Sorglig folksång – Den finska folksången i fennomanins tjänst

Vesa Kurkela, Sibeliusakademien, Helsingfors

I Finland började folksånger publiceras på 1800-talet, cirka 40 år senare än i Sverige. På 1810–20-talen fanns det i Sverige redan ganska mycket aktivitet för publicering av folksånger. Däremot utkom den första samlingen folksånger med pianoackompanjemang i Finland först 1849. Innan dess, år 1840, hade Elias Lönnrot redan publicerat några ”sångnoter” i bilagan till den berömda vis- och balladsamlingen Kanteletar.

Den sena tidpunkten för publiceringen gällde bara s.k. nyare folksånger, rimmade visor. Ända till 1800-talets mitt hade finländska folkminnessamlare och forskare den åsikten, att den äkta finska folksången var runosången, endast runosången och Kalevala-poesin. Just i dessa dikter såg man uttryck för den nationella andan, sambandet mellan det finska folket och naturen.
Intresset för runosånger var relativt stort bland den finländska överklassen redan vid 1700-talets slut och särskilt vid Åbo Akademi. Studenterna sjöng runor som allsång ännu på 1810-talet; runosjungandet hörde till och med till höjdpunkterna vid fester. Studenter och akademiker kände till runosångernas pentakordmelodier och kunde även variera dem liksom allmogesångarna. Därför fanns det i Finland inget stort behov av att skriva ut runomelodier som noter.

Å andra sidan var det heller knappast någon annan musik i Finland som publicerades i notskrift före 1850-talet. Ännu på 1820–40-talen var det lokala musikförläggandet nästan obefintligt, medan Sverige upplevde en boom i musikföräggande. De första folksångböckerna i Finland kom ut på initiativ av bokhandlare och bokförläggare.

Innan det var möjligt att publicera rimmade folkvisor, behövdes ett slags mental klimatförändring bland finländska traditionssamlare. Lönnrot och hans kolleger tycks ha försonat sig med att folksången förändrades. Den gamla sångtraditionen kunde ännu hittas på många orter i östra Finland och Karelen, men nu var det viktigt att få fram nyare visor: den nya folksången borde utvecklas och göras nationell. Men det borde ske med bibehållande av sambandet med den äldre traditionen. Lönnrot hade en klar uppfattning om hurudan den äkta finska folksången borde vara:

Överhuvudtaget är ensamheten och sorgen folkvisornas genomgående tema, kanske ändå inte så, att även ett gladare temperament skulle kunna växa fram då och då.
(Kanteletar, s. LI, min översättning)

Det är viktigt att beakta, att Lönnrot inte såg någon klar förbindelse mellan sorg och molltonart. Runomelodierna kunde vara i såväl dur som moll – eller tersen kunde vara neutral, mellan dur och moll. Inte heller Biedermeier-estetiken kände till något samband mellan moll och sorg. Sorgmodiga romanser hade ganska ofta durmelodier, och sorgen framställdes med långsamt tempo och dystra ord. Men i ändå, tjugo-trettio år efter att Kanteletar gavs ut började sorgligheten i finsk folksång betyda uteslutande molltonart.

Lönnrots missvisande uppfattning om den sorgliga sången blev ett bestående drag i den nationella diskussionen om finsk folksång. I sångböcker och andra publikationer från 1800-talets andra hälft är det påfallande, att samma folkvisor upprepas i samling efter samling. Även nya visor samlades mycket bland allmogen, men de som kom ut i sångböcker och särskilt de som blev populära var sorgliga visor – och mestadels i moll. Till sist bildades på 1880-talet ett komplex av ”hitvisor”, som blev kanonisk för finsk folksång under hela 1900-talet.

Dessa sånger motsvarade väl över- och medelklassens musiksmak – just från dessa samhällskikt kom de musikaliska amatörer, som huvudsakligen köpte alla slags musikalier och därför även folksångsnoter. Tack vare folkskolornas sångundervisning och olika föreningars körverksamhet, kom småningom”den äktfinska melodins” popularitet och behovet av musikalier att utsträckas även till allmogen.

Den avgörande grunden till mollsångernas segertåg var förmodligen politiken och särskilt språkstriden, som härskade i Finlands inrikespolitik från 1860-talet och långt därefter. Med sorgliga folksånger ville de fennomanska utgivarna göra en distinktion till svensk musik, durmelodier. Mollsången blev en viktig identitetssymbol för de ofta svensktalande fennomanerna och gjorde det lättare att identifiera sig med den finska kulturen. Sorgliga mollvisor blev nationell musik för undervisning och fosterländska fester. Dessa sångers allmänna karaktär var ofta upplyftande och ärlig.

Vid det nya århundradets början, vid sidan av upphöjd och finkulturell ”hög” moll uppstod en annan molltonart, som var vardagligare och socialt lägre. Dess förebild kom från ryskromansmelodik, som först blev bekant i Finland genom militärmarscher och valser. Senare häftadeden även vid finländsk populärmusik, den nationella schlagern, som kallas iskelmä på finska. Äveni dag avviker finsk tango och andra schlagermelodier från sina västliga motstycken huvudsakligengenom att melodiken är i molltonart – och ligger nära ryska sånger.