Att dansa har i långa tider varit en självklar del av sällskapslivet oavsett samhällsklass. Inom de högre samhällsklasserna ansågs danskunskaperna både vara en del av allmänbildningen och i det sociala livet, och det var inte ovanligt att man tog danslektioner. Det fanns både privata danslärare, och från 1600-talet och fram till mitten av 1800-talet fanns det även danslärare som var anställda vid universiteten, liksom vid militärakademierna. En danslärare eller ”dansmästare” förväntades både kunna undervisa, leda danser på baler genom att ropa ut de olika turerna under dansens gång, samt kunna komponera danser till särskilda tillfällen.
Det har varit vanligt att dansmästare och danslärare skrivit och gett ut instruktionsböcker i dans. Eller samlat dansbeskrivningar i egna handskrivna böcker. Dessa böcker innehöll framför allt beskrivningar av de danser som dansades i de finare salongerna, både danser som var populära för tiden och danser som dansmästaren själv komponerat. En del av dessa böcker innehåller även instruktioner för hur man skulle uppföra sig i danssalen, till exempel hur man skulle gå, bjuda upp eller hälsa på sin danspartner. Andra bjuder även på allmänna råd om etikett och moral.
Ur Orhesographie av Thoinot Arbeau 1589
En menuettfigur ur Pierre Rameaus ”Le maître à danser” 1725
Till skillnad från musiken och dess noter har det inte funnits något enhetligt system som använts när man vill notera dans. Det har istället funnits flera olika sorters dansnotation för att beskriva hur en dans ska dansas – i olika tider och inom olika dansgenrer.
Många som velat notera dans har utvecklat sina egna sätt att göra det. Ofta har det förekommit en viss typ av notation för ett visst dansområde. Men det finns några notationssystem som fått större spridning, till exempel barockens Beauchamp-Feuillet-skrift eller 1900-talets Benesh Movement Notation, som framför allt använts för att notera balett. Även Labanotation som främst använts inom modern dans, men även för vissa typer av folkdans och inom antropologiska dansstudier, är spridd. Idag har dansnotationstraditionen delvis ersatts av film.
Men det är långt ifrån all dans som noterats med något av dessa system. Många av sällskapsdanserna har beskrivits och sparats i form av text. Bland dansböckerna vi presenterar här finns enstaka exempel på kompletterande dansnotation, men danserna är framför allt beskrivna i ord.
Stegbeskrivning ur Orchesographie 1589
Exempel på Feuillet-notation, beskrivning av den franska dansen bourrée
En av de tidigaste kända dansböckerna är Orchésographie (1589) av Thoinot Arbeau. Boken är skriven i dialogform och dansbeskrivningarna kompletteras med teckningar och notexempel som visar förhållandet mellan steg och rytm. Orchésographie innehåller flera för 1500-talet typiska danser, så som basse dance, branle, pavane, gaillarde, allemande och volta.
The English Dancing Master (1651) av John Playford innehåller engelska country dances som var väldigt populära på 1600- och 1700-talen. Danserna var främst av typerna rounds och longways, det vill säga danser i ring och på linje. Liksom de franska danserna blev dessa väldigt populära och spreds över Europa.
Ytterligare ett exempel på tidiga kända dansböcker Le Maître à Danser (1725) av den franske dansmästaren Pierre Rameau. Detta är ett standardverk för barockdansen och innehåller till exempel beskrivningar av menuett, courante och bourrée. Dessutom beskrivs den eftersträvansvärda kroppshållningen, samt hur man bör gå och hälsa, ta av sig hatten eller fatta tag i kjolen.
Under 1700-talet började man skriva dansböcker även i Sverige. En av de tidigaste, från 1760, är författad av kungamördarens far Jacob Anckarström, och heter Tourer af De Contre Dancer som wintren på Stadshuset Brukades. Den består av menuetter och kontradanser.
Ett annat exempel är Minnes-Bok uti Dans-Konsten (1782) och Grunderne uti Dans-Kånsten Til Begynnares Tjenst (1783) av Sven Henric Walcke. Dessa är de första tryckta dansböckerna i Sverige och innehåller väl så många moraliska uppmaningar som dansbeskrivningar. Han påpekar också att man inte bör hoppa eller skutta i dansen, utan dansa med behag och måttfullhet.
En av de mest kända svenska dansböckerna från 1700-talet är Baron von Åkerhielms dansbok (1785). Boken innehåller flera kontradanser och menuetter samt en vals – bokens enda pardans.
Fredrik Alexander Gjörckes bok Anvisning att inom möjligast korta tid och utan serskild undervisning grundligt lära alla nu brukliga sällskapsdansar (1850) innehåller både kontradanser och pardanser, till exempel vals och mazurka. Boken innehåller utöver dansbeskrivningar och etikettsregler även ett sjutton sidor långt kapitel som handlar om dans ur ”dietisk-medicinsk synpunkt” där författaren lyfter fram dansens nyttighet, vilket intygas av en läkare.
På 1800-talet kom även dansböcker som riktade sig till dansaren själv. Exempel på detta är Dansboken i västficksformat (1875) och Polkan sådan den dansas i salongerna – gåfva till polköser och polkörer af en erfaren polkör (1844). Den senare innehåller utöver beskrivning av populära polkavarianter dessutom ett antal dåtida aforismer om polka, såsom ”Polkan är icke de unga flickornas dans; de äro dertill för stela, torra och tafatta: Polkan fordrar qvinnor, qvinnor mellan tjugu och tretio år, sanna qvinnor”, ”Kärleken död, polkan död” eller ”Man anförtror sin hemlighet i contredansen, i polkan röjer man densamma”.
