Kreativa förflyttningar

I det pågående projektet Kreativa förflyttningar undersöker vi – alltså jag som är etnolog, och Karin Eriksson och Dan Lundberg som båda är musikvetare – förändringar inom tre olika musikscener under det sena 1960- och tidiga 70-talet. Du som läser det här kanske tänker ”Men behövs verkligen ytterligare en undersökning av ’68 och allt det där?” Ja, vi tyckte att det faktiskt var dags att vända tillbaka till de där åren, för att ställa några nya frågor som vi inte riktigt tyckte hade besvarats tidigare. Den här tiden har ofta beskrivits som sjudande av kreativititet, och just det ville vi undersöka närmare: var det så kreativt och i så fall på vilket sätt och varför? Först och främst var vi nyfikna på människor och idéer i rörelse. Vi tyckte oss se att mycket av det som sagts om i alla fall musik under de här åren brukar handla om mediernas roll – skivor, film, radio och tv som överför nya impulser från ett sammanhang till ett annat – medan människornas rörelser ibland hamnat i skuggan av detta. Vi ville också veta mer om musik i rörelse – mellan olika musikscener och musiknätverk. Med olika fokus – jag på några av de sammanhang som ledde fram till musikrörelsen, Karin Eriksson på folkmusikvågen och Dan Lundberg på Vispråmen Storken – så har vi tillsammans nystat i en brokig väv av musiker och engagerade. I september 2017 påbörjade vi det projekt som nu börjar gå mot sitt slut.

Som projektledare har jag dels förstås hållit ihop projektet, men också kunnat ägna mig åt min egen delstudie. Vad har jag då gjort ”till vardags” i projektet? Dels har jag gjort intervjuer, med ett antal personer som på olika sätt var aktiva i det senare 1960-talets psykedeliska eller på andra sätt alternativa rockmusik. Intervjuerna har varit intressanta, men ofta har det varit svårt att bringa ordentlig ordning i fragment av minnen och vaga hågkomster av saker som hände för över 50 år sedan. Därför har det också varit viktigt att söka sig till andra källor – till exempel tidskrifter på Kungliga Biblioteket, klippsamlingar på Svenskt rockarkiv i Hultsfred, tryckta memoarer, en webbinsamling av människors minnen av pop- och rockscener från de här åren (som fortfarande går att bidra till), och så förstås våra egna samlingar med intervjuer med personer som var verksamma. Tillsammans har detta blivit ett brokigt material som kunnat förmedla någonting av mångfalden och komplexiteten i det som nu framstår som en avgränsad epok, men som då var ett pågående oformligt nu.

Nu är det nog lättare att ställa bra frågor än att få entydiga svar, men några saker tycker jag mig ändå se. Viktiga aspekter för människors möjligheter att pröva på, få göra fel några gånger, vänta och fundera, hålla på med olika saker samtidigt, och så vidare, är att det finns tider, platser och nätverk och institutioner. Både tid och plats verkar det ha varit rikligt av vid den här tiden, och det har i sin tur till viss del att göra med pengar. Eva Wilke, som var med och grundade skivbolaget Silence, beskrev sitt sena 1960-tal som lärare såhär i en intervju vi gjorde: ”Då kunde man få ut 3200 kronor i månaden och så hade man en hyra på 98 kronor, fatta att man levde livets glada dagar!” Rivningskontrakt, kollektivboenden, och så en motrörelse mot den starka avfolkningen – från staden ut till landsbygden – skapade billiga ytor och låga kostnader. Och mitt i föräldraupproret så fanns det kanske också ett uppror mot regler, rätt och fel. Kompositionsstudenten vid Musikhögskolan Bo Anders Persson började spela rockmusik med några vänner, men enligt honom själv utan att riktigt kunna spela elgitarr. Och när Hassan Bah från Guinea började spela percussion med Kebnekajse så verkar det som att han inte riktigt fattade polskans sväng medan de andra i bandet inte fattade hans guineanska sväng – men kanske blev det bra just därför. Samma lilla scen kunde ge plats åt Hansson & Karlsson, Jimmy Carl Black från The Mothers och Lasse Werner. Greg Fitzpatrick kunde ta med sig nordindiska instrument hem från en resa, spela ihop med några och ganska snart göra en skiva – utan att ha följt utstakade banor vare sig från hindustansk konstmusik eller från popen. Om kreativiteten var ovanligt stark låter jag vara osagt, men kombinationen av ekonomiska förutsättningar och ett slags upprorsanda mot alla möjliga regler, måsten och ibland också mot professionalism verkar ha haft betydelse just där och då. Solveig Bark, verksam först som organist och sedan vid Rikskonserter från 1969, beskriver sitt synsätt på musik vid den tiden såhär: ”Nä men att man kunde hitta en form, och spela på, där man utgick ifrån sig själv liksom, det var väl det som…det som vi försökte med. Att alla skulle ha möjlighet att, och då får man kanske plocka bort musiken och då är det ljuden kvar, eller det är dem man spelar med.” Att det fanns sådana här nya institutioner som Rikskonserter, som själva höll på att utforska sina funktioner som musikmöjliggörare, var också viktigt.

Och sedan spelade det nog som sagt roll att människor befann sig i rörelse också. Människor på väg undan inkallelse till Vietnamkriget, andra på väg till ett bättre liv i Europa, allt medan ytterligare andra var på väg ut på landet från staden. Själv har jag ägnat mig mest åt alla dessa förbindelser som uppstod i mötet mellan människor i rörelse, mellan Conakry i Guinea och Delsbo i Hälsingland, mellan Beverly Hills i USA och Vuollerim i Lappland, mellan Gamla stan i Stockholm och Mississippideltat. Som jag själv föreställer mig detta handlar det om en mängd livstrådar, som liksom flätar sig samman och sedan letar sig vidare och ibland tillbaka – som delar i ett ständigt pågående vävande. För att de där sammanflätningarna ska uppstå krävs det ett slags riktadhet – som gör att trådarna nästlar sig samman. Och det är kanske det som är musikens roll. 

Projektet Kreativa förflyttningar – musikaliska flöden i 1960- och 70-talens Sverige bedrivs med stöd från Kulturrådet respektive Riksantikvarieämbetet 2017-2020.

Av Sverker Hyltén-Cavallius, forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

MUSIKETNOLOGIN I SKANDINAVIEN – TILLBAKABLICKAR, UTSIKTER ÖVER SAMTIDEN, FRAMTIDSIDÉER.

Den 25–26 oktober 2016 samlades nordiska musiketnologer för att diskutera ämnets utveckling. En bakgrund till detta är att det nu är 30 år sedan musiketnologin som disciplin etablerades på allvar i Norden. 1985 höll International Council for Traditional Music (ICTM) sin världskongress i Stockholm och Helsingfors. Flera yngre skandinaviska musikforskare mötte där en rad av tidens ledande musiketnologer. Året därpå bjöd några av dem in den amerikanske forskaren Mark Slobin till en musiketnologisk Sverigeturné. Det var i samtalen med Slobin som de närvarande bestämde sig för att använda just ”musiketnologi” som benämning på sin forskning. Detta för att ge ämnet en tydligare och enhetligare profil – innan dess hade flera olika beteckningar använts; förutom musiketnologi, bl.a. musikantropologi och musiksociologi.

I början av 1990-talet fanns också ambitioner att göra musiketnologin till ett eget universitetsämne. Detta kom dock aldrig att ske men trots detta har antalet verksamma musiketnologer ständigt ökat. Ett direkt resultat av aktiviteterna för 30 år sedan var att det under början av 1990-talet kom ett stort antal avhandlingar inom ämnet. Sedan dess har den musiketnologiska forskningen i Norden varit livaktig och producerat avhandlingar, en mängd studier, flera tidskrifter, satsningar på utbildningar, kurslitteratur, radio och TV-program mm. I Norden talar vi idag också om ”dansetnologi” – ett ämne som utvecklats i nära kontakt med musiketnologin. Vid mötet i Uppsala medverkade även företrädare för dansämnet.

När man 30 år senare samlades för att reflektera över sitt eget ämne skedde det under den trefaldiga rubriken ” tillbakablickar, utsikter över samtiden, framtidsidéer”. Mötet hölls i Kungliga Gustav Adolfsakademiens lokaler i Uppsala och arrangerades av Akademien i samarbete med Svenskt visarkiv och Svenska kommittén av ICTM.

I inbjudan ombads talarna att: reflektera över åren som gått, blicka ut över samtidenoch blicka framåt. Programmet samlade arton talare från Sverige, Danmark och Finland samt en stor publik av forskare, doktorander och andra intresserade.

I diskussionerna behandlades inte minst det faktum att vare sig musiketnologi eller dansetnologi är egna universitetsdiscipliner – i dag befinner sig dessa ämnens forskare och studenter främst inom musikvetenskap och etnologi. I Sverige har musiketnologin haft ett tydligt centrum utanför universiteten hos Svenskt visarkiv och tidigare hos Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet). Att ämnet inte har status som egen universitetsdisciplin har både för- och nackdelar. En uppenbar fördel som flera nämnde är att man ”inte kan lägga ner något som inte finns”! En uppenbar nackdel är naturligtvis att rekryteringen av studenter försvåras. Det finns ju idag ingen tydlig kanal in för den som vill bli just musiketnolog. En fördel med att Svenskt visarkiv kommit att fungera som en samlingspunkt för den musiketnologiska verksamheten i Sverige är att det hela tiden funnits en gemensam kontaktyta gentemot de internationella organisationerna ICTM, ESEM (European Seminar in Ethnomusicology) m.fl. vilket medfört att Sverige genom åren haft en stark position internationellt.

De har gått trettio år sedan de viktiga impulserna i slutet av 1980-talet. Och mötet i Uppsala var på sätt och vis ett bevis på att musik- och dansetnologin etablerats på allvar i Norden sedan dess – bara det att mötet samlade ett femtiotal presentatörer och åhörare är i sig en viktig skillnad.

Seminariebidragen kommer att publiceras i Kungl. Gustav Adolfsakademiens skriftserie under 2017.

 

Dan Lundberg