Fonografen – den första inspelningstekniken

Fonografen var den första tekniken för att spela in, lagra och sedan återge ljud. Apparaten uppfanns av Thomas Edison 1877, men det var först från och med 1890-talet som den kom till större användning, i och med att man bytte från stanniolfolie till vaxrulle som ljudbärare.

Fonografen är en helt mekanisk teknik som inte kräver elektricitet för att fungera. Det finns alltså ingen mikrofon, förstärkare eller högtalare på en fonograf – vanligtvis roterade vaxrullen i stället med hjälp av en fjäder av urverksmodell.

Från Arvidsjaur till Afrika

Den mekaniska tekniken, samt att apparaterna kunde göras små och behändiga, gjorde att fonografen var en populär teknik för att dokumentera tal och musik under insamlingsresor och expeditioner till områden långt bortom storstäderna.

Vid sidan av Karl Tiréns jojkinspelningar, som inleddes på vintermarknaderna i Arvidsjaur och Arjeplog 1913, stöttade Etnografiska museet i Stockholm under 1910-talet flera expeditioner till Afrika, Australien, Sydamerika och Grönland. Även dialekt- och folkminnesarkiven i Sverige gjorde fonografinspelningar under denna tid.

Att spela in och spela upp

För att göra inspelningar sjunger eller spelar man in i fonograftratten. I den smala änden av tratten sitter en ljuddosa som innehåller ett membran, där en gravérnål är fäst. Membranet omvandlar ljudvågorna till rörelser och nålen följer dessa och graverar ett spår i den roterande vaxrullen.

För att lyssna vände man på processen genom att byta till en ljuddosa med en rund nål. Nålen följer ljudspåret upp och ned i den roterande vaxrullen, membranet omvandlar rörelserna till ljudvågor som sedan sprids via tratten.

Svårmärkta vaxrullar

Till skillnad mot grammofonskivorna, som hade en etikett i mitten, var det svårt att märka vaxrullarna. I stället inleddes eller avslutades inspelningarna med att man berättade vad som fanns på inspelningen – en på- eller avannonsering.

Fonograferna hade även varierbar hastighet – ju snabbare inspelningshastighet desto bättre ljudkvalitet men till priset av kortare speltid. För att kunna fastställa den korrekta uppspelningshastigheten spelade man därför ibland in en referenston.

Karl Tirén och fonografen

Karl Tirén hade lärt sig använda en fonograf av Yngve Laurell vid Etnografiska museet, vilken i sin tur hade tillägnat sig tekniken vid det då världsledande forskningsarkivet kring folkmusik från hela världen, Berliner Phonogramm-Archiv i Berlin.

På Tiréns inspelningar hör man hur han påannonserar de kommande inslagen enligt berlinarkivets modell – vem som ska jojka och vad som ska jojkas – och anger referenstonen genom att blåsa i en stämpipa med dåtidens kammarton (a1=435 Hertz).

Överföringar av Tiréns inspelningar

När fonografrullar överförs i dag görs det på dock på modernare, elektriska maskiner. Karl Tiréns fonografinspelningar har överförts ett par gånger de senaste decennierna. År 1984 fördes de över till rullband av Anders Schilling vid dåvarande Arkivet för ljud och bild (i dag Kungl. Bibliotekets avdelning för audiovisuella medier). Åren kring 1990 gjordes en överföring på Sveriges Radio av Mats Brolin och Inger Stenman.

Ett 40-tal av Tiréns inspelningar, i urval av Gunnar Ternhag, gavs ut på cd 2003 (Samiska röster, Svea fonogram SVCD 9). För den tekniska bearbetningen stod Kjell Lolax, AIM Studio.  Cd-skivans versioner av Tiréns fonografrullar har inkluderats i denna webbpresentation.

Tillbaka till Samiska röster

Kommentarer

Leave a Reply