Att bevara fotografier

Ända sedan fotografiets barndom har man beklagat dess flyktighet. Under de 170 år som gått sedan Daguerres metod offentliggjordes har många olika tekniker för att fixera ljuskänsliga bilder använts. Gabriella Ericsson, konservator, skriver om vad som påverkar hållbarheten i fotografiskt material.

Daguerreotyper, ambrotyper, ferrotyper och cyanotyper, nitrat-, acetat- och polyesternegativ, albuminbilder, polaroidbilder och silver-gelatinbilder – detta är bara några av de tekniker som kan finnas representerade i fotosamlingar, och alla har de olika åldringsegenskaper och krav när det gäller förvaring och hantering. Här skall vi dock i första hand titta närmare på de allmänna faktorer som påverkar hållbarheten av alla typer av fotografiskt material: förvaringsmiljö, förvaringsmaterial och hantering.

Flera skikt

Fotografier är komplexa föremål uppbyggda av flera olika skikt, i de flesta fall åtminstone tre: en bas, ett bindemedel och det bildskapande materialet. Basen kan vara gjord av papper, plast, glas eller metall. Bindemedlet kan till exempel vara gelatin, albumin eller kollodium. Det bildskapande materialet utgörs oftast av silver, platina, organiska färgämnen eller pigment. Det bildskapande materialet och bindemedlet utgör tillsammans emulsionen. Många fotografiska material har ytterligare lager. Att känna till uppbyggnaden av det fotografi man har framför sig är viktigt när man skall ta beslut som rör bevarandefrågor.

Små silverpartiklar

Vissa fotografier är från början mer sårbara än andra. Under 1800-talet var fotografier på albuminpapper den vanligaste tekniken för framställning av papperskopior. Dessa har i många fall både gulnat och bleknat. Orsakerna är flera, dels har bindemedlet albumin (äggvita) en tendens att gulna med tiden, dels utgörs det bildskapande materialet av mycket små silverpartiklar, vars stora yta är mycket utsatt för oxidation.1)

Vissa fotografier kan också uppvisa skador som beror på dålig sköljning efter det att bilden varit i fixervätskan, eller tvärtom, att bilden inte blivit tillräckligt fixerad, (beroende på för kort tid i fixervätskan eller uttömd fixer). Ett annat exempel är nitrat- och acetatnegativ, där kemiskt instabila basmaterial utgör den svagaste länken. Optimala förvaringsförhållanden kan inte bromsa nedbrytningen men väl se till att den tar längre tid och att bilderna kan vara tillgängliga även för kommande generationer. Man har till exempel räknat ut att tiden det tar innan acetatfilm börjar visa mätbara tecken på nedbrytning kan förlängas från 40 till 280 år om man sänker temperaturen och den relativa luftfuktigheten från 21ºC och 50 % RF till 10ºC och 30 % RF 2).

Temperatur och luftfuktighet

Värme och fukt är två faktorer som i mycket hög grad påverkar åldrandet av fotografiskt material och som man i största möjliga mån vill undvika. Värme påskyndar de kemiska nedbrytningsprocesserna i materialen. Fukt möjliggör och påskyndar många av de reaktioner som resulterar i att fotografier bleknar och gulnar.

Hög luftfuktighet och värme ökar också risken för mögelväxt och insektsangrepp. Om luftfuktigheten däremot är för låg finns risk att emulsionen blir spröd och lossnar från basmaterialet. Stora svängningar i temperatur och luftfuktighet är också skadliga. De olika skikten i fotografiska material kan uppta och avge fukt i olika grad, stora svängningar i luftfuktighet kan då leda till att skikten släpper från varandra eller till krackelering i emulsioner.

Man bör således sträva efter en förvaringsmiljö med ett jämnt klimat med låg temperatur och luftfuktighet. Riksarkivet rekommenderar + 12 grader C (+ 2 grader C) och 30 procent RF (+ 5 procent RF) för svartvitt fotografiskt material och lägre temperatur för färgmaterial. I de flesta standarder rekommenderas frysförvaring för de vanligaste färgfotografiska materialen. Musik- och teaterbiblioteket har ett klimatiserat arkiv som håller ca 10 grader C och 30 procent RF.
I hemmiljö kan det vara svårt att kontrollera klimatet. Den relativa luftfuktigheten i våra uppvärmda bostäder är i allmänhet mycket låg på vintern och kan bli mycket hög på sommaren. Det man i första hand kan göra är att se till att man inte förvarar fotografier i källaren eller på vinden. Källare är ofta fuktiga och kan dessutom vara utsatta för läckage och översvämningar. På vindar kan temperatur och luftfuktighet variera mycket kraftigt.

Luftföroreningar

Temperatur, luftfuktighet och luftföroreningar är tre faktorer som samverkar och som kan förstärka effekten av varandra. Att luftföroreningar tillsammans med fukt bidrar till att fotografier gulnar och bleks uppmärksammades redan av The Fading Committee 1855 3). Kommittén ansåg att det helt enkelt inte fanns något sätt att producera fotografier som kunde förbli opåverkade av de rådande förhållandena i London med fuktig luft och svavelutsläpp från koleldningen.
Oxiderande gaser såsom svaveldioxid (SO2), kväveoxider (NOx) och ozon (O3) är särskilt skadliga för fotografiskt material. I arkivlokaler installerar man ofta partikel- och gasfilter som renar tilluften. Men även inomhus finns källor till föroreningar. Färger, lacker, mattor, hyllor, lådor, monteringskartong och fotofickor kan avge ämnen som skadar fotografier. Exempelvis brukar man undvika trähyllor som kan avge peroxider och andra skadliga ämnen, istället rekommenderas att man använder inredning och lådor av brännlackerad plåt. Ozon kan genereras inomhus av kopieringsmaskiner och laserskrivare. Ozon har blivit en speciellt uppmärksammad förorening eftersom vissa bläckstråleutskrifter har visat sig vara mycket känsliga för detta ämne. Damm och smuts kan orsaka repor i emulsionen när fotografier hanteras och hålls bäst borta genom städrutiner och genom att se till att byggmaterial eller förvaringsmedel inte avger partiklar.

Ljus

Fotografi betyder ”skriva med ljus”. Under lång tid var man väl medveten om de optiska fenomen som kunde skapa en avbild av verkligheten. Fotografins tidiga historia är en berättelse om försöken att fånga och hålla kvar denna bild för eftervärlden.

Med tanke på ljusets roll i framställningen av fotografier är det kanske inte så överraskande att många fotografier är ljuskänsliga även efter fixering och sköljning. En orsak kan vara just att fixeringen inte varit tillräcklig, så att det fortfarande finns silversalter kvar som kan reagera med ljuset (och följaktligen mörkna). I andra fall är det bindemedlet som reagerar.

Gelatin är relativt ljusstabilt medan albumin, som användes i merparten av fotografier under 1800-talet, gulnar vid ljusexponering. Att färgämnena i färgfotografier bleknar och förändras har vi alla säkert sett exempel på. Det tråkiga är att färgämnena i färgfotografier kan blekna även i mörker, värmeenergin i rumstemperatur är tillräcklig för denna process, det är därför kylförvaring är så viktigt för färgfotografier.

UV-ljus är energirikare och skadligare än synligt ljus. Därför bör man undvika att exponera fotografier för direkt solljus som innehåller mycket UV-ljus. Även lysrör (också lågenergilampor) avger UV-ljus. Men även det synliga ljuset måste begränsas. Ljusets påverkan på materialen är kumulativ och beror på ljusintensiteten, tiden och strålningens våglängd. Glas eller plexi begränsar i sig mängden UV-ljus men det bästa är att använda glas eller plexi med UV-filter då fotografier ramas in. För fotografier man är rädd om men vill ha hängande på väggen kan man överväga att låta göra en kopia.

Digitala utskrifter varierar kraftigt i fråga om ljusäkthet. De tidiga bläckstråleutskrifterna var mycket ljuskänsliga medan senare bläckstråleutskrifter gjorda med pigmentbaserade bläck kan uppvisa betydligt bättre ljusäkthet än traditionella fotografier. 4) Det är med andra ord viktigt att ha teknisk information om en digital utskrift för att kunna säga något om dess ljuskänslighet. Har man inte det får man utgå ifrån att de är mycket ljuskänsliga och undvika exponering.

Hantering

Tänk på att all hantering sliter på materialet. Ovarsam hantering och olyckor är stora riskfaktorer – men de går att förebygga. Mat eller dryck får inte finnas på arbetsytan. Använd gärna rena vita bomullsvantar vid hantering. Emulsionen skall aldrig vidröras med bara händer. När stora fotografier eller sköra album skall flyttas, så se till att använda båda händerna och ha ordentligt stöd undertill.

Att hålla ordning på fotografierna och vara noga med att information om dem inte går förlorad är förstås grundläggande och med god ordning undviks onödigt letande och slitage. Skriv på kuverten med blyerts innan bilden stoppas in. Om man behöver märka ett fotografi kan man göra det med en mjuk blyertspenna (HB för papper och mjukare för plastade papper) på bildens baksida. Var lätt på handen så att inte trycket går igenom och skadar emulsionen på framsidan. Tejp, gem och gummiband skall tas bort.

Förvaringsmaterial

Fotografier mår bäst av att förvaras i papper. Kuverten eller omslagen skall helst vara certifierade enligt ISO 18902 5) och även ha passerat PAT-testet 6). Om kuverten har en limfog skall man se till att denna vänds mot baksidan av fotografiet. ISO 18902 anger pH-värdet 9,5 som maxgräns för förvaring av alla fotografiska material inklusive cyanotyper och färgfotografier. Tidigare har dock många konservatorer rekommenderat kuvert av rent obuffrat filterpapper (100procent bomull) för dessa fotografiska tekniker då man ansett att alkalierna som finns i de buffrade papprena potentiellt kan vara till skada. Man skall hur som helst vara medveten om att ett obuffrat papper har en kortare livslängd än ett buffrat, dess pH-värde kan sjunka relativt snabbt om det ligger i kontakt med surt arkivmaterial eller förvaras i dåligt klimat. Då måste kuvertet bytas ut.
Om förvaringsklimatet är stabilt med låg temperatur och luftfuktighet, och materialet är i god kondition kan man också tänka sig förvaring i plastfickor. Detta har ju fördelen att man kan se och hantera bilderna utan att ta på dem. Plasten skall då vara ren polyester, polypropylen eller polyetylen och produkten skall ha blivit godkänd enligt PAT-testet. Kollodium-, nitrat- och äldre acetatnegativ bör man dock förvara i pappersfickor, eftersom dessa plaster avger skadliga ämnen som innesluts i täta förvarings-fickor.

Diabildsförvaring och lådor av polystyren eller polypropylen går också bra att använda. Övriga plaster skall undvikas. Diabilder som är ramade skall helst förvaras i ramar utan glas. Detta är extra viktigt om förvaringsklimatet inte är kontrollerat.

Montering av fotografier i album och liknande görs bäst med hjälp av fotohörn. Använd inte album med självklistrande sidor. Vid inramning är aluminiumramar att föredra framför träramar, då trä kan avge ämnen som på sikt skadar fotografiet. En passepartout eller en distanslist ser till att fotografiet inte ligger i direkt kontakt med glaset.

Digitalisering

Digitalisering av historiska samlingar görs i huvudsak för att öka tillgängligheten. Men även ur bevarandesynpunkt kan digitalisering vara ett bra alternativ, då man kan använda den digitala filen som brukskopia och således minska slitaget på originalmaterialet.
I vissa fall digitaliserar man för att rädda bildinformationen från material som är på väg att förstöras. Det kan t ex handla om nitratnegativ där nedbrytningen påbörjats. För den här typen av digitalisering ställs höga krav på såväl utrustningen som på kunskapen hos den som digitaliserar. Ett stort problem är dock de digitala filernas dåliga arkivbeständighet. Den här texten har handlat om sårbarheten hos traditionella fotografiska material, men man skall komma ihåg att jämfört med digitala bildfiler har traditionella fotografier avsevärt mycket längre hållbarhet.

Det går naturligtvis även med dagens teknik att hålla liv i digitala filer – men det kostar. Det krävs aktivt arbete med migrering eller emulering med regelbundna intervall. Flera studier visar att det är många gånger dyrare att spara information i digitalt format jämfört med att förvara den analoga förlagan i klimatkontrollerade magasin7. Medan kostnaden för själva lagringsmediet utgör en liten del av den totala kostnaden, kostar kringutrustning och framför allt personal desto mer.

Läs mer

Nordiska museets fotosekretariat
Image Permanence Institute. Under fliken The archival advisor finns lättillgänglig information för samlare
Jürgens, Martin. (2009) The digital print: identification and preservation Getty Conservation Institute.
Lavédrine, Bertrand. (2003) A guide to the preventive conservation of photograph collections
Los Angeles: The Getty Conservation Institute.
Reilly, James. (1986) Care and identification of 19th-century photographic prints Publication No. G2S. Rochester, NY: Eastman Kodak Co.
Ritzenthaler, M. L. & Vougt-O’Connor, D. (2006) Photographs: archival care and management
Chicago: Society of American Archivists.
Wilhelm, Henry, with Carol Brower. (1993) The permanence and care of color photographs:
traditional and digital color prints, negatives, slides, and motion pictures Grinnell, IA: Preservation Publishing Co.

Fotnot

1) Reilly, J. (1986) Care and identification of 19th-Century Photographic Prints s. 21–27.
2) The Preservation Calculator.
3) Kommittén av vetenskapsmän och fotografer hade i uppdrag att lösa problemet med bleknande pappersfotografier. Se First report of the Committee appointed to take into consideration the Question of the Fading of Positive Photographic Pictures upon Paper publicerad i The Journal of the Photographic Society, Nr 36, 21 November 1855.
4) Se testresultat från Wilhelm Imaging Research.
5) ISO 18902-2007. Imaging materials – Processed imaging materials – Albums, framing and storage materials.
Papperet skall t ex innehålla minst 87% alpha-cellulosa; ha ett pH-värdet mellan 7,0 och 9,5; ha en alkalireserv om minst 2% krita eller motsvarande; ytan skall vara slät etc.
6) PAT – Photographic Activity Test, standardiserad testmetod för att kontrollera förvaringsmaterial för fotografiskt material (ISO 18916). Ursprungligen utvecklad för papper men har även använts för syntetiska polymerer. Ett godkänt testresultat betyder dock inte i sig att materialet är rekommenderat.
7) Se Jonas Palm: The digital black hole. http://www.microfilm.com/pdf/palm_black_hole.pdf