Fäbodväsen och vallmusik – funktion och historik

Varför fäbodar?

Boskapsskötsel har varit en viktig försörjning för många i flera hundra år, men det har varit ont om betesmark i flera olika områden i Europa. Den bördigaste jorden och markerna närmast gårdarna har använts för odling. Djuren har däremot kunnat beta både gräs och löv i skogs- och fjällområden längre bort från gården – i Skandinavien, men också i Alperna, Karpaterna och andra områden. Troligen uppkom fäbodväsendet på det sättet, som en del av ekonomin i jordbruket.

Begreppet fäbod eller säter förknippas ofta med de så kallade långfäbodarna. Dessa låg flera kilometer från gården och krävde att de kvinnor och barn som skötte djuren flyttade dit med dem över sommaren. Där producerade de en stor del av gårdens årsbehov av mjölkprodukter. Förflyttningen med djur, arbetsredskap och matvaror ut till en långfäbod kallades boföring (det vill säga att föra ut boskapen) och skedde enligt ett särskilt regelverk, så att ingen inkräktade på andra gårdars marker.

Andra typer av fäbodar låg närmare bebyggelsen och användes under kortare perioder. Arbete med fäbodar har inte bedrivits i hela Sverige. Den så kallade fäbodgränsen går från Bohuslän via Värmland och sedan norDost, norr om den har det funnits fäbodar. Men människor har vallat sina boskap även söder om den gränsen. I flera områden söder om gränsen har man släppt djuren på en allmänning eller en vallare har följt med djuren en kortare sträcka under dagen och tillbaka samma kväll. Även i den typen av vallning har man kallat på djuren med olika rop och signaler, men över kortare avstånd.

Ljudexempel: Stina Nilsson, Halland

Jordbrukssamhället präglades av arbetsdelning utifrån kön. I skördearbetet slog män med lie, kvinnor räfsade. Hästar och körning med häst var männens område medan mjölkdjuren hörde till kvinnornas uppgifter. Det var också kvinnor – ofta de ogifta – och barn som följde med boskapen ut till sommarens fäbodar för att valla och sköta om djuren, mjölka, kärna smör, koka mesost och ysta. Dessa arbetsuppgifter var viktiga för gårdens ekonomi och boskapen var värdefulla. Under vilostunderna skulle man sticka strumpor eller utföra annat handarbete. Trots att arbetet var hårt finns många vittnesmål om hur kvinnorna som kallades fäbodjäntor, vallkullor eller stintor gladdes åt den fria och självständiga tillvaron.

Fäboddrift och vallmusik verkar ha förekommit åtminstone från medeltiden i Skandinavien. Under senare delen av 1900-talet avvecklades bruket av fäbodar i Sverige. Vissa av dem är fortfarande i drift inom turistnäringen, men nu med produktion och försäljning av getost, messmör och andra produkter från djur som oftast är inhägnade. Ibland ges också kurser i ostproduktion eller lockropsteknik.

Läs mer om fäbodar i Folkmusikboken under rubrikerna Fäbodväsendet och Om boföring.

Ett dagslångt musikskeende

I kommunikationen med kor, får och getter har man framför allt använt den egna rösten. Det finns många exempel på olika typer av lockläten för de olika slagen av djur: kortare stackatoläten (korta, studsande läten) för de mindre djuren som skuttade omkring (till exempel ”tika, tika, tika” till fåren) och längre melodilinjer för att ropa på korna. En sekvens av arbetslockrop kan innehålla dels långa melodilinjer i högre eller lägre röstläge, dels manande rop i talröstläge av typen ”kom nu då” och dels ljud som härmar djurens läten. Djurens egennamn kan också vävas in i ropen – framför allt kor har ofta haft vackra namn som Rosa, Krona eller Stjärna. Vallerskan improviserar och växlar mellan de olika ljuden.

Lockrop riktade till andra kvinnor i skogen kunde ta formen av signaler med en bestämd innebörd: ”jag har tappat bort en ko, hjälp mig leta” eller ”leta inte längre, kon är hemma”. Om ett djur hade gått långt bort behövde vallerskan ropa långa stunder, så rösten måste hålla. Andra rop kunde i lugnare stunder användas för att signalera att kaffet var färdigt. Även melodislingor på näverlur, kohorn eller bockhorn har använts för att kommunicera med andra personer. Att blåsa grova, ”fula” signaler i en barklur kunde vara ett sätt att skrämma bort varg, björn eller lo. Det fanns också bestämda signaler för att varna andra vallerskor för rovdjur eller rövarband. Beträffande relationen mellan röst och instrument påpekar Anna Johnson i Folkmusikboken att

”(d)et är viktigt att framhålla att den klara uppdelning emellan vokalt och instrumentalt som vi är vana vid ifrån senare tiders konstmusik, inte alls existerar i denna musikvärld. Sång och instrument kunde i vissa sammanhang – men inte i alla! – fritt ersätta varandra. Instrumenten hade delvis samma funktion som rösten och tjänade ofta som förstärkning av denna. Melodimaterialet kunde vara detsamma, men gavs då självfallet en idiomatisk färgning av de olika ljudredskapen.”

Anna Johnson beskriver också i detalj hur en arbetsdag och den tillhörande musiken kunde te sig i Folkmusikboken under rubrikerna Om vallningen och Den vokala fäbodmusiken. 
Se även Långt bort i skogen om fäbodmusik för barn.

Förutom funktionen som arbetsmusik finns naturligtvis också en estetisk dimension i vallmusiken. Den som var skicklig i att ropa och till exempel spela kohorn väckte beundran, och andra tog efter hennes låtar och lockropsfraser.

Läs mer:

• Ivarsdotter, Anna. Lockrop & vallåtar Ancient Swedish pastoral music. Texthäfte (svenska och engelska, 27 s.) till cd Lockrop & vallåtar/Ancient Swedish pastoral music. (Musica Sveciae/Folk Music in Sweden).
• Johnson, Anna 1980. Om fäbodarnas musik. I: Folkmusikboken. Red Jan Ling, Märta Ramsten & Gunnar Ternhag. Stockholm: Prisma. 
• Ling, Jan 1989. Europas musikhistoria. Folkmusiken 1730-1980. Stockholm: Esselte studium.
• Moberg, Carl-Allan 1955. Om vallåtar. 1. En studie i de svenska vallåtarnas musikaliska organisation. Svensk tidskrift för musikforskning (STM) 1955.