Matilda Strand spelas in av Matts Arnberg

Matilda Strand spelas in av Matts Arnberg 

Folkmusik i radio

1925-1948

Sveriges Radio hade fram till 1956 endast ett rikstäckande program som också hade en enorm genomslagskraft. Konkurrensen från TV och internet fanns inte.

Den första stora publikundersökningen som genomfördes 1943 visade att genomsnittslyssnaren lyssnade på radio 2,5–3 timmar per dag. Musikprogram som grammofontimmen var särskilt populära.

Folkmusiken fanns tidigt med som ett självklart inslag i radions musikutbud. På grund av dyrbara och komplicerade inspelningsförfaranden var det endast större evenemang och kända artister som spelades in i förväg, de flesta program sändes direkt från studio. Av den anledningen finns relativt få av Sveriges Radios tidigare folkmusikprogram bevarade.

Få spelmän i radion

De tidiga folkmusikinslagen speglade ofta en konstmusikalisk attityd till folkmusiken, eftersom de ansvariga för radions musikprogram ofta hade en bakgrund inom konstmusiken.Visserligen förekom inslag med vanliga spelmän – som alltså inte var yrkesmusiker – men det var lika vanligt eller vanligare att klassiskt skolade yrkesviolinister framförde låtarna. Folkvisor däremot utfördes alltid av konsert- och operasångare. Att det skulle finnas folkliga sångare som var bärare av en musiktradition med egenvärde kände man inte till. Eller så ansågs de inte hålla måttet rent konstnärligt.

Folkmusiken skulle finnas med i programutbudet – den sågs som en del av det nationella arvet – men den skulle först göras rumsren och ges en inramning som kunde anses vara musikaliskt värdig.

Folkmusik förekom inte bara i musikprogrammen. Den användes också som illustrativa inslag till program producerade av radions föredragsavdelning. Det kunde till exempel handla om landsbygdsreportage eller föredrag om allmogekultur som illustrerades med spelmansmusik.

 

 

 

Folkmusik i radio efter 1948

Vid 1940-talets slut började en ny typ av folkmusikprogram märkas i Sveriges Radios programtablå. Hittills hade folkmusiken alltså som regel framförts i konstmusikaliskt utförda arrangemang och av skolade konstmusiker. Men nu började även resultaten från Matts Arnbergs inspelningsresor att synas och höras. Dock var han själv till en början försiktig när det gällde att presentera folkmusiken i ”originaltappning”. I en artikel i Röster i Radio 51/1949 skriver Arnberg:

”Vi har inom vårt lands gränser en musik, som för otränade lyssnare verkar nästan lika exotisk och obegriplig som en gamelanorkester (som spelar på klockor och slagverk, reds anm) från Java … Det är därför utomordentligt vanskligt att presentera den verkligt värdefulla delen av svensk folkmusik i radio. De riktigt gamla låtarna för en eller två fioler är nog strängt taget minst lika exklusiva och svårtillgängliga som modern kammarmusik … För att inte göra folkmusikprogrammen i radio alltför exklusiva måste man ofta tillgripa den utvägen att låta skolade musiker spela låtar i mer eller mindre konstfulla arrangemang. Anrättningen blir på så sätt mera aptitlig för lyssnarna, men musiken förlorar tyvärr det mesta av sin ursprunglighet och egenart. Endast verkliga spelmän med sin egen bygds tradition och dialekt i spelsättet kan göra denna musik full rättvisa …”

Ett sätt att vänja lyssnarnas öron vid folkmusiken var att låta spelmanslagen, som under 1940-talet växt fram som en ny och populär samspelsform, framträda i radions folkmusikprogram.

Folkliga visor tog plats

Från 1950 och framåt gjorde Matts Arnberg en typ av spelmansprogram där han presenterade mindre kända eller helt okända spelmän i inspelningar som han gjort vid sina resor i landet. Det blir ett slags spelmansporträtt där Arnberg berättade om spelmannens bakgrund och miljö och presenterar dennes låtar.

I samarbete med Svenskt visarkivs grundare Ulf Peder Olrog sändes 1952–53 också en programserie om folkliga visgenrer – kärleksvisor, andliga visor, historiska visor, skämtvisor med mera – som sedan fick flera efterföljare under 1950-och 60-talen. 1958 sändes sex program om Den medeltida balladen och 1961–1962 sände Arnberg och Olrog en serie önskeprogram, Sjung visan för mig. En panel bestående av tre folkliga vissångare medverkade, som tillsammans hade en ansenlig repertoar. Dessa sångare var Lena Larsson från Bohuslän, Ulrika Lindholm från Jämtland och Svea Jansson från svenska Finland. Programledare var Arnberg och Olrog. Programmen sändes med publik som fick önska sig i stort sett vad de ville av gamla visor som de tre kvinnorna kunde sjunga.

Under rubriken Så lät det förr producerade Arnberg under en följd av år på 1960-talet en mängd program om folkliga visor och låtar – program som byggde på inspelningar i folkmusiksamlingen. Utöver de inspelningar som gjorts under inspelningsresorna engagerades även spelmän särskilt för särskilda program.

Under 1960-talet utökades radions musikavdelning med ytterligare en folkmusiktjänst, utöver Matts Arnbergs, och folkmusiken blev en alltmer integrerad del av musikutbudet.

 

 

 

 

Programmanus

I Matts Arnbergs efterlämnade personarkiv finns flera bevarade programmanus från radioprogram. I Svenskt visarkivs samlingar finns även manus skrivna av flera av Arnbergs kollegor bevarade. De ger en bra bild av hur folkmusik har presenterats för radiolyssnarna.

Tillbaka till presentationen

Kommentarer

Leave a Reply