Introduktion

Jag som skriver det här heter Jörgen Adolfsson och arbetar som forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv.

En dag i somras satt jag i det vid den tiden ödsliga lunchrummet på Torsgatan och pratade med en kollega. Vi kom att prata om musikaliska förebilder och favoritmusik. Jag pratade glatt på och kom efter en stund på att om jag nu ska skriva något till den här bloggen så kanske det ska handla om mina musikminnen och min väg in i musikens värld. Irrfärder, stickspår, tillfälligheter och krokigt värre ibland.

Hur började det?

Radion var i princip den enda kunskapskällan under mina första år (1950-talet) och ofta var det Povel Ramel som fastnade i huvudet; Ittma Hohah med dom underliga ljuden och Thomas Funcks Kalle Stropp-excesser i den tidens ljudteknik.

Den första skiva jag köpte själv var en singel med Robertino sjungandes O sole mio vilket var ett förbryllande val så här i efterhand. Året var 1961 och han var ungefär lika gammal som jag så det kanske var förklaringen.

Radion fortsatte även på 1960-talet att stå för musikupplevelserna och inte minst med programmet Tio i topp.

Anita Lindbloms Sån’t är livet blev en favorit och med altrösten kombinerad med en gospellåt så är det förståeligt att jag gillade den men insikten om varför kom långt, långt senare.

Pang, bom, Liverpool nu kom The Beatles och äntligen något som hade ett annat, nytt sound och dom kom till Sverige på sin första ”riktiga” turné utanför Storbritannien vilket ledde till medverkan i TV-programmet Drop In – stoort!

Men … var dom inte lite för snälla?

Räddarna i nöden kom i form av The Rolling Stones, The Kinks och The Who. Nu börjar det likna nå’t!

Skivor började införskaffas och eftersom den lokala skivhandlaren (Högbergs Musik, Karlskoga) inte riktigt hängde med så skickades dom eftertraktade kultföremålen från Stockholm via postorder som paket och hämtades ut på det lokala postkontoret (det fanns många sådana på den tiden).

En vikarierande engelsklärare tipsade om engelska idoltidningar vilket faktiskt ledde till lite bättre ordförråd på engelska.

Inspiratörer tidigt 1960-tal

Vid sidan av popen (som all rock hette på den tiden) så fanns det ju andra milstolpar för mig.

Milstolpe 1: I radion förekom bluesprogram, inte bara Olle Helanders serie I blueskvarter utan även från turnépaketen American Blues Festival i olika årgångar med mängder av både traditionsbärare och mer moderna artister.

Milstolpe 2: Ett radioprogram som gjorde intryck handlade om bluesens rötter och presenterade musik från västra Afrika.

Milstolpe 3: I skolan fanns en utbyteselev från Japan som vid en samling i aulan spelade musik på koto.

Milstolpe 4: Svensk TV visade Pekingopera med en gästande ensemble från Kina. Den ljudbilden fastnade ordentligt i en märkligt mottaglig tonåring.

Milstolpe 5: Lill Lindfors gästade skolan med Bengt Hallbergs trio som komp. Realskoleeleverna fick inte vara med, men det kunde inte hindra en nyfiken typ. Höjdpunkter som Masken Max kunde inte missas. Dessutom autograf!

Milstolpe 6: TV igen och den här gången en konsert med Ravi Shankar och på det sättet kom sitaren in i min ljudvärld. Både Beatles och Stones nappade ju lite senare.

Till historien hör kanske att jag tragglade fiol i kommunala Musikskolan utan någon framgång. Gärdebylåten såg till att mitt hat till dur-tonarter slog rot. Vivaldi var roligare att spela.

När sedan popen kom så var en gitarr helt nödvändig och dessutom ägnades oproportionerligt mycket mera tid åt gitarrspelet än fiollektionerna. Otippat eller hur?

Fler inspiratörer

Lite senare in på 1960-talet var Mahler, Stravinskij, Varèse, Cage, Stockhausen, Ligeti, Nono, Bo Nilsson, Karl-Erik Welin med flera viktiga öronöppnare. Radion bidrog återigen med mycket. Mahler började nu komma i mer rättvisande inspelningar och jag och några kompisar samlade och jämförde olika LP-versioner.

Via Stravinskij, Ligeti och Varèse så hamnade jag ofelbart i Frank Zappa and The Mothers of Inventions ljudvärld fylld av komplexa ljudbilder, ”simpel” doo-wop, blues, improvisationer, mycket strikta kompositioner blandat med extrem ljudkonst. Fantastiskt!

Kommentar: Mothers första skiva recenserades i DN och min reaktion var att den måste införskaffas snarast. Beställning via Stockholm och den kom snabbt, men det var ju bara EN LP! Recensionen beskrev att det skulle vara en dubbel-LP. Det visade sig att i Europa redigerades skivan om till bara en LP där doo-wopen tagits bort.

I och med detta börjar pusselbitarna hamna på plats. Zappa, Stravinskij och Ligeti – vad fattas?

Lugn, 1967–68 hände det mycket, dels i världen och dels i musiken som utvecklades åt många olika håll samtidigt.

Jag drabbades av Terry Rileys musik via både radion och LP-skiva.

Folke Rabe [hans arkiv finns hos Svenskt visarkiv] fick frågan från dåvarande musikradiochefen Karl-Birger Blomdahl om vilken amerikansk tonsättare som skulle vara lämplig att bjuda in till Sverige och Folke Rabe föreslog Terry Riley och helt utan nutidens beslutsångest sa Blomdahl: ”Ta hit honom!”.

I och med detta så sändes det en hel del minimalism i musikradion under de här åren. Utmärkt att göra läxorna till tyckte jag, mina föräldrar var något mer tveksamma.

Minimalismen och speciellt Terry Riley kom att påverka väldigt mycket av den musik jag kom att hålla på med under 1970-talet och Archimedes Badkar (som jag spelade med) hade ofta kontakt med syskonsjälarna i Arbete & Fritid där både Ove Karlsson och Thomas Mera Gartz också var inne på minimalismen.

John Coltrane

Den musiker som kom att riktigt skaka om mig råkade jag höra på radions P3, dvs den lättsamma kanalen på den tiden, och det var saxofonisten John Coltrane. Eftersom jag var ett ”popsnöre” så hade jag stark aversion mot blåsinstrument, elgitarr skulle det va’, men eftersom det som jag fick höra var Coltrane från hans sena period så lät det som inget annat och med en frenesi som genast gick rätt in. Ut och leta skivor! Nu var det dags att trimma upp Högbergs musik med udda beställningar. Skivnummer och distributörernas namn i högsta hugg. Extrabeställningarna stod som spön i backen och där och då lärde jag mig grundkunskaperna om skivindustrins distributionsnät. Det var EMI, det var GDC och det var Electra och allt vad dom hette. Dom små affärerna fick ringa in beställningarna och det gällde att veta hur skivnumren skulle läsas upp två i taget eller tre i taget eller båda varianterna i olika mönster en konst lika försvunnen som telefonisternas virtuositet med proppväxlar.

Några milstolpar till:

Nr 7: Ett radioprogram av Bertil Sundin i jazzradion år 1968 där han lyckades presentera en hel rad av dom europeiska frijazzmusikerna som framöver kom att dominera men vid den här tiden var i det närmaste okända. Namn som Jan Garbarek, Willem Breuker, Manfred Schoof och inte minst Peter Brötzmann och hans legendariska LP Machine Gun naturligtvis inspelad i maj 1968 hur symboliskt var inte det. Machine Gun var en motsvarighet till punken eller Heavy Metal. Här skulle det vara på sin plats med en tumme upp och/eller ”jag gillar” men tyvärr så har jag inte fäjsbuck.

Kommentar: Bertil Sundins manus till flera av hans radioprogram finns hos Svenskt visarkiv.

Stockholm som vattenhål

Milstolpe 8: Skivaffären Kulturcirkeln ingick som ett viktigt inslag i varje kulturresa till Stockholm från den östvärmländska hemorten. Ofta helgresa med buss ständigt ackompanjerad av wienervalser i bussens högtalare. Ytterligare en anledning till min misstro mot durtonarterna. Pröva gärna själv med timma ut och timma in med Strauss och hans gelikar. Väl framme i Stockholm inhandlades skivor med artisterna från musikerorganisationen AACM i Chicago. Anthony Braxton respektive Art Ensemble of Chicago var dom mest kända namnen. I samma veva kom också en skiva med den egensinnige, brittiska gitarristen Derek Bailey. Den lättnad jag upplevde var enorm när jag insåg att äntligen hade någon utvecklat gitarrspelet i en helt ny riktning innan honom var det bara bluesgitarrös som hade fått godkänt av mig.

Slutspurt

Nu äntligen till saken, efter att ha blivit frälst av John Coltrane så började jag först med att samla på hans skivutgåvor och då främst dom från 1960-talet. När jag sedan hade flyttat till Stockholm sommaren 1970 så kom jag rätt snabbt in i både skiv- och jazzkretsar så efter en tid tipsades jag om några piratskivor, så kallade bootlegs, utgivna här i Sverige. Den enda piratskiva som jag kände till vid den här tiden var Great White Wonder med Bob Dylan och The Band utgiven juli 1969. Historic Performances kallades det svenska ”skivbolaget” och där fanns hela fem LP med John Coltrane egentligen två i Eric Dolphys namn featuring Blue Train och tre i Blue Trains namn.

Kommentar: Blue Train är namnet på en av Coltranes skivor.
Den sjätte LPn på Historic Performances var förstås en med Bob Dylan.

Vad var nu detta? Var kom inspelningarna ifrån? Vem eller vilka låg bakom? Skicka pengar i ett kuvert till en postbox i Bromma, skumt! Många frågor.

Jag tvekade länge om jag ens skulle våga chansa på att beställa skivorna, men frestelsen var för stor. Skivorna kom och mina exemplar saknade helt text på omslagen. En vit, en grön, en gul, en röd och en orange. Efter ett visst detektivarbete så gick det att identifiera vilken skiva som var vilken enligt beställningsblanketten. I efterhand har jag upptäckt att det även fanns varianten med blått omslag eller med handskrivna titlar på omslagen eller varianten med påklistrad tryckt text.

Att inspelningarna var från Stockholms konserthus och från åren 1961–63 då John Coltrane och hans grupp gästade Sverige vid tre olika tillfällen gick att lista ut. Den goda ljudkvalitén skvallrade också om att det måste vara Sveriges Radios inspelningar. Hmm!

Eftersom det här är preskriberat vid det här laget så kan historien berättas:

Sveriges Radio verkar då och då ha haft stora sparkrav och därför är det tyvärr mycket intressant material som har raderats genom åren. Ett sätt att spara var att återanvända de dyra inspelningsbanden. Jazzradiochefen under de aktuella åren konstaterade vid ett gallringsmöte att Coltrane redan var väldokumenterad på skiva så det fanns ingen anledning att spara de här konsertinspelningarna. En ljudtekniker på Sveriges Radio höll inte med utan bytte ut banden mot nya oinspelade band och tog hem dom inspelade. Vem och vilka som var medhjälpare att ge ut det här på skiva ska vi nog fortsätta att hålla tyst om. Mitt tips är att pressningen skedde på Grammoplast vilket var ett av de ledande skivpresserierna i Sverige. Piratutgåvor var vid den här tiden något mycket allvarligt så därför omgavs utgivningen av mycket hysch-hysch.

Många år senare kom de här inspelningarna ut på massor av olika skivbolag i Japan, Frankrike, USA, Spanien, Portugal, Tyskland och ännu fler när CDn kom. Alla var dock kopior från LP-skivorna förutom de som kom ut på ett skivbolag som heter Pablo. Pablo var Norman Granz bolag och han var den som ordnade Coltranes europaturnér. Då gick det till så här att om en radiostation ville spela in konserterna skulle två bandspelare spela in parallellt och den ena ”originalinspelningen” hamnade i Norman Granz resväska. Många, många år senare bestämde han sig för att ge ut en CD-box med ett urval av John Coltranes europakonserter, tyvärr hade han inte bemödat sig med att skriva på bandkartongerna var dom kom ifrån. Diskografer har konstaterat att flera av boxens spår är från Stockholmskonserterna och dom är naturligtvis tagna från Granz parallelloriginal.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu undrar ni naturligtvis vad dessa förvirrande resonemang skall leda till. Jo! De flesta av de där originalbanden finns hos oss i Svenskt visarkiv samt ett antal välgjorda kopior där resten av konsertinspelningarna finns. Det är med andra ord inte alltid enkla vägar för kulturarven att hitta till arkiven.

P.S. I sanningens namn: Det saknas faktiskt en låt i Svenskt visarkivs samlingar men den har å andra sidan Norman Granz gett ut D.S.

P.P.S. Namnen jag nämner i bloggen går att Googla idag – det gick inte förr D.D.S.

Exempel på min egen musik tillsammans med Tommy Adolfsson under namnet Karl Brothers:

 

 

 

 

 

Karl Brothers på Caprice Records Youtubekanal:

 

För drygt 20 år sedan gjorde jag ett sensationellt fynd när jag gick igenom pianisten Lasse Werners donerade bandsamling på Svenskt visarkiv. På en bandkartong fanns ett påklistrat tryck med titeln Centrifuga och med en för mig då helt okänd dansk grupp, Tom Prehn´s kvartett. I kartongen fanns förutom bandet ett följebrev författat av trumslagaren Finn Slumstrup och jag förstod snart att denna ”gör det själv-produktion” hade skickats till jazztidskriften Orkester Journalen (OJ) i hopp om att bli recenserad. Detta var i augusti 1964. Det fanns också en vidare korrespondens med OJ:s redaktion, där Lasse Werner var den som skulle recensera bandet, vilket dock tyvärr aldrig skedde.

• 

Med stor nyfikenhet laddade jag bandspelaren och blev av de inledanade tonerna fullständigt häpen, då pianisten, Tom Prehn spelade med pukstockar direkt på flygelns strängar. Efter denna inledning på strängarna trädde snart en saxofonist in, Fritz Krogh, med en spräckig och hård ton som förde tankarna till amerikanen Albert Ayler och snart hördes hela kvartetten med Prehn på tangenterna denna gång och det påminde mig om avantgardepianisten Cecil Taylor och om frijazz som jag hört pianisten Alex von Schlippenbach spela i olika grupper, flera år senare, med bland andra saxofonisterna Peter Brötzmann, Gerd Dudek och Evan Parker. Musiken verkade hämta sin kraft och näring från nämnda amerikanska frijazz, men vilade också på en solid europeisk grund in sin kompositoriska formstruktur, vilket också framgick av beskrivningen i Slumstrups följebrev.
Direkt efter att jag hade hört den drygt 40 minuter långa Centrifuga, letade jag upp Slumstrups adress och skrev ett brev, vilket blev upprinnelsen till att denna unika kvartett från Århus ”återupptäcktes” och senare gavs ut, först på cd och sedan på lp.

Frijazzen i Danmark

Jag var vid den här tiden dock inte helt obekant med danskt avantgarde från 60-talet. Jag hade hört och haft kontakt med trumpetaren Hugh Steinmetz, som tillsammans med altsaxofonisten Franz Beckerlee hade haft grupperna The Contemporary Jazz Quartet/Quintet och spelat in sin debutskiva med trumslagaren Sunny Murray 1964.
Jag hade också tagit kontakt med den starkt John Coltrane-inspirerade saxofonisten Carsten Meinert, som hade en mycket bra kvartett i slutet av 60-talet och som gav ut skivan To You 1968, men Prehns kvartett var något utöver allt annat danskt jag tidigare hört.
Danmark har ju inte, i den gängse historieskrivningen, haft någon betydande roll i framväxten av den europeiska frimusiken, men faktum är de få musiker som dock utgjorde scenen, tidigt tog starka intryck av det amerikanska jazzavantgardets olika riktningar. Ayler och Taylor spelade i Danmark redan 1962 och medverkade i dansk TV och året därpå gästade Archie Shepp med gruppen The New York Contemporary Five, där bland andra Don Cherry och John Tchicai ingick. 1964 kom Ayler tillbaka med egen grupp. Ornette Colemans skivor hade också stor betydelse för det unga danska jazzavantgardet, som ville gå vidare från den då dominerande hard-bopen, som man upplevde hade fastnat i sin form. Även ur ett internationellt perspektiv, var denna grupp unga danskar tidiga med sin musik.

Tom Prehn, musiker och kompositör

När jag i samma veva kontaktade Tom Prehn (f.1938), numera pensionerad lärare från musikkonservatoriet i Århus, fick jag intrycket av att jag var den förste på decennier som frågade honom om hans förehavanden under 60-talet. Förutom en omfattande brevväxling mellan oss, skickade han mig ett exemplar av den lp som kom 1967, Tom Prehn Kvartet, den enda som kvartetten gav ut. Jag gjorde en kassettkopia till producenten och Down Beat-skribenten John Corbett, som jag visste hyste ett stort intresse för den europeiska frimusiken och som just då besökte Stockholm. Corbett regerade direkt efter att ha hört musiken, med oförblommerad entusiasm och återutgav skivan på bolaget Unheard Music Series 2001.

Den gavs senare ut igen, på lp i Danmark 2016, av ett litet bolag Centrifuga, som bildades för att ge ut musiken och som tog namnet från det nämnda bandfyndet!

Prehn hade varit verksam som lärare på konservatoriet i Århus sedan 1968. Han hade en gedigen musikalisk skolning i pianospel och komposition och hade förutom jazzen, ett stort intresse för nutida konstmusik. Kvartetten bildades 1963 och samma år på hösten gjorde de sin första skivinspelning för Sonet. Skivan gavs dock aldrig ut och existerar endast i ett par provpressningar. Musikerna tyckte inte att musiken motsvarde det som de just då spelade, vilket var typiskt för kvartetten, vars musik var stadd i en ständig utveckling. Axiom som Corbett nu har givit ut på sitt eget bolag Corbett vs. Dempsey ger verkligen nya perspektiv på frimusikens historia i Europa. Musiken liknar till uttrycket tysk frijazz av nämnda slag, men från senare datum och definitivt inte 1963! Naturligtvis ligger Cecil Taylor nära till hands, men Prehn var hela tiden angelägen om att göra sin egen musik, vilket också präglade hela gruppen. Den högst personliga och mycket skickliga Fritz Kroghs spel och ton är hissnande för sin tid och där finns drag av Ayler, Rollins och Shepp. Basisten Poul Ehlers och Slumstrup på trummor, har en tydlig icke-metrisk uppfattning som starkt bidrar till att frigöra musiken. Axiom består av två delar och till cd:n har Corbett lagt till ett stycke Percussive Anticipations som kvartetten spelade in då de medverkade vid nutidakonstmusikfestivalen, Ung nordisk musik, i Stockholm i februari 1966.

Prehn som kompositör gav musiken sin särprägel, vilket tydligt märks på skivan från 1967, som gavs ut i en mycket liten privat upplaga på V58, uppkallat efter adressen till det kulturhus på Vestergade 58 i Århus där kvartetten brukade spela. Här får de klangliga uttrycken, som ofta förknippas med det konstmusikaliska avantgardet, sin förlösning i frimusikens stora potential på ett nyskapande sätt. I många stycken är det helt enastående musik!
Skivan togs emot positivt i dansk press och kvartetten uppmärksammades även en del för övrigt. På skivan har den Sunny Murray-inspirerade Slumstrup ersatts av den klassiskt skolade slagverkaren Preben Vang.
Mot slutet av 60-talet ingick allkonstnären Jens Wilhelm Pedersen, mera känd som Fuzzy, i gruppen och då tog musiken en mer teatral inriktning mot happening, Fluxus och intermedia.

Forskningsprojekt

Personerna bakom det nämnda skivbolaget Centrifuga har nu initierat ett forskningsprojekt i Danmark, där den danska frijazzen under det vitala 60-talet ska dokumenteras och så småningom presenteras i bokform. Den europeiska frimusikens historieskrivning kommer därmed att behöva revideras. Danskarna var kanske rent av först med denna musik i Europa? Undertecknad är själv involverad i detta spännande projektet.

Ja, tänk vad ett bandfynd på en hylla i ett arkiv kan leda till…

Vad är egentligen en visa? En visas vanligaste och mest naturliga existensform, åtminstone förr i tiden, är som ljudvågor vilka endast finns lagrade i personers minne efter att de klingat ut. Men belägg för och representationer av visor (som i en ontologisk mening kanske också är själva visan) kan yttra sig i sinnevärlden på många olika sätt. Jag ska inte gräva ner mig ytterligare i verksbegreppets filosofi utan vill i stället ägna denna blogg åt en redogörelse för visors mer konkreta och mer eller mindre bestående belägg och källtyper och hur du kan hitta många av dem själv på vår hemsida.  

När Visarkivets arkivarier är på jakt efter en specifik variant av en visa eller kanske många olika belägg för en och samma vistyp går vi nuförtiden nästan alltid först till vår interna digitala databas, kallad X-ref. Vis- och låtregistret – som vem som helst kan söka i från vår hemsida – är en del av denna större databas. Ur databasen kan vi fånga upp de flesta olika representationer vi har av visan vi söker. Men inte alla, så därför söker vi ibland också i gamla hederliga kartotek, också en typ av databaser, men analoga sådana. På registerkorten får man genom ofta kryptiska koder och förkortningar hänvisningar till originalkällor, utskrivna kopior eller mikrofilmer, som vi sedan kan hitta i våra bibliotek eller arkivrum om inte själva källan också finns inskannad. Många av registerkorten är numera inskannande och publicerade på vår hemsida och kan sökas i här.  När kortkatalogerna fortfarande bara var analoga begränsades sökmöjligheterna till de olika sökingångar lapparna alfabetiskt var sorterade efter, oftast efter förstarad, ämne, eller proveniens. När de finns inskannade kan man även söka ut ett särskilt ord, en specifik källa, institution eller ett årtal eftersom man kan fritextsöka i dem, eftersom de är ”OCR:ade”. När man har hittat det visbelägg man söker – i antingen ett digitalt eller analogt register – gäller det sedan att få fatt i själva visan.

Du ska nu få exempel på några olika konkreta medieformer av en och samma vistyp.

En populär så kallad medeltida balladtyp som finns i en mängd varianter är visan om ”Den bergtagna”. Här kan du läsa mer om medeltida ballader.

I Visarkivets sju delar stora verk Sveriges Medeltida Ballader har den tilldelats nummer 24 (SMB 24) bland de naturmytiska balladerna. Den handlar om en jungfru som har blivit bergtagen (förledd eller bortrövad) av något naturväsen, i de flesta varianter av bergakungen. När hon efter ett antal år och ett antal födslar längtar hem, får hon av bergakungen tillåtelse att träffa sina föräldrar som tar emot henne med öppna armar. Detta gillar inte bergakungen som snabbt kommer och hämtar tillbaka henne till berget där hennes barn väntar. Med olika medel försöker hon med hjälp av sina barn att glömma sitt föräldrahem, men till slut dör hon av brustet hjärta.

En värdefull källa att vända sig till för att få en överblick över just den här balladen är förstås just i den vetenskapliga utgåvan Sveriges Medeltida Ballader där en mängd varianter anförs i text, i förekommande fall noter och i övrigt hänvisningar till icke utskrivna källor. De trettio sidorna om Den bergtagna kan du hitta inskannade här.

En mer behändig källtyp, om man inte är ute efter en särskild version eller vill forska vidare om visan, är den man får i en tryckt sångbok. Där har den som publicerat visan sett till att göra texten begriplig och melodin sångbar (i de fall då noter finns, vilket ofta inte är fallet i äldre sångböcker). Vill man få vägledning i ackompanjemanget kan man ibland även få det, som i Geijer & Afzelius banbrytnade publikation i tre band 1814–18 Svenska folk-visor från forntiden. I den första delen från 1814 hittar vi vår ballad som den första visan med 21 strofer och längst bak noter i arrangemang för röst och piano, utformat enligt 1800-talets samtida tonspråk och smak. I utgåvor sedan andra halvan av 1900-talet är det vanligt att melodin har kompletterats med ackordbeteckningar, som i Gröna visboken.

Många sångböcker utgår från någon av alla de uppteckningar som har gjorts av balladen, mer eller mindre direkt från en muntlig tradition. Vissa uppteckningar har blivit mer stilbildande än andra och traderats både muntligt eller genom olika tryck. Tidigare var det mest texterna man var intresserade av att samla in, medan melodierna som förmedlarna av visorna sjöng visorna på har gått förlorade. Melodierna i Geijer & Afzelius utgåvor är alltså unika och mycket tidiga i sammanhanget. En annan folkmusikinsamlare som också bevarat mycket folkmusik genom notuppteckningar var skåningen John Enninger som främst samlade in instrumental spelmansmusik. Han har gjort nedanstående notuppteckning av Den Bergtagna, vilken återfinns i Folkmusikkommissonens samlingar som finns på Visarkivet. Folkmusikkommissionens material behöver man inte längre komma hit föra att titta på, eftersom allting finns inskannat och är sökbart på Visarkivets hemsida. Här hittar du Enningers notuppteckning på hemsidan och här kan du söka i och läsa mer om FMK. Vismelodier utan text som i det här fallet hör dock till ovanligheterna och de allra flesta belägg i arkivet handlar om texter utan noter.

Förutom uppteckningar direkt från en förmedlare som sjunger visan, är det mycket vanligt med avskrifter ur privata handskrivna visböcker, eller bevarande av själva visböckerna. Traditionen att skriva upp vistexter i privata anteckningsböcker har sitt ursprung i högreståndsmiljöer under 1500–1600-talen, men spreds sig till alla samhällslager med en topp runt sekelskiftet 1900, då ofta i formen av en svart vaxdukbok. Här kan du läsa mer om handskrivna visböcker. Vi har många handskrivna visböcker i original, men också en hel del i kopia, antingen som utskrifter eller på mikrofilm. På en av våra mikrofilmer kan man hitta nedanstående variant av Den bergtagna ur en visbok som tillhört pigan och kokerskan Olga Hansson (f. Knutsson) från Svedala i Skåne som lärde sig visan från en väninna i Ryd 1912. 

 

En annan representation av visor finner man i skillingtrycken i vilka man återfinner de flesta typer av visor, både äldre och nyare, folkliga, litterära eller religiösa, med text men utan noter. I Visarkivets fina skillingtryckssamling hittade jag inte vår ballad, men hela Kungliga bibliotekets enorma skillingtryckssamling har vi på Visarkivet i kopia. Sökningar i KB:s skillingtryckssamling kan du göra på vår hemsida här. Enligt nedanstående inskannade katalogkort finns det sex olika tryck av balladen från 1800-talets första halva:

Skillingtrycket från 1833 (KB N 1833 d) ser ut så här:

Till skillnad från alla de pappersbaserade visformaten tänkte jag avslutningsvis nämna två olika slags ljudande viskällor. På Visarkivet har man sedan 1960-talet, och på Sveriges radio flera decennier tidigare, dokumenterat och bevarat visor genom så kallade traditionsinspelningar. De dokumenterande folkmusikinsamlarna har spelat in personer som har haft vis- och låtskatter bevarade, ofta endast i sitt minne, fram till dess de blivit förevigade i dessa ljudupptagningar. Fördelen med detta visformat är att man förutom både text och musik, även får insikter i uttryck, röstbehandling, klangfärg, tempo och intonation. Även somliga noggranna notupptecknare har i notskriften försökt att vara så exakta som möjligt i att beskriva rytm, mikrotoner, tempo och annat i så kallade deskriptiva notbilder, men en ljudbild är otvivelaktigt mer nyansrik och informativ på de flesta sätt. Det man ska komma ihåg är att en fältinspelning är en ögonblicksbild från just det framförandet. Kanske sjöng samma person – medvetet eller omedvetet – samma visa men med variationer i både text, melodi och intonation vid nästa framförande, vilket vi aldrig får höra. Här kan man höra Den bergtagna i två olika ljudupptagningar av två olika storsångerskor; Lena Larsson ifrån Kungälvs Ytterby i Bohuslän gjord 1957 (SVA BB 536311) och med Ulrika Lindholm, Frostviken, Jämtland, gjord 1958 (SVA BB 539027).

På Visarkivet har vi också en ganska stor samling av kommersiella fonogramutgåvor (mest CD), vilka man kan få komma hit och lyssna på. Till skillnad från traditionsinspelningarna är visorna på dessa oftast arrangerade med instrumentalt ackompanjemang, kanske stämsång och noga utvalda versioner där det mesta är musikaliskt, tekniskt och textinnehållsligt optimerat. Skivbolaget Caprice har i samarbete med Svenskt visarkiv förvisso utgivit de båda upptagningarna av Lena Larssons och Ulrika Lindholms versioner av Den bergtagna och andra traditionsinspelningar på fonogrammet ”Den svenska medeltida balladen”, så här överlappar viskällstyperna varandra. Av upphovsrättsskäl länkar jag inte till en ljudfil med en kommersiell fonogramutgåva, men tips på en fin version är till exempel Gunnfjauns kapells version på albumet Dansä Läite (SJECD 14). Detta sista exempel på viskälla är det absolut vanligaste idag, då vi oftare lyssnar på andra som sjunger än att sjunga själva. Vi lyssnar också oftare på en inspelning än att gå på konsert.

Sammanfattningsvis har jag nu föreslagit en rad källor som representerar visor på olika sätt och som man kan ta del av ur Svenskt visarkivs samlingar. Jag har också hänvisat till en mängd olika platser på vår hemsida där man själv kan botanisera vidare bland faktatexter och register liksom till inskanningar och ljudfiler av själva visorna. Vill man ha hjälp är det bara att mejla till visarkivet@musikverket.se, så gör vi vårt bästa för att vägleda genom den lite snåriga men frodiga skogen av visor i arkivet.

Madeleine Modin, forskningsarkivarie.

Visarkivet i maj år 2020. Ingenting är sig likt. Eller?

Visarkivet är en brokig verksamhet på Musikverket som i sig är en myndighet med brokig verksamhet, vilken både omfattar bevarande och främjande av musik, dans och teater. När jag började på Visarkivet var det någon som sa: Det finns tre problem med namnet Svenskt visarkiv. För det första handlar det inte bara om svensk musik, utan till viss del även om andra kulturers musik som utövas i Sverige. För det andra handlar verksamheten inte bara om visor och annan vokal folkmusik, utan även om instrumental folkmusik, jazz, tidig schlager, dragspelsmusik, samt numera även folkdans och social dans förknippad med dessa musikgenrer. Och för det tredje så är vi inte bara ett arkiv i vanlig mening utan snarare ett slags forskningsinstitution.

Personalstyrkan är likaså kreativt brokig: Någon är musikvetare, några är musiketnologer, en är litteraturvetare, någon är utbildad arkivarie, några kan jazz, en vet allt om dragspel, någon är expert på databaser, en del är bra på intervjuteknik, någon är fenomenal på att migrera ljud, en kan allt om skillingtryck, en är specialist på vår nya skanner, vår balladexpert har nyligen gått i pension, nästa lärs upp. Mitt eget område är dans.

Till vardags tar vi hand om arkiven, ordnar och förtecknar. Vi hjälper studenter, forskare, musiker och andra intresserade att ta del av samlingarna och vi svarar på frågor, skickar iväg noter, skannar och letar. Vi tar emot donationer och gör dessa tillgängliga. Vi gör egna dokumentationsprojekt, intervjuar och filmar och fotograferar. Vi tänker och vi föreläser, bjuder in till seminarier, deltar i konferenser och minglar. Vi publicerar en tidskrift och annan litteratur. En del av oss är igång med forskningsprojekt, mestadels på ett eller annat sätt knutna till våra samlingar. Och så vi fikar med våra kollegor, vattnar varandras blommor på kontoret när någon är bortrest, går på någon enstaka after work och på lunchen spelar några av oss sällskapsspelet spingo tillsammans.

Nu ska jag sluta med mina uppräkningar. Men det är alltså meningen att vi numera ska göra allt detta – eller i alla fall så mycket det går – hemifrån.

Hur går då detta till?

Min dag börjar klockan 07:00 med frukost på sängen. Här är dagens första lyx: inte bara frukosten utan även sovmorgon. Jag kan vakna senare nu än i normala fall då jag tar buss och tunnelbana in till St. Eriksplan. Klockan 08:00 går jag och min man upp för trappan till var sitt kontor. Arbetsdagen har börjat.

Varje medarbetare har tillsammans med Visarkivets chef Karin Strand fått omprioritera arbetsuppgifterna och titta på vad som kan vara lämpligt att göra hemifrån. Det mesta som handlar om databaser och registreringar går ju utmärkt att göra hemifrån. Ett av mina speciella ”coronaprojekt” handlar om att göra det lättare att söka bland dansböckerna i vårt bibliotek.

Strax innan klockan 10:00 kokar jag te, och här är dagens första känsla av frustration: jag saknar att kunna fika med kollegorna. Det löser jag och databasansvarige Lena Drake genom att dricka te tillsammans via videosamtal. Det är skönt att få se i alla fall en kollega, prata väder och vind och stämma av hur arbetet går.

Efter lunch börjar min eller någon annan kollegas tjänstgöring i vår expedition. Vi kopplar om expeditionens telefon till vår egen, så att var och en kan sitta hemma och svara på förfrågningar, och det är förvånande hur mycket som kan ordnas hemifrån. Eftersom vi alla är ämnesnördar inom våra respektive områden, är det nog fler än jag som har en hel del resurser hemma i form av referenslitteratur.

Det som trots allt måste göras på plats, så som att skanna noter eller leta fram någon bok, hjälps vi åt med. Varje vecka är det någon som åker in till Visarkivet och då passar denne på att fixa allt det som behöver göras på plats. På så sätt kan vi serva våra frågeställare som vanligt – även om det kan ta ett par dagar längre än det brukar. Vi har haft vår expedition stängd ända sedan mars, men enskilda besök kan fortfarande bokas. Det kan ju hända att det är något speciellt arkivmaterial man vill ta del av, och då går det bra att göra det på plats.

Något som inte är lika lätt att göra hemifrån är dokumentation. Som tur var hann jag göra en inplanerad intervju strax innan corona lägrade landet. Jag hade fått veta att kadetterna på militärhögskolan Karlberg nuförtiden, liksom på 1800-talet, får dansa sällskapsdansen fransäs på sin första vårbal, och jag hade lyckats få kontakt med deras dansmästare för en intervju och för att få chans att fånga denna tradition på film. Men mer om detta i ett senare blogginlägg!

Något annat som är svårt att göra hemifrån är att förbereda vår flytt. 2021 kommer Visarkivet, Musik- och teaterbiblioteket och Caprice Records att flytta till nya lokaler på Tegeluddsvägen 100. Det ser vi fram emot, för nu kommer allt vårt arkivmaterial finnas på samma adress, till skillnad mot vår nuvarande situation med vår huvudsakliga verksamhet på Torsgatan, men med en arkivdepå i Gäddviken. Det enda vi kan göra hemifrån är att planera förberedelserna inför flytten, och förhoppningsvis kunna sätta igång med detta till hösten.

Att arbeta med våra samlingar, det ständiga ordnandet och förtecknandet, görs förstås heller inte lika mycket nu. Arkivarbete är till stor del ett fysiskt arbete med fysiska dokument. Men som jag nämnde ovan så får vi fokusera mer på digitala uppgifter just nu. Det finns förstås ännu mer som vi inte kan göra som vanligt, men förvånansvärt mycket går ändå att ordna. Nästan alla förfrågningar och beställningar går att besvara som vanligt, och utför digitala studiebesök och föreläsningar.

Nåväl, tillbaka till min arbetsdag. Sent på eftermiddagen uppstår en situation av icke-frustration när mitt mejlprogram hänger sig. Jag kontaktar vår IT-support som på distans tar över min dator och fixar problemet. Våra tekniska problem är nämligen ständiga icke-frustrationer. Vi har en fantastisk IT-avdelning bestående av två personer som är snabba och kunniga – och dessutom trevliga, kommunikativa och pedagogiska. Till och med nu när vi jobbar hemma upplever jag dem som ständigt närvarande och hjälpsamma. Fem minuter från upptäckt problem till löst situation.

Klockan 16:30 stänger jag av datorn och jobbtelefonen, tar av mig glasögonen och går ner för trappan. Arbetsdagen avslutad.

Men lunchen och spelet spingo då? Jodå, vi ses varje dag klockan tolv, redo med uppvärmd mat och papper och penna, för en välgörande stund utan jobbprat med kollegorna.

Vi är många som delar det lätt skambelagda nöjet att konsumera verklighetens brott som underhållning. För undertecknad är det särskilt poddformatet som gäller och här finns det numera en hel djungel att botanisera i av mer eller mindre nischat innehåll. Man kan fördjupa sig i inhemska eller utländska fall, nutida eller historiska brottmål och brott av olika karaktär: mord, massmord eller blandat. Även vad beträffar berättarperspektiv finns en stor mångfald: historierna kan förmedlas av en utomstående berättare, bygga på bandupptagningar av vittnesmål i rättssalen eller ta form som intervjuer med gärningspersonen själv inifrån fängelset.

Vårt intresse för rafflande brott och mordiska avvikare uppstod emellertid inte med poddarna, och inte med Leif G.W Persson eller kvällspressen heller för den delen, utan har långa historiska rötter. Ett massmedium som har rapporterat om samtidens brottslingar från åtminstone 1600-talet till 1900-tales tidiga decennier är de enkla vistryck som brukar kallas för skillingtryck. Skillingtrycken var enklast tänkbara tryckalster – ofta ett halvark som veks två gånger till ett åttasidigt häfte – som såldes för en överkomlig slant på stadens gator och av kringresande försäljare. De kunde innehålla visor av alla möjliga slag, med ämnen som tryckarna såg avsättning för: psalmer, kungahyllningar, folkvisor och visor om aktuella, gärna dramatiska händelser. Till den senare kategorin kan vi räkna visor om brott och brottslingar.

Avrättningsvisor

Det var framför allt grova brott, främst mord, som föranledde visor; det vill säga förbrytelser som straffades med döden. I äldre tid var det nämligen straffet snarare än brottet som stod i fokus. Ett av det äldsta bevarade skillingtrycket på detta tema är tryckt 1641 och innehåller visor om två dödsdömda fångar: Twå nyie ynckelighe Wijsor/Som Fattige Syndare någhot förr än the till sitt Straff ginge/androm til Warning giordt hafwer. Fångarna, eller ”syndarna” som brottslingarna benämns långt fram i tiden, är anonyma. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna ingenting om brotten som begåtts utan upptas av fångarnas djupa ånger och acceptans för sitt straff. Texterna är formulerade i första person utifrån brottslingens perspektiv och har det uttryckliga syftet att vara ”androm til Warning”.

Vid samma tid rapporterades även om utländska brottslingar. 1647 publicerades ett skillingtryck om två unga missdådare, en man respektive en kvinna, som nyligen sägs ha avrättats i Tyskland för att ha begått olika föräldramord. Den ena gärningspersonen är ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Son/hwilken sin Fader jemmerligen aff Dagha tager” och den andra ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Dotter/hwilken både Fader och Moder ynckeligen theras Lijff affhänder”.

Visorna är förmodligen översatta från tyskan men enligt melodihänvisningen – i skillingtrycken fanns inga noter – skulle de sjungas till svenska koralmelodier. De båda syndarna skildras av en utomstående berättare som beskriver de fasansfulla dåden som brott mot fjärde och femte budorden – ett exempel på religionens starka prägel på den världsliga rätten under 1600-talet. Straffen beskrivs ingående och med datumangivelse i visorna. Ynglingen som slagit ihjäl sin far fick utstå dödsstraffet genom att nypas med tolv glödande tänger och få högra handen skållad varefter hjärtat togs ur kroppen. Sedan styckades kroppen i fyra delar och sattes på stegel vid de stora landsvägarna. Flickan som mördat sina båda föräldrar fick enligt visan båda händerna avhuggna varefter brösten nyptes med glödande tänger innan hon rådbråkades, det vill säga fick armar och ben krossade med ett hjul. Sensmoralen i visornas slutstrofer uppmanar var och en att tukta sina barn, älska sina föräldrar och hålla Satan borta om man vill undvika tragedier som dessa.

Under 1700-talet tar avrättningsvisor alltmer form som egen genre i en särpräglad stil som med variationer återfinns i hela Skandinavien. Framsidorna deklarerar ofta faktiska omständigheter: brottslingens namn samt ort och datum för exekutionen medan visorna däremot är andligt präglade och skildrar ett inre drama: syndarens ånger och senkomna frälsning. Att döma av framsidornas imperfektform (”utstod sitt timmeliga straff”) såldes visorna i svenska förhållanden efter att själva avrättningen ägt rum. Norska och danska visor använder däremot oftare futurum (”…hvilket ska ske”), vilket tyder på att visorna här kan ha haft en annonserande funktion. Som dåtidens försäljare vittnar om sålde avrättningsvisorna bäst på själva dödsdagen men särskilt omtalade brottslingar kunde hålla tryckare och försäljare försörjda i månader.

En indikation på att även svenska visor trycktes i förväg, ibland innan avrättningsdatumet var fastställt eller offentliggjort, finns i en visa om en barnamörderska som gick till sitt dödsstraff 1707. På framsidan är platsen och årtalet förtryckta medan sättaren har lämnat blankt för datumet – förmodligen för att detta sedan skulle fyllas i för hand. På just detta tryck framgår inte heller delinkventens namn. Som framgår av påskriften har hon dock identifierats i efterhand som en Maria Jöransdotter.

Avrättningsvisorna är formulerade i första person utifrån fångens tänkta perspektiv och iscensätts som ett tal eller bekännelse i livets sista skälvande minuter, just innan hugget faller. Detta ska dock inte uppfattas som en bokstavlig realitet. Till skillnad från traditionen i det tidigmoderna England har avrättningsvisorna i Sverige såvitt det går att belägga inte sjungits under avrättningarna och definitivt inte av förbrytaren själv. De offentliga exekutionerna var reglerade manifestationer för kyrka och stat och de anonymt utgivna skillingtrycksvisorna ingick inte i denna ceremoni. De enda sånger som säkert förekom under avrättningarna var psalmer.

Farlig rapportering

Avrättningsvisor innehåller alltså sällan direkta upplysningar om brottet i sig, här finns ingen psykologisering eller spännande detaljer. I stället är de uppbyggliga texter där dödsfången i direkt tilltal till publiken ställer sig till förfogande som ett varnande exempel på vart lasterna leder människan. Samtidigt tar hon gestalt som ett andligt mönster; en personifikation av den botfärdiga syndaren. Trots sin kristna moral har visor av detta slag betraktats med misstänksamhet av överheten och har periodvis till och med förbjudits. Så i Kunglig förordning 28 februari 1749; en publikation som också förbjöd störande musicerande vid privata festligheter i Stockholm: Publication, Angående Förbud emot Trumslag och Musicerande utan för och innom Husen wid Nyårs och andra Högtider, Namns- Födelse och Bröllopsdagar samt flere tilfällen, och at the så kallade Fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.

I förordningen beskrivs det störande musicerandet detaljerat i sina variationer medan förbudet mot fångvisor däremot inte motiveras närmare utan endast fastslås i en bisats mot skrivelsens slut: ”…och therjemte i nåder förordnat, at the så kallade fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.” Skälet var förmodligen att visorna spred ordet om – och slog mynt av – gudlösa handlingar som gemene kvinna och man inte borde få vetskap om. En bakgrund kan vara den straffrättsliga debatten om suicidalmord, det vill säga mord som begicks för att själv bli dömd till döden, och som var motivet till många mord som begicks i Stockholm under 1600- och 1700-talen, inte minst barnamord. För domstolarna framträdde ett fasansfullt mönster: när en barnamörderska har avrättats så sker ett nytt barnamord inom bara några dagar.

Förbudet mot fångvisorna hämmade utgivningen av brottstryck i några decennier, åtminstone i huvudstaden. I likhet med många andra trycklagstiftningar efterlevdes det dock inte konsekvent av skillingtryckens aktörer.

Från syndare till kriminell

Visor om brott återspeglar straffrättens utveckling. Avrättningsvisor dominerar fram till 1800-talets tidiga decennier men i takt med lagens humanisering och seklets fångvårdsreformer ändrar visorna gradvis karaktär. Vad gäller berättarperspektivet ersätts rösten av den ångerfulla brottslingen av en utomstående berättare, och i takt med sekulariseringen tonar synen på brottet som en förbrytelse mot Gud ut till förmån för en social förståelseram med fokus på brottsoffer och samhälle.

Under 1800-talet tillkommer dessutom en ny textgenre i skillingtryck om brott: prosaberättelsen. Nu blev det vanligt att kombinera berättelser med visor i samma alster. Textformerna kompletterar varandra: där berättelserna, som ofta är sammanfattningar av tidningarnas bevakning, ger en saklig sammanfattning av brottet och dess bakgrund är visorna moraliska utläggningar i andliga, socialt indignerade eller poetiska ordalag. Från att ha varit ett subjekt med en egen (om än fiktiv) röst skildras brottslingen i tredje person som en gåtfull eller ondskefull samhällsavvikare, ”den Andra”.

Vid 1900-talets insteg träder förbrytaren än mer i bakgrunden till förmån för brottsoffret som nu allt oftare är visornas huvudföremål och den som namnges på tryckens framsidor. I genrens slutfas är det mordoffrets tragiska slut snarare än mördarens rättmätiga straff som är visornas försäljningsargument och ämne; en tendens som man kan se i ljuset av dödsstraffets avskaffande. Det gemensamt ”skillingtrycksvärdiga” i visornas brottsrapportering genom seklen tycks alltså inte vara brottslingen som typkaraktär, utan en brutal död.

Brott säljer! Det visste gårdagens skillingtryckare och det vet dagens poddmakare. För en nutida ambivalent konsument kan det kanske vara en liten tröst att detta guilty pleasure åtminstone är något vi delar med våra förfäder och förmödrar; en narrativ tradition som förutom de brottslingar som skildras har mycket att berätta om sin tids samhälle.   

Av Karin Strand, forskningsarkivarie Svenskt visarkiv

Skillingtryck om brott: tips på vidare läsning

Andersson, Hans 2009. Från dygdiga Dorotea till bildsköne Bengtsson. Berättelser om brott i Sverige under 400 år. Stockholm: Vulkan.

Clark, Sandra 2003. Women and Crime in the Street Literature of Early Modern England. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Cossins, Annie 2015. Female Criminality. Infanticide, Moral Panics and The Female Body. Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan.

Strand, Karin 2016. Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 41.

Strand, Karin 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 47.

I det pågående projektet Kreativa förflyttningar undersöker vi – alltså jag som är etnolog, och Karin Eriksson och Dan Lundberg som båda är musikvetare – förändringar inom tre olika musikscener under det sena 1960- och tidiga 70-talet. Du som läser det här kanske tänker ”Men behövs verkligen ytterligare en undersökning av ’68 och allt det där?” Ja, vi tyckte att det faktiskt var dags att vända tillbaka till de där åren, för att ställa några nya frågor som vi inte riktigt tyckte hade besvarats tidigare. Den här tiden har ofta beskrivits som sjudande av kreativititet, och just det ville vi undersöka närmare: var det så kreativt och i så fall på vilket sätt och varför? Först och främst var vi nyfikna på människor och idéer i rörelse. Vi tyckte oss se att mycket av det som sagts om i alla fall musik under de här åren brukar handla om mediernas roll – skivor, film, radio och tv som överför nya impulser från ett sammanhang till ett annat – medan människornas rörelser ibland hamnat i skuggan av detta. Vi ville också veta mer om musik i rörelse – mellan olika musikscener och musiknätverk. Med olika fokus – jag på några av de sammanhang som ledde fram till musikrörelsen, Karin Eriksson på folkmusikvågen och Dan Lundberg på Vispråmen Storken – så har vi tillsammans nystat i en brokig väv av musiker och engagerade. I september 2017 påbörjade vi det projekt som nu börjar gå mot sitt slut.

Som projektledare har jag dels förstås hållit ihop projektet, men också kunnat ägna mig åt min egen delstudie. Vad har jag då gjort ”till vardags” i projektet? Dels har jag gjort intervjuer, med ett antal personer som på olika sätt var aktiva i det senare 1960-talets psykedeliska eller på andra sätt alternativa rockmusik. Intervjuerna har varit intressanta, men ofta har det varit svårt att bringa ordentlig ordning i fragment av minnen och vaga hågkomster av saker som hände för över 50 år sedan. Därför har det också varit viktigt att söka sig till andra källor – till exempel tidskrifter på Kungliga Biblioteket, klippsamlingar på Svenskt rockarkiv i Hultsfred, tryckta memoarer, en webbinsamling av människors minnen av pop- och rockscener från de här åren (som fortfarande går att bidra till), och så förstås våra egna samlingar med intervjuer med personer som var verksamma. Tillsammans har detta blivit ett brokigt material som kunnat förmedla någonting av mångfalden och komplexiteten i det som nu framstår som en avgränsad epok, men som då var ett pågående oformligt nu.

Nu är det nog lättare att ställa bra frågor än att få entydiga svar, men några saker tycker jag mig ändå se. Viktiga aspekter för människors möjligheter att pröva på, få göra fel några gånger, vänta och fundera, hålla på med olika saker samtidigt, och så vidare, är att det finns tider, platser och nätverk och institutioner. Både tid och plats verkar det ha varit rikligt av vid den här tiden, och det har i sin tur till viss del att göra med pengar. Eva Wilke, som var med och grundade skivbolaget Silence, beskrev sitt sena 1960-tal som lärare såhär i en intervju vi gjorde: ”Då kunde man få ut 3200 kronor i månaden och så hade man en hyra på 98 kronor, fatta att man levde livets glada dagar!” Rivningskontrakt, kollektivboenden, och så en motrörelse mot den starka avfolkningen – från staden ut till landsbygden – skapade billiga ytor och låga kostnader. Och mitt i föräldraupproret så fanns det kanske också ett uppror mot regler, rätt och fel. Kompositionsstudenten vid Musikhögskolan Bo Anders Persson började spela rockmusik med några vänner, men enligt honom själv utan att riktigt kunna spela elgitarr. Och när Hassan Bah från Guinea började spela percussion med Kebnekajse så verkar det som att han inte riktigt fattade polskans sväng medan de andra i bandet inte fattade hans guineanska sväng – men kanske blev det bra just därför. Samma lilla scen kunde ge plats åt Hansson & Karlsson, Jimmy Carl Black från The Mothers och Lasse Werner. Greg Fitzpatrick kunde ta med sig nordindiska instrument hem från en resa, spela ihop med några och ganska snart göra en skiva – utan att ha följt utstakade banor vare sig från hindustansk konstmusik eller från popen. Om kreativiteten var ovanligt stark låter jag vara osagt, men kombinationen av ekonomiska förutsättningar och ett slags upprorsanda mot alla möjliga regler, måsten och ibland också mot professionalism verkar ha haft betydelse just där och då. Solveig Bark, verksam först som organist och sedan vid Rikskonserter från 1969, beskriver sitt synsätt på musik vid den tiden såhär: ”Nä men att man kunde hitta en form, och spela på, där man utgick ifrån sig själv liksom, det var väl det som…det som vi försökte med. Att alla skulle ha möjlighet att, och då får man kanske plocka bort musiken och då är det ljuden kvar, eller det är dem man spelar med.” Att det fanns sådana här nya institutioner som Rikskonserter, som själva höll på att utforska sina funktioner som musikmöjliggörare, var också viktigt.

Och sedan spelade det nog som sagt roll att människor befann sig i rörelse också. Människor på väg undan inkallelse till Vietnamkriget, andra på väg till ett bättre liv i Europa, allt medan ytterligare andra var på väg ut på landet från staden. Själv har jag ägnat mig mest åt alla dessa förbindelser som uppstod i mötet mellan människor i rörelse, mellan Conakry i Guinea och Delsbo i Hälsingland, mellan Beverly Hills i USA och Vuollerim i Lappland, mellan Gamla stan i Stockholm och Mississippideltat. Som jag själv föreställer mig detta handlar det om en mängd livstrådar, som liksom flätar sig samman och sedan letar sig vidare och ibland tillbaka – som delar i ett ständigt pågående vävande. För att de där sammanflätningarna ska uppstå krävs det ett slags riktadhet – som gör att trådarna nästlar sig samman. Och det är kanske det som är musikens roll. 

Projektet Kreativa förflyttningar – musikaliska flöden i 1960- och 70-talens Sverige bedrivs med stöd från Kulturrådet respektive Riksantikvarieämbetet 2017-2020.

Av Sverker Hyltén-Cavallius, forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

Den 25–26 oktober 2016 samlades nordiska musiketnologer för att diskutera ämnets utveckling. En bakgrund till detta är att det nu är 30 år sedan musiketnologin som disciplin etablerades på allvar i Norden. 1985 höll International Council for Traditional Music (ICTM) sin världskongress i Stockholm och Helsingfors. Flera yngre skandinaviska musikforskare mötte där en rad av tidens ledande musiketnologer. Året därpå bjöd några av dem in den amerikanske forskaren Mark Slobin till en musiketnologisk Sverigeturné. Det var i samtalen med Slobin som de närvarande bestämde sig för att använda just ”musiketnologi” som benämning på sin forskning. Detta för att ge ämnet en tydligare och enhetligare profil – innan dess hade flera olika beteckningar använts; förutom musiketnologi, bl.a. musikantropologi och musiksociologi.

I början av 1990-talet fanns också ambitioner att göra musiketnologin till ett eget universitetsämne. Detta kom dock aldrig att ske men trots detta har antalet verksamma musiketnologer ständigt ökat. Ett direkt resultat av aktiviteterna för 30 år sedan var att det under början av 1990-talet kom ett stort antal avhandlingar inom ämnet. Sedan dess har den musiketnologiska forskningen i Norden varit livaktig och producerat avhandlingar, en mängd studier, flera tidskrifter, satsningar på utbildningar, kurslitteratur, radio och TV-program mm. I Norden talar vi idag också om ”dansetnologi” – ett ämne som utvecklats i nära kontakt med musiketnologin. Vid mötet i Uppsala medverkade även företrädare för dansämnet.

När man 30 år senare samlades för att reflektera över sitt eget ämne skedde det under den trefaldiga rubriken ” tillbakablickar, utsikter över samtiden, framtidsidéer”. Mötet hölls i Kungliga Gustav Adolfsakademiens lokaler i Uppsala och arrangerades av Akademien i samarbete med Svenskt visarkiv och Svenska kommittén av ICTM.

I inbjudan ombads talarna att: reflektera över åren som gått, blicka ut över samtidenoch blicka framåt. Programmet samlade arton talare från Sverige, Danmark och Finland samt en stor publik av forskare, doktorander och andra intresserade.

I diskussionerna behandlades inte minst det faktum att vare sig musiketnologi eller dansetnologi är egna universitetsdiscipliner – i dag befinner sig dessa ämnens forskare och studenter främst inom musikvetenskap och etnologi. I Sverige har musiketnologin haft ett tydligt centrum utanför universiteten hos Svenskt visarkiv och tidigare hos Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet). Att ämnet inte har status som egen universitetsdisciplin har både för- och nackdelar. En uppenbar fördel som flera nämnde är att man ”inte kan lägga ner något som inte finns”! En uppenbar nackdel är naturligtvis att rekryteringen av studenter försvåras. Det finns ju idag ingen tydlig kanal in för den som vill bli just musiketnolog. En fördel med att Svenskt visarkiv kommit att fungera som en samlingspunkt för den musiketnologiska verksamheten i Sverige är att det hela tiden funnits en gemensam kontaktyta gentemot de internationella organisationerna ICTM, ESEM (European Seminar in Ethnomusicology) m.fl. vilket medfört att Sverige genom åren haft en stark position internationellt.

De har gått trettio år sedan de viktiga impulserna i slutet av 1980-talet. Och mötet i Uppsala var på sätt och vis ett bevis på att musik- och dansetnologin etablerats på allvar i Norden sedan dess – bara det att mötet samlade ett femtiotal presentatörer och åhörare är i sig en viktig skillnad.

Seminariebidragen kommer att publiceras i Kungl. Gustav Adolfsakademiens skriftserie under 2017.

 

Dan Lundberg