Det stora inspelningsåret – Del 1

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

 

Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna (30 januari – 7 mars 1968)

”Resande i folkmusik är den något ovanliga yrkesbeteckning jag numera skulle kunna sätta på mitt visitkort”. (Märta Ramsten 1968)

Detalj ur kartbild. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Bara i Mälardalsregionen har Visarkivet gjort flera besök. Foto: Wictor Johansson

I Svenskt visarkivs omfattande ljudsamlingar finns omkring femtusen inspelningar som spelats in som en del av Visarkivets egen dokumentationsverksamhet. Inspelningarna hör till de mest efterfrågade materialet ur arkivets samlingar och används regelbundet av musiker, forskare och en intresserad allmänhet. I år är det 50 år sedan Visarkivets inspelningsverksamhet inleddes, då med fokus på att dokumentera vad som uppfattades som de sista resterna av en levande svensk folkmusiktradition. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att fortlöpande under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. På denna blogg kommer vi genom fotografier, artiklar och annat arkivmaterial följa inspelningarnas tillkomst och möta de människor som dokumenterats av Visarkivet.

 

Så började det

Inspelningsdokumentation av folkmusik hade tidigare bedrivits främst av Sveriges Radio och dess legendariske musikproducent Matts Arnberg. Men det mera omfattande arbetet med att systematiskt spela in folkmusik och dess utövare, som allt fler forskare och musiker ansåg vara nödvändigt, rymdes inte inom radions verksamhet. Därför bildades redan 1960 Samarbetsnämnden för svensk folkmusik. Förutom Svenskt visarkiv och Sveriges Radio ingick, bland andra, även Musikhistoriska museet (nuvarande Scenkonstmuseet).

Samarbetsnämndens stora uppgift var att initiera en landsomfattande inspelningsdokumentation av vad som uppfattades som de sista resterna av en utdöende folkmusiktradition. Tack vara statlig finansiering kunde projektet inledas 1968 även om en del inspelningar gjorts i samarbetsnämndens regi redan tidigare.

Efter många turer blev det Svenskt visarkiv som fick ansvaret för att genomföra inspelningsprojektet. För ändamålet anställdes Märta Ramsten som tidigare arbetat på Sveriges Radios musikavdelning. Där hade hon gjort flera folkmusikinspelningar, både tillsammans med Matts Arnberg och i egen regi. Hon hade dessutom katalogiserat radions folkmusikarkiv.

Märta Ramsten tillsammans med spelmannen Lars Jansson under en inspelningsresa i Bohuslän sommaren 1968. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Ramsten skulle sedan bli Visarkivet trogen under resten av sitt yrkesliv. Under många år som ansvarig för inspelningsverksamheten och sedermera som arkivets chef. När Svenskt visarkiv förstatligades 1970 blev inspelningsdokumentationen en del av de statliga uppdraget, och inriktningen för inspelningsverksamheten skulle med åren komma att breddas såväl vad gäller genre som innehåll. Merparten av inspelningarna är numera sökbara på webben i databasen Inspelningar i Svenskt visarkiv.

 

En tid av förändring

Årtalet 1968 för idag närmast tankarna till studentrevolter, antikrigsrörelser och en allmän anda av uppror och förändring. Gärna ackompanjerat av rockmusik från England och USA. I Sverige kan vi se embryon till det som skulle bli 1970-talets progressiva musikrörelse som också skulle inkludera ett nyväckt intresse för folkmusiken.

Men 1960-talets slut var också en tid av omfattande urbanisering där allt fler med eller mot sin vilja lämnade landsbygden för arbete och ett nytt liv i storstäderna. Det var mot den allt mer glesbefolkade landsbygden som Visarkivet vände sina blickar. Det var den åldrande landsbygdsbefolkningen som var den främsta målgruppen för inspelningsverksamheten, det var dessa som kunde tänkas ha kännedom om en äldre repertoar av låtar och visor.

Att Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet inleddes i brytpunkten mellan ett gammalt och modernt Sverige illustreras av de många fotografier som Märta Ramsten tog i samband med inspelningarna. De är i sig något av en studie av köks- och vardagsrumsinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. Inte sällan samsas vedspisar och handbroderade väggbonader med TV-apparater och andra symboler för den moderna tiden. Känslan av att inspelningarna är gjorda i ett svunnet Sverige accentueras av att Märta Ramsten konsekvent titulerar de inspelade med ”herr” och ”fru”. Det här bara ett år efter Du-reformen!

I en tid av urbanisering och modernisering vände Svenskt visarkiv blicken mot en alltmer glesbefolkad landsbygd. På bilden fiolspelmannen Gustaf Nilsson utanför sitt hem i Dvärsätt, Jämtland. Foto: Ville Roempke

Fotografierna från inspelningstillfällena är något av en stilstudie i köksinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. På bilden August Johansson från Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

”Det kändes nästan som ett stilbrott att ställa upp en modern inspelningsapparat i denna gammeldags fridfulla atmosfär” kommenterade Märta Ramsten i en resedagbok sitt besök hos sångerska Emma Molin i Gunnarvattnet, Jämtland. Foto: Märta Ramsten

 

Förberedelser

Inspelningsverksamheten genomfördes i form av inspelningsresor där utvalda geografiska områden, oftast ett specifikt landskap, finkammades på utövare under några veckors tid – en arbetsmetod som Märta Ramsten tog med sig från Sveriges Radio. En inspelningsresa förutsätter dock ett noggrant planeringsarbete. 1968 års inledande månader ägnades därför åt att söka kontakter med musiker och sångare runt om i landet som var av intresse att spela in.

Genom särskilda upprop efterlystes spelmän och sångare. Till vänster en text till tidningen Spelmansbladet och till höger ett upprop till Nordiska museets meddelare. Ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Genom upprop i tidningar och radio och via kontakter med spelmansförbund, hembygdsföreningar och andra med god lokalkännedom finkammades landet på spelmän och sångare. Dessutom fanns sedan tidigare ett kontaktnät uppbyggt genom Sveriges Radios inspelningsverksamhet. Innan den första omfattande inspelningsresan till Jämtland i slutet av mars gjordes därför endast fyra inspelningar, samtliga i Stockholm/Uppsala-området.

 

De första inspelningarna

Samtliga inspelningar registrerades noggrant i särskilda inspelningsprotokoll. Britta Trolles omfattande repertoar upptar tre fullskrivna sidor.

1968 års första inspelning gjordes i Nacka den 30 januari med sångerskan Britta Trolle. Hon hade en omfattande repertoar av barnvisor och ramsor som hon lärt efter sina mostrar. Ett 50-tal visor och ramsor spelades in vid Märta Ramstens besök och Britta Trolle skulle så sent som på 1990-talet bli inspelad av Visarkivet vid ytterligare två tillfällen. Hon finns även med på skivan Vaggvisor och ramsor som Svenskt visarkiv gav ut 1978 i samarbete med Caprice Records och dåvarande Rikskonserter.

Britta Trolle – Högt i ett träd en kråka (SVA BA 0109):

[wonderplugin_audio id=”2″]

 

Den stora inflyttningen från landsbygden till storstäderna under 1960-talet omfattade så klart även spelmän och sångare som så att säga tog med sig den lokala repertoaren av låtar och visor i flytten. Fiolspelmannen Elof Bergqvist, sjukpensionerad skogshuggare från Frånö i Ångermanland, kunde följaktligen förmedla ett tiotal låtar efter äldre spelmän från de ångermanländska hemtrakterna, jämte några egna kompositioner, när Märta Ramsten besökte honom i hemmet i Märsta den 28 februari.

Elof Bergqvist – Kvarnvalsen efter Per Nilsson i  Granvåg (SVA BA 0110):

[wonderplugin_audio id=”3″]

 

Många inspelningar gjorde Märta Ramsten på ålderdomshem runt om i landet, ett naturligt ställe att leta efter musicerande åldringar. Dagen efter inspelningen hos Elof Bergqvist, den 29 februari skottåret 1968, besökte hon Högalids vårdhem i Stockholm. Där dokumenterades munspelaren Oskar V. Frihman och sångaren Ernst Guldbrand. Inspelningen är intressant eftersom de visar att Märta Ramsten hade ett annat förhållningssätt än sina företrädare bland svenska folkmusikinsamlare. Tidigare hade instrument som munspel och dragspel varit bannlysta i folkmusikkretsar. De ansågs vara för moderna, liksom dans- och visrepertoaren från 1900-talets första decennier. Det var ålderdomliga instrument och låtar som var intressanta.

Märta Ramsten hade ett annat synsätt. Hon har i intervjuer och andra sammanhang framhållit att hon ville skildra helheten i spelmännen och sångarnas repertoar. På inspelningarna från Högalids vårdhem sjunger Ernst Guldbrand visor av Evert Taube och Oskar V. Frihman spelar hambo och schottis från 1910- och 20-talen. En repertoar som tidigare inte varit tänkbar inom folkmusikinsamlingen. Mathias Boström som forskat om Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet, menar rentav att Märta Ramstens mera inkluderande förhållningssätt ”i praktiken innebar en breddning av folkmusikbegreppet/…/”.

Oskar V. Frihman – Göteborgspolkan (SVA BA 0111):

[wonderplugin_audio id=”4″]

 

Slutligen hann Märta Ramsten med ett besök i Vaksala utanför Uppsala den 7 mars där vissångaren Joel Nilsson spelades in. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar under perioden 30 januari-7 mars.

 

Läs mer

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Ett liv i folkmusikens tjänst bevaras i Svenskt visarkiv

När Gertrud Sundvik från Falun gick ur tiden 2010 vid en ålder av 90 år, var det efter ett liv i folkmusikens tjänst. I dag bevaras hennes personarkiv i Svenskt visarkiv, där hennes livsgärning som folkmusikalisk folkbildare lever vidare.

Gertrud Sundvik

Gertrud Sundvik, 2010. Foto: Gunnar Turesson

Den svenska folkmusiken har till stora delar bevarats, utvecklats och levt vidare tack vare enskilda eldsjälars enträgna och ofta ideella arbete med att teckna ner, spela in och på andra sätt dokumentera äldre folkmusikutövares låt- och visrepertoar. Vi ser då kanske framför oss allvarstyngda män i Nils Andersson anda, mannen bakom Folkmusikkommissionen och det stora standardverket Svenska låtar. Eller så går tankarna till Matts Arnberg, som initierade Sveriges Radios omfattande inspelningsverksamhet av folkmusik under 1950- och 60-talen. För att inte tala om arkivinstitutioner som Svenskt visarkiv, vars personal som med statligt myndighetsuppdrag i ryggen och bandspelare i bagaget finkammat landet på utövande folkmusiker.

Men hur många ser framför sig en hemmafru från Dalarna som i nära sextio års tid ägnat sig åt ett enträget bildningsarbete i folkmusikens tjänst?

Bevarare, folkbildare och inspiratör

Gertrud Sundvik hörde redan under barndomsåren lokala spelmän och deras låtar. I slutet av 1940-talet återupptäckte hon folkmusiken, och med det väcktes också drivkraften att samla in och bevara musiken. Hon började tidigt besöka och spela in traditionsbärare. Till att börja med i trakterna runt Växjö, dit hon och maken Alvar flyttade på 1950-talet. Senare fortsatte inspelningsverksamheten såväl i hemlandskapet Dalarna som under resor i övriga nordiska länder.

Men hon nöjde sig inte med att enbart spela in folkmusiker i dokumentationssyfte. Minst lika viktigt var att föra ut musiken till den breda allmänheten. Gertrud Sundvik presenterade traditionsbärare inför levande publik, som en artist i sin egen rätt och inte bara som en historisk relik att bevara i arkiven. Inte minst bidrog hon till att lyfta fram den vokala folkmusiktraditionen, bland annat genom att anordna viskurser och producera LP-skivan Mig lyster till att sjunga – Visor i Dalarna.

Hon ägnade sig också åt en omfattande föreläsnings- och undervisningsverksamhet, som gärna kombinerades med musikframträdanden av folkmusiker. Eller så med de egna inspelningarna som klingande illustrationer. Hennes kunskap och engagemang kring folkmusiken kom även landets radiolyssnare till del. Hon var flitigt förekommande som såväl programledare som gäst i olika radioprogram. Sommaren 1978 var hon exempelvis en av P1:s sommarvärdar.

I personarkivet

Det är svårt att inte imponeras över Gertrud Sundviks livsgärning när man går igenom hennes efterlämnade personarkiv. För att nämna något av det mest iögonfallande så finns här närmare tvåhundra bevarade föredragsmanus från folkhögskolekurser, studiecirklar och föreläsningsturnéer. 1969 talade hon vid en ”Morgonsamling kring folkmusik” på Hälsinggårdsskolan i Falun. I oktober 1972 talade hon om ”Vinterhalvårets musik” på biblioteken i Svärdsjö och Falun, och i januari 1980 talade hon på temat ”Kvinnor sjunger” vid Skinnskattebergs folkhögskola. För att bara ge några exempel på de många föredragsmanus som finns bevarade. Och då är inte de bevarade manuskripten till tidningsartiklar och radioprogram medräknade!

Föredragsmanus ur Gertrud Sundviks personarkiv.

Föredragsmanus ur Gertrud Sundviks personarkiv. Foto: Wictor Johansson

Arkivet rymmer också närmare 300 ljudband med såväl traditionsinspelningar som inspelade föredrag och konserter, liksom band med ljudillustrationer som Gertrud Sundvik sammanställde till sina många föredrag. Dagboksanteckningar från inspelningsresor och besök hos traditionsbärare ger ytterligare kontext åt inspelningsverksamheten. Bevarad korrespondens från slutet av 1950-talet och framåt vittnar om ett omfattande meningsutbyte med musiker, forskare och andra likasinnade.

Det stora insamlingsprojektet

Gertrud Sundviks omfattande livsgärning säger något om att det stora projektet med att systematiskt dokumentera och bevara den svenska folkmusiken, som påbörjades redan under 1800-talet, inte bara varit en angelägenhet för musikforskare vid universiteten, eller för institutioner som Svenskt visarkiv, Sveriges Radio och Folkmusikkommissionen. Många är de eldsjälar som på lokal nivå inspirerats att följa i ”storheternas” spår. Men Gertrud Sundvik gjorde mer än så. Hon förmedlade själv kontakter med traditionsbärare till både Sveriges Radio och Svenskt visarkiv, och gjorde inspelningar på uppdrag av Dalarnas museum. Hon var delaktig och verksam i en viktig epok i den svenska folkmusikens historia, som paradoxalt nog inom sig rymmer två olikartade sidor. 1950- och 60-talens räddningsaktioner för att dokumentera vad som uppfattades som en skara utdöende traditionsbärare, och den nytändning och föryngring som sedan följde under 1970-talet folkmusikvåg.

Livsgärningen lever vidare

Gertrud Sundviks arkiv donerades till Svenskt visarkiv av hennes efterlevande efter bortgången 2010, där det nu har finns fritt tillgängligt för allmänheten. Se mer om arkivets innehåll i arkivförteckningen.

Materialet förmedlades till Svenskt visarkiv genom Gunnar Turessons i Bjursås försorg. I samband med det tecknade han även ett personporträtt av Gertrud Sundvik i Svenskt visarkivs tidskrift Noterat nr 20, 2010. Läs artikeln här.