När ”gamla visor” blev ”folkvisor”. Inflytande från Herders ”Volkslied”

Margareta Jersild, Stockholm

Inom folkviseområdet är Herder förmodligen mest känd för att ha lanserat termen ”Volkslied” och för sin utgåva Stimmen der Völker in Liedern (postumt utgiven 1807), en samling med översättningar av folkvisor från olika områden ordnade efter språk och kulturer. Men han stod även för en ny värdering av de folkliga visorna. Inspirationen fann han i Macphersons Ossians sånger och Percys Reliques of Ancient English Poetry som väckt mer eller minde sensation under 1760-talet i det litterära Europa.
”Volkslied” kan följas tillbaka till en uppsats från 1773, där Herder visar sin beundran för utgåvan av Ossians sånger, som han anser vara folkets sånger, ”Lieder des Volks”. Herder använde även ordet ”National-lied” och menade att i det särpräglade hos ett folks diktning skulle folkets lynne, ”die Seele des Volks” eller ”Volksgeist”, kunna uppträda. Han uppmanade dessutom till insamling av visor.

I Sverige hade den äldsta systematiska insamlingen påbörjats under 1600-talet, orsakad av ett antikvariskt intresse. Man sökte då ”gambla kämpe- och historie visor”, som också tillskrevs ett historiskt källvärde. Efter en nedgång i dokumentationen under 1700-talet (med visst undantag för Finland under slutet av århundradet), kom en större insamling till stånd vid början av 1800-talet på initiativ främst från kretsarna kring L.F. Rääf, bröderna Johan och Daniel Wallman samt A.A. Afzelius. Medeltidsballaderna stod då i centrum och nu tillvaratogs även många melodier. Intresset för den folkliga visan var en del av nyromantiken och Götiska förbundets ideal och insamlingen ledde till utgivningen av Geijer-Afzelius´ Svenska folkvisor från forntiden (1814-18) och A.I. Arwidssons Svenska fornsånger (1834-42).

Vad är det då som händer med dokumentationen efter Herders skrifter och innebörden i hans Volkslied-begrepp? När uppträder ordet folkvisa första gången? Och vad kan vi relatera till Herders idéer? ”Folkvisa” kan tidigast beläggas under 1790-talet, då Åboprofessorn Jakob Tengström i ett tal om runomelodierna i Vitterhetskakademien 1795 nämnde ”folkvisor”. Herderska idéer märks även hos de samtida finländarna H.G. Porthan och Eric Skjöldebrand i deras sätt att koppla nationens gamla historia till ”nationalsånger” (då i betydelsen ”folkvisor”).

De stora insamlarna kring åren 1810 och därefter i Sverige var för unga för att ha kunnat delta i det senare 1700-talets diskussioner. Men av brevväxlingar framgår att man vid denna tid skrev om ”folkvisor” (däremot verkar inte ordet nationalsång ha använts), och man var förtrogen med Herders skrifter om folkvisan. Lorenzo Hammarsköld gjorde t.ex. 1804 en direkt hänvisning till Herder, och både Geijer och Afzelius kommenterar Herder i sin brevväxling.

Belägget på ”folkvisa” från 1804 är intressant, eftersom ordet inte förekommer iEnvallssons musiklexikon från 1802. Frågan är om Hammarsköld spontant utifrån Herders verk hade översatt ”Volkslied” till ”folkvisa”, vilket naturligtvis ligger nära till hands, eller om ”folkvisa” var allmänt i bruk i hans kretsar vid denna tid – med eller utan kontakter med ordbruket i Finland. Under alla förhållanden innebar säkert Geijer-Afzelius´ Svenska folkvisor, som mest innehåller ballader, en fullständig etablering av ordet folkvisa även utanför insamlarnas intresseområde. Härefter använder flera stora samlare och utgivare ordet folkvisor i sina samlingstitlar; så även i Danmark och Norge.

Herders idéer framgår också i dåtidens syn på folkvisan. Geijer skrev t.ex.: ”Folkkaraktären ligger i gemensamheten av en viss nationell form för sång.” (art. tryckt i Svenska folkvisor). Herders uttryck ”Volksgeist” förekommer i den svenska formen ”folklynne”. Om ”lynnet” skrev t.ex. L.F. Rääf i Iduna 1814: ”En icke mindre föträffelig del af wåra antiquiteter, och kanske den wigtigaste, må wäl för historien som för sitt inflytande på nationens lynne, utgöras af Folkets Poesi, Historia…”. I Euterpe från 1823 står bl.a.: ”Att i de Svenska Folkmelodierna, råder ett utsprungligt nationellt lynne, lär hvarje Svenskt musiksinne fatta, som hör dem sjungas.” (Här finns f.ö. det tidigaste belägget på ordet folkmusik enligt SAOB.) Referenser till Goethe och Herder har vidare Karl Valentin i den första svenska avhandlingen i folkmusik, Studien über die schwedischen Volksmelodien från 1885.

Med i bilden är också upptäckten av ”folket”. Många ord som inleds med ”folk” uppträder första gången kring år 1800 och strax därefter (bl.a ”folkdans” 1814). Föreställningen om ”folklynnet” återkom kring sekelskiftet 1800/1900 men då framför allt i samband med idéer omi den instrumentala folkmusiken och främst knutet till olika landskap. Ett slags ”landskapschauvinism” framträdde, som dock ligger långt borta från Herders djupare syn på ”die Seele des Volks”. Man skulle kunna ställa frågan om det här finns en tradition tillbaka till början av 1800-talet dvs. i den meningen att man överhuvudtaget knyter ihop folkmusiken och folkvisan med ”folklynnet”. Men det är knappast troligt, eftersom det vid slutet av 1800-talet är andra drivkrafter som ligger bakom.

Det som är nytt utifrån folkvisans och folkmusikens perspektiv under början av 1800-talet skulle kunna sammanfattas i några punkter:

1. 1) Orden ”folkvisa” och ”folkmusik” etableras, ”folkvisor” ersätter ”kämpavisor” och vaga uttryck som ”gamla visor”.
2.  Folkvisan får ett egenvärde (är t.ex. inte ett historiskt källmaterial som under 1600-talet).
3. Synen på traditionsbäraren och folket som skapare av folkvisan blir mer respektfull.
4. Melodin får större betydelse (sambandet text och melodi).
5. Folkvisan knyts till det ”nationella” men utan politiska avsikter.
6. Man kopplar folkvisan till ”folklynnet”.
7. Man intresserar sig även för andra folks visor och jämför de svenska med dessa.

Under 1600-talets antikvarska intresse för visan hade man sökt ett innehåll som kunde bidra till Sveriges ställning som stormakt. Under senare delen av 1700-talet var folkvisan ett uttryck för allmogens vissång – i motsats till de bildade litterära kretsarnas. Det tidiga 1800-talets folkvisesamlare var influerade av de nyromantiska strömningarna, några tillhörde den litterära eliten och man var aktiv inom Götiska förbundet. Samtidigt kände man väl till Herders folkviseutgåva och var, liksom Herder, förtrogen med Ossians sånger och Percys Reliques.
Vad som allmänt låg i tiden i form av litterära strömningar och idéer, med eller utan inflytande från Herder, och vad man direkt kan ha hämtat från Herders skrifter går nog inte att avgöra utan större undersökningar. Förmodligen rör det sig om en kombination.