Bergtagning och förtrollning åter på Visarkivet!

Sveriges Medeltida Ballader band 1 finns nu åter till försäljning från Svenskt visarkiv. Boken som utgavs första gången 1983 såldes slut i november 2014. Den har nu tryckts upp igen, denna gång i limbundet format. Boken kostar 200 kr liksom de övriga banden i verket. Det betyder att Svenskt visarkiv nu åter också säljer hela paketet med Sveriges Medeltida Ballader band 1–5 för 1 200 kr.

Sveriges medeltida ballader, band 1. Foto: Jonas André

Band 1 av de sammanlagt fem banden (i sju volymer) innehåller 36 naturmytiska visor, alltså visor som innehåller något slags övernaturligt inslag: trollrunor, förhäxningar och besvärjelser, varulvar, spåkvinnor och näcken är rikt representerade. Handling, motiv och tankevärld är i övrigt gemensamma med riddarvisor, legendvisor och övriga ballader. Melodier finns till många av de olika varianterna av balladerna. Ballader står både innehållsmässigt och musikaliskt på flera sätt nära andra folkmusikaliska uttryck även om de har utgivits och beforskats som en egen kategori.

Ur Ingrid Åkessons förord till nytrycket:

Balladerna som historiskt och levande fenomen omfattar både muntliga och skriftliga traditioner med rötter i medeltiden och med en lång historia av framförande, variation och tolkning. De svenska och övriga skandinaviska balladerna utgör i flera fall lokala och individuella pregnanta uttryck för en alleuropeisk tradition av sånger, narrativt universum, formelspråk, enskilda motiv och så vidare. Många element i balladernas föreställningsvärld återfinns i annan både muntlig och skriftlig diktning, och flera musikaliska karakteristika är gemensamma med andra delar av folklig musiktradition.

Julklapp från Svenskt visarkiv

Snart är det dags för Lucia och med anledning av det publiceras här ett litet urval folkliga staffansvisor ur Knut Brodins samling Julens visor.

Staffansvisorna speglar en av de julseder där kristet innehåll (martyren och helgonet Staffan/Stefanus) har smälts samman med både förkristna föreställningar och det gamla bruket där ungdomar har dragit runt i byarna och sjungit samt tiggt en slant eller mat och brännvin till ett kalas.

Numera sjungs de flesta staffansvisorna vid Lucia, men traditionellt hör de samman med annandagens Staffansritt – den 26 december är Sankt Staffans dag – och Trettondagens stjärnspel. Det finns alltså några veckor kvar för att hinna lära in nya visor!

Hela boken Julens visor finns i nytryck att beställa via vår prislista. Ett urval av bokens visor är insjungna av studenter och lärare vid Institutionen för folkmusik vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Bland dessa finns två av staffansvisorna.

Får du mersmak på staffansvisor finns många fler varianter i Sveriges Medeltida Ballader, band 2. Just denna ballad hör till dem som har sjungits mest under flera århundraden – en historisk hit. Läs mera om lusse- och staffansseder och visor i Ingen dager synes än.

Ladda ner Staffansvisor

Staffansvisor

Illustration ur Julens visor.
Illustratör: Märta Afzelius.

Sista exemplaret sålt av Sverige medeltida ballader: band 1

SMB 1

Svenskt visarkivs Jörgen Adolfsson med det sista exemplaret av SMB: band 1. Foto: Mathias Boström

Kronan i Svenskt visarkivs vetenskapliga utgivning är Sveriges medeltida ballader, en utgåva i sju tjocka volymer av alla kända ballader i alla sina varianter. Arbetet med utgåvan började på 1950-talet och böckerna publicerades 1983–2001. Nu har Svenskt visarkiv sänt iväg det sista inbundna exemplaret av det första bandet, vilket innehåller naturmytiska visor om varulvar, havsfruar, lindormar och andra fantasieggande och skrämmande gestalter.  Vår förhoppning är kunna publicera boken elektroniskt inom kort.

Forskare från Visarkivet på sångseminarium

Är traditionell/folklig sång idag en musikgenre bland andra eller kan den också ses som många människors livsinnehåll? Var möts scenkonsten och det oackompanjerade gemensamma sjungandet? var ett par frågor som ställdes vid ett sångseminarium 24 oktober i Växjö. En annan fråga handlade om hur blindas och missdådares livsöden har skildrats i visor och om dessa visors livsöden i form av skillingtryck som exempel på röster från ett utanförskap. Ett tredje tema var traditionell sång som bas för scenisk gestaltning och en konstnärlig forskningsprocess.

En öppen seminariedag kring forskning om traditionell sång och sjungande anordnades den 24 oktober vid Institutionen för musik och bild vid Linnéuniversitetet i Växjö i samarbete med Musik i Syd. Vid det välbesökta seminariet Perspektiv på traditionell sång medverkade tre forskare som alla på olika sätt specialiserat sig på traditionell sång. Två av dem är verksamma vid Svenskt visarkiv.

Ingrid Åkesson föreläser. Foto: Karin Strand

Ingrid Åkesson föreläser. Foto: Karin Strand

 Musiketnologen Ingrid Åkesson presenterade resultat från sitt postdok-projekt ”Musik att höra eller musik att göra” inom Umeå universitets Musikskapandets villkor. Hon talade om minifestivaler och workshops knutna till balladsång i Sverige och Skottland som mötesplatser med flytande gränser mellan artist och publik och mellan professionell och amatör, musiksituationer där sången som berättelse står i centrum.

Litteraturvetaren Karin Strand är specialiserad på musiktexter och studerar inom ramen för forskningsprojektet Utanförskapets röster skillingtrycksvisor om social utsatthet. Hon berättade om blindas respektive missdådares livsöden i visor samt visornas livsöden.

Susanne Rosenberg demonstrerar "flowkanalen". Foto: Karin Strand

Susanne Rosenberg demonstrerar ”flowkanalen”. Foto: Karin Strand

Dessutom medverkade sångerskan Susanne Rosenberg som 2013 disputerade på en konstnärlig doktorsavhandling vid Sibeliusakademien, Kurbits-ReBoot. Svensk folksång i ny scenisk gestaltning. Hon presenterade sina konstnärliga processer, metoder och begrepp insatta i ett teoretiskt ramverk.

Seminariet fortsatte med paneldiskussion och ett öppet samtal med aktivt deltagande från publiken, som bestod av bland annat forskare, musikstudenter och sångpedagoger.

Första folkviseutgåvan 200 år

”Och liten Karin tjänte på unga kungens gård… ” – de flesta svenskspråkiga personer i vuxen ålder känner nog igen den ballad som börjar så. ”Liten Karin” är en av de visor som har tryckts i vissamlingar och skolsångböcker i Sverige under 200 år. 1814 utgavs den allra första svenska folkvisesamlingen, Svenska folk-visor från forntiden, redigerad av Arvid August Afzelius och försedd med ett berömt förord av Erik Gustaf Geijer. Samlingen har alltsedan den kom haft en enorm betydelse för vissångare, tonsättare, musiker, pedagoger och forskare. De varianter av visor som Afzelius och Geijer valde ut för sin utgåva kom att tryckas om och om igen i visböcker och skolsångböcker under 1800- och 1900-talen. Utgåvan fick på så sätt en betydelse långt utöver den relativt lilla upplaga som trycktes åren 1814-1816.

Föreläsare vid balladseminarium: Märta Ramsten, Lene Halskov Hansen, Margareta Jersild, Jens Henrik Koudal, Astrid Nora Ressem, Ann-Mari Häggman. Anders Hammarlund saknas på bilden. Foto: Ingrid Åkesson

Föreläsare vid balladseminarium: Märta Ramsten, Lene Halskov Hansen, Margareta Jersild, Jens Henrik Koudal, Astrid Nora Ressem, Ann-Mari Häggman. Anders Hammarlund saknas på bilden. Foto: Ingrid Åkesson

Seminarium i Uppsala 9 oktober 2014

För att belysa utgåvans tillkomst och inflytande arrangerade Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning i samarbete med Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur ett seminarium den 9 oktober med inlägg från svenska, danska, finländska och norska forskare. Talarna ingick i det Nordiska nätverket för folkmusikforskning och -dokumentation, NOFF. Inläggen vid seminariet belyste både textliga, musikaliska, ideologiska och allmänkulturella aspekter på decennierna omkring 1810-talet och romantikens uppfattningar om folklig kultur. Program seminarium 9 okt 2014

Dagen före seminariet hade det nordiska nätverket sitt årliga möte på Svenskt visarkiv med aktuella rapporter från de olika arkivinstitutionernas verksamheter. I vanlig ordning blev det också värdefullt erfarenhetsutbyte av allt ifrån databasfrågor till organisationsstrukturer och tillgängliggörande av forskning och material.

 

 

Mångkultur i ballader – konferens i Ungern

Katalin Juhász och Zoltán Szabó deltog i konferensen som både musiker och forskare. Foto: Ingrid Åkesson

Katalin Juhász och Zoltán Szabó deltog i konferensen som både musiker och forskare. Foto: Ingrid Åkesson

Sista veckan i juni hölls the 44th International Ballad Conference i Pécs, Ungern. Temat för konferensen var Multiethnicity and Ethnic Mobility in Ballads. Detta är ett tema med stor relevans i den europeiska folkliga musikhistorien, som är färgad av folkomflyttningar och förflyttade nationella gränser sedan århundraden. Paneler och papers vid konferensen tog upp ämnen som sångers flerkulturella ursprung och texters och melodiers vandring över gränser liksom kulturella möten (eller kollisioner) som innehållsligt tema i ballader och andra berättande sånger.

Pécs är en gammal stad i södra Ungern, just i det område som är mera kulturellt blandat än något annat i landet. Både folkgrupper och nationella gränser har flyttats många gånger i området, där det bor många människor med t.ex. kroatiskt, tyskt, romskt, slovenskt, rumänskt eller slovakiskt ursprung. En av konferensdagarna hölls i byn Zengövárkony ett stycke från Pécs, en by vars musiker och folkdanslag har turnerat i många länder.

Konferensen anordnades av universitetet i Pécs i samarbete med Kommission für Volksdichtung/The Ballad Commission, som är en internationell och tvärvetenskaplig sammanslutning av forskare från olika discipliner och med fokus på folklig sångkultur, främst i Europa. Från Svenskt visarkiv deltog musiketnologen Ingrid Åkesson med ett paper om De Andra i skandinaviska ballader. Program och abstracts från konferensen finns här.

Bymusiker i Zengövárkony. Foto: Ingrid Åkesson

Bymusiker i Zengövárkony. Foto: Ingrid Åkesson

Sven-Bertil Jansson 1935-2014

Sven-Bertil Jansson

Sven-Bertil Jansson

Docenten Sven-Bertil Jansson, Stockholm, avled den 2 juni i en ålder av 79 år. Hans närmaste är dottern Nina med familj samt Bitte.

Sven-Bertil Jansson var vår kollega och vän sedan många år. Han var jämtlänning av börden och efter skolgång i Östersund studerade han nordiska språk och litteraturvetenskap i Uppsala. Han disputerade där år 1971 i ämnet litteraturhistoria med poetik på avhandlingen Medeltidens rimkrönikor. Efter en tid som svensk lektor i Zürich och universitetslektor i Umeå tillträdde han 1978 tjänsten som arkivarie vid Svenskt visarkiv i Stockholm. Här fick han ansvaret för den tids- och tålamodskrävande textredigeringen av den stora dokumentärutgåvan Sveriges Medeltida Ballader (sju volymer 1983–2001). Läsningen och kommenteringen av de delvis svårtolkade handskriftskällorna utfördes med största vetenskapliga noggrannhet. Hans arbete har därmed väsentligt underlättat senare forskning inom flera discipliner och samtidigt gjort balladerna tillgängliga för det allmänt växande intresset för denna visgenre.

Vid sidan av arbetet på Svenskt visarkiv och även efter pensioneringen utgav Sven-Bertil ett flertal skrifter inom sitt specialområde medeltida diktning, bland annat kommenterade utgåvor av Erikskrönikan och Engelbrektskrönikan samt studien Den levande balladen, alla med syftet att göra medeltidslitteraturen tillgänglig och levande för en vidare läsekrets. Nyligen hade han avslutat ett manus till en skrift om den svenska Alexanderromanen. Folket, de bildade och landsmålslitteraturen är titeln på hans första publikation efter avhandlingen och den skulle samtidigt kunna vara rubriken på Sven-Bertils andra stora intresseområde. Hans engagemang för folkbildare och kulturidkare bland folket ledde till att bl.a. Johan L. Saxons liv och verk fick en ingående skildring. En dryg vecka före sin bortgång fick han motta Kungl. Gustav Adolfs Akademiens stora Buréuspris för sitt vetenskapliga arbete med medeltida rimkrönikor och balladtexter.

Vi beundrar hans förmåga att trots svår ohälsa under många år kunna genomföra stora projekt samtidigt som han generöst delade med sig av sin kunskap och spred glädje och värme i sin omgivning. För oss undertecknare var han en sällsynt lärd, rättrådig, skarpsinnig och rolig kollega – och, inte minst, en god vän.

Eva Danielson
Margareta Jersild
Märta Ramsten

(f.d. kolleger vid Svenskt visarkiv)