Det stora inspelningsåret – Del 6, Sommaren 1968

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan

Del 5 – Från Närke till Hälsingland

 

Detalj ur kartbilder över Ångermanland, Bohuslän och Dalsland/Södra Värmland där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i juli och augusti 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Ångermanland, Bohuslän, Dalsland och södra Värmland (10 juli – 26 augusti 1968)

Inspelningsverksamheten fortsatte med oförminskad styrka under sommarmånaderna juli och augusti. Med undantag för en kortare resa i Ångermanland koncentrerades inspelningarna till Västsverige där spelmän och sångare i Bohuslän, Dalsland och södra Värmland fick besök av Märta Ramsten. Ett antal spelmän från olika delar av västra Sverige spelades också in under en spelmansstämma i Alingsås i augusti. Här hittar du samtliga inspelningar från juli och augusti 1968.

 

Kvinnliga spelmän i minoritet

I Ångermanland fungerade spelmannen Arne Isaksson som kontaktperson. Han var aktiv i den lokala spelmansrörelsen, bland annat som medlem i Resele spelmanslag, och hade god kännedom om traktens spelmän. Åtta spelmän spelades in under tre dagar, däribland Arne Isaksson själv.

Johan Sundberg och Kristina Vestin spelades in under inspelningsresan i Ångermanland. Foto: Märta Ramsten

Under resan i Ångermanland träffade Märta Ramsten även två av de få kvinnliga spelmän som dokumenterades under Visarkivets första inspelningsår. Även om könsfördelningen bland de som spelades in under året är relativt jämnt fördelad så förmedlar kvinnorna i huvudsak en vokal folkmusiktradition. Till undantagen hörde Kristina Vestin, en berättarglad och inlevelsefull dragspelare från Norr Moflo i Ångermanland som Märta Ramsten beskriver som ”mycket pigg för sin ålder”, och Ebba Olsson från Härnösand som förutom att sjunga visor även spelade några låtar på fiol.

 

Kristina Vestin – Polka (SVA BA 0287):

 

Johan Sundberg – Polska från Boteå (SVA BA 0284):

 

Ebba Olsson – Mammas vals (SVA BA 0291):

 

 

Visor och låtar från Bohuslän

Hembygdsforskaren Sven Rydstrand (ovan t v) förmedlade kontakt med flera spelmän i Brodalen, Bohuslän. Bland annat med Johan Johansson (ovan t h) och bröderna Folke och Erik Engström (nedan fr v). Foto Märta Ramsten

Märta Ramsten hade gjort en kortare inspelningsresa i Bohuslän redan i oktober 1967, då för Sveriges Radios räkning. Sommaren 1968 fortsatte hon göra inspelningar i landskapet.

I Brodalen utanför Lysekil gjordes flera inspelningar tack vare god hjälp från hembygdsforskaren Sven Rydstrand. Genom sin lokalkännedom kunde han förmedla kontakt med flera spelmän och sångare som inte tidigare blivit uppmärksammade.

Sven Rydstrand sjöng själv visor och hade särskilt fördjupat sig i repertoaren efter visdiktaren Christen Olsson (1775-1858) från Mellby i Brodalen. I en artikel från 1958 i hembygdstidningen Hällungen tecknar han denne Christen i Mellbys levnadsöde. Han beskrivs där som ”en bygdeskald av rätt betydande mått” som genom sina visor förmedlade ”en frisk ton från fädernas dagar” även om han var ett ”original, en drömmare och dagdrivare, och sannerligen inte något mönster för en rationell jordbrukare”.

 

Sven Rydstrand – Bröllopet i Jored (SVA BA 0295):

 

Johan Johansson – Mazurka efter far (SVA BA 0284):

 

Erik & Folke Engström – Polka (SVA BA 0303):

 

 

Blivande folkmusikidol och scenartist

Redan under inspelningsresan för Sveriges Radios räkning ett år tidigare hade Märta Ramsten träffat sångaren Martin Martinsson, smed och lantbrukare från Orust. Vid det tillfället sjöng han endast en handfull visor, men besöket väckte onekligen ett slumrande folkmusikintresse till liv. Ett år senare hade han letat fram en omfattande repertoar ur minnet som han hört föräldrarna och spelmän i trakten sjunga och spela. Ett 50-tal visor spelades in, och därtill ett antal trallade låtar.

Det skulle bli fler besök hos Martin Martinsson, som hör till de mest väldokumenterade utövarna i Svenskt visarkivs samlingar. Ett 130-tal visor och trallade låtar finns inspelade med honom. Till det kommer inspelningar som andra arkivinstitutioner och privatpersoner gjort med honom, varav de flesta finns som kopior hos Visarkivet.

 

Martin Martinsson – Halling efter Tuven (SVA BA 0301):

 

Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice Records i skivserien Sångarporträtt. Foto: Caprice Records

Men Martin Martinsson blev mer än bara en väldokumenterad sångare i arkivens gömmor. Genom framträdanden i radio, tv, på konserter och på skiva fick Martin Martinsson något av en senkommen folksångarkarriär och han har utan tvekan haft ett stort inflytande som förebild och inspirationskälla för nya generationer folkmusiker. Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice records i skivserien Sångarporträtt.

Märta Ramsten har själv porträtterat honom i artikeln Martin Martinsson – folkmusikidol och scenartist där hon beskriver det unika hos Martin Martinsson; ”Han hade en bred och intressant repertoar med stark lokal prägel och hans personliga och expressiva framförande av repertoaren fängslade åhöraren”. Martin Martinsson själv gladdes åt uppmärksamheten kring hans vissång och repertoar, vilket framgår av en intervju som Märta Ramsten gjorde med honom 1989:

”Ja, det har ju blivit roligare. Tidigare var jag för mig själv. Jag hade för mig att allt det här med spelmansmusik och visor redan var upptecknat och fanns i arkiv. Men det visade sig, att så är det ju faktiskt inte/…/Det fanns ett värde i det jag hade, det blev jag medveten om då. Förr hade jag bevarat visorna för att jag tyckte själv de var stiliga. Därför lärde jag mig dem. När jag då förstod att de hade ett värde, så ökade det tillförsikten och självmedvetenheten.”

 

Möte med en visa

Inspelningarna i södra Värmland och Dalsland var en uppföljning på de längre inspelningsresorna som Märta Ramsten gjorde i Värmland i mars 1968. Hon hade då fått flera tips på spelmän och sångare som tiden inte tillät att besöka. Nu kunde hon komplettera de tidigare inspelningarna med ytterligare ett 20-tal spelmän och sångare inspelade under en fem dagar lång resa.

Herman ”Herman på höghus” Ottosson, Axel Kjellin (ovan fr v) samt syskonen Ellen och Oskar Erlandsson spelades alla in under resan i Dalsland och södra Värmland. Foto: Märta Ramsten

 

Herman Ottosson – Polska efter Aron Jakobsson i Sandåker (SVA BA 0319):

 

Axel Kjellin – Schottis efter Ekberg ( SVA BA 0318):

 

Oskar & Ellen Erlandsson – Mazurka efter morbrodern (SVA BA 0309):

 

Vissa besök resulterade dock inte i mer än någon enstaka inspelad låt. Därmed inte sagt att resultatet blev mindre intressant. Alice Olsson i värmländska Svanskog sjöng vid inspelningstillfället bara en enda låt, en ålderdomlig vaggviseramsa. Visan, och Alice Olssons sätt att framföra den, gjorde ett stort intryck på Märta Ramsten. Mer än 30 år senare återvände hon till besöket hos Alice Olsson i artikeln ”Ett oväntat möte med en visa”, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik 2004. Där berättar hon om inspelningens tillkomst:

Märta Ramsten återvände mer än 30 år senare till besöket hos Alice Olsson i artikeln ”Ett oväntat möte med en visa”, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik. Foto: Wictor Johansson

Jag hade inte haft tillfälle att förvarna om min ankomst och familjen blev naturligtvis ganska förvånad när en för dem okänd dam klev ur bilen och började fråga efter visor. Säkert kunde Alice Olsson ganska många visor av olika slag, men vid mitt hastigt påkomna besök valde hon att sjunga en enda visa och det var en visa som hon lärt som barn av sin mormor, Johanna Andersson i Svanskog, född på 1860-talet. Mormors visa visade sig vara en ovanligt lång och intressant variant av en vall- och vaggviseramsa som sjungits i hela Norden/…/Just Alice Olssons variant är den längsta som finns upptecknad eller inspelad i västra Sverige.

Märta Ramsten avslutar sin artikel med erkännandet att ”som läsaren säkert har förstått är det här en av mina absoluta favoritinspelningar”. Inspelningen finns också med på skivan Vaggvisor och ramsor, utgiven av Svensk visarkiv i samarbete med Caprice records.


Alice Olsson – Jag satte mig i min hussarelåg (SVA BA 0317):

 

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet. De citerade artiklarna av Märta Ramsten om Martin Martinsson och Alice Olsson finns tillgängliga som läsesalslån i Svenskt visarkivs besöksexpedition.

Det stora inspelningsåret – Del 3, Resor i Värmland

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan

 

Resor i Värmland (1-5 & 22-26 april 1968)

Knappt en vecka efter hemkomsten från Jämtland gav sig Märta Ramsten ut på ännu en inspelningsresa, denna gång till Värmland. En uttalad ambition var att besöka platser där Sveriges Radio inte tidigare gjort inspelningar. Visserligen hade radions Olof Forsén gjort en kortare inspelningsresa i Värmland och Dalsland 1951 då ett antal vissångare dokumenterades. Men på det stora hela var den värmländska folkmusiktraditionen sparsamt inspelad när Märta Ramsten i två omgångar reste till Värmland i april 1968.

Detalj ur kartbild över Värmland. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Som lokal kontaktperson hade Märta Ramsten den här gången hjälp av trubaduren och hembygdsforskaren Gunnar Turesson från värmländska Hammarö. Han hade själv gjort omfattande uppteckningar av visor, ramsor, sagor och sägner runt om i Värmland som resulterat i tiobandsverket Värmländska kulturtraditioner och hade följaktligen ett stort kontaktnät av sångare och spelmän.

Svenskt visarkivs dåvarande chef Bengt R Jonsson hade tidigare haft kontakt med Gunnar Turesson och var bekant med dennes engagemang för och kunskap om den värmländska folkmusiktraditionen. I Svenskt visarkivs ämbetsarkiv finns bevarad korrespondens mellan de bägge herrarna. På tidstypiskt vis tilltalar de varandra med ”broder” och breven är rika på hedersbetygelser om varandras arbeten, tacksägelser för tidigare sammanträffanden och hälsningar till gemensamma bekanta.

Brev från arkivchef Bengt R Jonsson till trubaduren Gunnar Turesson. Ur Svenskt visarkivs ämbetsarkiv.

I ett brev daterat den 10 januari ställer Jonsson frågan till Gunnar Turesson ”om Du har lust och möjlighet att som specialist på värmländsk folkmusik och med Dina kontakter i landskapet hjälpa till i det stora inspelningsarbete av svensk folkmusik som Samarbetsnämnden för svensk folkmusik ämnar utföra under 1968” och lockar med att Värmland då skulle bli ”bra företrätt i årets inspelningsskörd”. Gunnar Turesson svarar med vändande post att han ställer sig positiv; ”Visserligen har leden glesnat bland de äldre spelmännen, men några finns kvar värda att spela in för detta ändamål”. Han erbjuder sig också att på hemväg från en planerad vintersportresa i Jämtland ta omvägen förbi Stockholm ”och sammanträffa med dig och fil.kand. Märta Ramsten för närmare resonemang”.

 

Inspelningar med förhinder

Sett till kvantiteten blev inspelningarna i Värmland inte fullt så omfattande som de i Jämtland månaden innan. Märta Ramsten spelade in 20 spelmän och sångare och de två inspelningsveckorna fördelades till två olika tillfällen. Därmed inte sagt att inspelningsarbetet blev mindre krävande. Att vara arkivtjänsteman från huvudstaden utsänd på statligt uppdrag kunde naturligtvis skapa en viss distans till spelmän och sångare som var allt annat än vana vid och bekväma med inspelningssituationen. Under någon timmes besök handlade det om att skapa en förtrolig stämning med den som skulle spelas in. Från den andra inspelningsveckan finns det en bevarad resedagbok som visar att det inte alltid var så enkelt. ”Ansåg sig inte vara i forma att spela in”, ”fick spela in honom trots protester” och ”ville först ogärna spela” är formuleringar som återkommer i resedagboken. Vid något tillfälle dök spelmännen ens inte upp till det avtalade mötet.

Kusinerna Helga Andersson och Hanna Westlind-Tapper. Foto: Märta Ramsten

Märta Ramsten fick också finna sig i stundens infall under sina besök och vara beredd att improvisera när situationen så krävde. Besöket hos sångaren Helge Andersson är ett exempel:

”Hade en som han sa urgammal visa som morfar hade brukat sjunga, som han tappat melodin till. Fick därför hastigt och lustigt åka till hans kusin Hanna Tapper, 6 km därifrån och be henne sjunga in den. Hon stod i jordgubbslandet när vi kom och blev mäkta förskräckt. Efter mycket övertalande sjöng hon dock fyra strofer på den omtalade visan/…/Återvände till kvarnen och spelade i valda delar in Helge Anderssons repertoar”


Helge Andersson – Och Lagman han har lovat att ta mig till fru:


Hanna Westlind-Tapper – Vid rödbergets fot:

 

Spelmän i offentlighet och i skymundan

Lika många spelmän som sångare dokumenterades under Värmlandsresorna. Bland fiolspelmännen märks både de som var aktiva inom den etablerade spelmansrörelsen och de som levde med sin musiktradition mera i skymundan, okända för offentligheten. Spelmännen inom den första kategorin var ofta själva angelägna om att folkmusiktraditionen dokumenterades och bevarades. En del hade själva tecknat ner och publicerat folkmusik efter lokala spelmän.

Spelmannen Erik Gustavsson hade själv tecknat ner och publicerat spelmanslåtar ur den värmländska folkmusiktraditionen. Foto: Märta Ramsten

Erik Gustavsson från Karlstad är ett exempel. Han lärde sig spela fiol av en pensionerad musikdirektör från Värmlands regemente. Via Hembygdsgillet i Karlstad kom han i kontakt med folkmusiken och blev engagerad i spelmansrörelsen. Han spelade bland annat fiol för ett lokalt folkdanslag och medverkade vid spelmansstämmor på Skansen i Stockholm.

Erik Gustavsson spelade mycket tillsammans med spelmannen Carl Iderström från Frykerud och hade tecknat ner och publicerat dennes repertoar i två notsamlingar; 40 låtar från Frykerud ur riksspelman Carl Iderströms repertoar och 22 värmlandslåtar ur riksspelman Carl Iderströms repertoar. Erik Gustavsson hade själv arrangerat andrastämmor till låtarna.

Erik Gustavsson – Vals efter Carl Iderströms morbror:

Carl Iderström – Polska efter Friden på Hagen:

 

Carl Iderström från Forsnor i Frykerud hade lärt sig låtar från såväl äldre släktingar som av andra svenska spelmän under sina år i USA. Foto: Märta Ramsten

Carl Iderström, 85 år gammal 1968, besöktes själv av Märta Ramsten och flera av låtarna som publicerats i Erik Gustavssons nothäften blev då inspelade. Carl Iderström hade en omfattande lokal repertoar från Forsnor i Frykerud. Merparten av låtarna hade han lärt efter sin morfar och två morbröder. Som så många andra svenskar i sin generation emigrerade han i unga år till Amerika där han bodde i två omgångar vid 1900-talets början. En del av sin repertoar lärde han sig där av andra svenska emigranter, låtar som han sedan tog med sig tillbaka till Sverige.

Bland de spelmän som Märta Ramsten själv särskilt uppmärksammar i sina reseanteckningar märks Oskar Nilsson från Lekvattnet, född 1910. Hon beskriver honom som en spelman med ”otroligt fin spelteknik och genuin repertoar”. Hon noterar dock att han ”behöver längre tid på sig för att erinra sig gammellåtarna” och är därför ”absolut värd ännu ett besök”. Tre år senare, i oktober 1971, gjorde Visarkivet följaktligen ännu ett besök hos Oskar Nilsson där ytterligare ett tiotal ”gammellåtar” spelades in.

Oskar Nilsson från Lekvattnet hade en ”otroligt fin teknik och genuin repertoar”. Foto: Märta Ramsten

Oskar Nilsson – Polska efter Henrik Kling:

 

Inspelningar i litteraturhistorien

Inspelningarna i Värmland avslutades i Karlskoga den 25-26 april. En av de som då spelades in var Maja Ekelöf. I bevarade anteckningar från inspelningstillfället beskrivs hon som en ”medelålders kvinna som ensam fostrat upp 4 barn genom att arbeta som städerska morgnar och kvällar”. Två år senare skulle Maja Ekelöf skriva in sig i den svenska litteraturhistorien med boken Rapport från en skurhink.

Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink räknas idag som en klassiker. Märta Ramstens besök hos Maja Ekelöf skildras i boken.

I den självbiografiska boken som är skriven i dagboksform återges Märta Ramstens besök. Det skildras i den för boken typiska blandningen av vardagliga betraktelser och reflexioner kring världsläget och de storpolitiska skeendena:

”Idag har det varit en så händelserik dag att jag totalt glömt bort Vietnam-kriget, flyktingproblemen och arbetslösheten. Där ser man hur farligt det är att vara med om nåt roligt. Man tänker mer och mer på sig själv då, och på de intressanta saker man håller på med. – Judit och jag har sjungit visor som ska bevaras i något arkiv till eftervärlden. Det låter väl flott.

Märta Ramsten från Nordiska museet var här[1]. Hon skulle komma kl. tre. Jag ville att allt skulle klaffa ordentligt så jag gick upp tidigt och bakade bullar i fall det skulle passa att bjuda på kaffe och om det kom många människor hit. Vi åkte till Judit först. Hon sjöng herr Peter och ett par andra visor. Sen sjöng jag ”Olle Bock” och ”Kungsresan”. Jag tog upp mina låtar alldeles för högt, så jag fick kippa efter luft hela tiden nästan. Det gjorde inget, sa Märta Ramsten. När vi kom hem satt Ola på trappan och skrek att de ringt från Sveriges Radio. De skulle skicka en fotograf hit för att plåta mig. Konstigt att de ringde just denna dag, när vi höll på med visorna. De ringde angående ett pr. ”Vi och våra massmedia” som ska sändas i TV – allt kommer också på en gång. Märta Ramsten ska sända böcker till belöning åt Judit och mig för vacker sång. Nu ska jag lyssna på ett radioprogram. Hermansson är telefonväktare/…/”

Maja Ekelöf och Judit Pettersson från de avslutande inspelningarna i Karlskoga. Foto: Märta Ramsten

Maja Ekelöf – Olle Bock han drager i kriget:

Judit Pettersson – Min man han var en sjöman

 

Läs och lyssna mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Här kan du lyssna på samtliga inspelningar från de två inspelningsveckorna i Värmland.

 

[1] Nordiska museet ingick i Samarbetsnämnden för folkmusik och det var via museets system med lokala meddelare som Märta Ramsten kom i kontakt med Maja Ekelöf. Därav den felaktiga uppgiften om Ramstens institutionstillhörighet.