Folkmusik och folkdans

Folkmusik och folkdans är begrepp som sedan sekelskiftet 1800 har använts för att karakterisera vissa typer av musik och dans. Från början användes inte ordet folkmusik av dem som själva spelade musiken och dansade, men under 1900-talet har folkmusiken och -dansen blivit tydligare som stilar. Benämningarna har därigenom kommit att övertas av de aktiva.

Generellt har etiketten folkmusik fästs vid musik som varit nära kopplad till traditionella livsstilar som fanns innan det moderna samhället började växa fram från och med mitten av 1800-talet med industrier, förbättrade kommunikationer och nya utbildningsmöjligheter. I Sverige har exempelvis musik förknippad med bondesamhället eller samisk nomadisk kultur ansetts vara typisk folkmusik. Kännetecknande för mycket av den här musiken är att den vanligtvis spridits gehörsvägen och därmed förändrats, så att en mängd mer eller mindre lika varianter av samma visa eller låt med tiden uppkommit, samt att det bland utövarna inte varit särskilt intressant vem som är upphovspersonen. Detsamma gäller även för dans.

Begreppet folkmusik

Folkmusik ska förstås som ett begrepp som har stått i kontrast till konstmusik respektive populärmusik, där den sistnämnda typen ansetts nära kopplad till det moderna samhället och dess kommersiella former för att sprida musik genom nottryck och inspelningar och där upphovspersonen i många fall anses viktig. I praktiken är gränserna mycket suddiga. Mycket av det som kallas svensk folkmusik är inget annat än populära visor och låtar från 1700- och 1800-talen och det är inte ovanligt att gammal populärmusik på några decenniers tidsavstånd tappar sin koppling till upphovspersonen och börjar betraktas som folkmusik.

På 1840-talet förfasades folkmusikinsamlare över de usla visor som då spreds genom skillingtryck, medan samma visor samlades in 100 år senare som exempel på värdefull folkmusik. En hambo räknades definitivt inte som äkta folkmusik i Sverige 1910, medan den i många sammanhang skulle göra det i dag. Under stora delar av 1900-talet kom de låtar och danser som ansågs vara folkmusik att odlas inom tämligen avgränsade sammanhang, till stor del inom spelmans- och folkdansrörelsen. Det gjorde att folkmusiken förändrades från att ha avsett musiken hos en viss del av befolkningen till att bli en viss typ av musik, oavsett vem som framför den.

Läs mer om visbegreppet i Bengt R. Jonssons artikel Visa och folkvisa: några terminologiska skisser (ur Noterat 9)

Svenskt visarkivs folkmusiksamlingar

När Svenskt visarkiv bildades 1951 var intresset helt inriktat mot äldre typer av visor. I den mån man intresserade sig för samtida musikutövande handlade det om äldre visor som levt vidare i tradition och nu kunde samlas in. Från och med 1968, när inspelningsverksamheten inleddes i större skala, vidgades intresset till att också omfatta de äldre instrumentala låttyper som ansågs vara folkmusik. Dokumentation av de nationella minoriteternas folkmusik inleddes under 1970-talet.

Sedan år 2003 har Svenskt visarkiv ansvar för de stora folkmusiksamlingar – förutom instrumenten – som fanns i dåvarande Musikmuseet, bland annat Folkmusikkommissionens arkiv från 1900-talets första hälft och dokumentationen av invandrarmusik på 1990-talet. Sedan 2006 finns en forskningsarkivarie med särskild inriktning mot det mångkulturella Sveriges musikaliska uttryck, vilket förstärkte insamlingen inom detta område. Folkdansområdet var länge svagt representerat i Svenskt visarkivs samlingar. När Arkivet för folklig dans kom in i Visarkivet 2011 anställdes en forskningsarkivarie med inriktning mot dans  och samlingarna på detta område har sedan växt mycket – se vidare avsnittet Danssamlingar.

Svenskt visarkiv skulle från början inte skapa egna källor eller ha egna originalsamlingar. Tanken var att Visarkivet skulle hålla kopior av material inom folkmusikområdet, som annars var utspritt på olika platser, tillgängliga på ett ställe för forskare och andra intresserade. En stor och mycket viktig del av Svenskt visarkivs folkmusiksamlingar är därför kopiesamlingar. Parallellt med detta byggdes samtidigt en originalsamling upp med donerat material och egen inspelningsverksamhet. Svenskt visarkivs folkmusiksamlingar består bland annat av uppteckningar, inspelningar, fotografier, trycksaker av olika slag samt personliga handlingar efter utövare, forskare och organisationer som varit verksamma på folkmusikområdet.