Visan i Visarkivet

”Ja nu är det ju inte bara visor vi jobbar med”. Så brukar vi forskningsarkivarier på Svenskt visarkiv lite ursäktande förklara oss när vi berättar för utomstående vad vi arbetar med. Och visst är namnet Svenskt visarkiv på ett sätt missvisande. Vi bevarar, samlar in, forskar om och publicerar folkmusik, visor, äldre populärmusik, svensk jazz, folklig dans och inflyttade musiktraditioner. Som synes ett brett uppdrag där visan kanske kan tyckas hamnat något i skymundan. Vi brukar säga att namnet har historiska orsaker – arkivet bildades av visforskare med intresse för främst äldre folkvisor, men har sedan dess vuxit både till inriktning och innehåll. Men givetvis har Svenskt visarkiv ett omfattande material för den som är intresserad av visor och vissångare, och jag ska i den här texten presentera ett urval av det unika material som finns i Visarkivets samlingar.

När vi talar om visor och vissångare tänker nog många på namn som Carl Michael Bellman, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk – trubadurer som till eget ackompanjemang på luta eller gitarr sjunger egenkomponerade visor. De här vissångarna brukar räknas till den musikaliska genre som kallas för den ”litterära visan”. Musikvetaren Marita Rhedin skriver i sin doktorsavhandling Sjungande berättare – Vissång som estradkonst 1900-1970 att den litterära visan utgår från visans litterära värden där gestaltningen av sångtexten står i fokus: ”Den litterära visan personifierades av sångpoeten: den sjungande, diktande musikern och kompositören”.

 

Den litterära visans pionjärer

I Visarkivets samlingar finns personarkiv efter några av den litterära visans pionjärer som i början av 1900-talet etablerade vissångaren som en turné- och skivartist. Här märks till exempel en samling efter Nils G Svanfeldt (1880-1959), ursprungligen en etablerad operasångare som från 1920-talet alltmer gjorde sig känd som en turnerande vistolkare. Svanfeldt gjorde också en insats som visforskare när han 1936 publicerade sin Sång- och visbok, en vissamling med ett tvärsnitt av vad som sjungits i Sverige genom århundradena. Boken återutgavs i faksimil av Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning år 2004 och har sedan dess fått tryckas i ännu en upplaga.

Pelle Nordström underhåller kollegorna vid Kungliga Postverket vid en utflykt till Strängnäs i juli 1924. Foto: Okänd/Postmuseum

En annan vissångare samtida med Nils G. Svanfeldt var Pelle Nordström (1884-1963), som vid sidan av sitt ordinarie arbete vid Kungliga Postverket hade en lång karriär som turnerande lutsångare. Han var också en flitig grammofonartist med ett 40-tal utgivna skivinspelningar gjorda från 1920-talet och framåt. I Nordströms personarkiv finns programblad, föreläsningsmanus och andra handlingar från hans turnéverksamhet jämte ett omfattande material av notmanuskript ur hans repertoar. Till rariteterna hör en privatinspelad och aldrig utgiven lackskiva, som vi här bjuder på ett smakprov ifrån:

 

Pelle Nordström – Till min syster (Dan Andersson):

 

 

Visans guldålder

Marita Rhedin utnämner i sin avhandling 1930- och 40-talen till ”den litterära visans guldålder”. Organisatoriskt fick den litterära visan då sin hemvist hos Samfundet Visans Vänner i Stockholm, som bildades 1936 på initiativ av Evert Taube och kretsen kring honom. Samfundet Visans Vänner är fortfarande verksamt, men för den som vill forska på samfundets historia så förvaras deras arkiv hos Svenskt visarkiv. Evert Taube var (och är) en obestridd centralgestalt inom den litterära visdiktningen. Med undantag för en större samling med tidningsklipp har Svenskt visarkiv dock inte något arkivmaterial efter Taube (en fråga vi ofta får, och inom parentes kan nämnas att Taubes personarkiv faktiskt fanns deponerat hos Visarkivet i många år innan det fick sin slutgiltiga placering på Göteborgs Universitetsbibliotek).

Däremot finns unikt material efter några av hans generationskamrater väl representerade i samlingarna. Som lutsångaren Gunnar Turesson (1906-2001), vars omfångsrika personarkiv skildrar en synnerligen aktiv visartist och kompositör som även var verksam som konstnär och folklivsskildrare. Gunnar Turesson var svåger till poeten och författaren Dan Andersson, och han tonsatte flera av dennes dikter där den utan konkurrens kändaste och idag fortfarande ofta spelade är Jag väntar vid min stockeld. Turessons gärning som hembygdsforskare har även kommit Svenskt visarkiv till del. När Visarkivet gjorde fältinspelningar i Värmland i slutet på 1960-talet fungerade han som ciceron som förmedlade kontakt med spelmän och sångare. Även Gunnar Turesson finns representerad med unika och aldrig utgivna inspelningar i Visarkivets ljudsamlingar. Som här i en inspelning från Furuviksparken 1938, inspelad på lackskiva av radiohandlaren Anders Nyberg i Gävle:

 

Gunnar Turesson – I Spaniens månsken (Birger Sjöberg):

 

Noter ur Ruben Nilsons personarkiv. Foto: Wictor Johansson/Svenskt visarkiv

Till våra senaste nyförvärv hör ett litet personarkiv efter plåtslagaren, konstnären och visdiktaren Ruben Nilson (1893-1971) som innehåller noter, noveller och dikter i original liksom korrespondens och andra personliga handlingar. Ruben Nilson hörde till kretsen kring Visans vänner men var, till skillnad från till exempel Evert Taube, inte en estradernas man. Han framförde sina visor endast inför den närmsta vänkretsen och förutom en privatinspelad lackskiva i ett exemplar finns han inte inspelad. Mellan åren 1935-1947 gav han ut tre uppmärksammade vissamlingar. Hans visors slagkraftiga blandning av samhällskritik, syrlig ironi och underfundiga formuleringar blev enormt populära.

En som tilltalades av Ruben Nilsons visdiktning var Fred Åkerström vars debutskiva från 1963 innehöll tolkningar av Nilsons repertoar. Skivan blev en storsäljare som innebar att Ruben Nilsons visor mötte en ny publik och blev en del av 1960-talets så kallade visvåg.

Ruben Nilson, bilden troligen tagen någon gång på 1930-talet. Foto: Okänd, ur Ruben Nilsons arkiv/Svenskt visarkiv

 

Visvåg och protestsång

Nytändningen för vissång under 1960-talet brukar beskrivas som både en vidareutveckling av den litterära visan samtidigt som man bröt med traditionerna från Visans Vänner som för en ny generation vissångare hade ett skimmer av borgerligt herrsällskap över sig; ”en hobbyverksamhet för överklassen” för att citera Cornelis Vreeswijk. Många av 1960-talets trubadurer blev istället en del av tidens samhällskritiska och vänsterpolitiska strömningar. Precis som 1930-talets trubadurer samlades kring Visans Vänner fick 1960-talets vissångare sin egen samlingsplats på Vispråmen Storken i Stockholm. I Svenskt visarkivs pågående forskningsprojekt Kreativa förflyttningar, om förändringar i musiklivet under 1960- och 70-talen, ägnas just Vispråmen Storken en särskild studie. En av eldsjälarna bakom Vispråmen Storken var den mångsysslande trubaduren, krögaren, festivalarrangören med mera Git Magnusson (1938-2002). I hennes omfångsrika personarkiv som bevaras hos Svenskt visarkiv berättas en stor del av den svenska visans historia från 1960-talet och framåt.

Cornelis Vreeswijk och Git Magnusson, två av centralgestalterna i 1960-talets visvåg. Här på Vispråmen Storken i Stockholm. Foto: Robert Montgomery, ur Git Magnussons arkiv/Svenskt visarkiv

Precis som Evert Taube blev den litterära visans centralfigur under 1930- och 40-talen intog Cornelis Vreeswijk (1937-1987) en särställning bland 1960-talets många trubadurer. Och precis som i fallet Taube får vi i Visarkivets personal ofta frågan om vi har något spännande material med Cornelis i samlingarna, och även här har vi fått svara nekande. I alla fall fram till alldeles nyligen. För bara någon vecka sedan fick Visarkivet nämligen en fin donation från Cornelis Vreeswijk-sällskapet bestående av arbetsmaterialet till musikjournalisten Oscar Hedlunds biografi över Cornelis Vreeswijk. Samlingen består i huvudsak av tiotals timmar inspelade intervjuer, om än inte med Mäster Cee själv så med alla av betydelse i hans närhet – från nära släkt och vänner, musikerkollegor och skivbolagsproducenter till advokater och kronofogdar. Samlingen innehåller också ett fint bildmaterial.

 

Ett avslutande exempel

Så skulle vi kunna fortsätta lyfta fram exempel på material ur samlingarna efter kvinnor och män som underhållit publiken med visor till ackompanjemang av gitarr och luta under hela 1900-talet. Och då har vi bara nämnt unikt arkivmaterial, sådant som inte finns tillgängligt någon annanstans än just hos Svenskt visarkiv. Till det kommer vårt stora notbibliotek med publicerade utgåvor av visböcker. Lägger man till det dessutom arkivets samlingar av handskrivna visböcker, skillingtryck, material om medeltida ballader och ljudsamlingarnas hundratals fältinspelningar med vissångare så vågar vi nog påstå att Svenskt visarkiv ändå gör skäl för sitt namn. Och utöver allt detta så hinner vi alltså med att bevara, samla in, forska om och publicera även instrumental folkmusik, äldre populärmusik och schlager, svensk jazz, folklig dans och inflyttade musiktraditioner.

Margareta Kjellberg gick hem i såväl 1930-talets vissällskap som hos 1960-talets protestsångare. På den övre bilden ses hon flankerad av visdiktarna Alf Prøysen och Ulf Peder Olrog, den sistnämnde även grundare till Svenskt visarkiv. Den nedre bilden från en konsert på Vispråmen Storken 1967. Foto: (1) Okänd/Riksarkivet Norge (2) Robert Montgomery, ur Git Magnussons arkiv/Svenskt visarkiv

Ett avslutande exempel som förtjänar att nämnas är Margareta Kjellberg (1916-2005). Trots att hon även sjöng jazz och schlagers är det som vistolkare hon främst är känd och hon kan på något vis ses som en samlande gestalt för 1900-talets visgenre. Hon inledde sin karriär redan på 1930-talet och var sedan verksam fram till sin död. Hon lyckades förnya sin publik under hela karriären. Trots att hon hörde till kretsen kring Visans vänner (där hon valdes in 1938 som en av de första kvinnliga medlemmarna) så omfamnades hon även av 1960-talets radikala vissångare. På 1980- och 90-talen blev hon känd för nya generationer genom sin medverkan i tv-programmet Släng dig i brunnen där hon berättade roliga historier tillsammans med bland andra vissångarkollegan Ewert Ljusberg.

Hon finns väl representerad i Svenskt visarkivs samlingar. Genom hennes försorg har flera unika handskrifter med vismaterial donerats till Visarkivet och hennes personarkiv finns donerat här. Hon finns även dokumenterad i Visarkivets ljudsamlingar, genom såväl intervjuer som konsertupptagningar. Som här i en inspelning från Vispråmen Storken 1965:

 

Margareta Kjellberg – Umeåmordet (Trad):

 

Sök i samlingarna

Om du vill fördjupa dig ytterligare om visor och vissångare i Svenskt visarkivs samlingar finns det flera olika sökvägar. Om du söker efter en särskild visa är det enklast att söka i Vis- och låtregistret. I onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv finns över 15 000 unika och ej kommersiellt utgivna inspelningar sökbara. Stora delar av samlingarna, till exempel fotografier, handskrifter och person- och organisationsarkiv är i nuläget inte publikt sökbara. Hittar du inte det material du söker så kontakta Svenskt visarkivs expedition.

 

Wictor Johansson, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv