Mingus i Sverige

I år skulle Charles Mingus (1922 – 1979) ha fyllt 100 år. Hans betydelse för jazzens utveckling från mitten av 40-talet, med ett genombrott på 50-talet och framåt, råder det ingen tvekan om. Basist, pianist, kompositör av rang och grupp- och orkesterledare. En del har med all säkerhet skrivits om honom, runt om i världen, detta jubileumsår. Mycket har också skrivits genom åren, om hans musik och liv och 1971 kom den självutlämnande autobiografin Beneath the Underdog: His World as Composed by Mingus, som ger en realistisk inblick i hur livet kunde te sig för en svart jazzmusiker i ett USA, som hade och fortfarande har mycket att önska.

Sverige besökte han emellertid bara fem gånger: 1964, 1970, två gånger 1972 och sista gången 1975. Flertalet av konserterna recenserades i Orkester Journalen (OJ) och här följer en översiktlig genomgång över vad man skrev. Med kommentarer av undertecknad.

Den 13 april 1964 spelade han på Stockholms Konserthus med en grupp bestående av, förutom honom själv på bas, Johnny Coles, trumpet, Eric Dolphy, flöjt och träblås, Clifford Jordan, tenorsax, Jaki Byard, piano och Dannie Richmond på trummor. OJ:s medarbetare Lars Kleberg var på plats och skrev: ”Trots att den grupp som framträdde i Stockholms konserthus den 13 april innehöll så fina musiker som trumpetaren Johnny Coles, saxarna Eric Dolphy och Cliff Jordan och pianisten Jaki Byard (förutom Mingus ständige trumslagare Dannie Richmond) blev det helt Mingus’ kväll. Redan med sina avspända inledande ord och sitt helt igenom charmerande (och – för mig helt överraskande – självironiska) uppträdande skapade Mingus en ypperlig kontakt över rampen Jag har aldrig förr upplevt en så fullständig kommunikation mellan musiker och publik och en så gemytlig stämning i Konserthusets dödande tråkiga och (åtminstone för småbandsjazz) misslyckade miljö”. En alltigenom positiv Kleberg avslutar sin recension med: ”Vad man längst minns från denna underbart rika jazzkonsert är denne fantastiske man, den kalejdoskopiske Mingus, som i sig förenar alla dessa drag och – som det tycks – en ändlös rad ytterligare”.

Efter konserten skulle Sveriges television göra en inspelning med Mingus och gruppen under ledning av den dåvarande producenten Lasse Sarri. Det var välkänt att Mingus kunde vara oberäknelig och rent av lynnig, något som Sarri och tv-teamet fick känna på under den minst sagt dramatiska inspelningen. Sarri har i en intervju, som undertecknad gjorde för länge sedan, ingående och målande berättat vad som hände, en upplevelse som skiljer sig markant från den som Kleberg hade som publik. Här följer dock vad OJ-medarbetaren Rolf Dahlgren skrev om inspelningen:  ”Att det kan hända »saker» när Charlie Mingus är i aktion visste vi i förväg. Han har i flera år haft anseende att vara mannen som gör vad som faller honom in – inte bara i sin musik utan också på scenen och i privatlivet. Han hade föregåtts av ryktet att vara både nyckfull diva och temperamentsfullt geni, en sammansatt personlighet som kan vara svårt att samarbeta med”. Vidare skrev Dahlgren: ”Det var därför med stor tvekan den svenske konsertarrangören, Estrad Konsertbyrå, tog hit Mingus och hans musiker. Men sedan impressarion George Wein i telegram försäkrat att farhågorna var onödiga – konserten skulle genomföras oklanderligt – så accepterade man erbjudandet”.

Men vid inspelningen hände det mycket och väldigt snabbt. Det mesta egentligt ganska oklart varför?, men Mingus blev rasande och troligen var det hela ett missförstånd.

Dahlgren: ”Upptakten till bråket var en alltmera upphetsad diskussion om ett par tre minuters låtar, och anledningen var väl närmast en serie missförstånd, som kanske hade sin grund i språkförbistringen. Producenten Lasse Sarri ville börja med en melodi på tre minuter för att sedan sätta in Simon Brehm i bild för påannons och presentation”.

Det som sedan hände hade idag varit en anledning till att bryta inspelningen, snabbt kalla in skyddsombudet och i värsta fall ringa polisen. Men man ville inte ha mer bråk och situationen stabiliserades tack vare att George Wein, som befann sig på hotellet, kunde gripa in. Dahlgren pratade med Jaki Byard, som blivit avskedad och i nästa stund återanställd av sin kapellmästare och dessutom ombedd att ”skära halsen av sig” under pågående inspelning. Dahlgren: ”Jag frågade honom om Mingus ofta bar sig åt på det sättet. Han ryckte lite på axlarna, log och svarade: »Tja, det är inte så mycket att bry sig om – det är bara hans humör! Visst får vi skällning ibland, men vad gör det, musiken är ju toppen i alla fall!»”

Men till slut var allt på plats, musikerna och tv-teamet. Dahlgren: ”Strålkastarna lyste över scenen där Mingus musiker äntligen satte i gång med att spela. Och så dom spelade!”.

Självklart fanns det ingenting som ursäktade Mingus helt oacceptabla beteende på Konserthuset i samband med tv-inspelningen. Möjligtvis kan det förklaras mot en bakgrund av hans högst personliga problem, men också mot den rasism som genomsyrade och infekterade det amerikanska samhället, då och nu, som gjorde att svarta artister, även i det betydligt mindre rasistiska Europa på den tiden, tolkade in rasism i vitas sätt att bete sig.

Men säkert var orsakerna än mer komplexa.

Göteborg fick också besök av Mingus den 15 april och i OJ skrev Sven Malm kort: ”Man väntade sig mycket av Charlie Mingus konsert – och vi blev sannerligen inte besvikna! Mingus visade att det går att förnya jazzen inom jazzens gränser på ett ytterligt fascinerande och spännande sätt. Trumpetaren Johnny Coles och trumslagaren Danny Richmond var jämte fantastiske Mingus dem som man minns bäst”.

Betydligt lugnare gick det till när Mingus återigen stod på Konserthusets scen den 20 oktober 1970. En kväll som han för övrigt delade med Buddy Richs storband. Mingus delvis nya band bestod då av kapellmästaren själv, Eddie Preston trumpet, Charles McPherson altsax, Bobby Jones klarinett, tenorsax och följeslagarna Byard på piano och Richmond på trummor.

OJ:s medarbetare Bertil Sundin skrev: ”Det var snarare askan av en het musik som bjöds, även i ett sånt fint Mingus-nummer som »Orange was the color of her dress». Andra konserten var starkare och framför allt hade jag nu lyckats placera mig så att jag kunde höra Mingus mäktigt sjungande bas, något som inte gick fram till mitten av salen där jag satt första konserten. Repertoaren var helt annorlunda än under första konserten: ett långt Ellington-potpurri, en Mingus-komposition som jag tror heter »Peggy’s blue twilight time» och till slut en standardballad, »She’s funny that way». Jag tyckte om alla solisterna, inte minst den litet kantige Charles McPherson och nykomlingen i gruppen, tenoristen Bobby Jones”. ”Stilmässigt kunde den musik gruppen spelade lika gärna vara från början av 60-talet”. ”Kanske bör man dock påpeka en skillnad från tidigare: Mingus verkade resignerad, trött och det satte sin prägel på hela gruppen”.

Sommaren 1972 fick musikfestivalen i Emmaboda ett celebert besök. Den 18 augusti stod Mingus kvintett på scenen. Denna gång med trumpetaren John Faddis och pianisten John Foster och Roy Brooks vid trummorna. Inte utan viss dramatik. Bertil Sundin var på plats och skrev i OJ: ”En del rykten om att Mingus avskedat Brooks på fredagsnatten och utan resultat ringt till New York för att rekvirera en ny trumslagare hade närmast pirrat nyfikenheten på gruppen, men deras avdelning blev en ganska desorganiserad och oinspirerad avslutning på den konsert Kustbandet inlett så bra. Det började med att Mingus ville ha alla instrument och mikrofoner flyttade på scenen, det blev ett långt pausuppehåll sen Mingus sagt några ord till publiken, som fick den tro att konserten var slut, och däremellan spelades musik med distans och lite härsken stämning. Av de nya musikerna höll sig trumpetaren John Faddis nästan genomgående i ett mycket högt register och utan att egentligen spela nånting. John Foster spelade i Jaki Byards efterföljd och sjöng dessutom, Bobby Jones spelade bra som väntat, McPhearson var balanserad som vanligt och Roi Brooks slet. Och alltihop var naturligtvis bättre än vad ni som bara läst ovanstående kanske förletts att tro. Mingus grupper spelar inte alltid bra och sammanhållet, men deras framträdande bjuder på spänning och dramatik. En Mingus-konsert är inte det första man glömmer från en festival och absolut inte någonting jag skulle velat undvara här”.

Mingus medverkade också vid jazzfestivalen i Umeå den 29 oktober 1972 och i samma veva under rubriken Newport i Stockholm framträdde han på Folkets Hus med en ny kvintett, förstärkt med Ellingtontrumpetaren Cat Anderson och med Joe Gardner trumpet, Hamiet Bluiett på barytonsax, John Foster, piano och Roy Brooks på trummor.

Jan Olsson från OJ hörde Mingus: ”Det verkade faktiskt som om jovialiske och glade Cat lyckades ruska liv i sina medmusikanter också. Mingus själv tog av sig både basker och kavaj minsann. Den avslutande bluesen blev en festlig historia med bitvis goda soloinsatser, bortsett från Roy Brooks uppvisning på såg (!), som dock ur såväl visuell som originell synpunkt hade sina poänger. Allra största behållningen hade jag av pianisten John Foster, som spelade sig igenom hela pianohistorien – från Morton till Monk – i sitt långa solo”.

Vidare: ”Trots en del goda solistiska insatser var Mingus ändå något av en besvikelse. Förr brukade man ha en känsla av att vad som helst’ kunde hända, när Charles Mingus och hans mannar var på scenen. Det var alltid spännande. Men den här gången lät gruppen som vilket bra band som helst. Och Mingus skall inte låta som något annat än Mingus!”.

Mingus sista besök i Sverige var den 19 juli 1975 på jazzklubben Blue Bird i Åhus. Även då med nya musiker: Jack Walrath trumpet, George Adams tenorsax, Don Pullen på piano och trotjänaren Richmond.

Jan Olsson på plats även denna gång: ”Så var det då dags för ett av jazzens verkliga problembarn, lynnige och svårhanterlige Charles Mingus. Trots att arrangörerna inte lyckats hitta det cigarrmärke som Mingus krävt i sitt kontrakt, hade de ändå på något sätt lyckats få, honom på ett strålande humör. Och konserten blev därefter: En svängfest med tidlös jazzmusik när den är som bäst! Mingus hade en helt ny trumpetare med sig, Jack Walrath, en mycket välspelande ung man med tydlig förankring hos Clifford Brown-Fats Navarro. Tenoristen George Adams, som vi tidigare är bekanta med från platta, var andre man i frontlinjen, och han skäms ju heller inte för sig. En friskus av guds nåde, kanske ibland väl burlesk, men ändå ganska idealisk i Mingus inte särskilt allvarstyngda musik. Och kompet var givetvis superbt med läckre och svängige pianisten Don Pullen, trumslagaren Dannie Richmond och Mr. Mingus själv. Som sagt, det blev en svängfest, och Mingus och hans mannar verkade lika lyckliga som publiken”.

Charles Mingus återkom inte till Sverige. Men i samband med Europaturnén 1976 framträdde han på det nya Montmartre i Köpenhamn 15 september. Sviktande hälsa och ett tilltagande handikapp gjorde att turnerande minskade och den 5 januari 1979 avled han i Cuernavaca i México 56 år gammal. I februarinumret av OJ samma år tecknar Jan Olsson en lång, läsvärd och innehållsrik runa.

Av: Roger Bergner

 

Källor: OJ nr 5 1964, nr 12 1970, nr 10, 12 1972, nr 9 1975, nr 2 1979

Som prenumerant av JAZZ kan du läsa artiklarna i OJ i sin helhet Tidningar | Orkesterjournalen