Det stora inspelningsåret – Del 9, Skåneresan

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett
Del 8 – Musik i gränslandet

Skåneresan (25-30 november 1968)

Detalj ur kartbild över Skåne. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Efter ett intensivt inspelningsår som i huvudsak fokuserat på mellersta och norra Sverige avslutade Märta Ramsten 1968 års inspelningar med att resa söderut till Skåne. Från denna resa finns en bevarad resedagbok. Genom den kan vi följa hur Märta Ramsten i en hyrd Volvo Amazon av senaste modell, och med brukshotell och gästgiverier som natthärbärgen, färdas på den skånska landsbygden och träffar ett mångfacetterat och färgstarkt persongalleri av spelmän och sångare. Under sex inspelningsdagar dokumenterades 18 spelmän och sångare som du kan lyssna på här.

Första besöket gjordes hos spelmannen Sven Andersson i Sösdala några mil söder om Hässleholm. Han hade varit elev till den skånske spelmannen Ored Andersson (1820-1910), känd som ”Ored Speleman”. Märta Ramsten beskriver Sven Andersson som en ”pigg och vital” spelman och besöket resulterade i två välfyllda band med fiollåtar och intervjuer. Sven Andersson dog i januari 1969, knappt två månader efter Märta Ramstens besök. En illustration över att inspelningsverksamheten i många fall verkligen var en räddningsaktion som genomfördes i sista minuten.

Spelmannen Sven Andersson, pigg och vital vid inspelningstillfället men avliden bara någon månad efteråt. Foto: Märta Ramsten

Sven Andersson – Mazurka efter Ored Spelman [SVA BA 0390]:

 

Efter en paus med ”gott skånskt kaffe” hemma hos Nils Månsson, som fungerade som Märta Ramstens lokale kontaktperson, gjordes ytterligare två inspelningar denna första inspelningsdag.

 

Det skånska gemytet

Andra inspelningsdagen inleddes hos John Brunstorp i Brösarp utanför Kristianstad. Han var, med Märta Ramstens ord, ”en medelålders robust och glad man, med det berömda skånska gemytet, som brukade spela dragspel och sjunga på bjudningar i trakten”. Vid inspelningstillfället medverkade även grannen Astrid Krondahl – ”en glad och lättillgänglig” kvinna från en ”en bohemisk familj med konstnärliga anlag” – som sjöng visor till John Brunstorps dragspelsackompanjemang. Att döma av inspelningarna var stämningen god, det skånska gemytet är påtagligt och hörbart!

Dragspelaren John Brunstorp tillsammans med sin granne, sångerskan Astrid Krondahl. Foto: Märta Ramsten

Bland annat framfördes ett antal av de så kallade majvisorna som har sitt ursprung i traditionen att ”sjunga maj i by”. Att ”sjunga maj” på valborgsnatten var långt in på 1900-talet en levande tradition på landsbygden då ungdomar gick i grupper från gård till gård och sjöng sånger och tiggde mat och brännvin – inte olikt seden att ”gå med stjärnan” som varit en motsvarande tradition vintertid (och som vi uppmärksammade i bloggen om den första inspelningsresan till Hälsingland). I södra Sverige tycks traditionen ha levt kvar särskilt länge, och på vissa platser i Skåne är den fortfarande i bruk. Märta Ramsten spelade in fler majvisor under sin resa.

John Brunstorp & Astrid Krondahl – Ack ljuvliga tid [SVA BA 0394]:

 

Det stora fyndet

Sångaren August Månsson hade en stor visrepertoar. Foto: Märta Ramsten

Genom John Brunstorp fick Märta Ramsten kontakt med 84-årige för detta lantbrukaren August Månsson i Lönhult, som skulle visa sig vara ”det verkligt stora fyndet på Skåne-resan”. August Månsson ”lovade att sjunga förutsatt att jag hade med mig något att dricka till kaffet”. Det blev en lång inspelningseftermiddag, där visa efter visa dök upp i den gamle sångarens minne.

Han kunde också utförligt redogöra för hur han lärt visorna och berättade om julseder förr, att sjunga maj i by och om andra äldre traditioner: ”Han fick sin snaps till kaffet, och vi satt och spelade in i ca 2 ½ tim. i hans lilla rum, där en gammal sjuk collie låg vid våra fötter” skriver Märta Ramsten i resedagboken.

August Månsson – God afton om I hemma är [SVA BA 0396]:

 

Sånglekar i sorgetid

Efter att ha spenderat natten i Grand Hotells bröllopsvit i Kristianstad sammanträffade Märta Ramsten den tredje inspelningsdagen med Signe Åkesson i Perstorp. Hon var dotter till spelmannen Sven Jönsson, en av medlemmarna i den på sin tid berömda Källnatrion. Signe Åkesson hade själv spelat fiol men tvingats sluta efter en fingerskada.

Ida Andersson, i sorgeklädsel, spelades in tre efter sin mans begravning. Foto: Märta Ramsten

Hon kunde däremot förmedla kontakt med andra traditionsbärare i bygden. Bland annat sångerskan Ida Andersson med en stor repertoar av sånglekar. Inspelningarna med Ida Andersson gjordes på ålderdomshemmet i Perstorp bara tre dagar efter att hon begravt sin egen man och på fotot från inspelningstillfället är Ida Andersson tidstypiskt klädd i svart sorgeklädsel – det var faktiskt så sent som i juli 1968 som den lagstadgade sorgetiden avskaffades.

Märta Ramsten kommenterar i resedagboken att Ida Andersson ”var väl inte direkt i form för att sjunga sånglekar, men hon var villig och jag tror t.o.m. att hon tyckte det var roligt att få någonting annat att tänka på”.

Ida Andersson – Sånglekar [SVA BA 0399]:

 

Visor ur folksjälens djup

Fjärde inspelningsdagen ägde rum på skånska Bjärehalvön där Märta Ramsten besökte den 84-årige pensionerade folkskolläraren Emil J Söderman. Men dagen inleddes hos Nordiska museets lokala meddelare, en kvinna vid namn Elin Persson, som förmedlat kontakten med Söderman. Hon bodde i ett något säreget hem:

Fru Persson bodde i ett hus med en stor skylt över dörren med namnet FORNHEM. Hon tog mig i armen och drog mig med kraft in i huset, som var ett slags museum. Överallt fanns montrar med gamla stenyxor och andra fornfynd, och väggarna var täckta från golv till tak med vapensamlingar. Diverse deviser om att fädrens arv förpliktar fanns uppsatta över dörrposterna.

Emil J Söderman hade gjort uppteckningar av visor på Bjärehalvön. Foto: Märta Ramsten

Efter en kopp kaffe fortsatte färden till Emil J Söderman som ”var av den gamla gentlemannamässiga typen: kysste mig på hand, hälsade välkommen, och var tydligen mycket nervös för det hela”.

Nervositeten kanske påverkade framförandet vid inspelningen något, Märta Ramsten kommenterar att ”hans intonation var mycket osäker”. Men han hade en omfattande repertoar och hade framförallt tecknat ner ett stort antal visor på Bjärehalvön.

 

Emil J Söderman – Månstrålar klara glimma [SVA BA 0401]:

 

Emil J Södermans uppteckningar av vismaterial skulle på diverse omvägar en tid senare doneras till Svenskt visarkiv. Det är en omfattande samling som innehåller text och noter till ett 150-tal visor, jämte ett förord författat av Söderman själv. Där beskriver han på ett för sin generations hembygdsentusiaster typiskt sätt den svenska folkvisan som en ”en okonstlad produkt ur folksjälens djup”. Dess texter är ”kärva och korthuggna men äga på samma gång en egenartad skönhet” medan melodierna ”överensstämma på ett ypperligt sätt med det svenska folklynnet och naturen”. Emil J Söderman hade förutom visor även samlat in material om byggnader, arbetsliv, folktro med mera från hembygden som han publicerade i den år 1938 utgivna boken Bjärehalvön i gamla tider.

Exempel på Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön. Idag i Svenskt visarkivs handskriftsamling.

Efter besöket hos Emil J Söderman fortsatte Märta Ramsten till Båstad för att äta en sen lunch, ”och där blev jag sittande ensam i en av de stora sommarrestaurangerna vid en f.d. djupfryst köttbit”.

 

Avslutande inspelningsdagar

De avslutande inspelningsdagarna träffade Märta Ramsten ytterligare ett tiotal sångare och spelmän. Bland dessa märktes bröderna Alrik och Edvin Ljunggren, fiolspelmän ”med gammal fin tradition”. Bröderna hade en omfattande repertoar efter fadern och andra spelmän och skulle besökas av Svenskt visarkiv vid ännu ett inspelningstillfälle tre år senare.

Bröderna Alrik och Edvin Ljunggren. Foto: Märta Ramsten

Edvin & Alrik Ljunggren – Bröllopsmarsch efter Bernhard Ljunggren [SVA BA 0403]:

 

Sista inspelningen gjordes vid ett återbesök hos Signe Åkesson i Perstorp. Hon hade då fått besök av sin farbror, fiolspelmannen Karl Friberg, som tillsammans med Einar Nilsson på fiol och Sven Nilsson på dragspel spelade låta ur bland annat Källnatrions repertoar. Signe Åkesson sjöng själv ett antal visor vid inspelningstillfället, som ägde rum bara någon timme innan Märta Ramsten lämnade igen den hyrda amazonen och satte sig på tåget tillbaka till Stockholm.

Karl Friberg, SvenNilsson & Einar Nilsson – Utställningsmarsch [SVA BA 0409]:

 

Karl Friberg, bror till spelmannen Sven Jönsson i på sin tid berömda Källnatrion, spelades in vid resans sista besök. Foto: Märta Ramsten

 

Läs mer

Uppgifterna i detta blogginlägg bygger i huvudsak på Märta Ramstens resedagbok från Skåneresan den 25-30 november 1968. Den finns tillgänglig i Svenskt visarkivs ämbetsarkiv. Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön förvaras i Svenskt visarkivs handskriftsamling med accessionsnummer h0202:1-4.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 8, Musik i gränslandet

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett

Detalj ur kartbild över det svensk-norska gränsområde där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i oktober 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Inspelningar i svensk-norska gränsområdet (21-27 oktober 1968)

Ett första utkast till projektbeskrivning för inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv

Under sin inspelningsresa i nordvästra Dalarna i månadsskiftet september/oktober hade Märta Ramsten stiftat bekantskap med spelmannen Olmorts Erik Olsson från Särna, kallad Spak-Erik; ”en spelman med genuin Särnatradition och ett egensinnigt spelsätt, som skilde sig från vad jag förut hört av svensk spelmansmusik”. Några veckor efter hemkomsten spelade Märta Ramsten upp inspelningarna med Spak-Erik vid ett möte för nordiska folkmusikforskare på Svenskt visarkiv. Den norske spelmannen och folkmusikforskaren Sven Nyhus kunde då känna igen flera av låtarna som vanligt förekommande även på den norska sidan av gränsen.

Här väcktes idén till en gemensam undersökning av musiktraditionerna i de svensk/norska gränsområdet. Mellan den 21-27 oktober 1968 gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus en gemensam inspelningsresa i sydvästra Härjedalen på svenska sidan av gränsen och i Rörosområdet på den norska sidan.

Karta över det område där Märta Ramsten tillsammans med Sven Nyhus gjorde inspelningar i oktober 1968. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv.

Som geografisk avgränsning för inspelningsresan valdes ett område som sträckte sig fem mil på vardera sida om gränsen mellan länderna. Märta Ramsten beskriver det som ett område där ”hela kulturen präglas av konservatism och stor ålderdomlighet”. Med undantag för en nytillkommen turistnäring livnärde sig befolkningen i huvudsak på boskapsskötsel, jakt, fiske och handel och hade så gjort sedan flera hundra år tillbaka.

Ett antal kriterier ställdes upp som definierade vad som skulle betraktas som ”gränsmusik”. Dit räknades bland annat en repertoar som levt i muntlig tradition i minst två generationer och vars existens kunde beläggas på bägge sidor om gränsen i det undersökta området.

Själva inspelningsresan begränsades dock inte till att enbart dokumentera denna gränsmusik. I likhet med tidigare inspelningar var ambitionen att samla in ett så omfattande och så brett folkligt musikmaterial som möjligt, även om fokus den här gången kom att hamna på den instrumentala spelmansmusiken.

 

Gammalt och nytt

Märta Ramsten ansåg att den påfallande ålderdomligheten i området ”naturligtvis också påverkar de musikaliska uttrycken”. Det ska dock inte tolkas som att området var fritt från modernare musikaliska influenser. Visserligen kunde stora delar den lokala spelmanstraditionen spåras ända tillbaka till början av 1700-talet. Men hos många av spelmännen samsades en särpräglad lokal repertoar sida vid sida med låtar som fått nationell spridning via radio och tv.

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen. Foto: Märta Ramsten

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen – vars inspelade repertoar rymmer såväl ålderdomliga polskor som moderna foxtrots – är ett exempel. Han hade lärt spela av fadern Per Myhr, en känd spelman i trakten vars repertoar bland annat dokumenterades av folkmusikupptecknarna Nils och Olof Andersson och publicerades i det stora standardverket Svenska låtar.

Utöver faderns repertoar spelade Jonas Myhr ”med förkärlek gammeldansmusik” och han hade också själv komponerat ett stort antal låtar, ”samtliga med sentimental anstrykning”.


Jonas Myhr – Storhurven efter Per Myhr/Soluppgång på fjället (egen komposition)/Två små fåglar på en gren (foxtrot) [SVA BA 0367-0368]:

 

Enligt Märta Ramsten var det flera av de dokumenterade spelmännen som jämte fiol även spelade dragspel, men med skilda repertoar för respektive instrument. På fiolen äldre lokala spelmanslåtar och på dragspelet en för instrumentet mera typisk gammeldansrepertoar.

Karl Östensson från Funäsdalen spelade dock enbart dragspel. Men fadern hade varit fiolspelmän och Karl Östensson kunde berätta mycket om musiken och om ”livet i forna dagars Funäsdalen”. Han spelade också några låtar ur faderns repertoar men var enligt Märta Ramsten ”mest intresserad av nyare gammeldansmusik och är en stor beundrare av Erik Öst” vars repertoar han lärt sig från radion.


Karl Östensson – Mikaelifröjd [SVA BA 0369]:

 

Storhurv och Lillhurv

Transkription av Jonas Myhrs inspelning av Storhurven. Ur Märta Ramstens personarkiv, Svenskt visarkiv.

Inför inspelningsresan hade Märta Ramsten och hennes norske kollega Sven Nyhus beslutat att fråga efter vissa låtar och visor som var kända på bägge sidor om gränsen. Dit hörde två polskor med det säregna namnet ”Hurven” (”Storhurven” respektive ”Lillhurven”). Belägg fanns för att de två polskorna spelats på bägge sidor av gränsen sedan mer än hundra år och under sin resa kunde Ramsten och Nyhus spela in inte mindre än tio versioner av Stor- och Lillhurven.


Sven & Peder Nyhus – Storhurven & Lillhurven [SVA BA 0374]:

 

De inspelade versionerna av hurvarna skulle senare ägnas en egen studie av Märta Ramsten i uppsatsen Hurven – En polska och dess miljö.

 

Trallade låtar

I de svensk-norska gränsområdena tycks det också ha varit vanligt att tralla spelmanslåtar. Med tralla menas här inte bara att sjunga melodin ordlöst utan även att med vissa stavelser understryka dansrytmen på ett liknande sätt som en fiolspelman gör med stråken.

Trallaren Karl Kristiansson från Tännäs i Härjedalen. Foto: Märta Ramsten


Karl Kristiansson – Schottis efter Gravbergs-Halvard [SVA BA 0386]:

 

Nille Henningsgård och Sven Nyhus under inspelningen i Henningsården i Brekke, Norge. Foto: Märta Ramsten

Flera trallare spelades in, och av intervjuer framgår att det i äldre tider varit vanligt att tralla till dans när det saknades spelman. Tidigare nämnde Karl Östensson berättade till exempel att hans farfar ofta trallade till dans i mitten på 1800-talet: ”Han kunde inte spela nå instrument, men han tralla leka som det hette på den tiden. Och dom dansa efter det hela nätterna, så han satt på en upphöjd plats och tralla fram”.

Det förekom också trall i samspel med fiolspelmän. I norska Brekken gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus inspelningar med Nille Henningsgård – av inspelningarna att döma en synnerligen gladlynt kvinna och med ett gediget spelmanspåbrå – när hon trallar tillsammans med fiolspelmannen Egil Skott.


Nille Henningsgård & Eskil Skott – Pols [SVA BA 0381]:

 

Projekt med fortsättning

Totalt spelades 16 spelmän, sångare och trallare samt ett spelmanslag in under den knappa vecka som inspelningarna i gränstraktsområdet pågick. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar.

Märta Ramsten och Sven Nyhus skulle återvända för ytterligare inspelningar sommaren 1969, då även den vokala folkmusiken fick en mera framträdande plats. Inte minst kunde fäbodmusiken dokumenteras i sin ursprungliga miljö eftersom fäbodbruket ännu var i drift i området.

Det inspelade materialet skulle senare utgöra grund till föreläsningar och konferenser liksom till radio- och tv-program. Märta Ramsten publicerade också en mera omfattande studie av gränstraktsmaterialet i den redan nämnda uppsatsen om Hurven.

 

Läs mer

Uppgifterna i det här blogginlägget bygger i huvudsak på Märta Ramstens uppsats Hurven – En polska och dess miljö där även de flesta citaten är hämtade ifrån. Uppsatsen kan beställas från Svenskt visarkiv. Material om inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet finns även i Märta Ramstens personarkiv hos Svenskt visarkiv.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 7, Folkmusikens landskap nummer ett

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 

Detaljer ur kartbil över Dalarna där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i september/oktober 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Två resor i Dalarna (17-20 september & 27 september – 3 oktober 1968)

De svenska landskapen fick tidigt utgöra den geografiska inramningen när folkmusiken började samlas in för att bevaras i arkiv och göras tillgänglig via noter (och senare genom inspelningar). Trots att såväl spelmän som musik i praktiken inte låtit sig begränsas till Sverigekartans landskapsgränser så talar man än idag om Gotlandslåtar, Hälsingepolskor och så vidare.

Det landskap som tidigt kom att inta en särställning som folkmusiklandskapet framför andra var Dalarna. Schablonbilden av svensk folkmusik med fiol, folkdräkt, midsommarstång och röda stugor brukar ofta placeras i just Dalarna. För den mer initierade utgör landskapet ramverk för ett myller av orts- och gårdsnamn befolkade av välkända spelmän som i folkmusikkretsar fått närmast legendarisk status.

Skiva med Rättviks spelmanslag utgiven av Radiotjänst. Omslagsbilden innehåller de typiska ingredienserna för att framhäva Dalarna som folkmusiklandskap – fiol, folkdräkter, midsommarstång och röda stugor!

Dalarnas folkmusik fick tidigt nationell spridning. Dalaspelmän som Hjort Anders Olsson, en flitigt turnerande spelmansartist under 1900-talets första hälft, blev kända utanför landskapets gränser. Landskapets musik var rikt representerat i notsamlingar, radioprogram och till viss del även på skiva. Det stora standardverket Svenska låtar innehåller till exempel fyra volymer med musik från Dalarna, det utan konkurrens mest välrepresenterade landskapet i den omfattande utgåvan på 24 böcker. Matts Arnberg från Radiotjänst gjorde flera inspelningsresor i landskapet och han presenterade gärna dalaspelmän i sina radioprogram. Bland de grammofonskivor med folkmusik som Arnberg producerade för Radiotjänsts räkning under 1950-talet så dominerade dalamusiken.

 

Rik folkmusiktradition

Trots detta – eller kanske just därför – så gjorde Märta Ramsten två inspelningsresor i Dalarna i september och oktober 1968. För landskapet hade uppenbart ännu mer spelmän och sångare att bjuda på än vad som tidigare blivit dokumenterat.

Att landskapet var rikt på folkmusiktradition framgår av de som spelades in. Flera är andra, tredje och kanske till och med fjärde generationens spelmän. I Märta Ramstens minnesanteckningar framträder ett rikt persongalleri av äldre släktingar som alla varit framträdande spelmän och sångare. Flera hade en både omfångsrik och lokalt präglad repertoar.

 

Lokalt och nationellt

Jöns Jonas Hansson, Boda. Foto: Märta Ramsten

Men även om många av spelmännen var starkt präglade av den lokala spelmansmiljön så tog de också tillvara på de möjligheter som den moderna tiden gav. Jöns Jonas Hansson från Boda till exempel. Märta Ramsten beskriver honom som en spelman med ”genuin Boda-tradition” som lärt sig spela av spelmännen Karls Anders och Dräng Johan. Men han hade också nått nationell berömmelse när det populära radioprogrammet Karusellen anordnade en kompositionstävling för spelmanslåtar i mitten av 1950-talet.

Jöns Jonas Hansson vann tävlingen med gånglåten Stockholmslåten och hans komposition fick stor spridning i radio, nottryck och på grammofonskiva. Den blev populär bland spelmän över hela landet och togs upp på spelmanslagens repertoar och spelades ofta som allspelslåt på spelmansstämmor. Till populariteten bidrog säkert också att den kände poeten Nils Ferlin skrev en text till låten, med ett tidstypiskt sentimentalt tema där den till storstaden inflyttade landsbygdsbon minns såväl ”flydda fattiga torpardar” som ett svunnet Stockholm av småstadskaraktär.

 

Värdefulla kontaktpersoner

Märta Ramsten hade även denna gång god hjälp av lokala kontaktpersoner. Inte minst av Knis Karl Aronsson, en av Spelmanssveriges verkliga frontfigurer. Han var själv spelman och mångårig ordförande i såväl Sverige spelmäns riksförbund som i Dalarnas spelmansförbund. Följaktligen hade han ett brett kontaktnät och han hjälpte till i planeringen av den första inspelningsveckan som koncentrerades till trakterna runt Siljans östra strand. Den andra inspelningsveckan ägde rum i västra Dalarna i månadsskiftet september/oktober. Här hade Märta Ramsten en värdefull kontaktperson i Evert Åhs från Älvdalen, också han spelman med ett starkt hembygds- och folkmusikengagemang.

Bland de spelmän som Märta Ramsten mötte under resan i västra Dalarna märks särskilt Olmorts Erik Olsson, kallad ”Spak-Erik”. Mötet med honom och hans säregna repertoar av låtar, som levt och frodats på bägge sidor om svensknorska gränsen, skulle upptakten till ett mångårigt forskningsprojekt kring musiken i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Något vi kommer återkomma till i ett kommande blogginlägg.

Här nedan bjuder vi på några smakprov från de två inspelningsveckorna. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar från de två Dalaresorna.

 

Några av de spelmän som spelades in under resorna i Dalarna. Ovan fr v Wikmans Hans Hansson och Anders Blank. Nedan fr v Olmorts Erik Olsson och Manne Olsson. Foto: Märta Ramsten

 

Anders Blank – Polska från Rättvik [SVA BA 0332]:

 

Jöns Jonas Hansson – Stockholmslåten [SVA BA 0337]:

 

Kristina Westgärds – Härmningsramsor [SVA BA 0330]:

 

Manne Olsson – Schottis [SVA BA 0359]:

 

Nils Johansson, Edvin Larsson & Oskar Larsson – Transtrands brudmarsch [SVA BA 0344]:

 

Olmorts Erik Olsson ”Spak-Erik” – Polska efter Hultgren [SVA BA 0350]:

 

Wikmans Hans Hansson – Jöns Lars fars polska [SVA BA 0338]:

 

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 6, Sommaren 1968

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan

Del 5 – Från Närke till Hälsingland

 

Detalj ur kartbilder över Ångermanland, Bohuslän och Dalsland/Södra Värmland där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i juli och augusti 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Ångermanland, Bohuslän, Dalsland och södra Värmland (10 juli – 26 augusti 1968)

Inspelningsverksamheten fortsatte med oförminskad styrka under sommarmånaderna juli och augusti. Med undantag för en kortare resa i Ångermanland koncentrerades inspelningarna till Västsverige där spelmän och sångare i Bohuslän, Dalsland och södra Värmland fick besök av Märta Ramsten. Ett antal spelmän från olika delar av västra Sverige spelades också in under en spelmansstämma i Alingsås i augusti. Här hittar du samtliga inspelningar från juli och augusti 1968.

 

Kvinnliga spelmän i minoritet

I Ångermanland fungerade spelmannen Arne Isaksson som kontaktperson. Han var aktiv i den lokala spelmansrörelsen, bland annat som medlem i Resele spelmanslag, och hade god kännedom om traktens spelmän. Åtta spelmän spelades in under tre dagar, däribland Arne Isaksson själv.

Johan Sundberg och Kristina Vestin spelades in under inspelningsresan i Ångermanland. Foto: Märta Ramsten

Under resan i Ångermanland träffade Märta Ramsten även två av de få kvinnliga spelmän som dokumenterades under Visarkivets första inspelningsår. Även om könsfördelningen bland de som spelades in under året är relativt jämnt fördelad så förmedlar kvinnorna i huvudsak en vokal folkmusiktradition. Till undantagen hörde Kristina Vestin, en berättarglad och inlevelsefull dragspelare från Norr Moflo i Ångermanland som Märta Ramsten beskriver som ”mycket pigg för sin ålder”, och Ebba Olsson från Härnösand som förutom att sjunga visor även spelade några låtar på fiol.

 

Kristina Vestin – Polka (SVA BA 0287):

 

Johan Sundberg – Polska från Boteå (SVA BA 0284):

 

Ebba Olsson – Mammas vals (SVA BA 0291):

 

 

Visor och låtar från Bohuslän

Hembygdsforskaren Sven Rydstrand (ovan t v) förmedlade kontakt med flera spelmän i Brodalen, Bohuslän. Bland annat med Johan Johansson (ovan t h) och bröderna Folke och Erik Engström (nedan fr v). Foto Märta Ramsten

Märta Ramsten hade gjort en kortare inspelningsresa i Bohuslän redan i oktober 1967, då för Sveriges Radios räkning. Sommaren 1968 fortsatte hon göra inspelningar i landskapet.

I Brodalen utanför Lysekil gjordes flera inspelningar tack vare god hjälp från hembygdsforskaren Sven Rydstrand. Genom sin lokalkännedom kunde han förmedla kontakt med flera spelmän och sångare som inte tidigare blivit uppmärksammade.

Sven Rydstrand sjöng själv visor och hade särskilt fördjupat sig i repertoaren efter visdiktaren Christen Olsson (1775-1858) från Mellby i Brodalen. I en artikel från 1958 i hembygdstidningen Hällungen tecknar han denne Christen i Mellbys levnadsöde. Han beskrivs där som ”en bygdeskald av rätt betydande mått” som genom sina visor förmedlade ”en frisk ton från fädernas dagar” även om han var ett ”original, en drömmare och dagdrivare, och sannerligen inte något mönster för en rationell jordbrukare”.

 

Sven Rydstrand – Bröllopet i Jored (SVA BA 0295):

 

Johan Johansson – Mazurka efter far (SVA BA 0284):

 

Erik & Folke Engström – Polka (SVA BA 0303):

 

 

Blivande folkmusikidol och scenartist

Redan under inspelningsresan för Sveriges Radios räkning ett år tidigare hade Märta Ramsten träffat sångaren Martin Martinsson, smed och lantbrukare från Orust. Vid det tillfället sjöng han endast en handfull visor, men besöket väckte onekligen ett slumrande folkmusikintresse till liv. Ett år senare hade han letat fram en omfattande repertoar ur minnet som han hört föräldrarna och spelmän i trakten sjunga och spela. Ett 50-tal visor spelades in, och därtill ett antal trallade låtar.

Det skulle bli fler besök hos Martin Martinsson, som hör till de mest väldokumenterade utövarna i Svenskt visarkivs samlingar. Ett 130-tal visor och trallade låtar finns inspelade med honom. Till det kommer inspelningar som andra arkivinstitutioner och privatpersoner gjort med honom, varav de flesta finns som kopior hos Visarkivet.

 

Martin Martinsson – Halling efter Tuven (SVA BA 0301):

 

Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice Records i skivserien Sångarporträtt. Foto: Caprice Records

Men Martin Martinsson blev mer än bara en väldokumenterad sångare i arkivens gömmor. Genom framträdanden i radio, tv, på konserter och på skiva fick Martin Martinsson något av en senkommen folksångarkarriär och han har utan tvekan haft ett stort inflytande som förebild och inspirationskälla för nya generationer folkmusiker. Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice records i skivserien Sångarporträtt.

Märta Ramsten har själv porträtterat honom i artikeln Martin Martinsson – folkmusikidol och scenartist där hon beskriver det unika hos Martin Martinsson; ”Han hade en bred och intressant repertoar med stark lokal prägel och hans personliga och expressiva framförande av repertoaren fängslade åhöraren”. Martin Martinsson själv gladdes åt uppmärksamheten kring hans vissång och repertoar, vilket framgår av en intervju som Märta Ramsten gjorde med honom 1989:

”Ja, det har ju blivit roligare. Tidigare var jag för mig själv. Jag hade för mig att allt det här med spelmansmusik och visor redan var upptecknat och fanns i arkiv. Men det visade sig, att så är det ju faktiskt inte/…/Det fanns ett värde i det jag hade, det blev jag medveten om då. Förr hade jag bevarat visorna för att jag tyckte själv de var stiliga. Därför lärde jag mig dem. När jag då förstod att de hade ett värde, så ökade det tillförsikten och självmedvetenheten.”

 

Möte med en visa

Inspelningarna i södra Värmland och Dalsland var en uppföljning på de längre inspelningsresorna som Märta Ramsten gjorde i Värmland i mars 1968. Hon hade då fått flera tips på spelmän och sångare som tiden inte tillät att besöka. Nu kunde hon komplettera de tidigare inspelningarna med ytterligare ett 20-tal spelmän och sångare inspelade under en fem dagar lång resa.

Herman ”Herman på höghus” Ottosson, Axel Kjellin (ovan fr v) samt syskonen Ellen och Oskar Erlandsson spelades alla in under resan i Dalsland och södra Värmland. Foto: Märta Ramsten

 

Herman Ottosson – Polska efter Aron Jakobsson i Sandåker (SVA BA 0319):

 

Axel Kjellin – Schottis efter Ekberg ( SVA BA 0318):

 

Oskar & Ellen Erlandsson – Mazurka efter morbrodern (SVA BA 0309):

 

Vissa besök resulterade dock inte i mer än någon enstaka inspelad låt. Därmed inte sagt att resultatet blev mindre intressant. Alice Olsson i värmländska Svanskog sjöng vid inspelningstillfället bara en enda låt, en ålderdomlig vaggviseramsa. Visan, och Alice Olssons sätt att framföra den, gjorde ett stort intryck på Märta Ramsten. Mer än 30 år senare återvände hon till besöket hos Alice Olsson i artikeln ”Ett oväntat möte med en visa”, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik 2004. Där berättar hon om inspelningens tillkomst:

Märta Ramsten återvände mer än 30 år senare till besöket hos Alice Olsson i artikeln ”Ett oväntat möte med en visa”, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik. Foto: Wictor Johansson

Jag hade inte haft tillfälle att förvarna om min ankomst och familjen blev naturligtvis ganska förvånad när en för dem okänd dam klev ur bilen och började fråga efter visor. Säkert kunde Alice Olsson ganska många visor av olika slag, men vid mitt hastigt påkomna besök valde hon att sjunga en enda visa och det var en visa som hon lärt som barn av sin mormor, Johanna Andersson i Svanskog, född på 1860-talet. Mormors visa visade sig vara en ovanligt lång och intressant variant av en vall- och vaggviseramsa som sjungits i hela Norden/…/Just Alice Olssons variant är den längsta som finns upptecknad eller inspelad i västra Sverige.

Märta Ramsten avslutar sin artikel med erkännandet att ”som läsaren säkert har förstått är det här en av mina absoluta favoritinspelningar”. Inspelningen finns också med på skivan Vaggvisor och ramsor, utgiven av Svensk visarkiv i samarbete med Caprice records.


Alice Olsson – Jag satte mig i min hussarelåg (SVA BA 0317):

 

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet. De citerade artiklarna av Märta Ramsten om Martin Martinsson och Alice Olsson finns tillgängliga som läsesalslån i Svenskt visarkivs besöksexpedition.

Det stora inspelningsåret – Del 5, Från Närke till Hälsingland

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan

 

Närke, Göteborg och Hälsingland (5-19 juni 1968)

Även juni blev en intensiv inspelningsmånad. Den började i Närke och avslutades i Hälsingland efter en snabb mellanlandning i Göteborg.

Detalj ur kartbilder över Närke, Göteborg och Hälsingland där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i juni 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar.

Inspelningarna i Närke gjordes mellan den 5-9 juni och var en del av de årliga sommarexkursioner som Institutionen för Musikvetenskap vid Uppsala Universitet anordnade. Här fick studenterna öva sig i praktiskt fältarbete genom att göra dokumentationsinspelningar. Inspelningarna i Närke utmärker sig alltså genom att långt fler dokumentatörer medverkade. Utöver Märta Ramsten deltog exkursionsledarna Jan Ling och Anna Johnsson samt ett tiotal studenter.

 

Annorlunda innehåll

Även inspelningarnas innehåll skiljer sig från de som Märta Ramsten tidigare gjort på egen hand. Medan Ramstens inspelningar har ett tydligt fokus på spelmansmusik och vokal folkmusik märks här ett bredare innehåll rent genremässigt. Inspelningarna skildrar snarare ett lokalt musikliv i sin helhet än enbart landskapets folkmusiktradition. Mathias Boström kallar i sin studie över Svenskt Visarkivs tidiga inspelningsverksamhet exkursionens inspelningar för ”musiksociologisk [snarare] än folkmusikalisk dokumentation/…/” och ger en talande summering av innehållet:

”Förutom de mer förväntade spelmans- och vissångsinslagen dokumenterades även psalmodikonspel, låtspel på fiol med pianoackompanjemang, låtspel på piano, sång till ack­ompanjemang av luta, sång till Jan Lings pianoackompanjemang, inläsningar av egenförfattade dikter i hembygdsromantisk stil, intervju om hornmusikkårer och körliv i bygden samt upptagningar med delar av bandet Screw, som bestod av ungdomar som spelade soul-, rock- och blueslåtar.”

Det märks också en skillnad i hur intervjuerna med de medverkande genomförs. Medan Märta Ramsten gjorde korta och koncista intervjuer som konsekvent höll sig till frågeställningar kring den inspelades personalia och repertoar så kännetecknas musikforskarstudenternas inspelningar även här av ett friare förhållningssätt. Bandspelaren får gå och det är mera stundens samtal än uppstyrda intervjuer som spelas in. Ibland är stämningen synnerligen förtrolig och uppsluppen, medan andra inspelningar kan innehålla långa sjok av pinsam tystnad. Vi har i flera fall redigerat bort intervjuavsnitten i de lyssningskopior av inspelningarna från exkursionen i Närke som Visarkivet nu tillgängliggör på webben. Följande axplock ger en antydan om bredden i innehållet:

 

Hulda Källberg och Ebba Johansson – Skönhetstävlan (SVA BA 0236):

 

Gustav Åhlund – Stutarlivet, polska från Kumla (SVA BA 0211):

 

Gustav ”Torpare-Jan” Wetterberg – Det var en gång en pojke (SVA BA 0224):

 

Karl Östlund – Min hembygd (SVA BA 0220):

 

Kerstin Gustavsson och Bror Andersson – Dalhambo (SVA BA 0222):

 

Ragnar Sanden – Beväringsvisa (SVA BA 0225):

 

Gustav Seth Gustavsson – Gå Sion din konung att möta (SVA BA 0232):

 

Gunnar, Martin & Harry Jakobsson – Konvaljens avsked (SVA BA 0244):

 

Screw – C jam blues (SVA BA 0245):

 

Mellanlandning i Göteborg

Liknande exkursioner skulle genomföras även under kommande år och samarbetet med Uppsala universitet blev en viktig del av Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet. Inte minst fungerade exkursionerna som en viktig rekryteringsbas av medarbetare. Flera deltagare skulle senare i olika omfattning göra inspelningsarbeten på uppdrag eller som anställda av Visarkivet.

Maja Ryberg och Anton Niklasson spelades in under Märta Ramstens besök i Göteborg.

Efter exkursionen i Närke gjorde Märta Ramsten två inspelningar i Göteborg med fiolspelmannen Anton Niklasson och sångerskan Maja Rydberg innan hon åkte på ännu en inspelningsresa till Hälsingland.

Maja Ryberg – Kristoffer stod och kritade (SVA BA 0204):

 

Anton Niklasson – Gladers polska (SVA BA 0206):

 

Tillbaka till Hälsingland

Inspelningarna i Hälsingland uppmärksammades av ortspressen.

Inspelningarna i Hälsingland koncentrerades denna gång till trakterna runt Hassela och Bergsjö i norra delen av landskapet. Liksom en månad tidigare blev resultatet lyckat även denna gång. Inte minst dokumenterades ett stort antal sångare.

Återigen bidrog de lokala kontaktpersoner som hjälpte Märta Ramsten i jakten på traditionsbärare till det goda resultatet. En av dess var Signe Widholm från Bergsjö, själv sångerska med en omfattande repertoar. Märta Ramsten beskriver henne som ”en utomordentligt kunnig och värdefull kontaktkvinna under min hälsingeresa”. En annan viktig kontaktperson var rälsbussföraren Hugo Ljungström, själv spelman och aktiv i Hälsinglands spelmansförbund, som lade ner ett stort arbete på att förmedla kontakter till Märta Ramsten.

Signe Widholm hade tidigare spelats in av Sveriges Radios Matts Arnberg och även då varit behjälplig med att förmedla kontakter med andra sångare. Hon hade ett starkt hembygdsintresse och hade i flera decennier varit en av Nordiska museets lokala meddelare. Hon hade dessutom själv tecknat ner visor efter sångare i trakten som hon publicerat i den lokala hembygdstidningen Bergsjöbygden.

Signe Widholm – Tut tut i hornet (SVA BA 0253):

 

Signe Widholm från Bergsjö hade själv tecknat ner och publicerat visor. Hon var en viktig kontaktperson under Märta Ramstens inspelningar i Hälsingland.

Traditionsbärarregister

Exempel på katalogkort ur Svenskt visarkivs traditionsbärarregister.

Under den här inspelningsresan påbörjade Märta Ramsten ett ”traditionsbärarregister” där hon på katalogkort över varje inspelad person förde in uppgifter om dennes repertoar och annat som rörde musicerandet. Även om katalogkorten inte är lika utförliga som de reportageartade resedagböcker som Märta Ramsten skrev under sina första inspelningsresor så rymmer de i flera fall även kortfattade personporträtt och uppgifter om hem- och familjeförhållanden. ”En fin och blid människa utrustad med ett helt otroligt minne” och ”vital och skämtsam” är några typiska omdömen. Ibland nämns även uppgifter av rent kuriös karaktär. Som att sångerskan Lina Söders ”största hobby är att garnera tårtor”.

Sångerskan Lina Söder från Bredåker, Bergsjö.

Lina Söder – Det var en söndagsmorgon (SVA BA 0264):

 

Spelmän i minoritet

Per Larsson utanför sitt hem i Bergsjö, Hälsingland.

Bland spelmännen, som under denna resa alltså var i minoritet, märks utöver ett antal fiolspelmän munspelaren Per Larsson. Denne kunde förutom att spela polskor och valser även berätta om personliga möten med den i Hälsingland legendariske storspelmannen Hultkläppen (Pehr Abrahamsson Hult Alcén, 1834-1898).

Spelmannen Janne Ellström både spelade och berättade om musiken med stor inlevelse.

Inspelningarna i Hälsingland avslutades den 19 juni hos fiolspelmannen Janne Ellström i Näsviken. Uppväxt i en frireligiös miljö var han som barn förbjuden att spela fiol. Han övade därför i smyg i en garderob och smög ut på nätterna för att tjuvlyssna på spelmän vid bröllop och danser.

Märta Ramsten beskriver honom som ”mycket vital för sin ålder” vilket tydligt framgår av inspelningen som bjuder på ett inlevelsefullt fiolspel såväl som på en dito berättarkonst.

 

Per Larsson – Vals efter Hultkläppen (SVA BA 0266):

 

Janne Ellström – Polska efter Erik Persson (SVA BA 0278):

 

Efter en intensiv månad blev det några veckors uppehåll innan Märta Ramsten åter slog igång inspelningsapparaturen i mitten av juli. På inspelningsbloggen tar vi dock ett litet längre sommaruppehåll och återkommer först i andra halvan av augusti med nya inlägg. Till dess finns ett sjuttiotal inspelningar från Närke, Göteborg och Hälsingland att lyssna på här.

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 4, Första hälsingeresan

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Svenskt visarkiv genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland

 

Första Hälsingeresan (13-17 maj 1968)

Detalj ur kartbild över Hälsingland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Under den första hälsingeresan koncentrerades inspelningarna till trakterna runt Bollnäs. Foto: Wictor Johansson

Inspelningsverksamheten fortsatte i maj med en kortare resa till Hälsingland under fem dagar i mitten av månaden. Inspelningarna koncentrerades till trakterna runt Bollnäs i mellersta Hälsingland. Även om det var en kort resa sett till antalet inspelningsdagar så blev resultatet desto mera omfattande. Mellan den 13-17 maj spelade Märta Ramsten in 31 spelmän och sångare, varav flera med en omfattande repertoar.

I en del fall blev dock resultatet magert då de inspelade på grund av hög ålder inte orkade framföra eller inte mindes sin repertoar. Märta Ramsten valde i en del fall att ändå göra inspelade intervjuer för att på så sätt samla information om de lokala musiktraditionerna, även om det inte var möjligt att spela in själva låtarna och visorna. Så förekommer till exempel lockrop och annan fäbodmusik sparsamt från denna inspelningsresa, trots att fäbodtraditionen varit stark i Hälsingland. Men inspelningarna innehåller däremot ett antal intervjuer om fäbodbruket och dess musik. Marta Norman från Vallsta kunde dock både berätta om sitt arbete på fäbodarna och ge exempel på hur det lät när man lockade på korna, även om inomhusmiljön vid inspelningen inte möjliggjorde för henne att kula med full kraft.

Marta Norman – Intervju och kolock:

 

Marta Norman hade själv deltagit i fäbodbruket och kunde ge exempel på hur det lät när man lockade på korna. Foto: Märta Ramsten

Att gå med stjärnan

I flera inspelningar från denna resa återkommer Märta Ramsten till seden att gå med stjärnan, en tradition med anor sedan 1600-talet där ungdomar utklädda till stjärngossar under trettonhelgen vandrade runt i byarna och uppförde ett skådespel som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem.

I olika delar av landet har traditionen levt kvar långt in på 1900-talet och i Hälsingland spelade Märta Ramsten in flera lokala varianter av Staffansvisor. Här berättar Elsa Hall från Arbrå om traditionen att gå med stjärnan och sjunger två av de visor som sjöngs vid dessa tillfällen.

Elsa Hall – Intervju och två Staffansvisor:

 

Ett riktigt spelmansnäste

Jonas ”Olles Jonke” Olsson har varit förebild för många yngre hälsingespelmän. Foto: Märta Ramsten

Den 15 maj tillbringade Märta Ramsten i byn Galven utanför Alfta. I en inspelad intervju som Svenskt visarkivs Ingrid Åkesson gjorde i februari 2001 beskriver Märta Ramsen Galven som ”ett riktigt spelmansnäste” där hon mötte ”flera spelmän som var otroligt skickliga”.

En av dem var Jonas Olsson, vanligen kallad Olles-Jonke. Han var född 1886 och vid Märta Ramstens besök just hemkommen från en sjukhusvistelse. Det hindrade inte honom från att leverera flera låtar på såväl fiol som på enradigt dragspel. Han hade en stor repertoar av lokala låtar och en ålderdomlig spelstil som imponerat på och inspirerat flera efterföljare bland hälsingespelmän. Svenskt visarkivs inspelningar med Olles Jonke har ofta varit efterfrågade.

Jonas ”Olles Jonke” Olsson – Gånglåt:

 

Dragspelaren August Johansson i sitt järnspiselrum i Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

Ett antal dragspelare spelades in under de fem dagarna och den skickligaste av dem hittade Märta Ramsten i ett omodernt järnspiselrum högst upp på vinden i ett hyreshus i Bollnäs. Där bodde August Johansson som med ett drivet och svängigt spel spelade låtar på både enradigt durspel och på femradigt kromatiskt dragspel. Några av låtarna från inspelningstillfället gavs senare ut av Caprice records på skivan Munspel och handklaver.

August Johansson – Polska efter Jularbo

 

Unga spelmän i äldre förebilders spår

Bo Galvsby tillhörde en yngre generation spelmän. Foto: Märta Ramsten

Som under tidigare inspelningsresor var det äldre sångare och spelmän som spelades in, flera var födda så tidigt som på 1870-talet. Men även några yngre förmågor blev dokumenterade.

Den yngste inspelade var Bo Galvsby, född 1939 och även han från ”spelmansnästet” Galven. Han uttrycker en respekt för sin hembys spelmän och en vilja att lära sig bemästra en äldre spelmanstradition.

Bo Galvsby skulle kunna ses som en tidigt inspelad representant för den så kallade ”folkmusikvågen, det nyväckta folkmusikintresse som skulle växa sig starkt hos en yngre generation de kommande åren och som också blev ett självklart föremål för Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet.

Bo Galvsby – Lillbackvalsen: 

 

Tillbaka till Hälsingland

Att Märta Ramsten kunde spela in 31 spelmän och sångare på bara fem dagar, och det i en geografiskt avgränsad del av Hälsingland, säger något om landskapets rika folkmusiktraditioner och gav en antydan om att det nog fanns mer att hämta.

31 spelmän och sångare spelades in under fem dagar. Här är ett kollage på några av de. Foto: Märta Ramsten

Följaktligen skulle det bara dröja en månad innan Märta Ramsten var tillbaka i Hälsingland för nya inspelningar som vi kommer kunna lyssna på i ett senare blogginlägg. Samtliga inspelningar från den första hälsingeresan går att lyssna på här.

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 2, Jämtlandsresan

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

 

Jämtlandsresan 12-21 mars 1968

Detalj ur kartbild över Jämtland/Härjedalen. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Efter att ha ägnat januari och februari åt att söka kontakter och planera de kommande inspelningarna kunde Märta Ramsten i mars 1968 ge sig ut på den första längre inspelningsresan. Färden gick till Jämtland där 345 låtar och visor framförda av ett fyrtiotal sångare och spelmän dokumenterades. Det är ett imponerande antal. Då ska också nämnas att Sveriges Radio gjorde inspelningsresor i Jämtland/Härjedalen redan på 1950-talet och att ingen av de spelmän och sångare som då dokumenterades besöktes av Märta Ramsten under den här resan.

Att den första resan gick till Jämtland/Härjedalen var lite ett tillfälligheternas spel. I slutet av februari anordnades en konferens i Sundsvall där spelmansförbunden i de norrländska landskapen diskuterade inspelningsarbetet i området. Ragnar Bohman från styrelsen i Heimbygdas spelmansförbund (idag Jämtland/Härjedalens spelmansförbund) erbjöd sig då att arrangera en två veckor lång inspelningsresa, ett erbjudande som Märta Ramsten inte var sen att tacka ja till.

Inspelningarna i Jämtland uppmärksammades vid flera tillfällen av lokaltidningarna. Som här i Länstidningen den 1 mars 1968. Tidningsklipp ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Reseskildring

Tack vare att Märta Ramsten vid hemkomsten publicerade en resedagbok i Jämtlands läns museums årsbok Jämten kan vi följa henne i spåren. Från det första besöket hos den ”högreste, silverhårige” Erik Nilsson i Ås – en fiolspelman med ett ”närmast aristokratiskt spelsätt” – till det avslutande besöket hos sångerskorna Märta Jonsson och Greta Loo i Storsjö kapell, Härjedalen. Av resedagboken framgår också att Ragnar Bohman till sin hjälp i reseplaneringen hade hjälp av musikkonsulenter, museiintendenter, hembygdsföreningsordföranden och rektorer med god lokalkännedom. Resultatet blev ett minst sagt fullspäckat program. Lördag den 16 mars gjordes till exempel inspelningar med sex personer fördelade på fem inspelningstillfällen, ”en intensiv och upplevelserik inspelningsdag” för att citera resedagboken.

Jämtlandsresan inleddes hos fiolspelmannen Erik Nilsson och avslutades två veckor senare hos sångerskorna Greta Loo (i mitten) och Märta Jonsson. Foto: Märta Ramsten

Låt oss möta och lyssna på några av de spelmän och sångare som spelades in under Jämtlandsresan. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar. I onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv kan du söka efter samtliga inspelningar från 1968.

 

Munspel, dragspel och fiol

Munspelaren Elias Jonsson imponerade på Märta Ramsten. Foto: Märta Ramsten

En av de spelmän som utan tvekan gjorde stort intryck på Märta Ramsten var Elias Jonsson i Ede, Offerdal, som spelades in den 13 mars. Hon beskriver honom som ”något av ett fenomen” som spelade Lapp-Nils polskor ”på det mest virtuosa sätt på munspel”. Märta Ramsten erkänner att hon visserligen var lite skeptisk inför det faktum att Elias Jonsson spelade munspel – ett instrument som vid den här tidpunkten ännu hade tveksam status som folkmusikinstrument – ”men sedan föll jag helt till föga inför detta enormt rytmiska och drivna spel”.

Elias Jonsson deltog även när hon fem dagar senare besökte fiolspelmannen Jonas Jonasson i Dvärsätt. Hon spelade då in de bägge spelmännen både var för sig och tillsammans. ”Den kvällen svängde det om” sammanfattar hon i resedagboken!

Några av inspelningarna med Elias Jonsson har tidigare publicerats på Munspel & Handklaver, den första skivan i serien ”Folkmusik i Sverige” som Svenskt visarkiv gav ut i samarbete med Caprice records.

Jonas Jonasson och Elias Jonsson – Polska efter Erik Larsson (SVA BA 0137):

 

 

Märta Ramsten spelade också in några dragspelare under sin Jämtlandsresa. Nils Nilsson från Tornäs spelade ett flertal äldre fiollåtar på femradigt dragspel som han lärt sig efter sin farfar. Men han hade inte enbart äldre spelmanslåtar på repertoaren. I likhet med många andra spelmän hade han också spelat modernare dansmusik. Tillsammans med sina fyra bröder spelade han på 1920- och 30-talen i danskapellet Bröderna brothers med dragspel, gitarr, trumpet och trummor i sättningen.

Nils Nilsson – Brudmarsch efter Lapp-Nils (SVA BA 0134):

 

 

Dragspelaren Nils Nilsson spelade såväl en äldre spelmansrepertoar som modernare dansmusik. Foto: Märta Ramsten

Lockrop och visor

I Jämtland och Härjedalen har det funnits en stark fäbodtradition och ett givet mål för resan var att spela in den fäbodmusik av lockrop och vallåtar, på jämtländsk dialekt kallat ”kaukning”, som fungerat som vokala arbetsredskap inom fäbodbruket. Märta Ramsten besökte bland annat jämtländska Klövsjö och Storsjö kapell i Härjedalen där ännu flera fäbodar var i bruk vid den här tiden. Dessvärre var årstiden illa vald för att dokumentera fäbodmusik. Marskylan gjorde utomhusinspelningar mindre angenäma och lockropen kom inte till sin rätt när snön dämpade den naturliga akustik som ger fäbodmusiken sin karaktäristiska klang.

Vid besöket i Klövsjö gjordes inspelningarna i den lokala bygdegården för att i alla fall få en lite rymligare klang än vad som erbjöds i ett kök eller vardagsrum. ”Och sedan vi lyckats stänga av den brummande värmeanläggningen kombinerad med luftkonditionering och klättrat uppför väggarna och tätat ventilerna med näsdukar fick vi till slut några riktigt fina prov på kaukningar från Klövsjö” sammanfattar Märta Ramsten i sin reseberättelse.

Anna Nordenberg och Gölin Morlind skulle spelas in flera gånger av Svenskt visarkiv. Foto: Märta Ramsten

Även om inspelningsförhållandena inte var de bästa gav besöken i Jämtland/Härjedalen kontakter för framtiden och flera av de som spelades in skulle dokumenteras av Visarkivet även vid senare tillfällen. Gölin Morlind och Anna Nordenberg som spelades in i Klövsjö medverkar till exempel i en tv-film om fäbodmusiken med titeln ”Kom Majrosa, Sköna, Älgrosa” som Svenskt visarkiv gjorde i samarbete med SVT 1977. Ljudupptagningarna från denna filmproduktion är fortfarande ett ofta efterfrågat material ur Visarkivets ljudsamlingar.

 

Anna Nordenberg – Får- och getlock­ (SVA BA 0142):

 

 

Gölin Morlind – Kaukning (SVA BA 0142):


Bland de många vissångare som spelades in under Jämtlandsresan intar en av dem en särställning. Thyra Karlsson i Östersund hade en omfattande repertoar och en utstrålning som uppenbart imponerade på Märta Ramsten. Hon beskriver henne som ”en gudabenådad vissångerska” som har en ”klar och fin röst och sjunger med stor musikalitet och äkthet”. 47 visor spelades in vid detta första besök, med åren skulle Svenskt visarkiv spela in omkring 300 visor med Thyra Karlsson.

Omslaget till Caprice records skiva med Thyra Karlsson i serien Sångarporträtt.

I sin reserapport uttrycker Märta Ramsten en förhoppning om att ”östersundspubliken – som ju är van att få höra fina jämtlandsspelmän – någon gång också får tillfälle att lyssna till Thyra Karlsson och hennes visor”. Det blev inte bara östersundspubliken som skulle få lyssna till Thyra Karlsson. Tack var Visarkivets ”upptäckt” nådde Thyra Karlsson genom skivutgåvor och radioprogram ut till en nationell publik och hon har inspirerat en yngre generation folkmusiksångare.

Thyra Karlsson själv gladdes åt uppmärksamheten: ”Tänk vad jag fått varit med om sedan dess, det som jag  drömt om i hela  mitt liv. Att få sjunga för andra/…/Mitt liv blev mycket roligare och mera innehållsrikt” skrev hon senare i ett brev till Märta Ramsten. Brevet citeras i omslagstexten till den skiva med Thyra Karlssons visor som Caprice records gav ut i skivserien Sångarporträtt 2014, tretton år efter hennes död. Samtidigt gav jämtländska folkmusikgruppen Triakel, med sångerskan Emma Härdelin i spetsen, ut skivan Thyra med tolkningar av Thyra Karlssons repertoar.

Thyra Karlsson – Skymning breder sitt flor (SVA BA 0136):

 

 

Läs mer

Märta Ramstens reseberättelse från inspelningarna i Jämtland publicerades ursprungligen i Jämten, årsbok för Jämtlands läns museum. Här publicerar vi originalmanuset som finns bevarat i hennes personarkiv på Svenskt visarkiv.

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

 

Det stora inspelningsåret – Del 1

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

 

Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna (30 januari – 7 mars 1968)

”Resande i folkmusik är den något ovanliga yrkesbeteckning jag numera skulle kunna sätta på mitt visitkort”. (Märta Ramsten 1968)

Detalj ur kartbild. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Bara i Mälardalsregionen har Visarkivet gjort flera besök. Foto: Wictor Johansson

I Svenskt visarkivs omfattande ljudsamlingar finns omkring femtusen inspelningar som spelats in som en del av Visarkivets egen dokumentationsverksamhet. Inspelningarna hör till de mest efterfrågade materialet ur arkivets samlingar och används regelbundet av musiker, forskare och en intresserad allmänhet. I år är det 50 år sedan Visarkivets inspelningsverksamhet inleddes, då med fokus på att dokumentera vad som uppfattades som de sista resterna av en levande svensk folkmusiktradition. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att fortlöpande under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. På denna blogg kommer vi genom fotografier, artiklar och annat arkivmaterial följa inspelningarnas tillkomst och möta de människor som dokumenterats av Visarkivet.

 

Så började det

Inspelningsdokumentation av folkmusik hade tidigare bedrivits främst av Sveriges Radio och dess legendariske musikproducent Matts Arnberg. Men det mera omfattande arbetet med att systematiskt spela in folkmusik och dess utövare, som allt fler forskare och musiker ansåg vara nödvändigt, rymdes inte inom radions verksamhet. Därför bildades redan 1960 Samarbetsnämnden för svensk folkmusik. Förutom Svenskt visarkiv och Sveriges Radio ingick, bland andra, även Musikhistoriska museet (nuvarande Scenkonstmuseet).

Samarbetsnämndens stora uppgift var att initiera en landsomfattande inspelningsdokumentation av vad som uppfattades som de sista resterna av en utdöende folkmusiktradition. Tack vara statlig finansiering kunde projektet inledas 1968 även om en del inspelningar gjorts i samarbetsnämndens regi redan tidigare.

Efter många turer blev det Svenskt visarkiv som fick ansvaret för att genomföra inspelningsprojektet. För ändamålet anställdes Märta Ramsten som tidigare arbetat på Sveriges Radios musikavdelning. Där hade hon gjort flera folkmusikinspelningar, både tillsammans med Matts Arnberg och i egen regi. Hon hade dessutom katalogiserat radions folkmusikarkiv.

Märta Ramsten tillsammans med spelmannen Lars Jansson under en inspelningsresa i Bohuslän sommaren 1968. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Ramsten skulle sedan bli Visarkivet trogen under resten av sitt yrkesliv. Under många år som ansvarig för inspelningsverksamheten och sedermera som arkivets chef. När Svenskt visarkiv förstatligades 1970 blev inspelningsdokumentationen en del av de statliga uppdraget, och inriktningen för inspelningsverksamheten skulle med åren komma att breddas såväl vad gäller genre som innehåll. Merparten av inspelningarna är numera sökbara på webben i databasen Inspelningar i Svenskt visarkiv.

 

En tid av förändring

Årtalet 1968 för idag närmast tankarna till studentrevolter, antikrigsrörelser och en allmän anda av uppror och förändring. Gärna ackompanjerat av rockmusik från England och USA. I Sverige kan vi se embryon till det som skulle bli 1970-talets progressiva musikrörelse som också skulle inkludera ett nyväckt intresse för folkmusiken.

Men 1960-talets slut var också en tid av omfattande urbanisering där allt fler med eller mot sin vilja lämnade landsbygden för arbete och ett nytt liv i storstäderna. Det var mot den allt mer glesbefolkade landsbygden som Visarkivet vände sina blickar. Det var den åldrande landsbygdsbefolkningen som var den främsta målgruppen för inspelningsverksamheten, det var dessa som kunde tänkas ha kännedom om en äldre repertoar av låtar och visor.

Att Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet inleddes i brytpunkten mellan ett gammalt och modernt Sverige illustreras av de många fotografier som Märta Ramsten tog i samband med inspelningarna. De är i sig något av en studie av köks- och vardagsrumsinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. Inte sällan samsas vedspisar och handbroderade väggbonader med TV-apparater och andra symboler för den moderna tiden. Känslan av att inspelningarna är gjorda i ett svunnet Sverige accentueras av att Märta Ramsten konsekvent titulerar de inspelade med ”herr” och ”fru”. Det här bara ett år efter Du-reformen!

I en tid av urbanisering och modernisering vände Svenskt visarkiv blicken mot en alltmer glesbefolkad landsbygd. På bilden fiolspelmannen Gustaf Nilsson utanför sitt hem i Dvärsätt, Jämtland. Foto: Ville Roempke

Fotografierna från inspelningstillfällena är något av en stilstudie i köksinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. På bilden August Johansson från Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

”Det kändes nästan som ett stilbrott att ställa upp en modern inspelningsapparat i denna gammeldags fridfulla atmosfär” kommenterade Märta Ramsten i en resedagbok sitt besök hos sångerska Emma Molin i Gunnarvattnet, Jämtland. Foto: Märta Ramsten

 

Förberedelser

Inspelningsverksamheten genomfördes i form av inspelningsresor där utvalda geografiska områden, oftast ett specifikt landskap, finkammades på utövare under några veckors tid – en arbetsmetod som Märta Ramsten tog med sig från Sveriges Radio. En inspelningsresa förutsätter dock ett noggrant planeringsarbete. 1968 års inledande månader ägnades därför åt att söka kontakter med musiker och sångare runt om i landet som var av intresse att spela in.

Genom särskilda upprop efterlystes spelmän och sångare. Till vänster en text till tidningen Spelmansbladet och till höger ett upprop till Nordiska museets meddelare. Ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Genom upprop i tidningar och radio och via kontakter med spelmansförbund, hembygdsföreningar och andra med god lokalkännedom finkammades landet på spelmän och sångare. Dessutom fanns sedan tidigare ett kontaktnät uppbyggt genom Sveriges Radios inspelningsverksamhet. Innan den första omfattande inspelningsresan till Jämtland i slutet av mars gjordes därför endast fyra inspelningar, samtliga i Stockholm/Uppsala-området.

 

De första inspelningarna

Samtliga inspelningar registrerades noggrant i särskilda inspelningsprotokoll. Britta Trolles omfattande repertoar upptar tre fullskrivna sidor.

1968 års första inspelning gjordes i Nacka den 30 januari med sångerskan Britta Trolle. Hon hade en omfattande repertoar av barnvisor och ramsor som hon lärt efter sina mostrar. Ett 50-tal visor och ramsor spelades in vid Märta Ramstens besök och Britta Trolle skulle så sent som på 1990-talet bli inspelad av Visarkivet vid ytterligare två tillfällen. Hon finns även med på skivan Vaggvisor och ramsor som Svenskt visarkiv gav ut 1978 i samarbete med Caprice Records och dåvarande Rikskonserter.

Britta Trolle – Högt i ett träd en kråka (SVA BA 0109):

 

Den stora inflyttningen från landsbygden till storstäderna under 1960-talet omfattade så klart även spelmän och sångare som så att säga tog med sig den lokala repertoaren av låtar och visor i flytten. Fiolspelmannen Elof Bergqvist, sjukpensionerad skogshuggare från Frånö i Ångermanland, kunde följaktligen förmedla ett tiotal låtar efter äldre spelmän från de ångermanländska hemtrakterna, jämte några egna kompositioner, när Märta Ramsten besökte honom i hemmet i Märsta den 28 februari.

Elof Bergqvist – Kvarnvalsen efter Per Nilsson i  Granvåg (SVA BA 0110):

 

Många inspelningar gjorde Märta Ramsten på ålderdomshem runt om i landet, ett naturligt ställe att leta efter musicerande åldringar. Dagen efter inspelningen hos Elof Bergqvist, den 29 februari skottåret 1968, besökte hon Högalids vårdhem i Stockholm. Där dokumenterades munspelaren Oskar V. Frihman och sångaren Ernst Guldbrand. Inspelningen är intressant eftersom de visar att Märta Ramsten hade ett annat förhållningssätt än sina företrädare bland svenska folkmusikinsamlare. Tidigare hade instrument som munspel och dragspel varit bannlysta i folkmusikkretsar. De ansågs vara för moderna, liksom dans- och visrepertoaren från 1900-talets första decennier. Det var ålderdomliga instrument och låtar som var intressanta.

Märta Ramsten hade ett annat synsätt. Hon har i intervjuer och andra sammanhang framhållit att hon ville skildra helheten i spelmännen och sångarnas repertoar. På inspelningarna från Högalids vårdhem sjunger Ernst Guldbrand visor av Evert Taube och Oskar V. Frihman spelar hambo och schottis från 1910- och 20-talen. En repertoar som tidigare inte varit tänkbar inom folkmusikinsamlingen. Mathias Boström som forskat om Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet, menar rentav att Märta Ramstens mera inkluderande förhållningssätt ”i praktiken innebar en breddning av folkmusikbegreppet/…/”.

Oskar V. Frihman – Göteborgspolkan (SVA BA 0111):

 

Slutligen hann Märta Ramsten med ett besök i Vaksala utanför Uppsala den 7 mars där vissångaren Joel Nilsson spelades in. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar under perioden 30 januari-7 mars.

 

Läs mer

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Du gamla du friska – från folkvisa till nationalsång

Ny bok i Svenskt visarkivs skriftserie av Eva Danielson och Märta Ramsten på Atlantis förlag. Boksläpp torsdag 30 maj på Musik- och teatermuseet klockan 17.

Du gamla du friska (bokomslag)

Hur kom det sig att den gamla balladen Kärestans död omvandlades till det som numera är den svenska nationalsången? Sveriges främsta experter svarar på frågan!

Ur förlagets presentation:

”Att Du gamla du fria (från början friska) skulle bli Sveriges nationalsång kunde varken textförfattaren Richard Dybeck eller hans samtid föreställa sig. Det skulle ta lång tid, och det skedde trots motstånd och flera andra motkandidater. Den snart 170-åriga sången har hunnit bli både bortglömd och återupptäckt, ändrad och utökad, hånad och hyllad. Här skildras hur dess växlingsrika historia, från det bejublade uruppförandet som folkvisa 1844 och fram till idag, då vi oftast hör den i idrottssammanhang. Ännu väcker vår nationalsång engagemang och den har på senare år varit föremål för ett antal riksdagsmotioner. Du gamla du fria har inte bara överlevt mot alla odds. Trots sina brister är den erkänd som nationalsång i ett Sverige som skiljer sig radikalt från när sången först framfördes.”

Eva Danielson och Märta Ramsten har båda varit verksamma vid Svenskt visarkiv. Där bestormades de av ofta märkliga frågor om vår nationalsång. Deras bok, närmast en kulturhistorisk exposé, röjer upp bland missuppfattningarna och myterna.

Mer om Du gamla, du friska