Calle Jularbo (Carl Karlsson Jularbo) från 1925 i studio på Malmskillnadsgatan, Stockholm. Mikrofon: Marconis fabrikat, en Marconiphone med smeknamn Vaggan Foto: TT NyhetsbyrånCalle Jularbo (Carl Karlsson Jularbo) från 1925 i studio på Malmskillnadsgatan, Stockholm. Mikrofon: Marconis fabrikat, en Marconiphone med smeknamn Vaggan Foto: TT Nyhetsbyrån

Dragspelet – hyllat och föraktat

Dragspelet har både beundrats och setts som en symbol för dålig smak. Wictor Johansson på Svenskt visarkiv berättar om hur artister som Calle Jularbo etablerade instrumentet i Sverige och vilken status dragspelsmusiken har i dag.   

Dragspelets historia är en berättelse om både ett musikliv och ett samhälle i förändring. Den tyske orgelstämmaren Christian Friedrich Ludwig Buschmann brukar tillskrivas den som tillverkade det första dragspelet, på 1820-talet. År 1829 tog företaget Firma Demian & Söhne i Wien patent på namnet ”accordion” och samma år började instrumentet att produceras för försäljning.

Produktionen ökade successivt under hela 1800-talet. På 1860-talet tillverkades det årligen flera hundratusentals dragspel enbart i Tyskland. Vid samma tid introducerades instrumentet på den svenska marknaden. Men det skulle dröja fram till 1920-talet innan Sverige fick en egen dragspelsindustri i mer omfattande skala.

Det dragspel som Buschmann konstruerade var vad vi i dag kallar för ett enradigt durspel. Melodivariationen inskränkte sig till som mest ett tiotal tangenter i diskantsidan och harmoniskt gick det att ackompanjera med två ackord på bassidan. Men såväl toner som ackord skulle komma att bli fler. Några decennier in på 1900-talet hade ett dragspel ”åttio basar och fint faner”, för att citera texten i den populära visan och slagdängan Johan på Snippen från 1922. Möjligheten till musikalisk variation ökade när instrumentets tekniska konstruktion utvecklades.

Folkets instrument

Industrialismen och den samhällsomvandling som den innebar, från naturahushållning till massproduktion med tillhörande konsumtion, var en förutsättning för att dragspelet snabbt kunde etableras. Och den arbetarklass som liksom dragspelet föddes ur industrialismen tycks tidigt ha gjort instrumentet till sitt. Ett dragspel var billigt att köpa, relativt enkelt att lära sig att spela på och lätt att bära med sig. Det var det perfekta instrumentet för underhållning och förströelse i kolarkojor, skogshuggarbaracker, rallarlag och i drängstugor.

Musikaliskt gav dragspelet möjlighet till ett rytmiskt och taktfast ackordsackompanjemang. Det passade till de nya danserna schottis, vals och polka som blev populära under 1800-talets andra hälft. Som ett ljudstarkt instrument lämpade sig dragspelet särskilt väl när dansbanor och andra offentliga konsertlokaler blev allt vanligare.

Men det är inte bara dansmusik som spelats på dragspel. Instrumentet har använts inom många olika genrer som ett instrument bland andra, med en mer eller mindre framträdande roll. Det är också relevant att prata om en särskild dragspelsmusik. Dels för att många dragspelare varit framträdande solister och för att det har komponerats musik särskilt för instrumentet. Men dragspelsmusik kan också ses som ett samlingsnamn för den musik som spelats inom den delkultur som uppstått kring dragspelet. Dragspelsklubbar, tidskrifter, radio- och tv-program har förenat och format tusentals dragspelare runt landet.

Motstånd från kultureliten

Om den stora majoriteten tog till sig dragspelet och gjorde det till sitt så mötte det desto större motstånd från samhällets smakdomare och kulturelit. När dragspelet togs upp inom den folkliga dansmusiken och förändrade klangen, rytmiken och tonaliteten jämfört med den tidigare fiolmusiken, så anklagades instrumentet för att ha tagit död på den ”äkta” folkmusiken. I en ofta citerad artikel från 1907 uppmanar den finlandssvenske folkloristen Otto Andersson tidstypiskt att ”Dansen ej efter dragharmonikors skrän! Köp dem ej! Hys dem ej i edra hem! Bränn dem!”

Angreppen på dragspelet skulle fortsätta, inte minst genom instrumentets nära koppling till dansbanorna som sågs som ett tillhåll för syndigt leverne och moraliskt förfall. ”Dansbaneeländet” blev ett begrepp som debatterades flitigt, framför allt under 1930-talet. På 1950-talet handlade debatten om dragspelets roll som musikbildande instrument. Kritikerna ansåg att instrumentet var så undermåligt att det inte borde få användas i de populära musikcirklar som då var något av en landsomfattande folkrörelse.

Men även om anklagelserna mot dragspelet varierat har det i grund och botten handlat om att finkulturens representanter i dragspelet sett en symbol för dålig smak och låg kulturell nivå. Instrumentet ansågs rentav ha en skadlig inverkan. Folkmusikforskaren K P Leffler hävdar till exempel i en artikel från 1918 att dragspelets ”gälla och råa klang troligen långt mera än man anar eller gör sig besvär att tänka efter ger näring åt ligapojkslynnet”.

Dragspelskungar och dragspelsdrottningar

Under 1930- och 40-talen nådde dragspelets popularitet sin kulmen. Dragspelarna turnerade land och rike runt, de arbetade flitigt som dansmusiker och medverkade på skivinspelningar och i radioframträdanden. De dragspelstävlingar som varit populära redan i början på 1900-talet fick nu en nytändning. Det anordnades svenska, nordiska och europeiska mästerskap, landskamper och junior-SM som samlade tusenhövdade publikskaror.

Dragspelarna var sin tids stora stjärnor och ”dragspelskungar” blev ett begrepp. Ofta tog de sig artistnamn bestående av sammansatta mansnamn, som Andrew Walter, Erik Frank och Lasse Benny. Den störste av dragspelskungarna var utan tvekan Calle Jularbo (1893-1966), som trots att han turnerat ända sedan sekelskiftet hade en ohotad ställning hos den stora publiken.

Epitetet ”dragspelskung” sätter dock fokus på en, åtminstone på ytan, uppenbar manlig dominans och dessvärre återspeglas denna skeva könsfördelning även i Svenskt visarkivs dragspelsmaterial. Men det har faktiskt funnits flera ”dragspelsdrottningar”. Majken Carlsson (1921-1997) och Stina ”Bångbro-Stina” Karlsson (1909-1982) hörde till de mera kända, som liksom sina manliga kollegor var flitigt turnerande artister.

Det tycks dock som att de kvinnliga dragspelarna tvingades att stå ut med ett motstånd från såväl dragspelets kritiker som sina manliga kollegor, just för att de var kvinnor. I samband med ett svenskt dragspelsmästerskap för damer på 1940-talet skrev till exempel en tidning nedlåtande om ”snabbspelerskor på dragspel”. I artikeln jämfördes mästerskapet med hastighetstävlingar för det kvinnodominerade skrivmaskinsyrket. Fritz Christiansson, som arrangerade flera av de stora dragspelstävlingarna på 1930- och 40-talen konstaterar också i en tillbakablick att ”damerna inte voro allt för väl sedda bland herrarna i de svenska mästerskapen […] pojkarna menade nämligen att en söt flicka med säkerhet hade stora chanser att distansera sina manliga medtävlare enbart av den anledningen, att publiken skulle falla för frestelsen att lägga sin röst på en flicka”.

Dragspelet i dag

1950- och 60-talen innebar en omvälvande period där elgitarren och rockmusiken banade väg för nya musikaliska ideal. Dragspelet förlorade sin ställning som det stora publikinstrumentet, inte minst bland ungdomar. Ett uppsving under 1970-talet gjorde att intresset för dragspelet ökade på nytt, bland annat tack vare det populära tv-programmet Nygammalt. Efter det har den dragspelsmusik som en gång varit så populär alltmer kommit att verka i ett undanskymt hörn av det offentliga musiklivet.

I dag upplevs ofta dragspelsmusik som musik för en äldre generation pensionärer. Som instrument förknippas det gärna med svensk sommar och midsommarsatänger, skärgårdsbryggor, hav, sill och snaps. Det är i alla fall uppfattningar som återkommer i svaren till den frågelista som dåvarande Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet) genomförde i samarbete med Nordiska museet 2004. Där fick flera hundra personer redogöra för personliga minnen och uppfattningar om dragspelet.

Bland de äldre deltagarna som fyllde i enkäten uttrycks också en saknad efter den dragspelsmusik som de växt upp med och som alltmer sällan hörs i radio och tv. De minns ”sin” musik som glädjefylld och okonstlad, i kontrast till ungdomens musik som beskrivs i termer av ”dunka-dunka” och oljud. Ironiskt nog låter det som ett eko från dragspelets storhetstid då kritikerna skällde dess ”monotona rytm” för att vara ”rå” och ”djurisk” och dess klang för att vara ”metallisk” och ”skrällande”.

Dragspelet kommer med all sannolikhet att även i framtiden vara ett använt instrument i de mest skiftande genrer. Hur all den musik som spelats och komponerats av dragspelare under dragspelets storhetsperiod på 1900-talet kommer att leva vidare är ett oskrivet kort. Men i Svenskt visarkivs samlingar bevaras den för framtiden. Här finns personarkiv efter dragspelare, intervjuer, inspelningar, noter och mycket mer. Sammantaget utgör materialet en rik källa till kunskap för den som vill forska kring dragspelsmusik och instrumentets mångfacetterade historia.

Wictor Johansson,
forskningsarkivarie Svenskt visarkiv

För mer fördjupning om dragspelet se Wictor Johanssons uppsats ”Ge folkinstrumentet en chans” – Om 1960 års dragspelsdebatt, Svenskt visarkiv, 2014. Läs den här (ladda ned pdf).

Kommentarer

Leave a Reply