Nationell partikularism och kristen universalism. Johann Gottfried Herder och Erik Gustaf Geijer

Av Sten Dahlstedt, Södertörns högskola

Johann Gottfried Herder förekommer inte särskilt ofta i Erik Gustaf Geijers skrifter. I inledningen till Svenska folkvisor från forntiden nämns han i förbigående som en av dem som gjort en insats för att bevara den tyska folkdiktningen. Lite mer utförligt tas han emellertid upp i de Föreläsningar öfver menniskans historia. Framför allt är det historieteoretikern Herder som blir föremål för Geijers bedömningar. Men han kommer upprepade gången på tal som representant för ett ”poetiskt” och ”ästetiskt” förhållningssätt. Just detta är intressant av flera skäl. För det första mot bakgrund av Geijers egen uppfattning om att historieskrivning ofrånkomligen måste innebära ett moment av konst. För det andra därför att det ligger nära till hands att betrakta detta konstnärliga moment som historieskrivningens samlande och syntetiserande del.

En mer spännande utgångpunkt än Geijers Geijers tryckta Herderdiskussioner är kanske de – indirekta eller direkta – influenser och paralleller som går att utläsa med utgångspunkt från deras skrifter. I dialogen ”Iduna, oder der Apfel der Verjüngung” (1796) slog Herder ett slag för den fornnordiska mytologin som bärare av ett germanskt kulturarv. Där gav han också en ganska tydlig antydan om hur han tänkte sig sambandet mellan myt, språk och tänkande. Här fanns en tydlig sammanlänkning av begreppsbildning och språklig kommunikation som leder tankarna till den långa raden senare auktoriteter på området.

För Geijer gick den självklara vägen till befrielse ur det nationella traumat efter 1808/1809 års krig via historien. Den var den som gjorde det möjligt att återuppväcka vad han uppfattade som gamla nordiska sedvänjor, moraliska och legala förhållningssätt. Bilden av en självständig och fri forngermansk bondestam trädde för hans ögon fram ur historien, som ett för den samtida människan förebildligt ideal av oberoende, rättrådighet, personlig mognad och – inte minst – en grundläggande kristen livssyn. Per Henrik Ling var diktare och fäktmästare. Som medlem i Götiska förbundet var han en av dem som i Sverige ivrigast vurmade för att återuppväcka en fornstor nationell identitet genom att ta upp moment ur de fornnordiska gudarnas och hjältarnas värld i den samtida konsten. Liksom Herder trodde han på tanken att det nordiska i någon mån kunde vara förkroppsligat i de forntida myterna.

Geijer vände sig i en uppsats mot detta. Argumentationen är av särskilt intresse, inte bara för att själva diskussionen om myternas roll i någon mån kan relateras till det sena 1700- och det tidiga 1800-talets funderingar om myternas betydelse och deras betydelse som självständig kunskapsform. Den är också intressant att betrakta mot bakgrund av de tankegångar som Herder ventilerade i sin uppsats om Idunas äpplen. Geijer pekade på förhållandet att mytologier alltid måste uppfattas som knutna till sin historiska situation och funktion, vilket skiljer honom från Idunauppsatsens Herder, men inte från den som hade förespråkat ett vetenskapligt, historiskt närmande till de kristna urkunderna. Dessutom gav han, med de nordiska myterna som utgångspunkt, en bild av det han uppfattade som den nordiska människan, som närmast framstår som en nyckel till hans speciella form av nationalism.

Enligt Geijer fanns i det fornnordiska arvet ett förstörande moment, som förvisso i olika sammanhang kunde ha positiva konsekvenser, men som ändå ytterst måste uppfattas som moraliskt tvivelaktigt. Först sedan den tyglats av den kristna kärlekstanken kunde denna destruktivitet ges en fullt ut positiv funktion. För honom rymde den nordiska mytologin ofrånkomligen ett moment av förstörelse och just de samtida romantikernas strävan att – i pietistisk anda – bejaka också förstörelsens problem gjorde att han förhöll sig på behörigt avstånd. Mot detta ställde han den kristna universalism, som han i tidens anda förväntade sig bli fullbordad med den moderna vetenskapen.