Finland och Åland 1957–1958

Sedan tidigt 1950-tal hade Sveriges Radio och Svenskt visarkiv ett visst samarbete när det gällde inspelningar. Med hjälp av Svenskt visarkivs register försökte man systematiskt leta fram områden med äldre vistradition att spela in. Ett sådant område var de svenskspråkiga delarna av Finland.

Med hjälp av polisen

Framför allt var det några av öarna i Åbolands skärgård som hade särskilt stark vistradition och som Ulf Peder Olrog vid Svenskt visarkiv bedrev forskningar kring. Olrog och Matts Arnberg tog kontakt med folkloristen Alfhild Forslin i Åbo. Hon åtog sig det tidsödande arbetet att försöka leta fram de traditionsbärare vars visor tecknats upp på 1920- och 30-talen av Greta Dahlström och henne själv. Alfhild Forslin har själv berättat hur förberedelserna gick till i en uppsats i Budkavlen 1958, Sveriges Radios magnetofoninspelningar av svensk folkmusik i Finland. Det började med att Matts Arnberg gjorde en planeringsresa till Åbo:

”I september 1957 gjorde han ett besök i Abo för att höra om han kunde få medhjälpare, ty nu skulle det bli allvar av planen. Med energi och smittande trosvisshet satte han fart på förberedelsearbetet, som främst skulle bedrivas i Sibelius-Museets vid Åbo Akademi regi. Sedan Arnberg rest tillbaka till Stockholm lät professor Otto Andersson en blänkare ingå i tidningspressen. Greta Dahlström och jag gick igenom våra 25 – 35 år gamla förteckningar på sagesmän – vem av dessa kunde tänkas leva ännu? Samtidigt gällde det att medelst penna och telefonlur söka nå kontakter med lämpliga personer, vilka kunde tänkas spåra upp sångare och spel män på sina hemorter.

Det syntes oss framförallt angeläget att få upp kontakten med Greta Dahlströms begåvade vissångerska Svea Jansson från Nötö, som redan i unga år – i början på 1920-talet – där hade meddelat henne ett stort antal ballader ur sin mormorsmormors repertoir. Nu hade Svea nått upp i 50-årsåldern. Men var fanns hon? På Nötö hade man förlorat kontakten med Svea för ca 10 år sedan, men man trodde att hon befann sig på Åland. Med Mariehamnspolisens hjälp finkammades hela öriket på alla som bar – eller hade burit – namnet Svea Jansson och på detta sätt dök den rätta Svea slutligen upp i Jomala, Andersböle.”

”Nog kan jag tusen visor”

Man fick alltså tag på Svea Jansson som reste över till Åbo för inspelningen som började den 18 november. Och det visade sig att hon var ett ännu större visfenomen än man först trott. Hon meddelade själv helt frankt att ”nog kan jag tusen visor”. Så småningom skulle Sveriges Radio och senare Svenskt visarkiv spela in mellan 700 och 800 av dessa.

Svea Janssons visor är inte bara många, de är också märkliga på det sättet att åtskilliga av dem representerar 1700-talstradition via endast ett mellanled. Svea Jansson lärde sig nämligen flera ballader, skämtvisor och vaggvisor av sin mormor, Eva Gustava Jansson (född 1842). Och Eva Gustava hade i sin tur lärt sina visor av sin mormor Caisa Eriksdotter (född 1786) på Hitis.

Vid detta första tillfälle sjöng Svea Jansson ett 40-tal visor. Utöver Svea Jansson spelades 45 andra traditionsbärare in under två veckor i Åbo och Åbolands skärgård, i Nyland och Österbotten. De flesta representanter för den äldre svenska vistraditionen i Finland.

Ytterligare 106 visor med Svea Jansson spelades in vid en kompletterande inspelningsresa till Åland ett år senare.

Finland 1957

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lyssna på alla inspelningar från Finlandsresan

Åland 1958

 

 

 

 

 

 

 

 

Lyssna på alla inspelningar från Ålandsresan

Tillbaka

Skrivet av Musikverket den 18 oktober, 2016
Kategorier: Musik

Kommentarer

Leave a Reply