Guldår & krisår
– svensk jazz under 1950- och 60-talen
Av Jan Bruér
Det finns schablonbilder av svensk jazz. Exempelvis har 1950-talet ofta beskrivits som ”de gyllene åren”, då storband och jazzensembler var populära i folkparker och danssalonger runt hela Sverige. 60-talet har framställts som en period av ”jazzkris”, med publikfrånvända solister spelande svår musik i dunkla källarlokaler.
Detta faktafyllda arbete presenterar en översikt av svensk jazzhistorisk forskning samt belyser delar av den svenska jazzens mångfacetterade situation under två dynamiska decennier. När genren omkring 1960 lämnade dansestraderna och blev en lyssnarmusik förändrades inte minst den estetiska och sociala situationen. Mytologisering och drogromantik var faktorer som omgav flera av de aktiva musikerna.
Författaren har alltsedan början av 1970-talet varit verksam som producent på Rikskonserter. I den egenskapen har han fått en inblick i samtidens svenska jazzliv genom att komma i direkt kontakt med musiker och arrangörer. Bland uppdragen har han producerat den uppmärksammade CD-serien ”Svensk jazzhistoria 1899-1969” för Caprice. Med rikt illustrerade texthäften är viktiga epoker i svenskt musikliv noggrannt dokumenterade. I ”Guldår och krisår” går han på djupet i sin redovisning av en dynamisk och spännande period i svensk jazzhistoria.
Publikationer från Jazzavdelningen 19, Svenskt visarkiv.
Kommentarer