Lockrop – hojning, kaukning, lålning, kulning…

Idag har termen kulning blivit vanlig som beteckning för den vokala fäbodmusiken i Sverige. Det är dock egentligen en av de dialektala termerna från Dalarna. Många andra ord används och har använts i olika områden för att beteckna lockrop, som är den mest neutrala och beskrivande termen för denna vokala tradition och teknik. Några av dem är kôlning, kauking, kaukning, köukning hojning, kujning, lalning, lålning – beroende på dialektområde. Läs mer om det i Att kula, käuka eller lulla, artikel av Märta Ramstens i Noterat 16

I Norge används bland annat termerna lokk, huving, laling, liljing och kauking.

Rösttekniken i lockrop skiljer sig från sång. Den karakteriseras av en kraftig tonansats som skapas av ett starkt så kallat subglottiskt tryck (luftströmmen nedifrån mot stämbanden). Tonen är rak och vibratofri och placeras långt fram, det vill säga i de främre hålrummen i huvudet. På så sätt blir klangen smal och tät och riktas rakt framåt. Flera författare, bland andra Anna Ivarsdotter Johnson, författaren till Folkmusikboken, har visat att struphuvudet är rörligt och höjs vid höga toner (i så kallad klassisk sångteknik sänks struphuvudet vid höjdtonerna).

Lockropen kan röra sig över hela röstregistret, från låga, talröstnära lägen till trestrukna oktaven. Röstläget är olika hos olika utövare. Liksom vid joddling utnyttjas den så kallade ”skarven”, registerbrottet mellan bröst- och huvudklang, i stället för att man försöker jämna ut registerövergången. Slutet av fraser markeras ofta med en glottisstöt, alltså en luftstöt mot stämbanden där tonen släpps med ett icke tonande ljud i lågt register. Läs mer om lockrop i Folkmusikboken.

Läs mer

• Eklund, Robert, Anita McAllister och Fanny Pehrson. 2013. An acoustic comparison of voice characteristics in ‘kulning’, head and modal registers. I Robert Eklund (red), Proceedings of Fonetik 2013, the XXVIth Swedish Phonetics Conference (Studies in Language and Culture no. 21) pp. 21–24.
• Murstad, Anne 2003. Sireners sang eller himmelske samtaler? Noen perspektiv på framføring av lokk. Universitetet i Bergen, Griegakademiet. Hovedfagsavhandling i etnomusikologi.
• Murstad, Anne 2006. Lokk – historisk levning og vokal extremsport. I Norsk folkemusikklag. 1905-2005. Nasjonal og lokal kultur. 2006. Oslo.
• Murstad, Anne 2009. Lokk som variasjonsteknikk og emosjonell kommunikasjon. I Tradisjonell sang som levende prosess. Nordiske studier i stabilitet og forandring, gjentagelse og variasjon. Red. Lene Halskov Hansen, Astrid Nora Ressem och Ingrid Åkesson. Oslo: Novus.
• Ramsten, Märta 2008. Att kula, käuka eller lulla. Ett bidrag till ett historiskt perspektiv på lockrop. Noterat 16. Stockholm: Svenskt visarkiv. 
• Rosenberg, Susanne 2007. Kulning – musiken och tekniken. (Svensk folksång 1). Stavsudda: Udda toner. Cd-bilaga.
• Rosenberg, Susanne & Sundberg, Johan 2008. En utsmyckning av oändligheten runt omkring. På jakt efter kulningens dragläge. Noterat 16. Stockholm: Svenskt visarkiv. 
• Stubseid, Gunnar 1998. Vokalmusikken. I Fanitullen. Innføring i norsk og samisk folkemusikk. Red. Bjørn Aksdal och Sven Nyhus. 2. uppl. Oslo: Universitetsforlaget. S. 203-206.
• Tellenberg Uttman, Magdalena. Eine Untersuchung der Teiltonspektren bei Kulning- und Lockruftechniken anhand von Beispielen aus Schweden und Finnland. [Elektronisk resurs] STM online 2002