Författararkiv: Wictor Johansson

Nyckelharpsfrossa – Femhundra fria inspelningar på Wikimedia Commons

Postat den av

Svenskt visarkiv publicerar fortlöpande ljudinspelningar och annat arkivmaterial på webben för att göra våra samlingar mera tillgängliga. Det sker främst via vår egen hemsida, till exempel i databasen Inspelningar i Svenskt visarkiv.

Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson

Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson

Men vi tillgängliggör också mycket material på Wikimedia Commons. Förra året gjorde vi ett särskilt projekt kring nyckelharpan i samarbete med Wikimedia Sverige där vi publicerade inspelningar och fotografier ur musiketnologen Jan Lings arkiv. Resultatet blev 537 inspelningar och 134 fotografier som nu finns fritt tillgängliga för allmänheten via Wikimedia Commons. Projektet är en del av ett mångårigt samarbete mellan Svenskt visarkiv och Wikimedia Sverige. I det här blogginlägget ska jag berätta om samarbetet och ge exempel på vad vi har uppnått för resultat. Men också problematisera dagens tillgänglighetsideal inom arkivsektorn.

 

Fenomenet Wikipedia

Låt oss börja med fenomenet Wikipedia. Tidigare hade Wikipedia kanske lite negativ klang, och många uppfattade informationen där som amatörmässig och inte fullt tillförlitlig. Idag är situationen annorlunda och Wikipedia är den mest använda informationskällan för många människor, och idag ser man källhänvisningar till Wikipediaartiklar även i vetenskapliga texter. Ett tydligt exempel på denna statusförändring är att Wikimedia Sverige i december tilldelades Lars Salviuspriset som årligen delas ut till framstående insatser inom forskningskommunikation och populärvetenskap, med följande motivering:

”Wikimedia Sverige är organisationen bakom Wikipedia. Wikipedia är en icke-kommersiell insats som blivit världens största populärvetenskapliga plattform och har förnyat forskningskommunikationen. Många studenter, journalister, författare, forskare, liksom en brett sammansatt, intresserad allmänhet använder dagligen uppgifter från Wikipedia, där snabbheten är en stor fördel. De mest använda sökmotorerna leder ofta till Wikipedia. Wikipediaartiklar används också för att finna ytterligare relevanta och auktoritativa källor.”

 

Det är en ganska talande motivering, som också säger något om vikten av att vi arkivinstitutioner finns tillgängliga i Wikimedia-sfären. Därför har Statens musikverk och Svenskt visarkiv samarbetat med Wikimedia Sverige sedan många år. Vi har bidragit både med vår kunskap genom att skriva nya wikipediaartiklar, och med upphovsrättsligt fritt arkivmaterial som publicerats på Wikimedia Commons. Bland det material vi publicerat kan nämnas Sveriges Radios äldre folkmusikinspelningar och porträttfotografier av spelmän. Samarbetet har sett ut på lite olika sätt. Vi har vid flera tillfällen anlitat en så kallad ”wikimedian in residence”, där någon från Wikimedia Sverige jobbat hos under en period för att ladda upp material ur samlingarna – det har varit en förutsättning för att kunna tillgängliggöra så stora mängder som vi till exempel gjort i nyckelharpaprojektet. Vi har också anordnat ”skrivstugor” där vi bjudit in allmänheten eller särskilda intressegrupper att skriva artiklar på Wikipedia. Så sent som i december i förra året anordnade vi en sådan skrivstuga på temat nyckelharpa.

 

Problematiskt tillgängliggörande

Trots uppenbara fördelar är det dock inte oproblematiskt att publicera arkivmaterial på webben. För även om upphovsrätten är fri så finns också en etisk aspekt att ta hänsyn till, där vi alltid måste ställa oss frågan bör det här materialet göras fritt tillgängligt? Vi kan ta nyckelharpaprojektet som exempel. De inspelningar och fotografier som vi nu har publicerat på Wikimedia Commons är en del av musiketnologen Jan Lings arbetsmaterial till doktorsavhandlingen Nyckelharpan – Studier i ett folkligt instrument (1967). De inspelade personerna har det gemensamt att de spelade och/eller byggde nyckelharpa och var bosatta i norra Uppland.

Eric Sahlström. Foto ur Jan Lings arkiv.

En del var säkert ovana vid uppmärksamheten från en akademiker från Uppsala, men många var också rutinerade musiker och underhållare. För att nämna några av de mest flitigt förkommande personerna i materialet så var till exempel Eric Sahlström något av en nationellt känd artist med många år av radioframträdanden och skivutgivningar bakom sig. Andra, som Justus Gille och Viktor Vikman, hade decenniers erfarenhet av att spela inför publik vid midsommarfiranden och andra lokala tillställningar.

Eric Sahlström – Lärkan, polska efter Byss-Calle (accessionsnummer MMF7_0654):

 

Viktor Vikman och Justus Gille. Foto ur Jan Lings arkiv.

 

Justus Gille och Viktor Vikman – Vagnshusmarsch (accessionsnummer SVA BA 0016):

 

Jan Lings doktorsavhandling bidrog till att skapa något av en renässans för nyckelharpan, som fram till dess levt ganska undanskymt i norra Uppland där instrumentet spelats av en minskande skara utövare.

Joel Jansson. Foto ur Jan Lings arkiv.

Många av de inspelade blev därmed förebilder för en ny generation nyckelharpaspelare under 1960- och 70-talens folkmusikvåg. Spelmannen Joel Jansson fick tillexempel något av en senkommen karriär med skivutgåvor och offentliga framträdanden i radio och på konserter under 1970-talet. Han uppträdde bland annat på Gärdesfesten 1971, där han lär ha inspirerat proggbandet Träd, gräs och stenar som tog upp hans låtar på repertoaren.

Joel Jansson – Tegenborgsvalsen (accessionsnummer SVA BA 0018)

 

Träd, gräs & stenar – Tegenborgsvalsen:

 

Arkiv för framtida forskning

Jan Lings doktorsavhandling var en del av 1960- och 70-talens räddningsaktioner för att bevara resterna av vad som uppfattades som en utdöende folkmusiktradition, samtida med Svenskt visarkivs landsomfattande inspelningsresor för att dokumentera spelmän och sångare. De som spelades in ställde sitt musikaliska kunnande till förfogande för ”framtida forskning” där arkivet skulle ansvara för det inspelade materialet för kommande generationer – det var så inspelningsbesöken presenterades och motiverades. Nu är framtiden i någon mån här, och det finns stora förväntningar från både användare och politiska beslutsfattare på öppna och tillgängliga arkiv. Men det innebär samtidigt att de som finns inspelade i våra samlingar nu kan höras i sammanhang och på sätt som de förmodligen aldrig skulle ha kunnat föreställa sig när inspelningarna gjordes.

 

När man lyssnar på just Jan Lings inspelningar är det en ofta hörbart vänskaplig och god stämning mellan Ling och de inspelade. Visst kan någon uttala missnöje över sin spelinsats, men det dominerade intrycket är att de som spelades in är stolta över sitt musikaliska kunnande och sin hantverksskicklighet som instrumentbyggare, och att de gärna ställde sina kunskaper till förfogande.

 

Av den anledningen känns det ganska oproblematiskt att tillgängliggöra inspelningarna – man kan på goda grunder att anta att de inspelade skulle ha uppskattat det! Men inspelningarna är ändå inte helt okomplicerade. Att de spelats in till ett konkret forskningsprojekt sätter sin prägel. Det är väldigt många tagningar av samma låt, demonstrationer av resonanssträngarnas klang, skalor och annat som inte alltid är helt relevant att lyssna på taget ur sitt sammanhang. Jan Ling hade också ett inspelningsideal där han föredrog det informella samtalet före uppstyrda intervjuer, banden kan innehålla såväl skratt och munter stämning som långa sjok av pinsam tystnad. Han var inte heller så noggrann med att registrera inspelningarna – det var ett arbetsmaterial i stunden och uppgifter om innehåll som skulle varit till hjälp för dagens lyssnare saknas ofta. Det har därmed krävts ett stort förarbete i form av genomlyssning, identifiering och redigering av de inspelningar som nu finns tillgängliggjorda.

 

537 tillgängliga inspelningar

Resultatet är alltså 537 inspelade låtar som tillsammans med ett hundratal fotografier från inspelningstillfällena har publicerats. Det här är första gången som Jan Lings inspelningar görs tillgängliga så gott som sin helhet. För ett otränat öra kan nyckelharpans kärva klang tillsammans med spelmännens ofta höga ålder göra att musiken kan framstå som svårtillgänglig. Men förmår man lyssna bortom det så hör man en säregen repertoar, ett rustikt sväng och i många fall väldigt skickliga musiker. Så vår förhoppning är att inspelningarna ska väcka intresse och användas av såväl dagens nyckelharpaspelare som av andra intresserade.

Det är dock endast musiken som vi publicerar, medan interjuver, prat och allt annat som hörs mellan låtarna har klippts bort. Det gör att inspelningarna kanske inte kommer helt till sin rätt – stämningen i inspelningssituationen och allt man kan höra så att säga mellan raderna går förlorat. Men för den som vill fördjupa sig ytterligare i inspelningarna så finns det alltid möjlighet att besöka Visarkivet för att lyssna på materialet i sin helhet.

Wictor Johansson, chef för Enheten för ljud och rörlig bild, Svenskt visarkiv

Från privatinspelning till gemensamt kulturarv – Ett nedslag i Svenskt visarkivs audiovisuella samlingar

Postat den av

Svenskt visarkivs audiovisuella samlingar (ljud och/eller rörlig bild) innehåller ett stort och varierande material med över hundra års inspelningshistoria; från fonografrullar med bara någon minuts speltid till dagens digitala format som möjliggör flera timmars inspelningar. Även sett till innehåll så har samlingarna en stor bredd. Svenskt visarkiv samlar in, bevarar, forskar om och publicerar material inom områdena folkliga och litterära visor, spelmansmusik, schlagers och äldre populärmusik, folklig dans samt svensk jazz – genrer som följaktligen återfinns även i de audiovisuella samlingarna.

Rullband ur Svenskt visarkivs ljudsamlingar.

Jag har sedan 2014 haft den stora förmånen att arbeta som forskningsarkivarie med särskilt ansvar för de audiovisuella samlingarna. I mitt arbete ingår bland mycket annat att planera och arbetsleda digitisering av ljudsamlingarna, webbpublicering av inspelat material och att svara på frågor från och expediera inspelningskopior till musiker, forskare och den intresserade allmänheten. Visarkivet tar också regelbundet emot donationer av inspelningar från privatpersoner, musikföreningar och andra. Det handlar då ofta om inspelningar som gjorts med andra ambitioner än att hamna i ett arkiv men som nu får status som kulturarvsmaterial.

 

Nyförvärv till samlingarna

Att ta emot donationer är en rolig del av arbetet. Det innebär ofta trevliga möten med dem som donerat materialet och som är tacksamma över att en kulturarvsinstitution vill ta hand om (ofta) kartongvis med rullband, kassetter och andra ljudbärare som annars riskerat att gå förlorade för eftervärlden. Arbetet med att gå igenom och registrera inspelningarna innebär förutom möjligheten att lyssna på unika ljudupptagningar också spännande möten med de engagerade eldsjälar som gjort inspelningarna. Inte sällan är de samlingar vi får in resultatet av ett livslångt intresse för musik och inspelningsteknik.

Samtidigt är det ett arbete som förpliktigar. När vi tar emot en donation så innebär det att vi får förtroendet att förvalta ett arv efter en person eller organisation – när inspelningarna hamnar innanför Svenskt visarkivs väggar blir det en del av det gemensamma kulturarvet. Det ställer stora krav på att vi tar hand om det donerade materialet på ett ansvarsfullt sätt. Det handlar om att förvara materialet i ändamålsenliga lokaler, och att registrera inspelningar så att de blir sökbara och tillgängliga för arkivets besökare. Som en del av både ett långsiktigt bevarande och en ökad tillgänglighet så digitiserar vi fortlöpande inspelningar – ett tidskrävande arbete där det är svårt att hålla jämna steg med de donationer vi tar emot. I den mån det är möjligt så tillgängliggör vi digitiserade inspelningar via en inspelningskatalog på Visarkivets webbsida.

Donation av rullband efter musikjournalisten Olle Helander.

Detta är en grannlaga uppgift. För samtidigt som vi vill göra inspelningar tillgängliga för så många som möjligt så ska vi se till att upphovsrätt och andra rättigheter tillvaratas. Det finns också en etisk aspekt där hänsyn måste tas till varje inspelnings innehåll när vi beslutar om det är lämpligt att den sprids till allmänheten eller inte. Till detta kommer den inte alltid helt angenäma uppgiften att gallra i materialet. Allt som doneras är inte nödvändigtvis intressant kulturarvsmaterial, och vi måste alltid ta ställning till vad som är värt att spara eller inte. Det kan tyckas handla om praktiskt handhavande men i slutändan är det också en maktfråga. Arkivarien har i sin hand möjligheten att avgöra vad som ska bli ett offentligt vårdat och tillgängligt kulturarvsmaterial eller inte. För att avdramatisera så ska jag kanske påpeka att vi i de flesta fall friar hellre än fäller, och att det material som gallras i första hand är dubbletter, inspelningar där det saknas uppgifter om innehåll eller där innehållet är av uppenbart ointresse ur ett kulturarvsperspektiv (inspelningar från radio/tv, kopior från utgivna skivor med mera).

Under 2021 genomförde Svenskt visarkiv en stor flytt till nya lokaler i Frihamnen i Stockholm. Under den perioden hade vi ett donationsstopp, men sedan vi kommit i ordning i de nya lokalerna har samlingarna åter börjat fyllas på med nya (eller snarare gamla) inspelningar. Jag ska nu presentera två av de större samlingar med ljudinspelningar som vi tagit emot det senaste halvåret, som en illustration av hur vi jobbar men också över den stora bredden av material som kommer in till arkivet.

 

Arne Lindgrens samling dokumenterar kyrkans kulturarv

Arne Lindgren är pensionerad präst numera bosatt i Linköping, men som arbetat i många församlingar runt om i landet under sitt yrkesverksamma liv. Redan i mitten av 1950-talet skaffade han en rullbandspelare och började spela in gudstjänster och musikevenemang inom svenska kyrkan. Till en början i Piteå landsförsamling där han själv är uppvuxen och hade sina första tjänsteår, men bandspelaren har sedan följt med i alla de församlingar där han varit verksam. Totalt är det ett hundratal band med gradualpsalmer, koralintrotius, postludium och annat som hör det kyrkliga musiklivet till inspelade från 1950-talets mitt till slutet av 1970-talet. Genremässigt kan det tyckas ligga utanför Visarkivets verksamhetsområde. Men samtidigt är det en unik dokumentation av ett kyrkligt kulturarv och musikutövande som dels visar på hur musiken används i de kristna ceremonierna inom Svenska kyrkan, dels dokumenterar det lokala musikliv som haft sin grund i kyrkans verksamhet. Här hörs lokala kyrkokörer, amatörorkestrar och kyrkomusiker som också fungerat som musiklärare inom församlingarna. Bland rariteterna i samlingen hör inspelningar från den lutherska församlingen i Öjebyn utanför Piteå, känd för sin unika sångtradition som även Svenskt visarkiv dokumenterade på 1970-talet.

Arne Lindgren har fört noggranna protokoll över sina inspelningar i maskinskrivna anteckningsböcker.

Arne Lindgren är ett typiskt exempel på den hängivne inspelningsamatören som är rikligt representerad i Visarkivets audiovisuella samlingar. Han har noggrant protokollfört sina inspelningar i maskinskrivna anteckningsböcker, som också innehåller uppgifter om inspelningsutrustning och mikrofonfabrikat samt instruktioner om bandhastighet och spårriktningar. På äldre rullband kunde man spela in upp till fyra spår på ett band och dessutom i olika hastigheter. Ju lägre hastighet desto längre speltid (men sämre ljudkvalitet). Det innebär att ett enda band kan vara väldigt långt. Arne Lindgren har som regel spelat in på låga hastigheter. De äldre banden är dessutom sköra acetatband som lätt går sönder. Det innebär att digitisering av banden är en tidskrävande process där det kan ta en hel arbetsdag att föra över ett band (i ett tidigare blogginlägg beskriver vår ljudtekniker Mats Lundell digitiseringsarbetet mera ingående). Hittills har vi hunnit digitisera ett urval av banden, och arbetet pågår ännu med att registrera innehållet i Arne Lindgrens protokollsböcker till vår databas så att det blir sökbart för arkivets besökare.

Ungdomskör i Piteå landsförsamlings kyrka, Kristihimmelfärdsdagen 1957:

 

 

Gunnar Svenssons samling – samtidsdokumentation för framtiden

Gunnar Svensson (1955-2014) var en ljudtekniker från Göteborg som vid sin död efterlämnade en stor samling med inspelade konserter från 1980-talet och framåt. Till vardags arbetade han som ljudtekniker vid Burgårdens gymnasium i Göteborg, men han var ofta anlitad av artister och konsertarrangörer för att sköta ljudet på klubbar, festivaler och turnéer. Den efterlämnade samlingen som donerades till Visarkivet i början på året innehåller konsertdokumentation av folkmusik, jazz, visa och annan musik – sammantaget en omfattande samtidsdokumentation av de genrer som vi har till uppgift att bevara för framtiden. Till exempel finns här inspelningar från alla Ransäterstämmorna mellan 1998-2014.

Arbete pågår med att registrera Gunnar Svenssons samling.

Gunnar Svensson var en omvittnat skicklig och omtyckt ljudtekniker, han skötte inte bara ljudet utan fanns alltid till hands för musikerna när något behövde lagas eller fixas. Den efterlämnade samlingen vittnar också om ett intresse för den inspelningstekniska utvecklingen. De äldsta inspelningarna är gjorda på VHS-band, alltså videoband som använts enbart för ljudupptagning som då var en populär inspelningsmetod eftersom ljudåtergivningen ansågs särskilt bra på vissa VHS-band (s.k. Hifi VHS). Under 1990-talet gick han över till digitala A-DAT-band med möjlighet att spela in åtta kanaler samtidigt för att slutligen använda hårddiskinspelning med möjlighet 16-kanalsinspelning. Intresset för dokumentation och protokollföring verkar dessvärre inte ha varit lika starkt – uppgifter om vem som spelar kan ibland vara ganska knapphändiga vilket inneburit ett visst detektivarbete för att identifiera musiker och artister.

Katalogpost i Svenskt visarkivs databas över band ur Gunnar Svenssons samling.

I skrivande stund är omkring halva samlingen registrerad och sökbar i vår databas, medan arbetet med att gå igenom alla hårddiskinspelningar ännu pågår. Vi har heller inte digitiserat några av de fysiska ljudbärarna, ett arbete som återstår och är angeläget eftersom såväl banden som de digitala inspelningarna på hårddiskar har en begränsad livslängd om de inte förs över till arkivbeständiga digitala format.

 

Tillgängligt idag, bevarat imorgon

Sammanfattningsvis: en ljudarkivaries arbete är mångfacetterat och rymmer allt från juridiska och etiska ställningstaganden till högst praktiska handgrepp. Allt byggt på en kulturideologisk grund om tillgängliggörande för dagens användare och bevarande för framtiden. Så om ni inte redan gjort det – sök och lyssna i Svenskt visarkivs ljudsamlingar. Vi bevarar, registrerar, digitiserar och tillgängliggör det inspelade kulturarvet för att det ska inspirera och användas av forskare, musiker och andra intresserade både idag och i framtiden! 

Visan i Visarkivet

Postat den av

”Ja nu är det ju inte bara visor vi jobbar med”. Så brukar vi forskningsarkivarier på Svenskt visarkiv lite ursäktande förklara oss när vi berättar för utomstående vad vi arbetar med. Och visst är namnet Svenskt visarkiv på ett sätt missvisande. Vi bevarar, samlar in, forskar om och publicerar folkmusik, visor, äldre populärmusik, svensk jazz, folklig dans och inflyttade musiktraditioner. Som synes ett brett uppdrag där visan kanske kan tyckas hamnat något i skymundan. Vi brukar säga att namnet har historiska orsaker – arkivet bildades av visforskare med intresse för främst äldre folkvisor, men har sedan dess vuxit både till inriktning och innehåll. Men givetvis har Svenskt visarkiv ett omfattande material för den som är intresserad av visor och vissångare, och jag ska i den här texten presentera ett urval av det unika material som finns i Visarkivets samlingar.

När vi talar om visor och vissångare tänker nog många på namn som Carl Michael Bellman, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk – trubadurer som till eget ackompanjemang på luta eller gitarr sjunger egenkomponerade visor. De här vissångarna brukar räknas till den musikaliska genre som kallas för den ”litterära visan”. Musikvetaren Marita Rhedin skriver i sin doktorsavhandling Sjungande berättare – Vissång som estradkonst 1900-1970 att den litterära visan utgår från visans litterära värden där gestaltningen av sångtexten står i fokus: ”Den litterära visan personifierades av sångpoeten: den sjungande, diktande musikern och kompositören”.

 

Den litterära visans pionjärer

I Visarkivets samlingar finns personarkiv efter några av den litterära visans pionjärer som i början av 1900-talet etablerade vissångaren som en turné- och skivartist. Här märks till exempel en samling efter Nils G Svanfeldt (1880-1959), ursprungligen en etablerad operasångare som från 1920-talet alltmer gjorde sig känd som en turnerande vistolkare. Svanfeldt gjorde också en insats som visforskare när han 1936 publicerade sin Sång- och visbok, en vissamling med ett tvärsnitt av vad som sjungits i Sverige genom århundradena. Boken återutgavs i faksimil av Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning år 2004 och har sedan dess fått tryckas i ännu en upplaga.

Pelle Nordström underhåller kollegorna vid Kungliga Postverket vid en utflykt till Strängnäs i juli 1924. Foto: Okänd/Postmuseum

En annan vissångare samtida med Nils G. Svanfeldt var Pelle Nordström (1884-1963), som vid sidan av sitt ordinarie arbete vid Kungliga Postverket hade en lång karriär som turnerande lutsångare. Han var också en flitig grammofonartist med ett 40-tal utgivna skivinspelningar gjorda från 1920-talet och framåt. I Nordströms personarkiv finns programblad, föreläsningsmanus och andra handlingar från hans turnéverksamhet jämte ett omfattande material av notmanuskript ur hans repertoar. Till rariteterna hör en privatinspelad och aldrig utgiven lackskiva, som vi här bjuder på ett smakprov ifrån:

 

Pelle Nordström – Till min syster (Dan Andersson):

[wonderplugin_audio id=”70″]

 

 

Visans guldålder

Marita Rhedin utnämner i sin avhandling 1930- och 40-talen till ”den litterära visans guldålder”. Organisatoriskt fick den litterära visan då sin hemvist hos Samfundet Visans Vänner i Stockholm, som bildades 1936 på initiativ av Evert Taube och kretsen kring honom. Samfundet Visans Vänner är fortfarande verksamt, men för den som vill forska på samfundets historia så förvaras deras arkiv hos Svenskt visarkiv. Evert Taube var (och är) en obestridd centralgestalt inom den litterära visdiktningen. Med undantag för en större samling med tidningsklipp har Svenskt visarkiv dock inte något arkivmaterial efter Taube (en fråga vi ofta får, och inom parentes kan nämnas att Taubes personarkiv faktiskt fanns deponerat hos Visarkivet i många år innan det fick sin slutgiltiga placering på Göteborgs Universitetsbibliotek).

Däremot finns unikt material efter några av hans generationskamrater väl representerade i samlingarna. Som lutsångaren Gunnar Turesson (1906-2001), vars omfångsrika personarkiv skildrar en synnerligen aktiv visartist och kompositör som även var verksam som konstnär och folklivsskildrare. Gunnar Turesson var svåger till poeten och författaren Dan Andersson, och han tonsatte flera av dennes dikter där den utan konkurrens kändaste och idag fortfarande ofta spelade är Jag väntar vid min stockeld. Turessons gärning som hembygdsforskare har även kommit Svenskt visarkiv till del. När Visarkivet gjorde fältinspelningar i Värmland i slutet på 1960-talet fungerade han som ciceron som förmedlade kontakt med spelmän och sångare. Även Gunnar Turesson finns representerad med unika och aldrig utgivna inspelningar i Visarkivets ljudsamlingar. Som här i en inspelning från Furuviksparken 1938, inspelad på lackskiva av radiohandlaren Anders Nyberg i Gävle:

 

Gunnar Turesson – I Spaniens månsken (Birger Sjöberg):

[wonderplugin_audio id=”72″]

 

Noter ur Ruben Nilsons personarkiv. Foto: Wictor Johansson/Svenskt visarkiv

Till våra senaste nyförvärv hör ett litet personarkiv efter plåtslagaren, konstnären och visdiktaren Ruben Nilson (1893-1971) som innehåller noter, noveller och dikter i original liksom korrespondens och andra personliga handlingar. Ruben Nilson hörde till kretsen kring Visans vänner men var, till skillnad från till exempel Evert Taube, inte en estradernas man. Han framförde sina visor endast inför den närmsta vänkretsen och förutom en privatinspelad lackskiva i ett exemplar finns han inte inspelad. Mellan åren 1935-1947 gav han ut tre uppmärksammade vissamlingar. Hans visors slagkraftiga blandning av samhällskritik, syrlig ironi och underfundiga formuleringar blev enormt populära.

En som tilltalades av Ruben Nilsons visdiktning var Fred Åkerström vars debutskiva från 1963 innehöll tolkningar av Nilsons repertoar. Skivan blev en storsäljare som innebar att Ruben Nilsons visor mötte en ny publik och blev en del av 1960-talets så kallade visvåg.

Ruben Nilson, bilden troligen tagen någon gång på 1930-talet. Foto: Okänd, ur Ruben Nilsons arkiv/Svenskt visarkiv

 

Visvåg och protestsång

Nytändningen för vissång under 1960-talet brukar beskrivas som både en vidareutveckling av den litterära visan samtidigt som man bröt med traditionerna från Visans Vänner som för en ny generation vissångare hade ett skimmer av borgerligt herrsällskap över sig; ”en hobbyverksamhet för överklassen” för att citera Cornelis Vreeswijk. Många av 1960-talets trubadurer blev istället en del av tidens samhällskritiska och vänsterpolitiska strömningar. Precis som 1930-talets trubadurer samlades kring Visans Vänner fick 1960-talets vissångare sin egen samlingsplats på Vispråmen Storken i Stockholm. I Svenskt visarkivs pågående forskningsprojekt Kreativa förflyttningar, om förändringar i musiklivet under 1960- och 70-talen, ägnas just Vispråmen Storken en särskild studie. En av eldsjälarna bakom Vispråmen Storken var den mångsysslande trubaduren, krögaren, festivalarrangören med mera Git Magnusson (1938-2002). I hennes omfångsrika personarkiv som bevaras hos Svenskt visarkiv berättas en stor del av den svenska visans historia från 1960-talet och framåt.

Cornelis Vreeswijk och Git Magnusson, två av centralgestalterna i 1960-talets visvåg. Här på Vispråmen Storken i Stockholm. Foto: Robert Montgomery, ur Git Magnussons arkiv/Svenskt visarkiv

Precis som Evert Taube blev den litterära visans centralfigur under 1930- och 40-talen intog Cornelis Vreeswijk (1937-1987) en särställning bland 1960-talets många trubadurer. Och precis som i fallet Taube får vi i Visarkivets personal ofta frågan om vi har något spännande material med Cornelis i samlingarna, och även här har vi fått svara nekande. I alla fall fram till alldeles nyligen. För bara någon vecka sedan fick Visarkivet nämligen en fin donation från Cornelis Vreeswijk-sällskapet bestående av arbetsmaterialet till musikjournalisten Oscar Hedlunds biografi över Cornelis Vreeswijk. Samlingen består i huvudsak av tiotals timmar inspelade intervjuer, om än inte med Mäster Cee själv så med alla av betydelse i hans närhet – från nära släkt och vänner, musikerkollegor och skivbolagsproducenter till advokater och kronofogdar. Samlingen innehåller också ett fint bildmaterial.

 

Ett avslutande exempel

Så skulle vi kunna fortsätta lyfta fram exempel på material ur samlingarna efter kvinnor och män som underhållit publiken med visor till ackompanjemang av gitarr och luta under hela 1900-talet. Och då har vi bara nämnt unikt arkivmaterial, sådant som inte finns tillgängligt någon annanstans än just hos Svenskt visarkiv. Till det kommer vårt stora notbibliotek med publicerade utgåvor av visböcker. Lägger man till det dessutom arkivets samlingar av handskrivna visböcker, skillingtryck, material om medeltida ballader och ljudsamlingarnas hundratals fältinspelningar med vissångare så vågar vi nog påstå att Svenskt visarkiv ändå gör skäl för sitt namn. Och utöver allt detta så hinner vi alltså med att bevara, samla in, forska om och publicera även instrumental folkmusik, äldre populärmusik och schlager, svensk jazz, folklig dans och inflyttade musiktraditioner.

Margareta Kjellberg gick hem i såväl 1930-talets vissällskap som hos 1960-talets protestsångare. På den övre bilden ses hon flankerad av visdiktarna Alf Prøysen och Ulf Peder Olrog, den sistnämnde även grundare till Svenskt visarkiv. Den nedre bilden från en konsert på Vispråmen Storken 1967. Foto: (1) Okänd/Riksarkivet Norge (2) Robert Montgomery, ur Git Magnussons arkiv/Svenskt visarkiv

Ett avslutande exempel som förtjänar att nämnas är Margareta Kjellberg (1916-2005). Trots att hon även sjöng jazz och schlagers är det som vistolkare hon främst är känd och hon kan på något vis ses som en samlande gestalt för 1900-talets visgenre. Hon inledde sin karriär redan på 1930-talet och var sedan verksam fram till sin död. Hon lyckades förnya sin publik under hela karriären. Trots att hon hörde till kretsen kring Visans vänner (där hon valdes in 1938 som en av de första kvinnliga medlemmarna) så omfamnades hon även av 1960-talets radikala vissångare. På 1980- och 90-talen blev hon känd för nya generationer genom sin medverkan i tv-programmet Släng dig i brunnen där hon berättade roliga historier tillsammans med bland andra vissångarkollegan Ewert Ljusberg.

Hon finns väl representerad i Svenskt visarkivs samlingar. Genom hennes försorg har flera unika handskrifter med vismaterial donerats till Visarkivet och hennes personarkiv finns donerat här. Hon finns även dokumenterad i Visarkivets ljudsamlingar, genom såväl intervjuer som konsertupptagningar. Som här i en inspelning från Vispråmen Storken 1965:

 

Margareta Kjellberg – Umeåmordet (Trad):

[wonderplugin_audio id=”71″]

 

Sök i samlingarna

Om du vill fördjupa dig ytterligare om visor och vissångare i Svenskt visarkivs samlingar finns det flera olika sökvägar. Om du söker efter en särskild visa är det enklast att söka i Vis- och låtregistret. I onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv finns över 15 000 unika och ej kommersiellt utgivna inspelningar sökbara. Stora delar av samlingarna, till exempel fotografier, handskrifter och person- och organisationsarkiv är i nuläget inte publikt sökbara. Hittar du inte det material du söker så kontakta Svenskt visarkivs expedition.

 

Wictor Johansson, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv

Det stora inspelningsåret – Del 9, Skåneresan

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett
Del 8 – Musik i gränslandet

Skåneresan (25-30 november 1968)

Detalj ur kartbild över Skåne. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Efter ett intensivt inspelningsår som i huvudsak fokuserat på mellersta och norra Sverige avslutade Märta Ramsten 1968 års inspelningar med att resa söderut till Skåne. Från denna resa finns en bevarad resedagbok. Genom den kan vi följa hur Märta Ramsten i en hyrd Volvo Amazon av senaste modell, och med brukshotell och gästgiverier som natthärbärgen, färdas på den skånska landsbygden och träffar ett mångfacetterat och färgstarkt persongalleri av spelmän och sångare. Under sex inspelningsdagar dokumenterades 18 spelmän och sångare som du kan lyssna på här.

Första besöket gjordes hos spelmannen Sven Andersson i Sösdala några mil söder om Hässleholm. Han hade varit elev till den skånske spelmannen Ored Andersson (1820-1910), känd som ”Ored Speleman”. Märta Ramsten beskriver Sven Andersson som en ”pigg och vital” spelman och besöket resulterade i två välfyllda band med fiollåtar och intervjuer. Sven Andersson dog i januari 1969, knappt två månader efter Märta Ramstens besök. En illustration över att inspelningsverksamheten i många fall verkligen var en räddningsaktion som genomfördes i sista minuten.

Spelmannen Sven Andersson, pigg och vital vid inspelningstillfället men avliden bara någon månad efteråt. Foto: Märta Ramsten

Sven Andersson – Mazurka efter Ored Spelman [SVA BA 0390]:

[wonderplugin_audio id=”69″]

 

Efter en paus med ”gott skånskt kaffe” hemma hos Nils Månsson, som fungerade som Märta Ramstens lokale kontaktperson, gjordes ytterligare två inspelningar denna första inspelningsdag.

 

Det skånska gemytet

Andra inspelningsdagen inleddes hos John Brunstorp i Brösarp utanför Kristianstad. Han var, med Märta Ramstens ord, ”en medelålders robust och glad man, med det berömda skånska gemytet, som brukade spela dragspel och sjunga på bjudningar i trakten”. Vid inspelningstillfället medverkade även grannen Astrid Krondahl – ”en glad och lättillgänglig” kvinna från en ”en bohemisk familj med konstnärliga anlag” – som sjöng visor till John Brunstorps dragspelsackompanjemang. Att döma av inspelningarna var stämningen god, det skånska gemytet är påtagligt och hörbart!

Dragspelaren John Brunstorp tillsammans med sin granne, sångerskan Astrid Krondahl. Foto: Märta Ramsten

Bland annat framfördes ett antal av de så kallade majvisorna som har sitt ursprung i traditionen att ”sjunga maj i by”. Att ”sjunga maj” på valborgsnatten var långt in på 1900-talet en levande tradition på landsbygden då ungdomar gick i grupper från gård till gård och sjöng sånger och tiggde mat och brännvin – inte olikt seden att ”gå med stjärnan” som varit en motsvarande tradition vintertid (och som vi uppmärksammade i bloggen om den första inspelningsresan till Hälsingland). I södra Sverige tycks traditionen ha levt kvar särskilt länge, och på vissa platser i Skåne är den fortfarande i bruk. Märta Ramsten spelade in fler majvisor under sin resa.

John Brunstorp & Astrid Krondahl – Ack ljuvliga tid [SVA BA 0394]:

[wonderplugin_audio id=”67″]

 

Det stora fyndet

Sångaren August Månsson hade en stor visrepertoar. Foto: Märta Ramsten

Genom John Brunstorp fick Märta Ramsten kontakt med 84-årige för detta lantbrukaren August Månsson i Lönhult, som skulle visa sig vara ”det verkligt stora fyndet på Skåne-resan”. August Månsson ”lovade att sjunga förutsatt att jag hade med mig något att dricka till kaffet”. Det blev en lång inspelningseftermiddag, där visa efter visa dök upp i den gamle sångarens minne.

Han kunde också utförligt redogöra för hur han lärt visorna och berättade om julseder förr, att sjunga maj i by och om andra äldre traditioner: ”Han fick sin snaps till kaffet, och vi satt och spelade in i ca 2 ½ tim. i hans lilla rum, där en gammal sjuk collie låg vid våra fötter” skriver Märta Ramsten i resedagboken.

August Månsson – God afton om I hemma är [SVA BA 0396]:

[wonderplugin_audio id=”63″]

 

Sånglekar i sorgetid

Efter att ha spenderat natten i Grand Hotells bröllopsvit i Kristianstad sammanträffade Märta Ramsten den tredje inspelningsdagen med Signe Åkesson i Perstorp. Hon var dotter till spelmannen Sven Jönsson, en av medlemmarna i den på sin tid berömda Källnatrion. Signe Åkesson hade själv spelat fiol men tvingats sluta efter en fingerskada.

Ida Andersson, i sorgeklädsel, spelades in tre efter sin mans begravning. Foto: Märta Ramsten

Hon kunde däremot förmedla kontakt med andra traditionsbärare i bygden. Bland annat sångerskan Ida Andersson med en stor repertoar av sånglekar. Inspelningarna med Ida Andersson gjordes på ålderdomshemmet i Perstorp bara tre dagar efter att hon begravt sin egen man och på fotot från inspelningstillfället är Ida Andersson tidstypiskt klädd i svart sorgeklädsel – det var faktiskt så sent som i juli 1968 som den lagstadgade sorgetiden avskaffades.

Märta Ramsten kommenterar i resedagboken att Ida Andersson ”var väl inte direkt i form för att sjunga sånglekar, men hon var villig och jag tror t.o.m. att hon tyckte det var roligt att få någonting annat att tänka på”.

Ida Andersson – Sånglekar [SVA BA 0399]:

[wonderplugin_audio id=”66″]

 

Visor ur folksjälens djup

Fjärde inspelningsdagen ägde rum på skånska Bjärehalvön där Märta Ramsten besökte den 84-årige pensionerade folkskolläraren Emil J Söderman. Men dagen inleddes hos Nordiska museets lokala meddelare, en kvinna vid namn Elin Persson, som förmedlat kontakten med Söderman. Hon bodde i ett något säreget hem:

Fru Persson bodde i ett hus med en stor skylt över dörren med namnet FORNHEM. Hon tog mig i armen och drog mig med kraft in i huset, som var ett slags museum. Överallt fanns montrar med gamla stenyxor och andra fornfynd, och väggarna var täckta från golv till tak med vapensamlingar. Diverse deviser om att fädrens arv förpliktar fanns uppsatta över dörrposterna.

Emil J Söderman hade gjort uppteckningar av visor på Bjärehalvön. Foto: Märta Ramsten

Efter en kopp kaffe fortsatte färden till Emil J Söderman som ”var av den gamla gentlemannamässiga typen: kysste mig på hand, hälsade välkommen, och var tydligen mycket nervös för det hela”.

Nervositeten kanske påverkade framförandet vid inspelningen något, Märta Ramsten kommenterar att ”hans intonation var mycket osäker”. Men han hade en omfattande repertoar och hade framförallt tecknat ner ett stort antal visor på Bjärehalvön.

 

Emil J Söderman – Månstrålar klara glimma [SVA BA 0401]:

[wonderplugin_audio id=”64″]

 

Emil J Södermans uppteckningar av vismaterial skulle på diverse omvägar en tid senare doneras till Svenskt visarkiv. Det är en omfattande samling som innehåller text och noter till ett 150-tal visor, jämte ett förord författat av Söderman själv. Där beskriver han på ett för sin generations hembygdsentusiaster typiskt sätt den svenska folkvisan som en ”en okonstlad produkt ur folksjälens djup”. Dess texter är ”kärva och korthuggna men äga på samma gång en egenartad skönhet” medan melodierna ”överensstämma på ett ypperligt sätt med det svenska folklynnet och naturen”. Emil J Söderman hade förutom visor även samlat in material om byggnader, arbetsliv, folktro med mera från hembygden som han publicerade i den år 1938 utgivna boken Bjärehalvön i gamla tider.

Exempel på Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön. Idag i Svenskt visarkivs handskriftsamling.

Efter besöket hos Emil J Söderman fortsatte Märta Ramsten till Båstad för att äta en sen lunch, ”och där blev jag sittande ensam i en av de stora sommarrestaurangerna vid en f.d. djupfryst köttbit”.

 

Avslutande inspelningsdagar

De avslutande inspelningsdagarna träffade Märta Ramsten ytterligare ett tiotal sångare och spelmän. Bland dessa märktes bröderna Alrik och Edvin Ljunggren, fiolspelmän ”med gammal fin tradition”. Bröderna hade en omfattande repertoar efter fadern och andra spelmän och skulle besökas av Svenskt visarkiv vid ännu ett inspelningstillfälle tre år senare.

Bröderna Alrik och Edvin Ljunggren. Foto: Märta Ramsten

Edvin & Alrik Ljunggren – Bröllopsmarsch efter Bernhard Ljunggren [SVA BA 0403]:

[wonderplugin_audio id=”65″]

 

Sista inspelningen gjordes vid ett återbesök hos Signe Åkesson i Perstorp. Hon hade då fått besök av sin farbror, fiolspelmannen Karl Friberg, som tillsammans med Einar Nilsson på fiol och Sven Nilsson på dragspel spelade låta ur bland annat Källnatrions repertoar. Signe Åkesson sjöng själv ett antal visor vid inspelningstillfället, som ägde rum bara någon timme innan Märta Ramsten lämnade igen den hyrda amazonen och satte sig på tåget tillbaka till Stockholm.

Karl Friberg, SvenNilsson & Einar Nilsson – Utställningsmarsch [SVA BA 0409]:

[wonderplugin_audio id=”68″]

 

Karl Friberg, bror till spelmannen Sven Jönsson i på sin tid berömda Källnatrion, spelades in vid resans sista besök. Foto: Märta Ramsten

 

Läs mer

Uppgifterna i detta blogginlägg bygger i huvudsak på Märta Ramstens resedagbok från Skåneresan den 25-30 november 1968. Den finns tillgänglig i Svenskt visarkivs ämbetsarkiv. Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön förvaras i Svenskt visarkivs handskriftsamling med accessionsnummer h0202:1-4.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 8, Musik i gränslandet

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett

Detalj ur kartbild över det svensk-norska gränsområde där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i oktober 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Inspelningar i svensk-norska gränsområdet (21-27 oktober 1968)

Ett första utkast till projektbeskrivning för inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv

Under sin inspelningsresa i nordvästra Dalarna i månadsskiftet september/oktober hade Märta Ramsten stiftat bekantskap med spelmannen Olmorts Erik Olsson från Särna, kallad Spak-Erik; ”en spelman med genuin Särnatradition och ett egensinnigt spelsätt, som skilde sig från vad jag förut hört av svensk spelmansmusik”. Några veckor efter hemkomsten spelade Märta Ramsten upp inspelningarna med Spak-Erik vid ett möte för nordiska folkmusikforskare på Svenskt visarkiv. Den norske spelmannen och folkmusikforskaren Sven Nyhus kunde då känna igen flera av låtarna som vanligt förekommande även på den norska sidan av gränsen.

Här väcktes idén till en gemensam undersökning av musiktraditionerna i de svensk/norska gränsområdet. Mellan den 21-27 oktober 1968 gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus en gemensam inspelningsresa i sydvästra Härjedalen på svenska sidan av gränsen och i Rörosområdet på den norska sidan.

Karta över det område där Märta Ramsten tillsammans med Sven Nyhus gjorde inspelningar i oktober 1968. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv.

Som geografisk avgränsning för inspelningsresan valdes ett område som sträckte sig fem mil på vardera sida om gränsen mellan länderna. Märta Ramsten beskriver det som ett område där ”hela kulturen präglas av konservatism och stor ålderdomlighet”. Med undantag för en nytillkommen turistnäring livnärde sig befolkningen i huvudsak på boskapsskötsel, jakt, fiske och handel och hade så gjort sedan flera hundra år tillbaka.

Ett antal kriterier ställdes upp som definierade vad som skulle betraktas som ”gränsmusik”. Dit räknades bland annat en repertoar som levt i muntlig tradition i minst två generationer och vars existens kunde beläggas på bägge sidor om gränsen i det undersökta området.

Själva inspelningsresan begränsades dock inte till att enbart dokumentera denna gränsmusik. I likhet med tidigare inspelningar var ambitionen att samla in ett så omfattande och så brett folkligt musikmaterial som möjligt, även om fokus den här gången kom att hamna på den instrumentala spelmansmusiken.

 

Gammalt och nytt

Märta Ramsten ansåg att den påfallande ålderdomligheten i området ”naturligtvis också påverkar de musikaliska uttrycken”. Det ska dock inte tolkas som att området var fritt från modernare musikaliska influenser. Visserligen kunde stora delar den lokala spelmanstraditionen spåras ända tillbaka till början av 1700-talet. Men hos många av spelmännen samsades en särpräglad lokal repertoar sida vid sida med låtar som fått nationell spridning via radio och tv.

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen. Foto: Märta Ramsten

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen – vars inspelade repertoar rymmer såväl ålderdomliga polskor som moderna foxtrots – är ett exempel. Han hade lärt spela av fadern Per Myhr, en känd spelman i trakten vars repertoar bland annat dokumenterades av folkmusikupptecknarna Nils och Olof Andersson och publicerades i det stora standardverket Svenska låtar.

Utöver faderns repertoar spelade Jonas Myhr ”med förkärlek gammeldansmusik” och han hade också själv komponerat ett stort antal låtar, ”samtliga med sentimental anstrykning”.


Jonas Myhr – Storhurven efter Per Myhr/Soluppgång på fjället (egen komposition)/Två små fåglar på en gren (foxtrot) [SVA BA 0367-0368]:

[wonderplugin_audio id=”56″]

 

Enligt Märta Ramsten var det flera av de dokumenterade spelmännen som jämte fiol även spelade dragspel, men med skilda repertoar för respektive instrument. På fiolen äldre lokala spelmanslåtar och på dragspelet en för instrumentet mera typisk gammeldansrepertoar.

Karl Östensson från Funäsdalen spelade dock enbart dragspel. Men fadern hade varit fiolspelmän och Karl Östensson kunde berätta mycket om musiken och om ”livet i forna dagars Funäsdalen”. Han spelade också några låtar ur faderns repertoar men var enligt Märta Ramsten ”mest intresserad av nyare gammeldansmusik och är en stor beundrare av Erik Öst” vars repertoar han lärt sig från radion.


Karl Östensson – Mikaelifröjd [SVA BA 0369]:

[wonderplugin_audio id=”58″]

 

Storhurv och Lillhurv

Transkription av Jonas Myhrs inspelning av Storhurven. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv.

Inför inspelningsresan hade Märta Ramsten och hennes norske kollega Sven Nyhus beslutat att fråga efter vissa låtar och visor som var kända på bägge sidor om gränsen. Dit hörde två polskor med det säregna namnet ”Hurven” (”Storhurven” respektive ”Lillhurven”). Belägg fanns för att de två polskorna spelats på bägge sidor av gränsen sedan mer än hundra år och under sin resa kunde Ramsten och Nyhus spela in inte mindre än tio versioner av Stor- och Lillhurven.


Sven & Peder Nyhus – Storhurven & Lillhurven [SVA BA 0374]:

[wonderplugin_audio id=”62″]

 

De inspelade versionerna av hurvarna skulle senare ägnas en egen studie av Märta Ramsten i uppsatsen Hurven – En polska och dess miljö.

 

Trallade låtar

I de svensk-norska gränsområdena tycks det också ha varit vanligt att tralla spelmanslåtar. Med tralla menas här inte bara att sjunga melodin ordlöst utan även att med vissa stavelser understryka dansrytmen på ett liknande sätt som en fiolspelman gör med stråken.

Trallaren Karl Kristiansson från Tännäs i Härjedalen. Foto: Märta Ramsten


Karl Kristiansson – Schottis efter Gravbergs-Halvard [SVA BA 0386]:

[wonderplugin_audio id=”57″]

 

Nille Henningsgård och Sven Nyhus under inspelningen i Henningsården i Brekke, Norge. Foto: Märta Ramsten

Flera trallare spelades in, och av intervjuer framgår att det i äldre tider varit vanligt att tralla till dans när det saknades spelman. Tidigare nämnde Karl Östensson berättade till exempel att hans farfar ofta trallade till dans i mitten på 1800-talet: ”Han kunde inte spela nå instrument, men han tralla leka som det hette på den tiden. Och dom dansa efter det hela nätterna, så han satt på en upphöjd plats och tralla fram”.

Det förekom också trall i samspel med fiolspelmän. I norska Brekken gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus inspelningar med Nille Henningsgård – av inspelningarna att döma en synnerligen gladlynt kvinna och med ett gediget spelmanspåbrå – när hon trallar tillsammans med fiolspelmannen Egil Skott.


Nille Henningsgård & Eskil Skott – Pols [SVA BA 0381]:

[wonderplugin_audio id=”59″]

 

Projekt med fortsättning

Totalt spelades 16 spelmän, sångare och trallare samt ett spelmanslag in under den knappa vecka som inspelningarna i gränstraktsområdet pågick. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar.

Märta Ramsten och Sven Nyhus skulle återvända för ytterligare inspelningar sommaren 1969, då även den vokala folkmusiken fick en mera framträdande plats. Inte minst kunde fäbodmusiken dokumenteras i sin ursprungliga miljö eftersom fäbodbruket ännu var i drift i området.

Det inspelade materialet skulle senare utgöra grund till föreläsningar och konferenser liksom till radio- och tv-program. Märta Ramsten publicerade också en mera omfattande studie av gränstraktsmaterialet i den redan nämnda uppsatsen om Hurven.

 

Läs mer

Uppgifterna i det här blogginlägget bygger i huvudsak på Märta Ramstens uppsats Hurven – En polska och dess miljö där även de flesta citaten är hämtade ifrån. Uppsatsen kan beställas från Svenskt visarkiv. Material om inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet finns även i Märta Ramstens personarkiv hos Svenskt visarkiv.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 7, Folkmusikens landskap nummer ett

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 

Detaljer ur kartbil över Dalarna där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i september/oktober 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Två resor i Dalarna (17-20 september & 27 september – 3 oktober 1968)

De svenska landskapen fick tidigt utgöra den geografiska inramningen när folkmusiken började samlas in för att bevaras i arkiv och göras tillgänglig via noter (och senare genom inspelningar). Trots att såväl spelmän som musik i praktiken inte låtit sig begränsas till Sverigekartans landskapsgränser så talar man än idag om Gotlandslåtar, Hälsingepolskor och så vidare.

Det landskap som tidigt kom att inta en särställning som folkmusiklandskapet framför andra var Dalarna. Schablonbilden av svensk folkmusik med fiol, folkdräkt, midsommarstång och röda stugor brukar ofta placeras i just Dalarna. För den mer initierade utgör landskapet ramverk för ett myller av orts- och gårdsnamn befolkade av välkända spelmän som i folkmusikkretsar fått närmast legendarisk status.

Skiva med Rättviks spelmanslag utgiven av Radiotjänst. Omslagsbilden innehåller de typiska ingredienserna för att framhäva Dalarna som folkmusiklandskap – fiol, folkdräkter, midsommarstång och röda stugor!

Dalarnas folkmusik fick tidigt nationell spridning. Dalaspelmän som Hjort Anders Olsson, en flitigt turnerande spelmansartist under 1900-talets första hälft, blev kända utanför landskapets gränser. Landskapets musik var rikt representerat i notsamlingar, radioprogram och till viss del även på skiva. Det stora standardverket Svenska låtar innehåller till exempel fyra volymer med musik från Dalarna, det utan konkurrens mest välrepresenterade landskapet i den omfattande utgåvan på 24 böcker. Matts Arnberg från Radiotjänst gjorde flera inspelningsresor i landskapet och han presenterade gärna dalaspelmän i sina radioprogram. Bland de grammofonskivor med folkmusik som Arnberg producerade för Radiotjänsts räkning under 1950-talet så dominerade dalamusiken.

 

Rik folkmusiktradition

Trots detta – eller kanske just därför – så gjorde Märta Ramsten två inspelningsresor i Dalarna i september och oktober 1968. För landskapet hade uppenbart ännu mer spelmän och sångare att bjuda på än vad som tidigare blivit dokumenterat.

Att landskapet var rikt på folkmusiktradition framgår av de som spelades in. Flera är andra, tredje och kanske till och med fjärde generationens spelmän. I Märta Ramstens minnesanteckningar framträder ett rikt persongalleri av äldre släktingar som alla varit framträdande spelmän och sångare. Flera hade en både omfångsrik och lokalt präglad repertoar.

 

Lokalt och nationellt

Jöns Jonas Hansson, Boda. Foto: Märta Ramsten

Men även om många av spelmännen var starkt präglade av den lokala spelmansmiljön så tog de också tillvara på de möjligheter som den moderna tiden gav. Jöns Jonas Hansson från Boda till exempel. Märta Ramsten beskriver honom som en spelman med ”genuin Boda-tradition” som lärt sig spela av spelmännen Karls Anders och Dräng Johan. Men han hade också nått nationell berömmelse när det populära radioprogrammet Karusellen anordnade en kompositionstävling för spelmanslåtar i mitten av 1950-talet.

Jöns Jonas Hansson vann tävlingen med gånglåten Stockholmslåten och hans komposition fick stor spridning i radio, nottryck och på grammofonskiva. Den blev populär bland spelmän över hela landet och togs upp på spelmanslagens repertoar och spelades ofta som allspelslåt på spelmansstämmor. Till populariteten bidrog säkert också att den kände poeten Nils Ferlin skrev en text till låten, med ett tidstypiskt sentimentalt tema där den till storstaden inflyttade landsbygdsbon minns såväl ”flydda fattiga torpardar” som ett svunnet Stockholm av småstadskaraktär.

 

Värdefulla kontaktpersoner

Märta Ramsten hade även denna gång god hjälp av lokala kontaktpersoner. Inte minst av Knis Karl Aronsson, en av Spelmanssveriges verkliga frontfigurer. Han var själv spelman och mångårig ordförande i såväl Sverige spelmäns riksförbund som i Dalarnas spelmansförbund. Följaktligen hade han ett brett kontaktnät och han hjälpte till i planeringen av den första inspelningsveckan som koncentrerades till trakterna runt Siljans östra strand. Den andra inspelningsveckan ägde rum i västra Dalarna i månadsskiftet september/oktober. Här hade Märta Ramsten en värdefull kontaktperson i Evert Åhs från Älvdalen, också han spelman med ett starkt hembygds- och folkmusikengagemang.

Bland de spelmän som Märta Ramsten mötte under resan i västra Dalarna märks särskilt Olmorts Erik Olsson, kallad ”Spak-Erik”. Mötet med honom och hans säregna repertoar av låtar, som levt och frodats på bägge sidor om svensknorska gränsen, skulle upptakten till ett mångårigt forskningsprojekt kring musiken i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Något vi kommer återkomma till i ett kommande blogginlägg.

Här nedan bjuder vi på några smakprov från de två inspelningsveckorna. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar från de två Dalaresorna.

 

Några av de spelmän som spelades in under resorna i Dalarna. Ovan fr v Wikmans Hans Hansson och Anders Blank. Nedan fr v Olmorts Erik Olsson och Manne Olsson. Foto: Märta Ramsten

 

Anders Blank – Polska från Rättvik [SVA BA 0332]:

[wonderplugin_audio id=”49″]

 

Jöns Jonas Hansson – Stockholmslåten [SVA BA 0337]:

[wonderplugin_audio id=”50″]

 

Kristina Westgärds – Härmningsramsor [SVA BA 0330]:

[wonderplugin_audio id=”51″]

 

Manne Olsson – Schottis [SVA BA 0359]:

[wonderplugin_audio id=”52″]

 

Nils Johansson, Edvin Larsson & Oskar Larsson – Transtrands brudmarsch [SVA BA 0344]:

[wonderplugin_audio id=”53″]

 

Olmorts Erik Olsson ”Spak-Erik” – Polska efter Hultgren [SVA BA 0350]:

[wonderplugin_audio id=”54″]

 

Wikmans Hans Hansson – Jöns Lars fars polska [SVA BA 0338]:

[wonderplugin_audio id=”55″]

 

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 6, Sommaren 1968

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan

Del 5 – Från Närke till Hälsingland

 

Detalj ur kartbilder över Ångermanland, Bohuslän och Dalsland/Södra Värmland där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i juli och augusti 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Ångermanland, Bohuslän, Dalsland och södra Värmland (10 juli – 26 augusti 1968)

Inspelningsverksamheten fortsatte med oförminskad styrka under sommarmånaderna juli och augusti. Med undantag för en kortare resa i Ångermanland koncentrerades inspelningarna till Västsverige där spelmän och sångare i Bohuslän, Dalsland och södra Värmland fick besök av Märta Ramsten. Ett antal spelmän från olika delar av västra Sverige spelades också in under en spelmansstämma i Alingsås i augusti. Här hittar du samtliga inspelningar från juli och augusti 1968.

 

Kvinnliga spelmän i minoritet

I Ångermanland fungerade spelmannen Arne Isaksson som kontaktperson. Han var aktiv i den lokala spelmansrörelsen, bland annat som medlem i Resele spelmanslag, och hade god kännedom om traktens spelmän. Åtta spelmän spelades in under tre dagar, däribland Arne Isaksson själv.

Johan Sundberg och Kristina Vestin spelades in under inspelningsresan i Ångermanland. Foto: Märta Ramsten

Under resan i Ångermanland träffade Märta Ramsten även två av de få kvinnliga spelmän som dokumenterades under Visarkivets första inspelningsår. Även om könsfördelningen bland de som spelades in under året är relativt jämnt fördelad så förmedlar kvinnorna i huvudsak en vokal folkmusiktradition. Till undantagen hörde Kristina Vestin, en berättarglad och inlevelsefull dragspelare från Norr Moflo i Ångermanland som Märta Ramsten beskriver som ”mycket pigg för sin ålder”, och Ebba Olsson från Härnösand som förutom att sjunga visor även spelade några låtar på fiol.

 

Kristina Vestin – Polka (SVA BA 0287):

[wonderplugin_audio id=”45″]

 

Johan Sundberg – Polska från Boteå (SVA BA 0284):

[wonderplugin_audio id=”43″]

 

Ebba Olsson – Mammas vals (SVA BA 0291):

[wonderplugin_audio id=”39″]

 

 

Visor och låtar från Bohuslän

Hembygdsforskaren Sven Rydstrand (ovan t v) förmedlade kontakt med flera spelmän i Brodalen, Bohuslän. Bland annat med Johan Johansson (ovan t h) och bröderna Folke och Erik Engström (nedan fr v). Foto Märta Ramsten

Märta Ramsten hade gjort en kortare inspelningsresa i Bohuslän redan i oktober 1967, då för Sveriges Radios räkning. Sommaren 1968 fortsatte hon göra inspelningar i landskapet.

I Brodalen utanför Lysekil gjordes flera inspelningar tack vare god hjälp från hembygdsforskaren Sven Rydstrand. Genom sin lokalkännedom kunde han förmedla kontakt med flera spelmän och sångare som inte tidigare blivit uppmärksammade.

Sven Rydstrand sjöng själv visor och hade särskilt fördjupat sig i repertoaren efter visdiktaren Christen Olsson (1775-1858) från Mellby i Brodalen. I en artikel från 1958 i hembygdstidningen Hällungen tecknar han denne Christen i Mellbys levnadsöde. Han beskrivs där som ”en bygdeskald av rätt betydande mått” som genom sina visor förmedlade ”en frisk ton från fädernas dagar” även om han var ett ”original, en drömmare och dagdrivare, och sannerligen inte något mönster för en rationell jordbrukare”.

 

Sven Rydstrand – Bröllopet i Jored (SVA BA 0295):

[wonderplugin_audio id=”48″]

 

Johan Johansson – Mazurka efter far (SVA BA 0284):

[wonderplugin_audio id=”42″]

 

Erik & Folke Engström – Polka (SVA BA 0303):

[wonderplugin_audio id=”40″]

 

 

Blivande folkmusikidol och scenartist

Redan under inspelningsresan för Sveriges Radios räkning ett år tidigare hade Märta Ramsten träffat sångaren Martin Martinsson, smed och lantbrukare från Orust. Vid det tillfället sjöng han endast en handfull visor, men besöket väckte onekligen ett slumrande folkmusikintresse till liv. Ett år senare hade han letat fram en omfattande repertoar ur minnet som han hört föräldrarna och spelmän i trakten sjunga och spela. Ett 50-tal visor spelades in, och därtill ett antal trallade låtar.

Det skulle bli fler besök hos Martin Martinsson, som hör till de mest väldokumenterade utövarna i Svenskt visarkivs samlingar. Ett 130-tal visor och trallade låtar finns inspelade med honom. Till det kommer inspelningar som andra arkivinstitutioner och privatpersoner gjort med honom, varav de flesta finns som kopior hos Visarkivet.

 

Martin Martinsson – Halling efter Tuven (SVA BA 0301):

[wonderplugin_audio id=”46″]

 

Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice Records i skivserien Sångarporträtt. Foto: Caprice Records

Men Martin Martinsson blev mer än bara en väldokumenterad sångare i arkivens gömmor. Genom framträdanden i radio, tv, på konserter och på skiva fick Martin Martinsson något av en senkommen folksångarkarriär och han har utan tvekan haft ett stort inflytande som förebild och inspirationskälla för nya generationer folkmusiker. Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice records i skivserien Sångarporträtt.

Märta Ramsten har själv porträtterat honom i artikeln Martin Martinsson – folkmusikidol och scenartist där hon beskriver det unika hos Martin Martinsson; ”Han hade en bred och intressant repertoar med stark lokal prägel och hans personliga och expressiva framförande av repertoaren fängslade åhöraren”. Martin Martinsson själv gladdes åt uppmärksamheten kring hans vissång och repertoar, vilket framgår av en intervju som Märta Ramsten gjorde med honom 1989:

”Ja, det har ju blivit roligare. Tidigare var jag för mig själv. Jag hade för mig att allt det här med spelmansmusik och visor redan var upptecknat och fanns i arkiv. Men det visade sig, att så är det ju faktiskt inte/…/Det fanns ett värde i det jag hade, det blev jag medveten om då. Förr hade jag bevarat visorna för att jag tyckte själv de var stiliga. Därför lärde jag mig dem. När jag då förstod att de hade ett värde, så ökade det tillförsikten och självmedvetenheten.”

 

Möte med en visa

Inspelningarna i södra Värmland och Dalsland var en uppföljning på de längre inspelningsresorna som Märta Ramsten gjorde i Värmland i mars 1968. Hon hade då fått flera tips på spelmän och sångare som tiden inte tillät att besöka. Nu kunde hon komplettera de tidigare inspelningarna med ytterligare ett 20-tal spelmän och sångare inspelade under en fem dagar lång resa.

Herman ”Herman på höghus” Ottosson, Axel Kjellin (ovan fr v) samt syskonen Ellen och Oskar Erlandsson spelades alla in under resan i Dalsland och södra Värmland. Foto: Märta Ramsten

 

Herman Ottosson – Polska efter Aron Jakobsson i Sandåker (SVA BA 0319):

[wonderplugin_audio id=”41″]

 

Axel Kjellin – Schottis efter Ekberg ( SVA BA 0318):

[wonderplugin_audio id=”38″]

 

Oskar & Ellen Erlandsson – Mazurka efter morbrodern (SVA BA 0309):

[wonderplugin_audio id=”47″]

 

Vissa besök resulterade dock inte i mer än någon enstaka inspelad låt. Därmed inte sagt att resultatet blev mindre intressant. Alice Olsson i värmländska Svanskog sjöng vid inspelningstillfället bara en enda låt, en ålderdomlig vaggviseramsa. Visan, och Alice Olssons sätt att framföra den, gjorde ett stort intryck på Märta Ramsten. Mer än 30 år senare återvände hon till besöket hos Alice Olsson i artikeln ”Ett oväntat möte med en visa”, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik 2004. Där berättar hon om inspelningens tillkomst:

Märta Ramsten återvände mer än 30 år senare till besöket hos Alice Olsson i artikeln ”Ett oväntat möte med en visa”, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik. Foto: Wictor Johansson

Jag hade inte haft tillfälle att förvarna om min ankomst och familjen blev naturligtvis ganska förvånad när en för dem okänd dam klev ur bilen och började fråga efter visor. Säkert kunde Alice Olsson ganska många visor av olika slag, men vid mitt hastigt påkomna besök valde hon att sjunga en enda visa och det var en visa som hon lärt som barn av sin mormor, Johanna Andersson i Svanskog, född på 1860-talet. Mormors visa visade sig vara en ovanligt lång och intressant variant av en vall- och vaggviseramsa som sjungits i hela Norden/…/Just Alice Olssons variant är den längsta som finns upptecknad eller inspelad i västra Sverige.

Märta Ramsten avslutar sin artikel med erkännandet att ”som läsaren säkert har förstått är det här en av mina absoluta favoritinspelningar”. Inspelningen finns också med på skivan Vaggvisor och ramsor, utgiven av Svensk visarkiv i samarbete med Caprice records.


Alice Olsson – Jag satte mig i min hussarelåg (SVA BA 0317):

[wonderplugin_audio id=”37″]

 

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet. De citerade artiklarna av Märta Ramsten om Martin Martinsson och Alice Olsson finns tillgängliga som läsesalslån i Svenskt visarkivs besöksexpedition.

Det stora inspelningsåret – Del 5, Från Närke till Hälsingland

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan

 

Närke, Göteborg och Hälsingland (5-19 juni 1968)

Även juni blev en intensiv inspelningsmånad. Den började i Närke och avslutades i Hälsingland efter en snabb mellanlandning i Göteborg.

Detalj ur kartbilder över Närke, Göteborg och Hälsingland där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i juni 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar.

Inspelningarna i Närke gjordes mellan den 5-9 juni och var en del av de årliga sommarexkursioner som Institutionen för Musikvetenskap vid Uppsala Universitet anordnade. Här fick studenterna öva sig i praktiskt fältarbete genom att göra dokumentationsinspelningar. Inspelningarna i Närke utmärker sig alltså genom att långt fler dokumentatörer medverkade. Utöver Märta Ramsten deltog exkursionsledarna Jan Ling och Anna Johnsson samt ett tiotal studenter.

 

Annorlunda innehåll

Även inspelningarnas innehåll skiljer sig från de som Märta Ramsten tidigare gjort på egen hand. Medan Ramstens inspelningar har ett tydligt fokus på spelmansmusik och vokal folkmusik märks här ett bredare innehåll rent genremässigt. Inspelningarna skildrar snarare ett lokalt musikliv i sin helhet än enbart landskapets folkmusiktradition. Mathias Boström kallar i sin studie över Svenskt Visarkivs tidiga inspelningsverksamhet exkursionens inspelningar för ”musiksociologisk [snarare] än folkmusikalisk dokumentation/…/” och ger en talande summering av innehållet:

”Förutom de mer förväntade spelmans- och vissångsinslagen dokumenterades även psalmodikonspel, låtspel på fiol med pianoackompanjemang, låtspel på piano, sång till ack­ompanjemang av luta, sång till Jan Lings pianoackompanjemang, inläsningar av egenförfattade dikter i hembygdsromantisk stil, intervju om hornmusikkårer och körliv i bygden samt upptagningar med delar av bandet Screw, som bestod av ungdomar som spelade soul-, rock- och blueslåtar.”

Det märks också en skillnad i hur intervjuerna med de medverkande genomförs. Medan Märta Ramsten gjorde korta och koncista intervjuer som konsekvent höll sig till frågeställningar kring den inspelades personalia och repertoar så kännetecknas musikforskarstudenternas inspelningar även här av ett friare förhållningssätt. Bandspelaren får gå och det är mera stundens samtal än uppstyrda intervjuer som spelas in. Ibland är stämningen synnerligen förtrolig och uppsluppen, medan andra inspelningar kan innehålla långa sjok av pinsam tystnad. Vi har i flera fall redigerat bort intervjuavsnitten i de lyssningskopior av inspelningarna från exkursionen i Närke som Visarkivet nu tillgängliggör på webben. Följande axplock ger en antydan om bredden i innehållet:

 

Hulda Källberg och Ebba Johansson – Skönhetstävlan (SVA BA 0236):

[wonderplugin_audio id=”30″]

 

Gustav Åhlund – Stutarlivet, polska från Kumla (SVA BA 0211):

[wonderplugin_audio id=”24″]

 

Gustav ”Torpare-Jan” Wetterberg – Det var en gång en pojke (SVA BA 0224):

[wonderplugin_audio id=”27″]

 

Karl Östlund – Min hembygd (SVA BA 0220):

[wonderplugin_audio id=”25″]

 

Kerstin Gustavsson och Bror Andersson – Dalhambo (SVA BA 0222):

[wonderplugin_audio id=”26″]

 

Ragnar Sanden – Beväringsvisa (SVA BA 0225):

[wonderplugin_audio id=”28″]

 

Gustav Seth Gustavsson – Gå Sion din konung att möta (SVA BA 0232):

[wonderplugin_audio id=”29″]

 

Gunnar, Martin & Harry Jakobsson – Konvaljens avsked (SVA BA 0244):

[wonderplugin_audio id=”31″]

 

Screw – C jam blues (SVA BA 0245):

[wonderplugin_audio id=”32″]

 

Mellanlandning i Göteborg

Liknande exkursioner skulle genomföras även under kommande år och samarbetet med Uppsala universitet blev en viktig del av Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet. Inte minst fungerade exkursionerna som en viktig rekryteringsbas av medarbetare. Flera deltagare skulle senare i olika omfattning göra inspelningsarbeten på uppdrag eller som anställda av Visarkivet.

Maja Ryberg och Anton Niklasson spelades in under Märta Ramstens besök i Göteborg.

Efter exkursionen i Närke gjorde Märta Ramsten två inspelningar i Göteborg med fiolspelmannen Anton Niklasson och sångerskan Maja Rydberg innan hon åkte på ännu en inspelningsresa till Hälsingland.

Maja Ryberg – Kristoffer stod och kritade (SVA BA 0204):

[wonderplugin_audio id=”22″]

 

Anton Niklasson – Gladers polska (SVA BA 0206):

[wonderplugin_audio id=”23″]

 

Tillbaka till Hälsingland

Inspelningarna i Hälsingland uppmärksammades av ortspressen.

Inspelningarna i Hälsingland koncentrerades denna gång till trakterna runt Hassela och Bergsjö i norra delen av landskapet. Liksom en månad tidigare blev resultatet lyckat även denna gång. Inte minst dokumenterades ett stort antal sångare.

Återigen bidrog de lokala kontaktpersoner som hjälpte Märta Ramsten i jakten på traditionsbärare till det goda resultatet. En av dess var Signe Widholm från Bergsjö, själv sångerska med en omfattande repertoar. Märta Ramsten beskriver henne som ”en utomordentligt kunnig och värdefull kontaktkvinna under min hälsingeresa”. En annan viktig kontaktperson var rälsbussföraren Hugo Ljungström, själv spelman och aktiv i Hälsinglands spelmansförbund, som lade ner ett stort arbete på att förmedla kontakter till Märta Ramsten.

Signe Widholm hade tidigare spelats in av Sveriges Radios Matts Arnberg och även då varit behjälplig med att förmedla kontakter med andra sångare. Hon hade ett starkt hembygdsintresse och hade i flera decennier varit en av Nordiska museets lokala meddelare. Hon hade dessutom själv tecknat ner visor efter sångare i trakten som hon publicerat i den lokala hembygdstidningen Bergsjöbygden.

Signe Widholm – Tut tut i hornet (SVA BA 0253):

[wonderplugin_audio id=”33″]

 

Signe Widholm från Bergsjö hade själv tecknat ner och publicerat visor. Hon var en viktig kontaktperson under Märta Ramstens inspelningar i Hälsingland.

Traditionsbärarregister

Exempel på katalogkort ur Svenskt visarkivs traditionsbärarregister.

Under den här inspelningsresan påbörjade Märta Ramsten ett ”traditionsbärarregister” där hon på katalogkort över varje inspelad person förde in uppgifter om dennes repertoar och annat som rörde musicerandet. Även om katalogkorten inte är lika utförliga som de reportageartade resedagböcker som Märta Ramsten skrev under sina första inspelningsresor så rymmer de i flera fall även kortfattade personporträtt och uppgifter om hem- och familjeförhållanden. ”En fin och blid människa utrustad med ett helt otroligt minne” och ”vital och skämtsam” är några typiska omdömen. Ibland nämns även uppgifter av rent kuriös karaktär. Som att sångerskan Lina Söders ”största hobby är att garnera tårtor”.

Sångerskan Lina Söder från Bredåker, Bergsjö.

Lina Söder – Det var en söndagsmorgon (SVA BA 0264):

[wonderplugin_audio id=”34″]

 

Spelmän i minoritet

Per Larsson utanför sitt hem i Bergsjö, Hälsingland.

Bland spelmännen, som under denna resa alltså var i minoritet, märks utöver ett antal fiolspelmän munspelaren Per Larsson. Denne kunde förutom att spela polskor och valser även berätta om personliga möten med den i Hälsingland legendariske storspelmannen Hultkläppen (Pehr Abrahamsson Hult Alcén, 1834-1898).

Spelmannen Janne Ellström både spelade och berättade om musiken med stor inlevelse.

Inspelningarna i Hälsingland avslutades den 19 juni hos fiolspelmannen Janne Ellström i Näsviken. Uppväxt i en frireligiös miljö var han som barn förbjuden att spela fiol. Han övade därför i smyg i en garderob och smög ut på nätterna för att tjuvlyssna på spelmän vid bröllop och danser.

Märta Ramsten beskriver honom som ”mycket vital för sin ålder” vilket tydligt framgår av inspelningen som bjuder på ett inlevelsefullt fiolspel såväl som på en dito berättarkonst.

 

Per Larsson – Vals efter Hultkläppen (SVA BA 0266):

[wonderplugin_audio id=”35″]

 

Janne Ellström – Polska efter Erik Persson (SVA BA 0278):

[wonderplugin_audio id=”36″]

 

Efter en intensiv månad blev det några veckors uppehåll innan Märta Ramsten åter slog igång inspelningsapparaturen i mitten av juli. På inspelningsbloggen tar vi dock ett litet längre sommaruppehåll och återkommer först i andra halvan av augusti med nya inlägg. Till dess finns ett sjuttiotal inspelningar från Närke, Göteborg och Hälsingland att lyssna på här.

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 4, Första hälsingeresan

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Svenskt visarkiv genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland

 

Första Hälsingeresan (13-17 maj 1968)

Detalj ur kartbild över Hälsingland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Under den första hälsingeresan koncentrerades inspelningarna till trakterna runt Bollnäs. Foto: Wictor Johansson

Inspelningsverksamheten fortsatte i maj med en kortare resa till Hälsingland under fem dagar i mitten av månaden. Inspelningarna koncentrerades till trakterna runt Bollnäs i mellersta Hälsingland. Även om det var en kort resa sett till antalet inspelningsdagar så blev resultatet desto mera omfattande. Mellan den 13-17 maj spelade Märta Ramsten in 31 spelmän och sångare, varav flera med en omfattande repertoar.

I en del fall blev dock resultatet magert då de inspelade på grund av hög ålder inte orkade framföra eller inte mindes sin repertoar. Märta Ramsten valde i en del fall att ändå göra inspelade intervjuer för att på så sätt samla information om de lokala musiktraditionerna, även om det inte var möjligt att spela in själva låtarna och visorna. Så förekommer till exempel lockrop och annan fäbodmusik sparsamt från denna inspelningsresa, trots att fäbodtraditionen varit stark i Hälsingland. Men inspelningarna innehåller däremot ett antal intervjuer om fäbodbruket och dess musik. Marta Norman från Vallsta kunde dock både berätta om sitt arbete på fäbodarna och ge exempel på hur det lät när man lockade på korna, även om inomhusmiljön vid inspelningen inte möjliggjorde för henne att kula med full kraft.

Marta Norman – Intervju och kolock:

[wonderplugin_audio id=”20″]

 

Marta Norman hade själv deltagit i fäbodbruket och kunde ge exempel på hur det lät när man lockade på korna. Foto: Märta Ramsten

Att gå med stjärnan

I flera inspelningar från denna resa återkommer Märta Ramsten till seden att gå med stjärnan, en tradition med anor sedan 1600-talet där ungdomar utklädda till stjärngossar under trettonhelgen vandrade runt i byarna och uppförde ett skådespel som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem.

I olika delar av landet har traditionen levt kvar långt in på 1900-talet och i Hälsingland spelade Märta Ramsten in flera lokala varianter av Staffansvisor. Här berättar Elsa Hall från Arbrå om traditionen att gå med stjärnan och sjunger två av de visor som sjöngs vid dessa tillfällen.

Elsa Hall – Intervju och två Staffansvisor:

[wonderplugin_audio id=”19″]

 

Ett riktigt spelmansnäste

Jonas ”Olles Jonke” Olsson har varit förebild för många yngre hälsingespelmän. Foto: Märta Ramsten

Den 15 maj tillbringade Märta Ramsten i byn Galven utanför Alfta. I en inspelad intervju som Svenskt visarkivs Ingrid Åkesson gjorde i februari 2001 beskriver Märta Ramsen Galven som ”ett riktigt spelmansnäste” där hon mötte ”flera spelmän som var otroligt skickliga”.

En av dem var Jonas Olsson, vanligen kallad Olles-Jonke. Han var född 1886 och vid Märta Ramstens besök just hemkommen från en sjukhusvistelse. Det hindrade inte honom från att leverera flera låtar på såväl fiol som på enradigt dragspel. Han hade en stor repertoar av lokala låtar och en ålderdomlig spelstil som imponerat på och inspirerat flera efterföljare bland hälsingespelmän. Svenskt visarkivs inspelningar med Olles Jonke har ofta varit efterfrågade.

Jonas ”Olles Jonke” Olsson – Gånglåt:

[wonderplugin_audio id=”21″]

 

Dragspelaren August Johansson i sitt järnspiselrum i Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

Ett antal dragspelare spelades in under de fem dagarna och den skickligaste av dem hittade Märta Ramsten i ett omodernt järnspiselrum högst upp på vinden i ett hyreshus i Bollnäs. Där bodde August Johansson som med ett drivet och svängigt spel spelade låtar på både enradigt durspel och på femradigt kromatiskt dragspel. Några av låtarna från inspelningstillfället gavs senare ut av Caprice records på skivan Munspel och handklaver.

August Johansson – Polska efter Jularbo

[wonderplugin_audio id=”17″]

 

Unga spelmän i äldre förebilders spår

Bo Galvsby tillhörde en yngre generation spelmän. Foto: Märta Ramsten

Som under tidigare inspelningsresor var det äldre sångare och spelmän som spelades in, flera var födda så tidigt som på 1870-talet. Men även några yngre förmågor blev dokumenterade.

Den yngste inspelade var Bo Galvsby, född 1939 och även han från ”spelmansnästet” Galven. Han uttrycker en respekt för sin hembys spelmän och en vilja att lära sig bemästra en äldre spelmanstradition.

Bo Galvsby skulle kunna ses som en tidigt inspelad representant för den så kallade ”folkmusikvågen, det nyväckta folkmusikintresse som skulle växa sig starkt hos en yngre generation de kommande åren och som också blev ett självklart föremål för Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet.

Bo Galvsby – Lillbackvalsen: 

[wonderplugin_audio id=”18″]

 

Tillbaka till Hälsingland

Att Märta Ramsten kunde spela in 31 spelmän och sångare på bara fem dagar, och det i en geografiskt avgränsad del av Hälsingland, säger något om landskapets rika folkmusiktraditioner och gav en antydan om att det nog fanns mer att hämta.

31 spelmän och sångare spelades in under fem dagar. Här är ett kollage på några av de. Foto: Märta Ramsten

Följaktligen skulle det bara dröja en månad innan Märta Ramsten var tillbaka i Hälsingland för nya inspelningar som vi kommer kunna lyssna på i ett senare blogginlägg. Samtliga inspelningar från den första hälsingeresan går att lyssna på här.

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 3, Resor i Värmland

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan

 

Resor i Värmland (1-5 & 22-26 april 1968)

Knappt en vecka efter hemkomsten från Jämtland gav sig Märta Ramsten ut på ännu en inspelningsresa, denna gång till Värmland. En uttalad ambition var att besöka platser där Sveriges Radio inte tidigare gjort inspelningar. Visserligen hade radions Olof Forsén gjort en kortare inspelningsresa i Värmland och Dalsland 1951 då ett antal vissångare dokumenterades. Men på det stora hela var den värmländska folkmusiktraditionen sparsamt inspelad när Märta Ramsten i två omgångar reste till Värmland i april 1968.

Detalj ur kartbild över Värmland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Som lokal kontaktperson hade Märta Ramsten den här gången hjälp av trubaduren och hembygdsforskaren Gunnar Turesson från värmländska Hammarö. Han hade själv gjort omfattande uppteckningar av visor, ramsor, sagor och sägner runt om i Värmland som resulterat i tiobandsverket Värmländska kulturtraditioner och hade följaktligen ett stort kontaktnät av sångare och spelmän.

Svenskt visarkivs dåvarande chef Bengt R Jonsson hade tidigare haft kontakt med Gunnar Turesson och var bekant med dennes engagemang för och kunskap om den värmländska folkmusiktraditionen. I Svenskt visarkivs ämbetsarkiv finns bevarad korrespondens mellan de bägge herrarna. På tidstypiskt vis tilltalar de varandra med ”broder” och breven är rika på hedersbetygelser om varandras arbeten, tacksägelser för tidigare sammanträffanden och hälsningar till gemensamma bekanta.

Brev från arkivchef Bengt R Jonsson till trubaduren Gunnar Turesson. Ur Svenskt visarkivs ämbetsarkiv.

I ett brev daterat den 10 januari ställer Jonsson frågan till Gunnar Turesson ”om Du har lust och möjlighet att som specialist på värmländsk folkmusik och med Dina kontakter i landskapet hjälpa till i det stora inspelningsarbete av svensk folkmusik som Samarbetsnämnden för svensk folkmusik ämnar utföra under 1968” och lockar med att Värmland då skulle bli ”bra företrätt i årets inspelningsskörd”. Gunnar Turesson svarar med vändande post att han ställer sig positiv; ”Visserligen har leden glesnat bland de äldre spelmännen, men några finns kvar värda att spela in för detta ändamål”. Han erbjuder sig också att på hemväg från en planerad vintersportresa i Jämtland ta omvägen förbi Stockholm ”och sammanträffa med dig och fil.kand. Märta Ramsten för närmare resonemang”.

 

Inspelningar med förhinder

Sett till kvantiteten blev inspelningarna i Värmland inte fullt så omfattande som de i Jämtland månaden innan. Märta Ramsten spelade in 20 spelmän och sångare och de två inspelningsveckorna fördelades till två olika tillfällen. Därmed inte sagt att inspelningsarbetet blev mindre krävande. Att vara arkivtjänsteman från huvudstaden utsänd på statligt uppdrag kunde naturligtvis skapa en viss distans till spelmän och sångare som var allt annat än vana vid och bekväma med inspelningssituationen. Under någon timmes besök handlade det om att skapa en förtrolig stämning med den som skulle spelas in. Från den andra inspelningsveckan finns det en bevarad resedagbok som visar att det inte alltid var så enkelt. ”Ansåg sig inte vara i forma att spela in”, ”fick spela in honom trots protester” och ”ville först ogärna spela” är formuleringar som återkommer i resedagboken. Vid något tillfälle dök spelmännen ens inte upp till det avtalade mötet.

Kusinerna Helga Andersson och Hanna Westlind-Tapper. Foto: Märta Ramsten

Märta Ramsten fick också finna sig i stundens infall under sina besök och vara beredd att improvisera när situationen så krävde. Besöket hos sångaren Helge Andersson är ett exempel:

”Hade en som han sa urgammal visa som morfar hade brukat sjunga, som han tappat melodin till. Fick därför hastigt och lustigt åka till hans kusin Hanna Tapper, 6 km därifrån och be henne sjunga in den. Hon stod i jordgubbslandet när vi kom och blev mäkta förskräckt. Efter mycket övertalande sjöng hon dock fyra strofer på den omtalade visan/…/Återvände till kvarnen och spelade i valda delar in Helge Anderssons repertoar”


Helge Andersson – Och Lagman han har lovat att ta mig till fru:

[wonderplugin_audio id=”13″]


Hanna Westlind-Tapper – Vid rödbergets fot:

[wonderplugin_audio id=”12″]

 

Spelmän i offentlighet och i skymundan

Lika många spelmän som sångare dokumenterades under Värmlandsresorna. Bland fiolspelmännen märks både de som var aktiva inom den etablerade spelmansrörelsen och de som levde med sin musiktradition mera i skymundan, okända för offentligheten. Spelmännen inom den första kategorin var ofta själva angelägna om att folkmusiktraditionen dokumenterades och bevarades. En del hade själva tecknat ner och publicerat folkmusik efter lokala spelmän.

Spelmannen Erik Gustavsson hade själv tecknat ner och publicerat spelmanslåtar ur den värmländska folkmusiktraditionen. Foto: Märta Ramsten

Erik Gustavsson från Karlstad är ett exempel. Han lärde sig spela fiol av en pensionerad musikdirektör från Värmlands regemente. Via Hembygdsgillet i Karlstad kom han i kontakt med folkmusiken och blev engagerad i spelmansrörelsen. Han spelade bland annat fiol för ett lokalt folkdanslag och medverkade vid spelmansstämmor på Skansen i Stockholm.

Erik Gustavsson spelade mycket tillsammans med spelmannen Carl Iderström från Frykerud och hade tecknat ner och publicerat dennes repertoar i två notsamlingar; 40 låtar från Frykerud ur riksspelman Carl Iderströms repertoar och 22 värmlandslåtar ur riksspelman Carl Iderströms repertoar. Erik Gustavsson hade själv arrangerat andrastämmor till låtarna.

Erik Gustavsson – Vals efter Carl Iderströms morbror:

[wonderplugin_audio id=”11″]

Carl Iderström – Polska efter Friden på Hagen:

[wonderplugin_audio id=”10″]

 

Carl Iderström från Forsnor i Frykerud hade lärt sig låtar från såväl äldre släktingar som av andra svenska spelmän under sina år i USA. Foto: Märta Ramsten

Carl Iderström, 85 år gammal 1968, besöktes själv av Märta Ramsten och flera av låtarna som publicerats i Erik Gustavssons nothäften blev då inspelade. Carl Iderström hade en omfattande lokal repertoar från Forsnor i Frykerud. Merparten av låtarna hade han lärt efter sin morfar och två morbröder. Som så många andra svenskar i sin generation emigrerade han i unga år till Amerika där han bodde i två omgångar vid 1900-talets början. En del av sin repertoar lärde han sig där av andra svenska emigranter, låtar som han sedan tog med sig tillbaka till Sverige.

Bland de spelmän som Märta Ramsten själv särskilt uppmärksammar i sina reseanteckningar märks Oskar Nilsson från Lekvattnet, född 1910. Hon beskriver honom som en spelman med ”otroligt fin spelteknik och genuin repertoar”. Hon noterar dock att han ”behöver längre tid på sig för att erinra sig gammellåtarna” och är därför ”absolut värd ännu ett besök”. Tre år senare, i oktober 1971, gjorde Visarkivet följaktligen ännu ett besök hos Oskar Nilsson där ytterligare ett tiotal ”gammellåtar” spelades in.

Oskar Nilsson från Lekvattnet hade en ”otroligt fin teknik och genuin repertoar”. Foto: Märta Ramsten

Oskar Nilsson – Polska efter Henrik Kling:

[wonderplugin_audio id=”16″]

 

Inspelningar i litteraturhistorien

Inspelningarna i Värmland avslutades i Karlskoga den 25-26 april. En av de som då spelades in var Maja Ekelöf. I bevarade anteckningar från inspelningstillfället beskrivs hon som en ”medelålders kvinna som ensam fostrat upp 4 barn genom att arbeta som städerska morgnar och kvällar”. Två år senare skulle Maja Ekelöf skriva in sig i den svenska litteraturhistorien med boken Rapport från en skurhink.

Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink räknas idag som en klassiker. Märta Ramstens besök hos Maja Ekelöf skildras i boken.

I den självbiografiska boken som är skriven i dagboksform återges Märta Ramstens besök. Det skildras i den för boken typiska blandningen av vardagliga betraktelser och reflexioner kring världsläget och de storpolitiska skeendena:

”Idag har det varit en så händelserik dag att jag totalt glömt bort Vietnam-kriget, flyktingproblemen och arbetslösheten. Där ser man hur farligt det är att vara med om nåt roligt. Man tänker mer och mer på sig själv då, och på de intressanta saker man håller på med. – Judit och jag har sjungit visor som ska bevaras i något arkiv till eftervärlden. Det låter väl flott.

Märta Ramsten från Nordiska museet var här[1]. Hon skulle komma kl. tre. Jag ville att allt skulle klaffa ordentligt så jag gick upp tidigt och bakade bullar i fall det skulle passa att bjuda på kaffe och om det kom många människor hit. Vi åkte till Judit först. Hon sjöng herr Peter och ett par andra visor. Sen sjöng jag ”Olle Bock” och ”Kungsresan”. Jag tog upp mina låtar alldeles för högt, så jag fick kippa efter luft hela tiden nästan. Det gjorde inget, sa Märta Ramsten. När vi kom hem satt Ola på trappan och skrek att de ringt från Sveriges Radio. De skulle skicka en fotograf hit för att plåta mig. Konstigt att de ringde just denna dag, när vi höll på med visorna. De ringde angående ett pr. ”Vi och våra massmedia” som ska sändas i TV – allt kommer också på en gång. Märta Ramsten ska sända böcker till belöning åt Judit och mig för vacker sång. Nu ska jag lyssna på ett radioprogram. Hermansson är telefonväktare/…/”

Maja Ekelöf och Judit Pettersson från de avslutande inspelningarna i Karlskoga. Foto: Märta Ramsten

Maja Ekelöf – Olle Bock han drager i kriget:

[wonderplugin_audio id=”15″]

Judit Pettersson – Min man han var en sjöman

[wonderplugin_audio id=”14″]

 

Läs och lyssna mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Här kan du lyssna på samtliga inspelningar från de två inspelningsveckorna i Värmland.

 

[1] Nordiska museet ingick i Samarbetsnämnden för folkmusik och det var via museets system med lokala meddelare som Märta Ramsten kom i kontakt med Maja Ekelöf. Därav den felaktiga uppgiften om Ramstens institutionstillhörighet.