Sexdregasamlingen

Sexdregasamlingen är en samling med handskrivna spelmansböcker och notblad från Västergötland som kom till under senare delen av 1700-talet. Eric Hammarström på Svenskt visarkiv berättar om samlingens olika delar och vilken bild den ger av dåtidens populära instrumentalmusik. Lyssna även på två låtar ur samlingen.

En av de mer kända handskrivna samlingarna med spelmansmusik från 1700-talet har nyligen skänkts till Svenskt visarkiv av Kindgillet i Göteborg. Det handlar om Sexdregasamlingen.

Samlingen består av två slitna notböcker, så kallade spelmansböcker. Ägarnas namn, Johannes Bryngelsson (Ma 12a i Folkmusikkommissionens notsamling) och Anders Larsson (Ma 12b), finns tydligt angivna. I samlingen ingår även ett mindre nothäfte utan ägarens namn (Ma 12ba) samt ett antal mer eller mindre lösa notblad (Ma 12bb respektive Ma 12bbL).

Samling från Västergötland

Sedan sent 1700-tal har samlingen förvarats på gården Lalarp i Sexdrega socken i södra Västergötland. På 1920-talet ägdes Lalarp av den musikintresserade fabrikören Per Emerik Bäckman i Svenljunga. 1928 donerade han samlingen till Kindgillets Kulturhistoriska Museum. Ett tiotal år senare lånade dåvarande Musikhistoriska museet (nuvarande Scenkonstmuseet) in materialet för avskrift, där huvuddelen blev kvar som deposition.

2003 överfördes ansvaret för samlingen till Svenskt visarkiv där materialet numera förvaras. Den kanske mest kända delen, Johannes Bryngelssons notbok som är daterad 1774, fanns dock kvar i original hos Kindgillet ända till våren 2014. Då skänkte gillet den och resten av samlingen formellt till Svenskt visarkiv.

Nothäften och notblad

Notbok Ma 12ba är ett litet nothäfte på runt 30 sidor som innehåller en blandning av i huvudsak små konsertstycken och marscher, ofta i två stämmor. Styckena har titlar som Regadon, Afettuoso, Sonett, Harleqvinade och Burlesqe. Men de vanligaste benämningarna är Allegro och March.

Notbok Ma 12bbL består av sex lösa blad som tycks ha suttit ihop i ett häfte som har bestått av åtminstone lika många blad till. Den sista sidan visar en kvintcirkel. Låtinnehållet är polonäser (polskor), ett allegro och en aria, flera av dem i två stämmor. På en av sidorna står namnet prins August Ferdinand den 7:e.

Notbok Ma 12bb består av i huvudsak lösa blad i olika format och av till synes olika ursprung. Här handlar det mycket om polonäser men också om menuetter och kontradanser. Några blad tycks ha suttit ihop i ett häfte. I detta finns delar av en skrivelse författad på tyska i december 1720 som tycks behandla något militärt ärende. I övrigt är det svårt att utröna vad det handlar om eftersom början på texten saknas. Andra lösa blad bär det sena 1700-talets prägel. På ett lösblad står namnet Johannes Bryngelsson och året 1783.

Anders Larsson står som ägare till den näst största notboken i samlingen, Ma 12b. Men han har varken lämnat årtal eller boställe efter sig. Ulf Kinding skriver dock i Sexdregasamlingen 2, En note bok /Anders Larsson att det kan antas handla om den Anders Larsson som föddes 1771 på Hjärtared och avled 1838 som brukare av gården Lilla Snärsbo i Sexdrega. Enligt bouppteckningen ska han ha haft affärer med folket på Lalarp. Kanske handlade det även om musikaliska kontakter?

Johannes Bryngelsson

Ägaren till den andra huvudboken i samlingen, Ma 12a, daterad 1774, finns det betydligt mer information om. Johannes Bryngelsson föddes den 15 april 1758 på Lilla Lalarps gård som enda barn till Bryngel Håkansson och Märta Andersdotter. Av jordaboken framgår att gården var en av de större i församlingen.

Fadern var från slutet av 1760-talet kyrkvärd i Sexdrega tillsammans med Johannes blivande svärfar Torsten Bengtsson i Billeberg. Båda kom senare att bli ledamöter i sockenstämman. Johannes bör med andra ord ha hört till de mer välbeställda i församlingen och var både läs, skriv- och notkunnig.

1785 utsågs Johannes till rotemästare i Ringstads rote och 1789 gifte han sig med Kersti Torstensdotter (född 1769). De fick två barn, Magnus och Catrina. Fadern gick bort 1793 och vid det laget hade Johannes troligen redan hunnit ta över skötseln av gården. 1806 avled Johannes i kolik 48 år gammal och hade då titeln nämndeman. Änkan Kersti gifte om sig två år senare.

Bryngelssons notbok

1774, vid 16 års ålder, börjar Johannes Bryngelsson skriva notbok. Han skriver flitigt sitt namn på ett flertal ställen i boken. Som så ofta med notböcker från den här tiden inleds den med grunderna i musiklära och dess tillämpning på fiolen innan de ungefär 160 låtarna följer.

En inte alltför djärv gissning är att församlingens klockare har bistått med både teoretiska och praktiska kunskaper. Klockare och organister hade nämligen vid den här tiden till uppgift att förutom kyrkomusiken även hålla med exempelvis dans- och ceremonimusik vid bröllop och liknande tillställningar samt stå för barnundervisningen.

I sin uppsats Johannes Bryngelssons notbok: en studie i 1700-talets svenska spelmansmusik skriver Karin Lindahl att notboken förmodligen tillkommit under relativt kort tid. Detta då årtalet 1775 är skrivet nästan två tredjedelar in i boken. Andra liknande notböcker fylldes många gånger på under decennier. Karin Lindahl spekulerar i varför just denna notbok blev färdigskriven så pass snabbt och nämner några tänkbara orsaker.

Till exempel hade den kyrkoherde som tillträdde 1776 i Sexdrega, Christian Böcker, en betydligt strängare syn på nöjen än sina företrädare. Med hjälp av socknemännen gick han redan samma år till angrepp mot så kallade ”lekstugor” där ungdomar roade sig med dans och musik. Han opponerade sig även mot ”överdrivet firande” av bröllop och begravningar.

Klimatet för dans och musik i församlingen verkar ha hårdnat betydligt. Kanske fann Johannes det bäst att ligga lågt om han ville behålla sin och sin familjs ställning i lokalsamhället? Fadern var kyrkvärd och från år 1777 var han ledamot av sockenstämman. Påtryckningar kan ha kommit från prästen eller kanske familjen.

Något som ändå talar för att Johannes Bryngelsson fortsatte med sitt musikintresse och musicerande är att det bland det övriga notmaterialet i Sexdregasamlingen finns en lös lapp med hans namn och årtalet 1783. Kanske har det funnits ännu mer noter med senare tillkomsttid i Johannes ägo? Kanske var det oproblematiskt att musicera i hemmet så länge man inte gjorde det på lekstugor och under alltför vidlyftigt festande? En bouppteckning efter Johannes Bryngelsson skulle kunna kasta ljus över om han ägde några instrument vid sin död.

En 16-årings musikvärld

Johannes Bryngelssons notbok ger oss en inblick i vad en 16-årig yngling bosatt i en landsortsförsamling i södra Västergötland hade för musikaliska preferenser. Det är naturligtvis inte säkert att han själv spelade alla låtar i boken – hans notbok kan jämföras med en nutida skivsamling eller ett iTunesbibliotek.

Det går att anta att boken var tänkt att användas som en repertoarbok eller som stöd för minnet vid spelningar på fester i hembygden. Johannes har säkert också bett musikkunniga personer han kommit i kontakt med att skriva in alster samlingen, ungefär som man i dag kan be besökare att skriva något i en gästbok. Enligt Karin Lindahl är det minst ett halvdussin olika handstilar som förekommer i notboken.

Bra bild av folkmusiken

Repertoaren i Bryngelssons notbok är på sätt och vis både typisk och otypisk för spelmansböcker från den här tiden. Av de 160 låtarna är 119 betecknade som polonäser (polskor), 26 stycken är menuetter, 6 stycken är marscher, 1 är en kontradans och 8 stycken är inte att betrakta som dans- eller ceremonimusik. Mest anmärkningsvärt är att de vid den här tiden annars så populära kontradanserna med ett enda undantag lyser med sin frånvaro.

I Anders Larssons notbok fördelar sig låttyperna på ett liknande sätt. Bland de övriga delarna i Sexdregasamlingen finns däremot fler kontradanser och sådant som arior och ouvertyrer. Sammantaget ger Sexdregasamlingen en god bild av vilken instrumentalmusik som var populär på svensk landsbygd i slutet av 1700-talet. Och det oavsett om det passar in i senare tiders uppfattningar av vad som är ”äkta” folkmusik eller inte.

Sexdregasamlingen når en vidare publik

Mellan 1974 och 1977 gav Kindgillet ut större delen av Sexdregasamlingen i avskrift i tre häften med inledning av Ulf Kinding. I samband med digitaliseringen och webbpubliceringen av Folkmusikkommissionens material och Musikmuseets spelmansböcker blev Sexdregasamlingen också lätt åtkomlig för alla intresserade. Johannes Bryngelssons notbok förblev dock som avskrift.

När nu hela samlingen har skänkts till Svenskt visarkiv har den skannats om i färg för webbpublicering. Färgen tillför en extra dimension vid presentationen av handskriftsmaterialet. Färger och nyanser framträder på ett sätt som ger en nästan taktil känsla. Färgen kan också vara till hjälp vid identifikationen av olika handstilar och tidslager.

Eric Hammarström

Lyssna på två smakprov

Eric Hammarström har särskilt för denna presentation gjort inspelningar av två polskor ur Johannes Bryngelssons notbok som går att lyssna på här. ”Pollonesse 1” finns på sida 26 och ”Pollonesse 2” på sida 19 i notboken.

Litteraturtips

• Folkmusikkommissionens notsamling och Musikmuseets spelmansböcker, Svenskt visarkiv, 2007
• Kinding, Ulf, Sexdregasamlingen 1, Johannes Bryngelssons notbok: Sexdrega 1774, 1974
• Kinding, Ulf, Sexdregasamlingen 2, En note bok /Anders Larsson, 1976
• Kinding, Ulf, Sexdregasamlingen 3, Polonäser mest, 1977
• Lindahl, Karin, Johannes Bryngelssons notbok: en studie i 1700-talets svenska spelmansmusik, Göteborgs universitet, Institutionen för musikvetenskap. Uppsats i musikvetenskap, 1984