Dokumentation av ballader
De allra tidigaste nedskrifterna av ballader i Sverige finner vi i några handskrivna visböcker som tillhörde medlemmar ur adel och kungahus. Den tidigaste av dessa är Harald Oluffsons visbok från 1570-talet. Liksom flera andra finns den tryckt i samlingen 1500-talens och 1600-talens visböcker utgivna av Adolf Norén, Henrik Schück med flera 1884–1925. Flera sådana adelsvisböcker finns bevarade i Danmark. De första uppteckningarna gjordes direkt från sångare under stormaktstidens 1600-tal, då ett antikvariskt intresse växte fram bland de styrande. Man ansåg då i tidens anda att ballader kunde ses som rester från en ärorik nordisk forntid.
Under 1700-talet och senare spreds texterna i skillingtryck, parallellt med att ständigt nya generationer av människor lärde sig både texter och melodier till ballader på gehör och med hjälp av minnet. Under flera hundra år traderades melodierna så gott som enbart via gehöret från en sångare till en annan, och förändrades förstås under tiden. Också texterna förändrades på det sätt som är vanligt i muntlig kultur: olika sångare kunde lägga till eller utelämna verser eller motiv, förstärka vissa motiv genom upprepning, välja olika slut på visan vid olika tillfällen och så vidare.
Början för vissamlingar
Från tidigt 1800-tal började folklivsintresserade personer från universiteten dokumentera traditionella visor i större mängd. Förutom ballader var det bland annat lyriska visor, vaggvisor, sånglekar och andliga visor. Vissamlingar började ges ut, till exempel Svenska folkvisor från forntiden, utgiven av Arvid August Afzelius och Erik Gustav Geijer 1814–1818. De här visböckerna kom efter hand att finnas i många hem, och de kom förstås också att spela en roll för vilka varianter av visor som blev mest spridda.
Dokumentationsarbete med papper och penna fortsatte ända in på 1940-talet. Nu var det allt fler som också tecknade ner melodierna. Inspelningsapparatur började successivt användas under 1900-talets första decennier, och från 1940–1980-talen har vi många balladsångare inspelade. Framför allt i de svenskspråkiga delarna av Finland sjöngs ballader i levande tradition under en stor del av 1900-talet, och det finns en riklig dokumentation därifrån representerad i form av både uppteckningar och inspelningar i utgåvan Sveriges Medeltida Ballader.
Kommentarer