Notböcker i Sexdregasamlingen. Foto: Eric Hammarström

Notböcker i Sexdregasamlingen. Foto: Eric Hammarström 

Om spelmansböcker

Ett arbetsmaterial som kunde ge inkomster och ett viktigt dokument som den enskilda spelmannen kunde profilera sig med. Spelmansböcker har fyllt flera funktioner genom åren. Gemensamt för dem är att de fungerar som länkar till en äldre tid, skriver Eric Hammarström och Mathias Boström på Svenskt visarkiv.

I Svenskt visarkivs samlingar finns ett stort antal spelmansböcker, det vill säga handskrivna notböcker med övervägande dansmusik från framför allt 1700- och 1800-talen. Stora delar av notböckerna finns med bland Folkmusikkommissionens notsamling och dåvarande Musikmuseets spelmansböcker som numera finns sökbara och tillgängliga via webben.

Därutöver finns det även handskrivna notböcker som inkommit till Svenskt visarkiv från annat håll i original eller kopia. Även Musik- & teaterbiblioteket har en del av motsvarande typ av handskrivna notböcker i sina samlingar. Där kallas de dansböcker.

Uppteckningar och spelmansböcker

Man brukar skilja mellan två olika typer av noterade återgivningar av folkmusik: spelmansböcker och uppteckningar. Lite förenklat går det att säga att uppteckningar ofta är gjorda efter klingande förebilder för att bevaras åt eftervärlden. Syftet är att dokumentera en tradition och det är upptecknaren som gör det musikaliska urvalet.

Spelmansböckerna däremot, är nedtecknade av utövarna själva som ett stöd för minnet. Här är det utövaren som bestämmer vad som kommer med. Lika lite som uppteckningar brukar återge hela repertoarerna hos spelmännen kan vi ur spelmansböckerna med visshet uttala oss om vad som verkligen spelades, och i vilken utsträckning.

Viss repertoar var sannolikt enbart gehörstraderad och behövde inte fästas i notskrift, medan andra låtar kopierades till den egna notboken utan att de nödvändigtvis ingick i den mer aktivt spelade repertoaren.

Spelmansböcker har också vandrat mellan flera ägare och det är inte ovanligt att olika händer infört låtar i notböckerna. Det går att ana att en spelmansbok var något mycket värdefullt som det var viktigt att manifestera att man ägde genom att skriva sitt namn i den.

För många var det ett arbetsmaterial som kunde inbringa inkomster. Samtidigt går det att betrakta det som ett samlande av musik jämförbart med vår tids skivsamling eller iTunes-bibliotek.

Olika bilder av repertoaren

Spelmansböcker och uppteckningar ger något olika bilder av en tids repertoar. I spelmansböckerna ingår fler genrer med ursprung i olika musikaliska miljöer än vad som är fallet i folkmusikuppteckningar. Dels beror detta på att spelmansböckerna ofta är äldre än uppteckningarna. Danser och låttyper som var på modet när spelmansböckerna skrevs hade mer eller mindre kommit ur bruk när uppteckningsarbetet pågick som intensivast under första halvan av 1900-talet. Menuetter och kontradanser hittar man exempelvis sällan i uppteckningar men desto fler i spelmansböckerna.

En annan och viktigare orsak till skillnaden i repertoarbild mellan spelmansböcker och uppteckningar är upptecknarnas medvetna urval och värdering av olika låttyper. Många melodier i spelmansböckerna kan karaktäriseras som ett musikaliskt allmängods vid tiden för böckernas uppläggning. Exempel på det är populära valser och polskor av kända kompositörer eller melodier ur operor och operetter.

Denna repertoar har vanligtvis inte rymts i det av upptecknarna definierade folkmusikbegreppet. I uppteckningarna ligger tyngdpunkten snarare på en repertoar med lokal anknytning och okänd upphovsman. Spelmansböckernas bredare och mer pragmatiska innehåll delar de för övrigt med de handskrivna visböckerna som är ett närbesläktat handskriftsmaterial.

När folkmusikupptecknare gjort avskrifter av äldre spelmansböcker har ofta endast de låttyper som var av intresse för upptecknaren enligt rådande folkmusiksyn tagits med. Låtar som i originalboken sannolikt benämndes ”pollonesse” eller något liknande (namnvariationen är omfattande) har i avskriften rätt och slätt kallats ”polska”. Och det som ansågs som populär- eller högreståndsmusik passade inte in i bilden av den lokale bondspelmannens repertoar.

Notböckerna är i några fall stämböcker som innehåller endast en instrumentstämma, upplagda för ensemblespel. Böcker med fiolnoter är vanligast även om exempelvis flöjt- och klarinettstämmor också förekommer.

Missvisande beteckning?

Beteckningen spelmansböcker har av tidigare folkmusikforskare setts som något missvisande för den här typen av handskrivna notböcker. Det är inte så konstigt om man utgår ifrån en nationalromantisk bild av bondspelmannen, i kontrast till skolade musiker med en stark tonvikt på gehörsöverföring.

De handskrivna notböckerna avspeglar en notkunnig ägare och i många fall inleds böckerna med grunderna i musikläran såsom tonernas namn och placering i notsystemet och namnen på tonarterna.

I de fall det finns uppgifter om spelmansböckernas ägare går det att se att dessa också verkat i andra delar av musiklivet än vid folkliga danstillställningar. Här figurerar såväl medlemmar i hovkapellet som organister, klockare och militärmusiker. Detta visar i sin tur på den närhet som fanns mellan olika musikområden. Gränserna mellan vad som i dag skulle kallas för konstmusik, folkmusik och populärmusik under tidigare perioder, är något som eftervärlden har sökt att etablera.

Vad många inte känner till i dag är att det fram till mitten av 1800-talet ofta ingick i en landsortsorganists många arbetsuppgifter att spela dans- och ceremonimusik på fiol vid böndernas bröllop.

Det kunde också falla på dennes lott att lära ut fiolspel till hugade bondsöner. Många av 1800-talets bondspelmän hade alltså lärt sig både hantverket och delar av sin repertoar av ortens organist eller klockare.

En länk till en äldre tid

Spelmansböckerna är en fascinerande ingång till tidens repertoar, i synnerhet för perioden innan den omfattande insamlingsverksamheten kring den instrumentala svenska folkmusiken kom igång i större skala i slutet av 1800-talet.

I notböckerna finns många gånger varianter på låtar som fick fäste i den levande folkliga musiktraditionen och långt senare upptecknades av folkmusikinsamlare. Böckerna utgör helt enkelt länkar till en äldre tid.

På senare år har spelmansböckerna upplevt något av en renässans som källmaterial för folkmusiker som letar nytt material till sin repertoar. Detta kan ha flera orsaker; till exempel har materialet blivit lättare tillgängligt genom digitalisering och webbpublicering. En annan orsak kan vara att det inte är lika viktigt att upprätthälla gränserna mellan olika musikgenrer längre. Musiker inriktade på barockmusik intresserar sig för folkmusik och vice versa.

Något som också spelar in är lockelsen i att ta del av ”originalet” i form av en utövares egen nedskrift som ljuder genom seklen utan att ha passerat någon annan människas tillrättaläggande filter. Glädjen att kunna hitta pärlor som inte spelas längre ska inte heller underskattas.

Eric Hammarström & Mathias Boström

Litteraturtips

Kommentarer

Leave a Reply