den stängda låga kammaren – hur mycket mer mäktigt, och storgrant då på fjället, på ödemarksvidden som är den jordmån de vuxit upp ur, i den fria klara höglandsluften som är deras rätta rymd. Måtte de länge ännu växa frodigt i den marken och klinga vida i den rymden! – I själfva verket har Tiréns samlargärning redan börjat bära goda frukter – verkligt lefvande frukter med grobara frön. Den har verkat väckande och återupplifvande på den halft afsomnade vuollediktningen; joikningen har redan här och där börjat återupptagas och idkas allt allmännare.

De soliga sångfyllda dagarna äro förbi, långfärdsrisslan väntar oss åter. Det blir det hjärtligaste afsked af sångare och sångerskor, sist och hjärtligast af värdinnorna, de storvänliga och genompräktiga små människorna, som till minne skänka oss hvar sitt konstverk af deras mästerslöjdare. Jag får den rikt och stilfullt sirade slidknifven som jag hela tiden suttit och lekt med och beundrat. – Så ett sista ströftåg genom marknadsvimlet, inom ramen af bländande sollysta snöhöljda fjällkammar och mörka skogsåsar – och ett sista kafferep på gästgifvaregården, där det nu är tre långa främlingars tur att vara värdar.

Och sist i långa dagsresor genom de oändliga skogarna – med fiolmusik på hvar skjutsstation, konsert och fest i Arvidsjaur, joikning nästan hela vägen i risslan – ner till hvardagsvärlden igen från höglandet – tystnadens och ensamhetens men också det sjungande, vandrande solfolkets sagoland!

Karl-Erik Forsslund

Tillbaka till Samiska röster