Var är dragspelsmusikens kvinnor?

Dragspelet kan uppfattas som ett männens instrument. Manliga dragspelare dominerade på skivinspelningar, var etablerade kompositörer och drivande bakom musikförlag, tidskrifter och musikskolor. Deras gärningar är lättare att se och höra för eftervärlden. Men faktum är att det funnits många kända kvinnliga dragspelare som i sin samtid var kända genom folkparksturnéer, radioframträdanden och tidningsreportage.

Under 1900-talets första decennier etablerades dragspelaren som en den moderna tidens artist. Genom turnéer, skivinspelningar och radioframträdanden fick stilbildande dragspelare som Calle Jularbo, Ragnar Sundquist och bröderna Karl och Erik Gylling ett stort publikt genomslag. Få kvinnor är däremot kända från denna dragspelarnas pionjärtid, även om enstaka namn kan synas på affischer och i tidningsannonser. Som Hulda Källberg som på en tävlingsaffisch från 1919 beskrivs som ”Sveriges bästa kvinnliga virtuos”.

Den kvinna som först får ett nationellt genombrott är Stina ”Bångbro-Stina” Karlsson. Genom landsomfattande turnéer, radioframträdanden och skivinspelningar blev hon under 1930-talet känd som ”hela Sveriges Bångbro-Stina”. Hon skulle få flera efterföljare och 1940-talet tycks ha varit något av de dragspelande kvinnornas guldålder då ett flertal kvinnor tar plats i rampljuset. Yvonne Modin, Majken Carlsson och May Marthall är bara några av de kvinnor som slår igenom vid den här tiden både som soloartister och som orkesterledare.

Men redan under 1950-talet tycks flera av de kvinnor som bara några år tidigare var etablerade artister ha lämnat estraderna. En vanlig orsak var att de slutade spela när de bildade familj. Det framgår av kvinnornas egna berättelser liksom av samtida tidningsartiklar. Som i ett reportage om Majken Carlsson i Accordion-Journalen från 1950 med den talande rubriken ”Dragselsprinsessa som blev hemmafru”. Det dåtida samhällets värderingar var att kvinnan var den som skulle sköta hem och familj. I en tid utan utbyggd dagbarnvård tvingades kvinnorna ofta välja bort musikerkarriären när de fick barn. Dragspelaren och basisten Siw Karlén som spelade i gruppen Mälartöserna på 1940-talet berättar i en intervju för Svenskt visarkiv att när kapellmästaren May Marthall gifte sig och fick barn så lades gruppen ner. Istället började Siw Karlen spela med Yvonne Modins orkester som blivit en kvinna kort av samma anledning; ”Hennes basist hade träffat en kille på Gotland och blivit kvar där naturligtvis”. Det fanns dock kvinnor som lyckades kombinera familjeliv med en lång karriär som yrkesmusiker, till exempel Yvonne Modin som sedan slutet av 1940-talet heter Kahn i efternamn.

Få kvinnor på skiva

En anledning till att många kvinnliga dragspelare blivit osynliga för eftervärlden är att väldigt få av dem gjorde egna skivinspelningar. Den enda som etablerade sig som egentlig skivartist var Bångbro-Stina som tillsammans med duettpartnern Albin Fernström gjorde flera skivor under 1930-talet. De gjorde bland annat inspelningar i London för skivbolaget Durium som gavs ut i serien Veckans skiva, en enklare slags pappskiva i tidningsformat.

På ett av skivkonvoluten skildras ett möte med engelska studiomusiker: ”När så Bångbro-Stina tar fram sitt stora dragspel kan en av de engelska musikerna inte underlåta att halvhögt göra den reflexionen att ’en sådan liten flicka kan väl aldrig orka spela på ett så stort dragspel…’ – Wait a moment är signaturens lakoniska svar – och sannerligen behövdes det bara några sekunder för att han fullkomligt skulle baxna av pur förvåning”.  

I övrigt finns det få dragspelande kvinnor på skiva från 1900-talets första hälft. Mälartöserna gjorde enstaka skivinspelningar, liksom Yvonne Modins orkester. Dessa skivor innehåller dock sångnummer snarare än solistiska dragspelsinslag, och kvinnorna backas ofta upp av manliga studiomusiker. Av mera kuriös karaktär kan nämnas Jädraåsflickorna med dragspelarna Elsa Hulth och Margit Strömberg. De gav aldrig ut skivor i Sverige men de spelade däremot in en skiva i Sovjetunionen under en turné 1955, utgiven av landets statliga kulturinstitut. Säkert finns det något ytterligare exempel men det ändrar inte faktum; inspelningar med kvinnliga dragspelare är försvinnande få i en tid där dragspelet dominerade nästan all musik som gavs ut på skiva. Att många kvinnor regelbundet uppträdde i radio är en klen tröst för eftervärlden. Som regel var musikprogrammen vid den här tiden direktsända och få om ens något programinslag finns bevarat. En av 1940-talets dragspelare som däremot både kan ses och höras på film är Irene Söderblom. Hon var skådespelerska och en skicklig dragspelare. I flera filmroller ses hon med ett dragspel i famnen, som i Hotell Kåkbrinken från 1946.

Först under 1970-talet skivdebuterar dragspelare som Edit Segerstedt och Majken Carlsson, trots att de var professionella musiker redan på 1930- och 40-talen. En dragspelare ur samma generation som blir synlig i offentligheten vid samma tid är Signe Gustafsson. Hon gjorde inga skivor men var en synnerligen aktiv propagandist för dragspelets sak, till exempel som ständig drottning i det fiktiva dragspelsriket Bälgien, en PR-organisation som verkade för att synliggöra och popularisera dragspelsmusiken. Hon var även initiativtagare till Bälgspel vid landsvägskanten i Ransäter, en årlig festival som än idag samlar tusentals deltagare varje år. Majken Carlsson och Signe Gustafsson var bägge dragspelare som lämnade musiklivet av familjeskäl under 1950-talet, men som gjorde comeback och fick en andra karriär från 1970-talet och framåt. Det kan ses som en kombination av olika omständigheter. När barnen blivit äldre och familjelivet inte längre ställde samma krav fanns det utrymme att ta upp karriären igen. Samtidigt upplevde dragspelsmusiken en nytändning under 1970-talet, och det i ett samhällsklimat där kvinnorna krävde och tog mera plats i offentligheten än tidigare.    

Folkparksturnéer och dragspelstävlingar

Det var alltså inte skivinspelningar som var de kvinnliga dragspelarnas främsta arena. Istället var de hänvisade till musikeryrkets grovarbete; långa folkparksturnéer under sommarmånaderna och dansspelningar under vinterhalvåret. En del, som Edith Segerstedt, var kapellmästare för egna orkestrar där övriga medlemmar var manliga musiker. Det var också vanligt med särskilda damorkestrar som ofta uppträdde med både dansmusik och schlagerunderhållning. Mälartöserna, Jädraåsflickorna och Tre Trallande Jäntor är några kända exempel. Eller så var dragspelaren en del av större turnésällskap där musikinslag varvades med dans- och revynummer. Dragspelaren Stina Järvå gjorde sin första folkparksturné sommaren 1937. Fjorton år gammal engagerades hon till kabarén Karlavagnen, då under artistnamnet Stina Larno. I en intervju för Svenskt visarkiv sommaren 2020 – hon var då 97 år gammal – berättar hon att hon med kort varsel fick ersätta dragspelaren Inga-Lill Rosswald som blivit gravid. I kabarén förväntades hon inte bara spela dragspelsmusik utan hon fick både lära sig att joddla och öva in dansnummer under regissören Karl Axel Lundins överseende: ”Jag skulle spela dragspel och så skulle jag joddla, det var väldigt uppskattat. Och så skulle jag dansa och ha på en väldigt stilig klänning. Jag gjorde två danser, det var inget avancerat och jag hade ju rytmen så det var inga problem”. De kvinnliga musikerna förväntades alltså kunna visa upp en bredare form av artisteri än att bara vara skickliga på sitt instrument.

Det tycks ha etablerats särskilda arenor dit de kvinnliga dragspelarna var hänvisade och som därmed förstärkte den manlige dragspelaren som normen. Ett tydligt exempel är de populära dragspelstävlingarna. När Bångbro-Stina deltog och tog en tredje placering i det svenska mästerskapet 1935 tog hon både plats i och utmanade en sfär som uppfattades som förbehållen männen; ”För första gången ställer en kvinnlig dragspelare upp mot den manliga eliten – Skall Bångbro-Stinas djärvhet leda till seger” frågas det i tävlingsannonserna. Det fanns också en missunnsamhet gentemot kvinnorna från de manliga dragspelarnas sida. Fritz Christiansson som arrangerade flera av de stora nationella tävlingarna i Stockholm skriver i boken Svenska dragspelare att: ”damerna inte voro allt för väl sedda bland herrarna i de svenska mästerskapen […] pojkarna menade nämligen att en söt flicka med säkerhet hade stora chanser att distansera sina manliga medtävlare enbart av den anledningen, att publiken skulle falla för frestelsen att lägga sin röst på en flicka”. Av den anledningen började det under 1940-talet anordnas särskilda dammästerskap som blev en viktig arena för kvinnliga dragspelare att etablera sig inför en bredare publik. Striden om topplaceringarna stod som regel stod mellan Yvonne Modin och Majken Carlsson.

Kvinnornas särställning märks också genom att deras utseende och fysiska egenskaper ofta kommenteras som ett komplement till den musikaliska skickligheten. Den engelske studiomusikern som ställde sig tveksam till att Bångbro-Stina kunde hantera ett stort dragspel skulle förmodligen inte ha fällt samma kommentar om den omvittnat kortväxte Calle Jularbo. I tidskriften Accordion-Journalen som gavs ut mellan 1949-1964 är det mer regel än undantag att kvinnliga dragspelare, när de överhuvudtaget nämns, beskrivs med termer som ”söt” och liknande. Så sent som 2002 publicerades en tidningsartikel om Irene Söderblom med rubriken ”Duktig på dragspel och grant blickfång”. Liknande rubriker ses sällan om manliga dragspelare även om de kunde vara nog så stiliga.

Ta plats i musikhistorien

Av denna exposé kan vi utläsa att det funnits flera skickliga och etablerade kvinnliga dragspelare men att de uppmärksammats i mindre utsträckning än sina manliga kollegor – kvinnliga musiker tycks ha setts som ett undantag i en manlig värld. Det har givetvis varit ett faktum för många kvinnliga musiker, inte bara dragspelare. Värt att notera är däremot att när kvinnorna inom övrig populärmusik ofta var vokalister så fanns det inom dragspelsmusiken en relativt stor grupp framträdande kvinnliga instrumentalister. Det kan förklaras av dragspelets stora popularitet. Instrumentet var vanligt i många genrer och det fanns flera arenor för dragspelsmusiken som tävlingar, radioprogram, revyer och talangjakter jämte ett utbrett hobbymusicerande. Kanske lämnade det utrymme även åt ett relativt stort antal kvinnor att ta plats som musiker.

Det återstår ännu att berätta dessa kvinnors historia. Dels för att de själva är värda sin rättmätiga plats i musikhistorien, dels som ett bidrag till dragspelsmusikens historieskrivning. Av den anledningen har Svenskt visarkiv under 2020 gjort en särskild satsning på att samla material och kunskap om kvinnliga dragspelare. Som ett resultat av det finns det nu ett urval av inspelningar, filmklipp, fotografier och intervjuer tillgängliga på vår webbpresentation om dragspel och för den intresserade finns ytterligare material att ta del av i arkivets samlingar.

Wictor Johansson, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv

Läs mer:

• Marie Selander skriver i boken Inte riktigt lika viktigt? ett kapitel om kvinnliga dragspelare.
• Wictor Johansson, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har publicerat en tidigare version av ovanstående artikel i tidskriften Dragspelsnytt samt en artikel om Hulda Källberg. Han har även skrivit biografiska artiklar om dragspelarna Signe Gustavsson och Bångbro-Stina i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
• Dragspelaren Stina Järvå berättar sina minnen från ett långt och spännande liv som turnerande musiker och banbrytande musikpedagog i självbiografin Mitt brokiga liv.
• Viveka Hellström, tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har skrivit en presentation av dragspelaren och basisten Siw Karlén.

Hör några av kvinnorna själva berätta:

• Siw Karlén berättar om genombrottet för Mälartöserna. Intervju för Svenskt visarkiv 2009-03-10.

 

• Yvonne Modin berättar om när hon började turnera i folkparkerna. Intervju för Svenskt visarkiv 2014-11-20.

 

• Yvonne Modin berättar om bildandet av orkestern Tre Trallande Jäntor. Intervju för Svenskt visarkiv 2014-11-20.

 

• Hulda Källberg berättar om sin tid som dragspelare i Stockholm på 1910-talet. Intervju för Svenskt visarkiv 1968-06-07.